Skilda Röster

JULNUMMER 1949

Denna tidnings medarbetare besökte för en tid sedan Dalby sockens äldste invånare, 98-årige f. hemmansägaren Halvard Olsson i Brattmon (Ben-Havven), för litet jaktprat med honom så här års. ''Havven" är gammal välkänd björn- och älgjägare som få och när han kommer i berättartagen har man fullt knog med att följa honom i hans många strapatsrika bedrifter. Vi låter den gamle själv berätta:

- Den sista björnen som varit synlig i de här trakterna, d. v. s. norrom Tåsån, sköt jag för cirka 60 år sedan, berättar Havven. Det var en stor bjässe, brun som mossan i skogen och hög framtill som en häst. Jag var ute och vittjade mina fågelsnaror då jag upptäckte björnen, som stod och rotade i en myrstack, den höll troligen på att ordna vinterbostad åt sig. Det hände i slutet på september månad. Jag sprang genast hem efter munladdaren (bössan, en mynningsladdare) och gav honom ett skott som dock icke träffade på rätta stället. Björnen kom i en rasande fart emot mig, jag laddade fort och snart fick den det dödande skottet, men dessförinnan hann den med att bryta loss en stormfälld gran, som var så där en 7-8 tum vid brösthöjd och lyfte upp den en hel meter från marken under det han storskrek så det ekade i bergen. Det finns krafter i de kräken, ska jag säga. Men de är argare på hundar än på folk. Far hade en stor, stark hund som en gång nästan lemlästades av en björn. Det var styggt att se på när björnen höll hunden mellan ramarna och att höra hundens jämmerrop och björnens ilskna vrål var nånting hemskt, skall jag säga. Till straff för detta sitt onda tilltag fick björnen snart bita i gräset sedan fars säkra, munladdare talat sitt ekande, bistra språk.

Litet jaktprat med Dalby sockens äldste björnjägare

I ungdomen följde jag far min på björnjakt och en gång fick jag, som var yngst och smidigast i jaktlaget krypa in till en björn, som låg skjuten i sitt ide och där lägga en repsnara om halsen på'n så att karlarna utanför kunde hala ut den besten. Det var nog lite kusligt att krypa in till det odjuret, men jag visste att den legat därinne en hel dag sedan den fått "smällen" och alltså måste vara död och så kröp jag förstås mycket försiktigt fram därinne och lyste mig med torrvedsstickor. Man får inte vara "blöthjärtad" vid sådana tillfällen, säger "Havven" inte utan en viss stolthet i blickfånget.

Det lär ha funnits björn uppe i Norra Finnskoga så sent som för ett par år tillbaka, har vi hört. Folk däruppe säger att bestarna t.o.m. legat i vintersömn där. Det blir nog ganska riskabelt att ha kreatur på bete i de trakterna?

Här ler gubben Halvard sitt allra bredaste, ironiska leende.

- De björnar som varit uppe i Norra Finnskoga har varken Du eller jag sett, gosse. Och har det varit några sådana där så är det endast s.k. strykbjörnar, luffare om Du så vill. De har nog kommit från norska sidan och dit har de säkert snällt gett sig av igen. Jag tänker kreaturen reder sig för de björnar som finns i Norra Finnskoga. Jag vill förresten inte folket däruppe så illa att de ska få björn i betesmarkerna. Tänk vad jag i min barndom led av att bli åsyna vittne till hur björnen den ena gången efter den andra kom in i kreaturshopen och "slog" djur på djur.

Hur många björnar har Olsson fällt i sina dar?

- Jag har för egen hand inte skjutit mer än två björnar men jag har varit med i jaktlag där vi ta't ganska många. Älgar däremot har jag tagit i dussintal. Vad älgjakt beträffar så skall man inte sikta åt älgens huvud, inte åt våmmen heller utan mot bogen, bogskott är direkt dödande och djuret stupar knall och fall. Harvilt fanns det gott om förr i tiden, men ännu mer fågel ty av den varan tog jag en så'n myckenhet ibland, att jag for ner till bygden och sålde hela klövjelass. Fisk tog jag i tunnvis och både sålde och hade själv till husbehov.

- Levde ni bara på jakt och fiske? Ni hade väl jordbruk eftersom ni höll kreatur?

- Visst gosse, visst hade vi jordbruk och det fick en nog veta av. Allt skulle ju göras för hand. Sätta potatis och skörda den och slå med lie allt det foder som gick åt till heltjoget kokräk jämte otaliga småkritter. Vi slet ont som tusan uppe på Näset (Bennäs - Olssons barndomshem uppe bland bergen, cirka 2 mil norrom Dalby) men vad betydde det, vi hade ju vår bärgning där för hela familjen. Vi tog en massa foder i skogen, mossa och myrhö åt korna och löv åt getter och får. Men jag har också varit med om onda tider ska jag säga. Bröd bakat av råghalm och sammalet havremjöl tillhopa samt därtill filbunke smakade inte illa. Jag tror att det beror på den alltför fina kosten att det nu för tiden är så mycket sjukdomar bland folk. Förr åt vi bara finmat endast på bröllop och begravningar. Tobak använde jag inte förrän jag var giftasvuxen och inte heller kaffe. Det var inte brukligt på den tiden.

Men var det inte tråkigt för de unga att bo så långt från byn och nöjena?

- Ja, det var precis inga nöjen nere i byn heller den tiden, så det kvittade ju. Vi var dock inte alldeles ensamboende däruppe på Näs, det bodde även andra familjer där, så vi unga roade oss i stugorna, där vi om helgerna hade någon liten "sammanläggning" med dans och ibland var vi på logdans nere i byn. Men det var dåligt beställt med dansmusiken. Det brukade ordnas så att ett par sångbegåvade ungdomar trallade valserna och polskorna och vi andra trådde dansen därefter av hjärtans lust. Det gick bra, det med. En och annan fiolspelman kom ibland upp till oss och då blev det alltid ett hejdundrande kalas med dans och en "besk" på tungan. Men kalasen blev ganska billiga, så där en tolvskilling pr man. Nu är det uppåt väggarna dyrt att ha roligt, men roligt har de nog nu med. Ja, den ungdomen, den ungdomen. Det är en härlig tid att vara ung. Ungdomen är sig alltid lika, fast den vet ju och förstår bra mycket mera nu än den gjorde förr i världen och det är ju bara bra.

Det lär ju ha funnits en hel del underliga ting i gamla tider, skogsrån och mycket annat märkligt. Vad säger Ni om den saken?

- Det har funnits och fortfarande finns så mycket i andevärlden, som vi människor inte förstår. Jag har t.ex. ibland blivit väckt ur min sömn av varliga små fingrar, som dragit mig i håret eller kittlat mig under fötterna när fisknäten legat i sjön och oväder varit i annalkande eller när tjärmilan hållit på att slå eld eller björnen härjat bland kreaturen. Det finns bra mycket underligt till här i världen, onda som goda makter och det är bara vi stackars begränsade människor, som ej kan se och iakttaga vad som sker runt omkring oss. Ja, det kanske inte bleve så bra det heller om vi vore alltför klarsynta. Men i gamla dagar var det många som var klarseende och många som kunde ett och annat. Att "stämma" björnen till att låta bli att "riva" kreatur kunde de gamla göra med följande s. k. stämmobön:

Du din stora, svartbruna fåle, som i skogen går
jag stille ditt huvud,
jag stille din tand och din ram
såsom Kriste stillte dig,
då han dig intog i Noe ark.
Du lovade då att ej tand skulle bita
och ram skulle riva,
och detta jag säger i Jesu namn.

Rajd.