EN HEMBYGDSDIKTARE.

JACOB KARLSTAM

De hembygdsdiktare som i all sin enkelhet, utan prål och braskande reklam besjunger hembygden, bli sällan hågkomna, åtminstone inte i den utsträckning de förtjänat. Tyst och stilla gå de genom livet. Litteraturkritikern behöver ej använda sin penna med att "granska" dessa diktares alster. De kommer ej längre än inom en trängre vänkrets. Dock, det kan finnas lika vackert och läsvärt i dessa arbeten som hos "yrkesmannen", vilken fabriksmässigt rafsar ihop en "bok" då och då. Hembygdsskalden skriver sina dikter, inte för att fylla boklådsfönstren och i utbyte lyfta sitt honorar, utan det är den brinnande känslan, inspirationen, som är den ledande kraften i hans arbete. Han lägger ned sin själ i sitt arbete. Tanken på framgång och berömmelse äro honom helt främmande.

Bland våra hembygdsskalder kan vi införliva Jakob Karlstam, Ransby i Dalby socken. Karlstam är född i Långav den 28 aug. 1861. Som pojke var han anställd hos apotekaren i Långav, hos vilken han utförde allehanda tjänster. Sedan kom han i målarlära och efter fullgjord värnplikt tog han anställning som målare i Falun. På hösten samma år ställdes färden till Stockholm, där han arbetade i flera år tills han 1888 for till Sundsvall. År 1890 gifte han sig.

Karlstam var en drömmande natur. Men livet var ej någon fé som ledde vandraren genom ett Eden. Det var något som fattades - hemmet. Landet där borta i väster, dit så många rest för att skapa sig en tryggad framtid, blev även Karlstams förhoppning. Snart var beslutet fattat. Han reste till Älvdalen för att säga farväl till sin moder varefter färden ställdes till Amerika.

Dollarlandet var nog inte en lämplig hemvist för Karlstam. Dessutom blev längtan efter att få återse sina kära honom för stark. Hans maka ville ej resa till det främmande landet och efter 2½ års vistelse därute återvände han med det fasta beslutet att för alltid stanna i Värmland.

"På hemresan gjorde jag ett besök på Kinnekulle", säger han "och då fick jag blicken öppen för hur vackert Sverige verkligen var".

Dikten var något som låg i blodet från barndomsåren. Hur glad var han icke, den drömmande ynglingen, när hans principal abonnerade på H. C. Andersens sagor! Det blev mången sömnlös natt, fördjupad i dikternas värld. Vid 17 år började han skriva dikter. Sin första dikt, som blev publicerad, var införd i Nya Wermlands Tidningen någon gång på 1870-talet.

Under Stockholmsvistelsen tillhörde Karlstam måleriarbetarförbundet. Vid ett stort möte, som avdelningen arrangerat. författade K. en mycket satirisk dikt som var riktad mot makthavarna. När han läste upp dikten blev det ett ovationsartat bifall från den tusenhövdade deltagarskaran och det låg värme och hänförelse över deltagarna när sedan Hjalmar Branting steg upp i talarestolen.

Nykterhets- och rösträttsföreningarna äro de organisationer som legat Karlstam varmast om hjärtat. Många äro de dikter som skrivits om dessa rörelser. I bokform har han endast utgivit tre små arbeten, varav den sista, "Toner från Klarälvdalen", utkom 1927.

Hell den som möter och går ned
till folkets djupa, djupa led
att ljus åt dem förläna!
Den vårdar väl ett pund,
ty skrivet står i en urkund:
"Den störst är, han skall tjäna."
Vad mer, om han ej skåda får
sitt sädes frukt, han likväl sår
förhoppningsfullt för andra.

Den goda viljan, låt oss tro,
skall över klyftan bygga bro.
Ack, när blir verket färdigt?
Då med gemensam hjälp och kraft;
med makt, som mänskan förr ej haft

skall Gudsbelätet värdig
all själviskhet och barbari
okunnighet och klasshat, i
den djupa klyftan störta.

Vi kunna instämma med Karlstam. Det är en ärlig mans förhoppningar på en krass mänsklighet.

P.L. Björck