Källa: Wermlandiana Nr 2 1992, av Lars Elam

Rökstugornas folk

"Några böcker om dem hade han nog inte läst", sa min talesman, "men jag minns hur han brukade fråga ut de gamla. Det var väl det han sedan skrev ner."

Det erkände han förresten själv i sitt förord, där han säger att det är "sägnerna som berättats av farfars far" han velat fånga. Han ber visserligen om ursäkt för att han därigenom kommer med ännu en bok om värmlandsfinnarna. "Ha vi ej redan fått nog av litteratur från detta håll", utbrister han. Hans nu sextio år gamla skildring visar emellertid att det då var mycket som fattades av kunskap om finnskogens folk.

Jag sitter alltså med en tunn liten bok i min hand. Dess inte fullt sjuttio sidor har ålderns svagt gulnade strävhet. "Rökstugornas folk" är titeln, utgiven på Svenska allmogeförlaget i Vetlanda år 1931. Författaren heter Oscar V Persson. Någon mer bok än denna skrev han inte. Men tillfällighetsverser till högtidsdagar och fester strödde han kring sig och nidvisor om skogsbolagen var han bra på, får jag veta av hans namne Oscar E Bengtsson, hembygdsvårdare och tidigare kommunalman från samma by som författaren; Kärrbackstrand högt uppe i Klarans övre älvdal.

Men ingenting av hans tillfällighetspoesi lär finnas kvar.

Det finner jag vara sorgligt. Han har nämligen en ursäkt till i sitt förord, där han ber om "överseende med de fel i språket" som hans bristande utbildning kan ha förorsakat. Den ursäkten tycks mig nämligen obehövlig och just därför hade det varit roligt att se lite av hans vers. Men en författare som ger en bild av "en gråkulen vintermorgon" med orden; "då och då riste en bitande kall vindil de majestätiska granarna vid vägkanten och försvann i ett avlägset brus i fjärran", är förvisso inte helt bortkommen i ordens bruk.

Den här lilla boken väcker intresse av två helt skilda skäl: Den ger en härlig bild av hur skogsfinnarnas ättlingar såg på sin bygds historia då seklet var ungt. Det är en bild som i dag ter sig vida avlägsen från det vi numera vet om vår finnskog i gången tid.

Det andra intresset riktar sig mot bokens författare: Vem var denna man som levde hela sitt liv uppe i Norra Finnskoga?

Oscar V Persson hade mestadels otur här i livet. Någon riktig arbetskarl var han väl inte, berättar min sagesman. Han var lite av en drömmare som ofta gick för sig själv och funderade. Något fast jobb hade han inte utom under andra världskriget, då han var luftbevakare. Det var hans bästa år. Hans gård Vallheden var inte något bärkraftigt jordbruk, helt utan egen skog. Den fjortonåriga Beda kom dit i början av tjugotalet som piga åt hans sjukliga föräldrar och blev kvar där som Oscars hustru och mor till tio barn. De äldsta fick undan för undan ges andra hem då gården och Oscars arbeten inte räckte till att försörja den stora familjen.

Pappan var finsmed och välkänd för sina förnämliga portlås. Men alla hans fina smedverktyg gick vid hans död på auktion för att täcka hans skulder. Sonen Oscars möjlighet att fortsätta i faderns fotspår gick därigenom om intet. Oscar fick hanka sig fram med ströjobb i bygden och tycks ha varit tacksam och glad varthän han fick vara med. Men det tunga arbetet i bolagsskogarna gillade han inte. På en skogshuggarkojas vägg kunde man hitta resterna av hans olust i ett par rader:

- - - och nu min Gud,
jag ber, ta din hand från Billerud.

Till och med hans kritik mot arbetsgivare fick tydligen poetisk form.

Fattigt och knapert hade han det livet igenom. Trots att han avvek från alla andra, levde lite annorlunda och gick i sina tankar, var han respekterad av sin omgivning. Man tyckte snarare synd om honom. "Vi höll ihop här i bygden", är Oscar E Bengtssons förklaring. Att Oscar V Persson skrev på en bok och debuterade som trettioåring visste alla i bygden om. Men man tog inte boken och hans författarskap på allvar. Det gav honom varken ära, förakt eller avund. Visst köpte man boken (för en och sjuttiofem enligt angivet pris på baksidan), men man gav inte värst mycket för hans historiebeskrivning.

Dagens historieforskning om den säregna finnenklaven i Värmlands nordliga skogar skulle heller inte ge mycket för Oscars skildring av "rökstugornas folk". Åtskilligt har klarlagts därom under de sextio år som gått sedan Oscar skrev. Den lilla boken vimlar sålunda av sakliga felaktigheter. Korn som man köpt i Röros i Norge gräver man ner i den feta granaskan. I rökstugan brinner en brasa på en öppen stenhärd. Bönderna i "grannsocknen Dalby" bekrigar de nya inbyggarna som dessutom jagas av vargar.

Listan av sakliga misstag kunde göras lång. Men ändå är Oscars berättelse intressant för oss. Den visar nämligen hur samtidens finnskogingar såg på sin bygds historia, vilka myter och sägner och föreställningar som levde kvar trots att finnättligarna själva gärna förnekade sitt ursprung och aktivt deltog i sin försvenskning.

Så kan även en osaklig historieberättelse bli ett historiskt källmaterial, då den fått tillräckligt många år på sig. Om den inte blivit helt bortglömd dessförinnan – vilket nästan var fallet med Oscar V Perssons "Rökstugornas folk".

Men vad det var som drev denne relativt unge man, som oftast levde i verklig misär, att författa kan vi så här långt efteråt bara spekulera över och fantisera om.


Lars Elam

Källa: Wermlandiana Nr 2 1992, av Lars Elam