Rim och ramsor från Dalby

Av dalbyskalderna är Karl L-son Bergkvist den mest genuine hembygdsskildraren. Han har också hela sitt liv bott kvar i sin stuga mitt i skogen, en halvtimmes väg upp från byn Brattmon. På vers och prosa tolkar han sin kärlek till den egna bygden: Men denna känsla omfattar inte bara ”marken där barn han lekt”. Under ett tiotal år har han tålmodigt och med vetenskaplig noggrannhet upptecknat ordförrådet i Dalbymålet, ett arbete som fått de högsta lovord från språkvetenskapligt håll.
På senare år har Bergkvist i Limerickerna funnit en form som tydligen passar honom och som han använder med fyndighet och finess. Någon kanske ifrågasätter, om limericken överhuvud kan hänföras till lyrik i strängare mening. Läs då denna:

”Da satt en ve Åschlbäcken
å sku lâr sâ speling tå Näcken.
Nâ sûm finest dä let,
da satt’n å gret,
– å fejoln sin stack’en i säcken.”

En del av hans dikter har varit publicerade i Karlstads-Tidningen, Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad. I tidskriften Finnbygden har han regelbundet medverkat sedan flera år.