Källa: Finnbygden 1-1960


Finnbygden


- - -


Finnbygds-krönika
ANTE ANTEE DÖD.


En flitig medarbetare i Finnbygden, hälsovårdstillsyningsmannen Ante Antee, Sysslebäck, gick ur tiden i februari månad.

För hans vänner kom hans bortgång oförmodat och chockerande. Hans varma och goda hjärta slutade att slå, mitt i bestyr som låg honom nära och som han oegennyttigt uppoffrade sig för. Det skedde under en inspektionstur inom Finnskoga-Dalby djurskyddsförenings verksamhetsområde. Hans ärende var som många otaliga gånger förut, på väg till en skogsförläggning for att se och undersöka hur hans kära vänner timmerhästarna hade det.

Det var i det oroliga 20-talets början vi lärde känna varandra. Han var redan då barrikadsångare och tidningsutgivare på vänster kant. Hans kynne var sådant: han stod i harnesk mot den starke och brutale, men befann sig alltid på den svage och fattiges sida. Därav kom väl också hans varma känsla för djuren. Hans omtanke om timmerhästarna är känt och omvittnat. Här gjorde han en kulturinsats av stora mått. Träffade han på dåliga stallar och brutala körkarlar, då hårdnade han till och dagtingade inte för att en förändring skulle ske. Under snövintern ömmade han särskilt för rådjuren och även på många andra områden kunde man spåra hans djupgående intresse för djurskyddet. Under ockupationen i Norge var han motståndsrörelsens kontaktman i det nordligaste Värmland. Han tog stora risker för att skaffa de norrmän som kämpade för sitt lands frihet, vapen i denna kamp. Radioapparater, flygblad, illegala tidningar o.s.v. Efter fredsslutet uteblev inte hedersutmärkelsen och även till hans grift hade norska ambassaden sänt den gamle kämpen en sista hälsning.

Den gode Antee gav på många områden uttryck for värmlänningens påstådda fallenhet for dilettanteri. Jag har sällan träffat någon med så många järn i elden. Han kom med lutan i sitt fodral över axeln, med ritkol och teckningsblock, barfota över skogen till min barndoms Nyskoga. Han hade huvudet fullt av Saxon-idéer, slungade sitt eldspjut mot rusdryckerna och tobaken, åt endast vegetarisk kost, propagerade för världsspråket esperanto och trodde på vår återkomst till denna jorden, kanske i en blomma. Han tecknade, målade, skulpterade och strödde massvis med dikter och noveller omkring sig. Hans stora dröm var nog att samla sig till ett sammanhängande verk, men därtill var han allt för jäktad och rastlös. Ingen som mötte
Antee på vandringen genom livet, förblev dock oberörd av mötet. Hans levnadsprogram var overkligt efter nutidsmänniskans mått mätt. Mer säkert kommer tomrummet efter hans ande att kännas i hans vackra Klarälvdal. Vi här i denna tidning kommer att sakna hans färgstarka person. Sedan starten 1924 har han varit en av de trognaste medarbetarna. Han efterlämnar inte i vara arkiv något kvitto på uppburet honorar. Han var den verkligt sanne idealisten när det gällde att stödja och hjälpa. Till sista öret gav han bort sina pengar till medmänniskor som han fann behöva dem bättre. Ett folkligt företag som Finnbygden fann han det vara en självklar plikt att stödja. Det gjorde han på ett verkningsfullt sätt. Vårt tack är uppriktigt när vi lysa frid över hans minne.

 

Finn.


*

 

Mina ögon fuktades, när budskapet nådde mig en vintrig februaridag, att Antee gått ur tiden. Visserligen hade våra vägar skilts under åren och vår brevkontakt brutits sedan lång tid tillbaka, men detta förty bevarade jag minnet av denne kamrat mycket varmt i mitt hjärta. Åtskilliga gånger under mina många vandringar och resor i Klarälvdalen, gästade jag hans gästfria hem, medan han ännu bodde kvar vid Klarabro i Sysslebäck. Han var den inspirerande vännen, full av idéer och uppslag. Hur många gånger satt vi inte och sjöng Dan Anderssons bitar i hans kammare. Då tog han alltid fram lutan och slog några ackord till sångerna, ty han ville i allt likna Dan, vilken han hyste stor beundran för och på den tiden ständigt läste och citerade.
Själv skrev han också mycket på den tiden, mest dikter men även prosa, noveller och dylikt, varav en hel del publicerades i denna tidning, eller andra tidningar i Värmland, bl. a. Nya Wermlands-Tidningens söndagsbilaga, som då hette Söndagsmagasinet. Han medverkade med sång och musik till gitarr eller luta i godtemplarloger eller andra föreningsmöten, ty han var en rätt så god sångare och var alltid på ett sprudlande gott humör. Dessutom spelade han teater, skrev pjäser, som han uppförde på bygdescener runt om i norra Värmland. Där Antee var med blev det aldrig ledsamt, ty han kunde konsten att roa, inspirera och entusiasmera kamratkretsen och sin omgivning.

Tack ska du ha, Antee, för vad du gav under framfarna ungdomsår av glädje och tro på höga ideal. Ditt minne lever kvar. Jag slutar med att återge en strof ur en dikt, som en annan värmlandsson skrev vid budskapet om Oscar Stjernes död:

Du bard med sångens vekhet i din luta,
din hand ej mera jag i min får sluta,
tag mot min rörda hälsning långt ifrån.
Du nedlagt rosenprydda sångarstaven,
vart värmländskt hjärta följer dig till graven,
sov på din gärning, Värmlands blide son.

 

Örebro i februari 1960.

 

E. N. Svahn.


- - -

 


Källa: Finnbygden 1-1960