SAMFÄRDSEL OCH HANDEL

Den allra äldsta förbindelsen, som Höljes by hade med yttervärlden var den ridstig, som med utgångspunkt från Sysslebäck följde älvens östra sida hela dalgången uppefter och in i Norge. Det är denna väg som i gamla tider kallades "pilgrimsvägen", då under medeltiden munkar och pilgrimer här drogo fram på sina vandringar mellan klostren i Varnhem och Vadstena och S:t Olofs grav i Nidaros. Den första vägen uppefter Klarälvdalen fanns redan på 1650-talet så långt upp som till Dalby skans (Skansheden eller Ransby), därifrån fortsatte en mindre väg till Sysslebäck. Om vägens fortsättning säger Kierting i Specielle Militarisk Beskrivning över Wermeland av år 1770 att "körvägen slutar vid Skyllbäck och blir snart en svår ridväg som går till Långflotorpen".

På ett ställe utmed denna väg i Norra Finnskoga finns en sten med namnet Bengt Oxenstjerna vilket skulle tyda på, att den namnkunnige Resare-Bengt en gång skulle ha befarit denna väg under någon av sina många resor och vandringar.

Enligt Yngve Nilssons undersökningar skall det år 1686 ha funnits en väg, som gått tvärs över socknens norra del från Norge över Aspberget och Höljes österut mot Dalarna till Malung. Då denna del av landskapet företrädesvis hade lättare och närmare till förbindelser med Norge än med svenska handelscentra var sannolikt denna väg en viktig handelsväg. Man köpte på den tiden från Norge salt sill, fisk, ull, lin, lärft och vadmal och man sålde hudar och skinn. Längre ner i socknen i Vingäng gick en dylik handelsväg mellan Norge och Dalarna och där var också tullstation på 1600- och 1700-talen.

Längre fram i tiden blev det Råda, som blev plats för handeln med övre Klarälvdalen. Härifrån fraktades en stor del förnödenheter på båtar uppför älven till Dalbyängen och därifrån klövjades varorna åtminstone sommartiden, till de längre norrut belägna byarna.

Först år 1831 blev landsvägen mellan Sysslebäck och Höljes anlagd och därmed fick Norra Finnskoga sin första farbara förbindelse med yttervärlden och 1846 byggdes landsvägen mellan Höljes och Djäkneliden förbi Rangen. För de norra delarna av socknen anger Gillbergs karta av år 1720-21, att det fanns dels en väg från Höljes till Aspberget, samt en från Aspberget till Långflon.

Före landsvägarnas tillkomst användes i stor utsträckning Klarälven som färdled, dels med båtar och dels med timmerflottar.

Noak Hedrén skriver i sin resejournal av år 1831: - Flottstadfallet kl. 10. Här var flotten färdig och lössläpptes kl. 5 minuter i 11 och klockan halv 2 voro vi resta till Lillbergsgården 2 mil. Denna skjutsfärd var den roligaste jag gjort. En sådan flotte är sammanbunden av 6 grova torra granstockar 10 alnar långa. I bakändan sitter styrmannen med en "skåta" på vilket sätt flotten hålles i rätt läge och styres undan stenar och bottenskär.

Vi voro fyra man på flotten och hade ock i frakt en dyngkärra på vars skrov vi tre passagerare sutto ganska bekvämt". Från Båtstad till Flottstad, cirka en halv mil hade de åkt båt.

T. Svartengren berättar också om en dylik färd i sin lilla skrift: Nô hôrt frå Wärmlands finnskogar:

- Vi gingo från Båtstad utför elfven på en timmerflotte. Gubben, björnjägaren Jon i Båtstad följde oss tills vi stego ombord. Hällregn utbröt, men det kvittade oss lika, ty vid färden utför Gråforsen blevo vi i alla fall fullkomligt överspolade. Elfdalingen går lugnt i sin lätta båt utför dessa forsar och hans kallblodighet, styrka, skarpa ögon och skicklighet äro över allt beröm. Men det är skillnad att färdas i en lättare styrd båt, mot att begiva sig ut i "forsens vilda fall" med en sådan klumpig tingest som en timmerflotte."

Den kände jägaren och fiskaren, engelsmannen Lloyd som var här på 1820-talet har också några ord att säga om båtarna som användes som transportmedel på Klarälven och om deras förare. Han skriver: "Här i trakten funnos erfarna forsroddare, som med sina små båtar skickligt rodde igenom svallet. Vanligast fanns blott en man i var båt och det var märkvärdigt att se den skicklighet, med vilken de hanterade sin bräckliga farkost. Då forsen var stark höll man sig gärna invid landet, när man skulle fara uppföre, men vid färd utför alltid mitt i strömfåran och alltid då under stark rodd baklänges både för att hindra farten och för att, då det behövdes, undvika de stenar, som i stor mängd förekomma. En av dessa skickliga båtförare var Jon Jonsson. Han bodde i en liten finsk (?) by, Båtstad, omkring 2 mil norr om Sysslebäck. Han var välmående (levde i välstånd!) vilket jag erfor, emedan jag för några dagar hade kvarter i hans hus. Han hade en granne vid namn Halvard (gravgubben?), som också någon gång åtföljde mig och då visade lika god skicklighet som forsroddare".

Båtarna voro på den tiden oumbärliga för dem som bodde vid älven, då ännu inga broar fanns. Man använde sig också av flottar för att frakta hästar och boskap från den ena sidan av älven till den andra. I Båtstad blev det sedermera färjställe, där vägstyrelsen höll såväl färja som färjkarl för den allmänna överfarten. Denna var i bruk ända till år 1926, då den nuvarande bron byggdes. Enskilt färjställe har också funnits i Höljes vid Perstorp, där man hade färja enbart för åror, utan kätting att dra den med. Den användes mest för överfraktande av boskapen när man skulle till och från sätern.

Först i och med byggandet av allmänna landsvägen från Höljes till Långflon åren 1893-94 blev det en allmän färdled genom hela socknen och de flesta byarna kom i åtnjutande av en någorlunda farbar trafikförbindelse med socknens centralare delar. Härigenom underlättades också förmedlingen av förnödenheter ut till ytterområdena och den tidigare bristfälliga postgången kunde ersättas med en snabbare och rationellare, vilket räknades som en stor framgång för bygden. Ända till år 1892 var Båtstad stationsort för posten för hela Norra Finnskoga och härifrån var det endast gångpost till de större byarna norrut, Tallåsen och Långflon. I och med att poststationen flyttades från Båtstad till Höljes vidtogs också den förändringen att den fick ett annat namn. Hittills hade den hetat enbart Finnskoga, nu fick den dubbelnamnet Finnskoga-Höljes, och hit anlände nu post utifrån två gånger i veckan.

Den fasta handeln inom socknen kan tydligen inte räkna sina anor så synnerligen långt tillbaka i tiden. Det var nog så under 1800-talets första hälft, att någon av de större gårdarna i en by skaffade hem och höll ett visst lager av varor som de, utan att bedriva egentlig handel förmedlade till sina grannar och underlydande. Så var det hos Kroggubben på Kärrbackstrand och så var det nog också i Halvardsstugan, i Larsgården i Långflon, på Pålstorp, i Tallåsen med flera platser.

Den förste som sökte och erhöll rättighet att bedriva handelsrörelse från bod var en person som hette A. P. Stockman. Han kom från Fryksände och erhöll handelsrättigheter inom Norra Finnskoga år 1863 på rekommendation av kommunalnämnden. En norrman E. O. Lutnes bedrev också en tid affärsverksamhet bland befolkningen på den svenska sidan och det förekom också att en stor del av befolkningen i gränstrakterna köpte sina förnödenheter på den norska sidan i Lutnäs och vid Pladsen. En annan handlande vid den tiden var J. E. Dahlhjelm som dock inte kvarblev någon längre tid. Sedan blev det Anders Gustaf Andersson, John Nilsson, Maria Öster, Lars Gustaf Setterlund, Lars Jönsson, Håkan Jonsson, Ola Nilsson, Lager, Anders Carlsson med flera som ända till sekelskiftet uppehöll den kommersiella verksamheten inom socknen.

På grund av besvärligheterna med varuanskaffning, frakter m. m. var nog de butiker som fanns inte så välförsedda och själva lokalerna och inredningen var också av enklaste slag men de fyllde dock en viktig uppgift för den köpande allmänheten. Det var lång väg till de mera centrala uppköpsplatserna i Dalby, Bograngen och Trysil. Inte sällan offrade man dock lång tid för varuinköp av mera viktigt slag. Gränshandeln med Norge var en tid ganska livlig och en resa till Medskogen eller "Linna" som man sade, tog ett par dagar, men det var ändå många som reste dit och köpte mjöl, sill, sirap och torrfisk för nästan hela årsbehovet.

I och med bilismens intåg blev dock handeln så gott som uteslutande koncentrerad till den egna orten, utom när det gällde rena specialsaker och numera kan man väl säga, att såväl handeln i allmänhet som butikskulturen kan jämföras med vilken annan landsända som helst.

 
Skogsdrift i Höljes.

SKOGSHANTERING

Skogshanteringen har, sedan den började ta fart på 1830-talet, varit en faktor av stor betydelse för socknens näringsliv.

Höljes skogar innefattade från början ett skogsområde på omkring 65.000 tunnland i vilket var inbegripet Höljes, Hjärplidens, Aspbergets, Uggelhedens och Båtstads hemman. Med denna enorma skogstillgång och med Klarälven som transportled för virket mitt igenom området, är det tydligt att detta område i hög grad skulle komma att fånga intresset hos dem, som i den tilltagande efterfrågan på virke, vilken redan i början av 1800-talet började visa sig, här såg ett gynnsamt spekulationsobjekt.

Den allra första avsättningen av virke från Dalby och Höljes skogar skall enligt Albrekt Segerstedt ha börjat redan på 1700-talet. Dessa försäljningar pågick då till Norge och försiggick utan laglig tillåtelse från myndigheterna ända fram till 1814. I en resolution från år 1648 anförd av Stiernman heter det: Allmogens begäran, att efter gammalt bruk föra sågtimmer till Norge - vilket nu är dem förbjudet - vill Kungl. Maj:t taga uti nådigt betänkande, till vidare resolution framdeles.

På 1730-talet hade norrmännen ingått kontrakt med Höljes åbor, att mot en viss årlig avgift få bygga en länsa eller bom över Höljessjön och där upptaga timmer, som flottades ner från Trysil på Klarälven, Varån och Höljån, samt köra det landvägen till Halsjön, därifrån det på nytt flottas till Glommen och vidare till norska utskeppningsplatser.

Länsan var nybyggd den 20 mars 1732 och finnes antecknad på en karta av år 1801 liggande snett övre älven från nordost till sydväst i södra änden av byn.

Över denna transaktion klagade de svenska timmerhandlarna och borgarna i Karlstad, som hade privilegium på timmerhandeln i Klarälvdalen. Kontraktet försvarades av den norske överståthållaren Rantzau, som framhöll, att genom fredstraktaten hade norska undersåtar fått tillstånd, att efter vanligheten få betjäna sig av de svenska vattendragen till deras timmers framforslande. Dessutom den s. k. förordningen av den 16/6 1729 av innehåll, att norrmännen får leda det timmer, som fälles på deras skogar igenom de svenska vattendragen. I svarsskrivelse till Kungl. Maj:t sökte landshövdingen i Örebro (Värmland lydde på denna tid under Örebro län) finna hindrande skäl mot berörda timmertrafik. Timmerlänsan blev dock kvar och framforslandet av timmer från Norge denna väg fortsatte oavbrutet under hela 1700-talet.

Någon affärsverksamhet med skog och skogsprodukter i större omfattning kom dock inte i gång förrän en bit inpå 1800-talet, men då blev det en sågverkspatronernas och trävaruhanteringens gyllene tid. Provinsen översvämmades av uppköpare för svenska, norska och engelska firmor. Det fanns ingen bygd så avsides att de inte letade sig dit. Brukspatron Tjäder på Lethafors köpte för sin svåger, den penningstarke Jan Frödings räkning. Östergren köpte för Mölnbacka och Dyrén först för David Frölich, men sedan för James Dickson. Denne sistnämnde var en svår konkurrent för de värmländska brukspatronerna. Han bedrev skogsaffärer och virkeshandel i stor skala och insatte stora penningsummor i sågverk och skogsegendomar. Sedan länge hade han haft planer på att komma åt de av många eftertraktade Höljesskogarna och Dyrén hade fått i uppdrag att försöka göra affär med Höljesbönderna nästan till vad pris som helst. En dag år 1836 fick Höljes by besök av Dyrén och dennes biträden. Dyrén hade tidigare orienterat sig i trakten och visste hur han skulle gå tillväga. Höljes räknades på den tiden för en av de större byarna i Dalby och bestod då av 40 hushåll. Dyrén och hans medhjälpare hade med sig flera fat brännvin och en stor del annan spirituosa jämte en myckenhet för befolkningen ovanliga matvaror och hos en av byns storpampar, av Dyrén tidigare känd och särskilt preparerad för ändamålet, anordnades det nu ett gästabud till vilket hela byns befolkning inbjöds. Särskilda spelmän engagerades och det dansades och glammades, åts och dracks och pokulerades i flera dagar och alla som deltagit i festen blevo naturligtvis mer eller mindre anstrukna av det till synes outtömliga förrådet av starkvaror. När Dyrén ansåg att bönderna voro lagom preparerade, så framförde han naturligtvis sitt egentliga ärende och som den myckna spriten hade gjort dem både omtöcknade och medgörliga blev det en ganska lätt sak att få dem att placera sina namn och bomärken under de på förhand iordningställda kontrakten. Dickson hade nått sitt mål och det var den skrupelfrie Dyrén som han hade att tacka härför. Hur mycket han betalade är det kanske ingen som vet, men nog torde det ha varit minst ett par hundra tusen kronor.

Greve Frölich, som tidigare varit Dyréns uppdragsgivare tyckte inte om att Dickson kapade åt sig denna, av många eftertrådda godbit och han försökte genom rättegång få affären upphävd. Detta lyckades dock inte, utan processen slutade till Dicksons favör och hans mäktighet blev ännu större och spred sig allt vidare, inte endast i Värmland utan även till Dalarna och Norrland.

I Dicksons fotspår uppträdde sedan en annan engelsk firma: Hichens, Seaton & Hichens som förvärvade stora skogsområden i Norra Finnskoga och hade egna förvaltare och uppköpare i orten. Den stora förvaltarbyggnaden vid Tällåsen uppbyggdes på den tiden, omkring 1850, och där blev nu den centrala platsen för såväl skogsförvaltare som bokhållare och övrig tjänstepersonal, timmermärkare och skrivbiträden. Denna firma ägde både bruksanläggningar, skogar och flottleder hela vattenvägen utefter ända till Göteborg.

På 1870-talet trädde dock hela detta företag i likvidation och förvaltarbyggnaden och skogarna i Norra Finnskoga fick nya ägare. Den norska firman J. N. Jakobsson & Co. köpte hela den skatträtt som Seaton & Hichens hade ägt och detta utgjorde 85 öre skatt eller cirka 5.000 tunnland.

De tidigare skogsköpen hade i regel gällt enbart avverkningsrätten på viss tid, vanligen 49 år och inte fastigheterna i sin helhet. Inom Höljes hemman ägdes år 1866 endast 115 skatteöre av hemmanets 960 av utom socknen bosatta personer. Norrmännen ägde 38 öre, Jan Frödings arvingar 54 öre och Seaton & Hichens 23 öre. I Båtstads hemman var ännu ingenting sålt och i Aspbergets endast en ringa del till norrmän. 13 år senare, år 1879 var det mer än tre femtedelar av Höljes hemman som ägdes av bolag och utsocknes. De största skatträttsägarna detta år voro norrmännen O. Möystad & Co. med 194 skattöre, N. Kjaer & Co, Kristiania med 100 skattöre, J. N. Jakobsson, Fredrikstad med 35 öre, Anton Bryhne med 40 skattöre, Dejefors Bolag med 78 och Artur Kock, Uddevalla med 64 öre. Nio år senare hade ytterligare en hel del skatträtter övergått i främmande händer, till norrmännen och till de svenska trävarubolagen.

Av värmländska skogsbolag var det ännu bara Dejefors och Brattfors som ägde skogar i socknen. Först på 1890-talet kom Forshaga Sulfit AB, Klarafors och Mölnbacka-Trysil in som skogsägare i kommunen.

Under detta årtionde började även en del av socknens egna personer göra skogsaffärer enär det visade sig genom de uppgående priserna att det var ganska lönsamt. År 1889 köpte handlandena Jon Håkansson och Lars Jönsson hela Dejefors Aktiebolags skog i Höljes för 33.000 kronor. 1894 köpte J. Öster, L. G. Setterlund och Lars Jönsson den s. k. Hagskogen som ägts av Artur Kock, Uddevalla och något år senare köpte J. Öster och Halvar Larsson i kompani Kvarnnäs som utgjorde 63 öre skatt. Det utvecklade sig en livlig affärsverksamhet på skogsmarknaden och många skatträtter bytte ägare. Det var i regel samma skiften som gått i affär alltsedan James Dicksons tid.

De bönder som inte sålde skogen vid denna tid, hade den också kvar vid sekelskiftet och de som en gång avhänt sig sina skatträtter hade ingen chans att få dem tillbaka. För dem och deras ättlingar återstod bara att bli arbetare eller torpare åt bolagen och de återstående bönderna, eller ock att utvandra till Amerika.

Från början avverkades endast skog av grövre dimensioner. På 1850-talet var minimimåttet 23 fot och 12 tum i topp. En tolft sådant timmer betalades då med 16 riksdaler, men detta var inte det pris som skogsägaren fick. Han skulle härav betala bolagsandel och flottningsavdrag med 5 à 6 riksdaler, så att det belopp han i realiteten fick var ganska blygsamt.

Många steg dock dessa till synes stora inkomster åt huvudet. Man hade inte varit van att se och hantera några större penningsummor och när bönderna fick dessa skogslikvider ansåg de sig ha råd att leva litet bättre än förut. En del köpte hem spirituosa i stora kvantiteter och ställde till med rungande kalas, där det skulle briljeras och skrytas med den så hastigt påkomna rikedomen. En och annan var till och med så övermodig, att han begagnade hoprullade sedlar och tände sin pipa med. (!)

I och med detta uppsving på skogsbrukets område kom det mycket främmande inslag in bland bygdebefolkningen. P. Björkman säger härom i sin bok Beskrivning över Värmland: Folket i övra Dalby (häri inbegripet Norra Finnskoga) har alltid varit utmärkt för tarvlighet (här lika med enkelhet, anspråkslöshet), fromhet och näringsomtanke samt alltintill närvarande tid behållit sin nationaldräkt (sockendräkt), men sedan timmerskogarna i de södra trakterna av Elfdalen blivit ansenligt medtagna, så att timmermärkare och dem åtföljande gårdfarihandlare börjat besöka dessa nordliga delar av häradet och göra allmogen bekant med lyxartiklar har karaktären och välmågan även här blivit betydligt försämrad". Detta skrevs på 1840-talet och torde väl då, som allmänt omdöme ha ägt sin fulla befogenhet. Spritbruket blev också i samband med detta mera allmänt bland befolkningen. Av alla dessa uppköpare och timmermärkare som for omkring, fanns väl ingen, som inte hade sprit med sig i bagaget för att mjuka upp säljaren med. De flesta söp väl också själva och det kunde hända, att både uppköpare och säljare var så berusade, att hela affären med inmätningen måste konstrueras efteråt, så att det stämde med det kontrakterade partiet. Någon kontroll fanns inte på den tiden, så vederbörande löpte inte någon större risk. Blev det för litet den ena gången, så blev det kanske för mycket en annan och på så sätt jämnade väl det hela ut sig. Det kunde nog också hända, att en leverantör av det mera "luriska" slaget sålde ett virkesparti två, kanske till och med tre gånger. Efter den första märkningen vände man omsorgsfullt stockarna. Kom det så ett snöfall, som hjälpte till att dölja spåren, så var risken för upptäckt ganska liten. Hade man sedan turen att få ett lagom förfriskat mätlag, så gick allting bra och en sådan leverantör kunde kanske säga, att han fått betalt för sitt virke till fulla värdet. Det fanns nog mätlag som medvetet gjorde sådana dubbelmärkningar bara för provisionens skull.

Bland de större skogsaffärerna i början av 1900-talet var försäljningen av Per Jönssons i Granhult skogar år 1907. Det rörde sig om en köpesumma av i runt tal 600.000 kronor. Köpare av detta var godsägare J. A. Larsson, bankdirektör A. Sandwall, Karlstad och grosshandlare Arvid Jansson, Kristinehamn. Efter några få år såldes dessa skogar på nytt, denna gång till norrmän, som samtidigt köpte Lars Håkanssons i Båtstad skogsfastigheter. Detta var hittills den största affär i sitt slag i Norra Finnskoga och rörde sig om ett belopp på över två miljoner. Detta var sommaren 1912 och köpare var bröderna John och Nikolai Björneby, Aasnes, Emil Elseth, Hoff, sakförer Lunde, Kongsvinger och Odd Roal-Kvam från Stavanger.

Det enda hemman i socknen som odelat behöll sin skog till långt in på 1900-talet var Uggelheden. Mot slutet av förra världskriget hade de norska skeppsredarna och storföretagarna fått så mycket pengar, att de måste söka placeringsmöjligheter för dem i utlandet. De fick nys om att Uggelhedens skogar var till salu och så slängde de in ett anbud på ett par miljoner och därmed var de svenska konkurrenterna utslagna. Det blev affär och det blev också ett par år med nästan fantastiska skogsavverkningarsförhållanden i socknen, både vad arbetstillgång, arbetslöner och arbetsförhållanden i övrigt beträffar. Denna tid ligger dock så nära, att den egentligen hör en senare tids historieskrivning till.

För Norra Finnskogas vidkommande är alltjämt skogshanteringen huvudnäringen, trots att de självägande böndernas antal reducerats undan för undan och allt mer och mer av skogsmarken övergått till bolag och främmande intressenter.

Som kommentar till en föregående uppgift kan anföras, att i en beskrivning till sockenkartan för Norra Finnskoga år 1854 säges att "cirka 2,000 tolfter sågblockar utdrivas årligen och betalades under förledne år med 32 riksdaler rgd. per tolft för 11 alnars 12 tum". Det förut uppgivna priset är enligt A. F. Olsson i hans skrift om skogshanteringen i Värmland.

EMIGRATIONEN

Emigration och immigration, utflyttning under dåliga tider och inflyttning under goda är väl sedan ganska lång tid tillbaka en rätt vanlig företeelse i de fall där den utgör en överflyttning av folkelement från mindre gynnade områden till länder med bättre livsbetingelser.

När det gäller våra egna förhållanden, är det väl mest utvandringen till Amerikas Förenta stater man tänker på, när man talar om emigration i allmänhet. Före 1850-talet var nog emigrationen från vårt land i denna mening mycket obetydlig, men under dessa fem à sex decennier från 1850 och framöver tog utvandringen ganska omfattande dimensioner och väckte tidvis både bekymmer och uppseende.

Även en sådan avlägsen landsända som Norra Finnskoga har under denna tid haft en ganska stark känning av den åderlåtning på arbetskraft, som emigrationen blivit och det finns knappast något hushåll inom socknen, som inte har någon medlem eller någon anhörig på andra sidan Atlanten.

Under tiden 1866 till 1913 har 636 personer utvandrat från Norra Finnskoga enligt vad Yngve Nilsson kommit till i sin undersökning, men av dessa har inte alla rest till Amerika. Häri äro även inberäknade utflyttningar till andra länder såsom Norge, Finland m. fl. Utflyttningar till andra orter inom riket torde dock inte vara medräknade.

När reste då den första personen eller den första familjen från Norra Finnskoga till Amerika? Frågan är kanske inte så lätt att med exakthet besvara, men om någon reste före 1850 torde det ha varit ganska enstaka fall.

Den 14 april 1854 tog Daniel Danielsson i Höljes ut flyttningsattest för sig, hustru och barn för resa till Nordamerikas Förenta stater. Samtidigt även skräddaren Olof Bengtsson i Höljes med hustru och barn, Erik Henriksson i Aven med hustru och barn samt drängen Mattes Mattsson i Långflon. Att dessa var bland de första emigranterna från Norra Finnskoga kan med ganska stor sannolikhet antagas. Följande år 1855 reste Håkan Eskelsson och hans fästekvinna Bertha Danielsdotter i Aven och 1857 Britta Jonsdotter från Östra Kärrbackstrand till Wisconsin i Förenta staterna.

Om utflyttningen den närmaste tiden därefter år för år och namn för namn saknas fullt kontinuerliga uppgifter och här skall därför endast nämnas några av de mest kända: klockaren Lars Lövgren med familj, Gammalgården, Höljes. Håkan Andersson med familj, Fråviken, Höljes. Arbetaren Lars Ersson, Båtstad. Pigan Karin Olsdotter, Västra Kärrbackstrand. Hilda Vilhelmina Kristiansson, Aven. Jöns Jonsson, Västra Kärrbackstrand med hustru och barn. Pigan Olivia Boletta Pålsdotter från Långflon. Lars Persson, Skepparberget. Lars Eskilsson med fästekvinna Kerstin Olsdotter från Östra Kärrbackstrand. Per Jönsson med hustru Marit och fyra barn.

Under 1880-talet synes emigrationen ha tilltagit och många familjer lämnar hembygden för att söka lyckan i det stora landet i väster.

Den 11 april 1880 reser Anna Olsdotter från Båtstadberget, Sara Halvardsdotter från Båtstad, Jon Halvardsson, Båtstad, Daniel Olsson, Aspberget med hustru och barn och Lars Larsson, Långflon med dottern Emilia.

Den 18 i samma månad reser Lars Martinsson, Furufallet och Kerstin Jönsdotter, Västra Kärrbackstrand och den 25 april Marit Bengtsdotter, Långflon, hennes dotter Martha och Håkan Persson Winge från Höljes. Den 29 maj reser Pål Pålsson, Varånäs med hustru och barn och Mattias Mattsson, Skepparberget. I juli samma år reser Erik Olsson, Rådelsbråten, bröderna Karl Hugo och Maurits Emanuel Pålssöner från Aspberget, syskonen Anders Halvardsson och Maria Halvardsdotter, Aspberget, torparen Mattes Halvardsson från Nordstugan, Höljes, Jöns Olsson, Granhult, pigan Britta Nilsdotter, Långflon, torparen Axel Markusson med hustru och barn samt svågrarna Olof och Lars Olssöner från Knipan, Långflon och Halvard Halvardsson från Västra Kärrbackstrand.

1881 den 16 maj reser Anders Andersson d. y. från Östra Kärrbackstrand, Per Jönsson från samma ort och pigan Marit Larsson från Båtstad och den 29 i samma månad reser torparen Jon Andersson, Båtstadberget med hela sin familj.

I juni 1882 reser bröderna Olof och Lars Halvardssöner från Kvarnnäs, Höljes, Mo Halvard Persson, Östra Kärrbackstrand, Lars Jonsson från Aspberget samt Olof och Jöns Olsson från Båtstad.

Under de närmast följande åren på 1880-talet flyter en jämn ström av emigranter ut ur socknen med Amerika som mål:

Kristian Kristiansson, Badstuknappen. Halvard Henriksson, Uggelheden. Mattes Andersson, Båtstad. Pigan Augusta Hansdotter, Västra Kärrbackstrand. Torparen Anders Rönning, Aspberget med hela sin familj. Pigorna Marit Olsdotter och Anna Danielsdotter från Båtstad.

1886: Halvard Andersson, Länsrud, Karin Håkansdotter, Båtstad. Hanna Olsdotter och Marit Håkansdotter samt drängen Halvard Olsson, alla från Båtstad. Håkan Larsson, Kärrbackstrand, Karolina Olsdotter, Badstuknappen, Korp Hindrik Persson, Båtstadberget med hela sitt hushåll och pigan Lina Olsdotter från Aspberget.

1887 reser följande personer: torparen Jon Olsson från Aspberget med hustru. Hemmasonen Emil Martinsson, Uggelheden. Anders och Maria Andersson från Båtstad. Karin Andersdotter, Länsrud. Jöns Jonsson och Per Karlsson, Västra Kärrbackstrand, båda med hustrur och barn. Emil Eliasson, Tallåsen. Marit Nilsdotter, Båtstadsätra med sina barn. Lars Larsson, Knipan, Långflon. Anders Andersson, Båtstad. Per Olsson, Sulstaholm. Hag Jon Olsson, Höljes. Anders Eriksson, Badstuknappen och pigan Oline Olsdotter, Rådelsbråten.

1888-89: Sara Andersdotter, Båtstad. Drängen Håkan Andersson, Länsrud. Britta Henriksdotter, Båtstadberget. Pigan Marit Olsdotter-Lundqvist, Höljes. Torparen Jon Andersson, Båtstad med hustru och barn. Daniel Danielsson, också från Båtstad. Pigan Karna Henriksdotter, Rådelsbråten och Karin Eliasdotter, Furufallet.

År 1890 reser Olof Olsson från Kvarnfall, Höljes. Olof Håkansson från Båtstad. Pigorna Anna Jonsdotter och Kerstin Olsdotter från Båtstad. Hustrun Marit Danielsdotter, Båtstadberget. Pigan Kerstin Danielsdotter, Båtstadberget. Pigan Karin Halvarsdotter från Västra Kärrbackstrand.

Under ännu ett par årtionden fortsatte emigrationen oförminskat och i många fall flyttade hela familjer ut, övergav sina tidigare hem och drog ovissa öden till mötes. Det var väl som man trodde en flykt undan armodet och fattigdomen, men de nya förhållandena blev nog i många fall inte som man tänkt sig. Få voro dock de, som vände tillbaka till fosterjorden. Hur det än blev, så föredrogo de att stanna i det nya landet. I det gamla hade de i de flesta fall ingenting kvar, intet hem, inga ägodelar, inte ens utsikten till ett ordnat arbete, en dräglig försörjning.

Jämsides med denna emigration till Amerika försiggick en annan av nästan lika stor omfattning dels till grannriket Norge och dels till Dalarna och Norrland. I Norrland började de stora skogsavverkningarna komma i gång och som det inte krävdes så stor reskassa att fara dit som att fara till Amerika föredrogo många den utvägen. Åren 1873-74 reste arbetarna Petrus Eriksson, Karl Persson, Tallåsberget, Jöns Olsson, Långflon, Per Persson och Olof Henriksson, Höljes samt Olof Jönsson, Badstuknappen till Jämtland och Härjedalen. År 1875 utflyttade 15 personer till Norrland, Dalarna och Norge och åren 1876-78 ungefär lika många.

En del av dem som drogo bort på detta sätt reste väl i avsikten att komma tillbaka och togo inte ut några flyttningsattester, så att den egentliga utvandringen som skedde periodvis var i verkligheten mycket större.

För år 1889 har utflyttningsattester utfärdats för följande personer: Anna Johansdotter från Kärrbackstrand till Skog församling i Hälsingland. För arbetaren Olof Dahlström, Västra Kärrbackstrand till Arvidsjaur. För arbetaren Jöns Olsson-Nykter från Västra Kärrbackstrand till Hede i Jämtland. För Olof Halvarsson från Båtstad till Lima i Kopparbergs län. För Johanna Nilsdotter från Västra Kärrbackstrand till Linsäll, Jämtlands län. För arbetaren Olof Henriksson, Furufallet till Sveg församling i Jämtlands län. För arbetaren Henrik Olsson, V. Kärrbackstrand till Våmhus i Kopparbergs län. För arbetaren Even Evensson, V. Kärrbackstrand till Linsäll, Jämtlands län och för arbetaren Elias Eliasson från Höljes till Sveg.

År 1890: Helga Jonsdotter från Ö. Kärrbackstrand till Östersund. Karin Persdotter, Tallåsberg till Sveg. Håkan Håkansson från Aspberget till Lillherrdal, Jämtl. län. Torparen Jon Mattsson-Bergström från V. Kärrbackstrand till Sveg. Maria Mattsdotter och Daniel Halvardsson från Höljes till Lillherrdal och torparen Lars Eliasson från Höljes till Älvdalen i Kopparbergs län.

Som synes blir de sammanlagda siffrorna för de från socknen utflyttade under dessa år ganska betydande och det är tydligt att befolkningssiffrorna även från senare år haft inflytande av denna avtappning av det mest livskraftiga befolkningsmaterialet.

Ännu långt in på 1900-talet emigrerade hela familjer. Sålunda reste i juni 1906 Olof Larsson från Kvarnberget, Höljes med en familj på sammanlagt nio personer till North Dakota varav ingen senare har återvänt till hembygden. Daniel Henriksson, Höljes med familj på fyra personer, Gut Olof Olsson likaledes fyra personer. Jon Bergman också med familj på fyra personer. Halvard Eriksson, Höljesberg också med en familj på fyra personer och dessutom reste en stor mängd yngre ensamstående personer, i många fall två och tre från samma hem och av alla dessa hundratals emigranter är det blott ett mycket ringa fåtal som återvänt.
 

Klarälven med Mordön.

Om det skulle så vara, att det i Älvdals Härads dombok den 3/6 1669 omnämnda och utdömda torpet, "Nästorpet vid Örsjön norr om Tåsan" är identiskt med nuvarande Bennäset, då har stället äldre anor än de flesta i närvarande tid velat tro. Mycket talar för att så är fallet och då skulle även detta torp från början ha upptagits av finnar på 1660-talet.

Namnet på den, som först bodde där är dock inte känt och när på myndigheternas befallning torpet sedermera nedbrändes, blevo dess första bebyggare fördrivna från platsen. Torpet började sedan användas som säter av dalbyborna.

I slutet av 1700-talet flyttade en Jon Jonsson från Bengården i Norra Persby dit och byggde upp stället samt röjde och utvidgade inägorna så att det blev en efter den tidens förhållanden ganska betydande gård med ett rätt ansenligt boskapsbestånd. Brukningsförhållandena voro dock mindre goda och på grund av gårdens avskilda läge från själva bygden, medförde alla transporter av förnödenheter dit, stora besvärligheter, särskilt sommartid, då allting måste bäras eller klövjas. Vad som främst behövdes var utsäde, mjöl och salt. Det övriga hade man i närheten: vilt i skogen, fisk i den närbelägna Örsjön, mjölk och smör av egen produktion och var man inte jägare och fiskare när man kom till ett sådant ställe, så blev man det av nödtvång, och jägare blevo Bennäskarlarna i flera generationer framöver, jägare och kraftkarlar.

Den ovan nämnde Jon Jonssons son Olof Jonsson, Ben-Ola kallad, var vida beryktad för sin styrka och mjölsäck och silltunna var inte mer än vanlig börda för honom mellan "Skyllbäck" och Bennäset. Ola var född 1815 och Jöns troligen 1809 eller 1810, han var i varje fall flera år äldre än Ola och dessa båda bröders äventyr vid en björnjakt på 1830-talet har Gustaf Schröder i sin bok Vildmarksliv skildrat på följande sätt:

Ben-Jöns var en skogskarl av våra bekanta. Han var s. k. skogstorpare och bodde jämte sin mor och broder Olle, på torpet Bennäset, beläget på tiomilaskogen, ett par mil från Dalby i Vermlands Elfdal. Han levde där av det lilla torpets avkastning och av vad skogen gav. Båda bröderna voro jägare och fullgoda skidlöpare. Jöns var flera år äldre än Olle och modern var nu efter makens död den, som var husbonde i huset.

En vinter, då bröderna hade fått spår av en björn, beslöto de, eftersom skidföret var gott, att sätta efter honom. Jöns, som var den kraftigaste av dem löpte först och hann fatt björnen vid ett glesare ställe i skogen. Han sköt men skottet var utan synlig verkan. Han ryckte nu bössan från den adertonårige brodern och lämnade honom sin för omladdning, varpå han med all iver satte av och snart lyckades uppnå björnen igen och skicka honom en kula till, vilket dock hade till följd, att björnen gjorde helt om och innan Jöns hann kasta om sina skidor och laga sig undan var björnen över honom. Jöns hade varit lycklig nog att få björnen på sin rygg och hade med ansiktet mot snön blivit nedtryckt av björnen och där låg han nu till synes livlös för han hade hört av gamla jägare att på det sättet kunde man ha en chans att komma undan med livet. Björnen fortsatte dock att bita Jöns i rygg och armar och rev med ramarna sönder hans kläder, men tålig för plågor som skogsfolket i allmänhet är, låg Jöns orörlig och fortsatte att spela död. Då han inte rörde sig upphörde björnen att riva och bita honom, men satt alltjämt kvar på hans rygg.

Vad tänkte du på när du låg där och hade björnen över dig, frågade jag.

Jo, sade han, jag tänkte, att Olle vågar ej skjuta, ty om han också dödsskjuter björnen dör han ej så hastigt att han inte hinner bita ihjäl mig först. Detta är också den allmänna tanken bland skogsfolket, varför de ej skjuta på björnen om han ligger på kamraten.

Björnen gjorde sig ingen brådska med att lämna Jöns, utan satt kvar och tryckte honom allt djupare ned i snön, dock ej djupare än han hörde Olle ropa och fråga: är du död Jöns?

När Olle inte fick svar, kastade han om sina skidor och Jöns hörde hur han avlägsnade sig. Då tänkte Jöns, att björnen gärna kunde sitta kvar för nu reste Olle hem efter mor och om hon kom så blev det alltid någon råd.

Då björnen suttit kvar en god stund gav han Jöns ännu några bett till, nosade på honom och trodde väl han var riktigt död, varefter han lunkade sin väg.

Jöns sade mig, att det var en svår stund när han låg under björnen emedan han hade snö i munnen och svårt för att andas och inte vågade han röra sig på länge, då han inte visste om björnen hade avlägsnat sig så långt, att han ej kunde se eller höra honom. Slutligen måste dock Jöns röra på sig och fann då till sin stora glädje att björnen inte var inom synhåll. Nu fick han andas ut, tog snö och lade på sina sår, varifrån blodet rann ymnigt, särskilt från ena armen, Han var dock fortfarande ängslig för att björnen skulle komma tillbaka och överfalla honom på nytt. Så snart han trodde sig säker härför reste han sig upp och fick på sig skidorna. Bössan fick han också fatt på men kruttygen voro borta, lösslitna under kalabaliken med björnen.

Olle hade emellertid begivit sig hem och på bordet i stugan stod brödernas kvällsmat i ordning. Han slog sig ner och tog för sig och sedan han ätit satte han sig vid spisen, där modern satt förut. Han avtog sina våta fotplagg, stoppade och tände sin pipa och gick så till sängen och lade sig. Först sedan han dragit några bloss på sin pipa sade han till modem på sitt språk: "Nu monger ä han Jöns kall i mun." (Nu mor är han Jöns död.) Modern lärer ingenting ha svarat härpå, blott flyttat sig högre upp i spisen. Olle sade heller ingenting mer utan somnade.

Frampå natten hörde modern någon gå utanför stugan och som hon alltjämt inte ville tro att Jöns var död slog henne tanken att det måste vara han som kom. Hoppfull skyndade hon ut och väl var det, ty då Jöns kom fram var det slut med krafterna och utan hjälp hade han ej tagit sig in i stugan. Men ut ur stugan kom han inte mera den vintern och jag kan intyga, att Jöns ena arm aldrig mer blev brukbar ens till lättare arbete.

Under det mor pysslade om Jöns hade Olle icke visat något livstecken, men en stund före dager steg han opp, tittade efter om det fanns någon mat kvar på bordet, åt upp vad som var, tog sin bössa och gick ut. Snart hade han skidorna på och icke ett ord lär han ha yttrat på morgonen.

Då han vid middagstiden kom hem igen gick han inte in i stugan, sade ej heller ett ord till någon, men mor såg hur han drog fram höskrindan, satte för hästen och begav sig bort åkande.

I skymningen återkom Olle och då hade han en mycket stor björn på släden. Olle, så ung han var, hade helt ensam angripit och dödat björnen och därigenom förvärvat sig anseende, som en särdeles duglig skogskarl. Och Olle var verkligen en duktig karl både i skogen och i vad arbete som hälst. Mig följde han många gånger på spaning efter björnar.

Ibland hade vi tur, att finna vad vi sökte, men de flesta gångerna gingo vi förgäves, men Olle fällde aldrig modet eller tröttnade.

En gång hade jag tillfälle att bevittna Olles kallblodighet och sinnesnärvaro.

Hundarna hade funnit en björn, som hade sitt ide under en mycket stor flat sten, vilken låg på botten av en trattformig grop. Björnen ville ej lämna sin präktiga bostad. Först efter mycket besvär lyckades Olles svärfar, gubben Präst-Jan att få honom till idets mynning, men då hoppade vår ena hund upp på björnens rygg och bet sig fast. På sidan om björnen stod jag och bakom honom Olle. Båda voro vi färdiga att sända honom en dödande kula, så snart hunden kom så pass långt ifrån honom att vi vågade. Olle tyckte det blev långsamt, så han gick fram hållande bössan så att han kunde avskjuta den med högra handen, sedan han med den vänstra ryckt bort hunden. Den man, som vågar sig på något sådant saknar ej mod. Olle kom dock ej att utföra sin tanke, ty hunden släppte sitt tag och med samma sände jag min kula genom björnens huvud.

I det vanliga umgängesspråket, som talas man och man emellan i Norra Finnskoga kan nästan ingenting spåras, som röjer någon släktskap med det finska varken i dialekten eller i språkbruket, såsom det framträder på andra håll, i andra trakter, där det finska befolkningsinslaget gjort sig starkt gällande. Det är väl möjligt, att det tidigare, speciellt i de byar som haft övervägande finsk befolkning, har varit på annat sätt. Det språk, som nu talas i dessa byar, särskilt Aspberget, Badstuknappen och Storberget har mera släktskap med norskan än med finskan. Språket i de större byarna längre söderut är väl närmast släkt med Dalbyspråket, fast i vissa avseenden har det också sin egen särart och mellan dessa båda talspråk är dialekten rätt olika. Dalbymålets öppna ä-ljud i bära, äta, skära o.s.v. hör man aldrig i Norra Finnskoga. Dalbymålets i ett ordslut efter en vokal bortfallande r förekommer heller inte i Norra Finnskoga. Det vanliga dialektuttrycket för ordet jäntor heter i Dalby jänte', i Höljes jänter ungefär som i fryksdalsmålet. Verbet dansa heter i Dalby dansä, i Höljes danser. I det stora hela, är orden också mera korta och avrundade i finnskogamålet och mera utdragna i Dalbymålet. I äldre Dalbymål blev verbet draga drääg, medan det i finnskogamålet hette kort och gott dra. I stället för adjektivet kort, sade man i Dalby stäcku, i Finnskoga stutt. Om en hög sade man i Dalby doong, i pluralis dongä', i Finnskoga säger man hôg och i pluralis hôger. I slutet av kapitlet införes en kort ordlista över äldre egenartade ord och uttryck.

När det gäller namn och namnformer, påträffar man särskilt i de södra delarna av socknen en del ganska egenartade sådana, somliga med karaktären av öknamn, andra med namn från boställen eller syftande på någon egenskap av mindre vanlig art. Om denna säregenskap är av finskt ursprung eller om det är ett bruk med bara lokal karaktär är svårt att fastställa. Det vill dock synas som om benägenheten att framskapa dylika namnformer tar sig uttryck på vissa ställen och under vissa perioder. Vi har bland annat sådana pådiktade personnamn som Spriken, Räfsen, Spisen, Yringen, Reska, Hallingen, Punka, Stabben, Vingen, Spraken, Lommen, Ranka, Åttingen, Karbus, Olta, Limmen med flera. I en del av dessa fall har väl egennamnet kommit av boställsnamnet, i andra återigen kanske tvärtom. Så kan t. ex. Limmen ha kommit av Limtorp, Spisen av Spistorp, Stabben av Stabbheden. Å andra sidan har Vingtorp fått namn av Vingen (Per Håkansson Vinge från Vingäng), Räfsbacken efter Räfsen som byggt och uppodlat stället.

Ett personnamn som Killan torde nog vara en förkortning av det finska namnet Kailand eller Kikkelan. Heikki och Hinka var också vanliga talspråksformer för namnet Henrik, liksom Jossi och Pekka för Jon och Per. Kvinnonamnen Ingeborg och Kjerstin blev Bolla och Kersti i talspråket.

Sockendräkten var för Norra Finnskoga lika med Dalbydräkten. Den bestod för männen av grå rock eller tröja av vadmal med en röd remsa som foder och sammanhölls framtill med mässingshäktor. Benbeklädnaden var vanligen knäbyxor av grått vadmal eller gult sämskskinn samt vita långstrumpor. Västen var även av vadmal och hade ärmar av blått kläde med röda slag. På huvudet rundkullig skinnmössa med slag och knytband. Till fotbeklädnad läderkängor. Kvinnornas dräkt var mörk yllekjol med förkläde, samt vit tröja, vanligen av linne. Ofta buro de utanpå denna en blå klädeströja. På huvudet vanligen en röd och vitrutig huvudduk, ibland med helvit bård. Vita strumpor och svarta skor med gula remmar. Detta var helgdagsdräkten. I vardagslag klädde man sig litet hur som helst.

At = åt, ell. till ex. at at'n Erik, at o Bolla.
Ardervé = alved.
Aav eller lok = litet stillastående vatten.
Anner = and, även andra (i begreppet flera).
Bikja = tik (isländska).
Bjälla = skälla.
Brôm = bräm eller brätte.
Brå = snar eller hetsig (isl.).
Brått = skrämd.
Bôrl = börda.
Brynjibär = hallon (norska).
Bleg = träkil.
Buger = ett slags bärdon.
Böött = bytta.
Bûtt = kärl.
Bôrlsvôlk = bärvidja.
Dagerl = frukost (dagvard).
Dä drar intnô å = det gör ingen skillnad.
Dä töver int = det dröjer inte.
Faal = spår, färd. Harfaal = harspår. Likfaal = likfärd.
Fant = tiggare, tattare.
Feschi = fiska. Feschisnika = fiskväska.
Filler = trasor.
Fjär'an = tjäder.
Fjöl = bräde (isl.).
Fjart = liten smula.
Fleep = håna (isl.).
Frâ = fradga.
Fuggus = ladugård.
Fäll = väl.
Fäschler = bärremmar, i kont eller säck.
Gannes = ofärdig, ha mycket ont (isl.).
Gling = glatt, hal.
Glött = glänta.
Glööt = halkat (imperf.).
Goffa = farfar eller morfar.
Gomma = farmor eller mormor.
Gröpallt = överväldigande.
Grusk = högfärdig, kaxig.
Gröm = kaxig.
Grejer = saker.
Gröön = ljung.
Göök = gök, med hårt g.
Gjätta = gå i vall (isl. gaeta).
Halaan = skuldrorna (isl. herdar).
Hajs, hajskläde = hals, halskläde (gammalt uttryck, numera bortlagt).
Hal = hård.
Härber = visthusbod (isl. herbergi).
Hia = heden.
Hjärsen = hjärnsubstansen.
Hjuling = stryk (norska).
Höspen = husbonden.
Hocken = vilken.
Håg's = komma ihåg (isl. hugsa).
Hy = sö. Hysåta = höstack. Hykjämna = höfång.
Hättsmeck = mösskärm.
Häsp = nysta upp.
Hä'ärv = harva.
Hä'ärk = harka.
Hôrt = varje. No hôrt = litet av varje.
Intnô = ingenting.
Jartru = ivrig.
Jammel = jama.
Jussôm = liksom.
Jolbär = smultron.
Kavér = rasa, bråka.
Klammer = klyftor.
Klômp = vedträ.
Klônndrer = klor.
Klingel = trissa.
Kôllbötta = stäva, mjölkstäva.
Kôij = koja.
Krack = stol med tre ben.
Kunt = näversäck.
Ku'ut = springa.
Krugget = krokig.
Kåve = kammare.
Lammjärn = gångjärn.
Lell = likväl.
Likjer = tycker om (isl. lika, eng. like).
Likjenes = trivsam.
Liker = bättre.
Limmen = kvasten.
Mastugga = ria, hus för torkning av säd.
Moro = nöje (norska).
Motti = nävgröt (finska).
Môlter = hjortron.
Môôrk = knoga.
Mykji = mycket.
Niffel = skinnsäck.
Omtrent = omkring, vid pass (norska).
Om (o-ljud som i ko) = ugn.
Pönt sä = hyfsa sig, göra sig ren.
Qvaln = handlinning.
Qveen = mindre inhägnad betesplats.
Raap = repa, repa löv etc.
Roop = rapa.
Röer = stänger. Häjsröer = hässjestänger.
Röja = tjäderhönan.
Riva = handräfsa.
Ri = stund. E litta ri = en liten stund.
Resk = en sorts pannkaka av potatis.
Rättnu = snart.
Rökji = röka.
Skamnôm = bet.
Skara = bänk framför sängen (gammalt uttryck).
Skrôvet = väldigt.
Skrin = mager.
Skrömt = spökeri.
Skårann = skördetid.
Skåle = skjul. Vedskåle = vedskjul.
Skôta = stake att skjuta båt med.
Sletji = slicka, även mjöl o. salt man ger kreaturen.
Snött = knappt (isl. snaudr).
Spôhl = liten svans, ex. å get.
Stutt = kort.
Stö = stadig.
Svang = hungrig (isl. svangr).
Singjalt = besvärligt, mödosamt.
Sööm = simma.
Söer = får.
Skôljer = slask, skulor.
Söij = långsam, ihärdig verksamhet.
Skyssla = stång i ett led el. stätta.
Sperr = darra.
Tiu = kvick, vig.
Tavas = liten grabb.
Tile = tidigt.
Tras = strax.
Trôtten = svullen.
Tyttbär = lingon (norska).
Truger = en sorts snöskor.
Trôen = skam (svärord).
Varet = bra. Intnô varet = inte vidare bra.
Vånn = vår, våran  han Olle vånn = våran Olof).
Ölva = älven.
Äntjele = särdeles.
Örre = laxöring.
Öskon = skopan.
Örådd = finkänslig.

Så några ordspråk och allmänna talesätt som hör till det vanliga språkbruket i bygden:

Dä lägs vôl te vis, att den som gärn vill sjong.
Da'n Halvard vill ha välling vill Jona ha gröt (syftande på att ingenting är till lags).
D'ä bätter mä e bot, än en naken fot.
Körka ä sä stinn, sä prästen går inte in.
Da musa ä mätt, da ä mjöl beskt.
Dä bätter å gi hunn ett ben än te slôss mä'n.
Da den fatti blir rik, blir'n hin lik.
Den som får smäll'n sä gnäll'n.
Gär kors i murn (när det skett något otroligt).

OM TROLLDOM, SKROCK OCH ÖVERTRO

I äldre tider har trolldom och övertro spelat en stor roll i sockenbefolkningens liv och många äro sägnerna och historierna om bergfolk och viterfolk, som en eller annan varit ute för eller sett på gamla fäbodvallar i skogen och vid gamla ödegårdar, helst i mörker och skymning, men stundom också i fullt dagsljus. Många av dem, som berättat om dylika syner och upplevelser har verkat fullt trovärdiga och det är tydligt, att vederbörande fullt och fast trott på vad han eller hon sett, men utan att kunna lämna annan förklaring än att det varit bergfolket, som visat sig för dem. Den allmänna meningen var, att om man hade sett något sådant, som man trodde hörde till det övernaturliga, skulle man inte tala om det med detsamma, för då kunde det hända, att man fick men av det efteråt; man fick ont någonstans eller gjorde sig illa eller också gick det ut över boskap och ägodelar, ibland straffade det sig på så sätt, att någonting brann upp eller kom bort, ibland att en ko fastnade och bröt ett ben eller dylikt.

Beteende och seder ifråga om förhållandet till dessa okända makter voro av mångahanda slag; man skulle inte hugga ved på en fäbodvall efter mörkrets inbrott för då blev man säkert ofredad under natten på ett eller annat sätt. I gärdsgårdsledet skulle man korsa minst två spjälor för att vara säker på att korna inte blev lösta under natten. Kom man in i en öde fäbodstuga, skulle man inte företa sig något förrän man först tittat upp genom skorstenen, i annat fall kunde det hända att man blev störd av bergfolket, att röken slog in eller något dylikt. Om en häst inte ville gå på bete, utan "drog" som det hette, då hade antingen bergfolket eller någon trollgubbe varit framme och skrämt hästen och då kunde ägaren om han inte själv kunde med sådana saker, få gå långa vägar för att få tag i någon, som kunde läsa bort trolldomen. Om ett sådant fall berättas det från Skåraholn. Svärsonen där hade en häst, som han inte fick att gå på betet. Han släppte honom upprepade gånger på olika ställen i skogen, men det var lika illa. Hästen kom lika fort hem tillbaka som ägaren. Då gick han till en gubbe i Hjärpliden som brukade syssla med sådant och bad honom om hjälp. Denne frågade honom då om han hade någon särskild plats där han ville att hästen skulle stadgas och han nämnde ett ställe där han visste att hästarna brukade gå om somrarna och ha det bra, det var förresten Fjärhanaberget. Gubben lovade, att han inte efter detta skulle behöva gå bort med hästen mer än en gång och det behövde han inte heller. Där han släppte honom gick han sedan hela sommaren utan att springa hem en enda gång och han hade aldrig något besvär med honom sedan. En annan person från Båtstadberget, för vilken det var på samma sätt vände sig till en sådan trollkunnig gubbe vid Gröcken, men denne lyckades inte första gången, utan han måste dit tillbaka, men då lovade gubben att han skulle få vara säker på att det skulle "bita" och det gjorde det också.

En man berättade på britsen i en timmerkoja medan kvällsbrasan brann hur han och ett par kamrater en gång skulle med sina hästar köra från bygden till en sjö, som låg ungefär en mil bort i skogen. Det hade kommit mycket snö och väglaget var tungt och de måste turas om, att köra före var sin bit av vägen. Komna upp på en höjd sågo de färdleden ett långt stycke framför sig och där sågo de tre hästforor komma vägen fram mot deras håll. Avståndet var rätt långt och att de inte hörde några hästbjällror förvånade de sig inte över. Sinsemellan gladde de sig åt, att de skulle få bättre väg bara de mötte de andra, - men de mötte aldrig dem de hade sett fullt tydligt alla tre, de fann heller inte ett enda spår efter dem, så inte var det några verkliga hästar och karlar inte. Men den ene som var med och såg dem, talade genast om saken när han kom fram till bestämmelseorten, men det skulle han inte ha gjort, för han fick så ont i ett knä att han måste ligga inne i flera dagar.

En annan gång var det två ynglingar som voro på fiske. De hade kommit till en fäbodvall, där de skulle ligga över natten. Fäbodvallen var öde och människor fanns inte någonstans i närheten. En vacker sommarkväll var det med solnedgång i nordväst och stillhet över den stora vildmarken. Den ene av ynglingarna låg på knä framför spiseln och höll på att göra upp eld, den andra stod i den öppna dörren fången av den vackra kvällsstämningen. Plötsligt ser han en kvinna komma gående uppför fäbodvallen i riktning mot stugan. Huvudduken har hon skjutit bak i nacken, håret är blont och bart och hon går och sysslar med något som hon har i händerna; en stickning, som hon med något böjt huvud då och då ser på. Han tycker nästan hon liknar hans mor, men hur skulle hon ha kommit hit, så långt bort i skogen och vad skulle hon ha för ärende. Han talar till sin kamrat, som också kommer till och ser kvinnan, men då ändrar hon riktningen av sin gång och i stället för att komma upp mot stugan, som hon först såg ut att mena, viker hon av mot vänster. Där går vägen ut från vallen, där är ledet och där är också en lada som skymmer utsikten. För att bättre kunna se vart hon tar vägen går ynglingen som först sett henne ut på backen, men bakom ladan försvann hon och kom aldrig fram, till ledet och till vägen. Ingen av dem såg ett enda spår av henne mer.

Så berättar den gamla kutryggiga kvinnan som sitter och röker sin järnpipa framför köksspiseln en vinterkväll, hur hon som ung såg en hel boskapshjord som försvann inför hennes ögon som hade den uppslukats av jorden. De kom från myrslåttern, två slåtterkarlar och en räfserska en augustikväll strax före skymningen. På ett ställe gick vägen, eller rättare stigen, som de hade att gå intill en liten skogssjö. Invid denna under skogsåsarna låg marken sank som en sorts myräng, där man också brukade slå myrhö. Stigen gick över en bäck, där några smala spänger var utlagda att gå på. Innan de kommer fram till bäcken får de se en hel hop med kor gå och beta mellan sjön och bergsluttningen. De häpnar och stannar för att se vad nu detta kan vara för boskap. Alla korna äro nästan på pricken lika, svart- och vitfläckiga, stora och vackra, men ingen av dem känner igen dem. Så upptäcker de plötsligt en vallflicka, som ser ut att vakta korna. Hon sitter på en liten grå sten i åskanten, hon har rutig huvudduk och en liten yxa i handen, men hon vänder hela tiden ryggen mot de betraktande och sitter och hackar med yxan i en trädstubbe som står framför henne. Nu resonerar dessa tre som ser detta, att om de går ett stycke till över bäcken och upp på åsen på andra sidan, så skall de bättre kunna se och möjligen känna igen antingen flickan eller korna. Och de går och just vid bäcken måste de alla se rakt ner för att inte stiga miste på de smala och hala spängerna och så när de är över och ser upp igen är det hela försvunnet. Myrängen ligger tom med starrgräsets glesa vippor sakta vajande för kvällsbrisen.

Så var det en man som gick i hästskog. Hela dagen gick han, men någon häst fann han inte. Jag får lägga mig i sätern och fortsätta i morgon, tänkte han, för uttröttad som han var efter att ha sprungit hela dagen i skogen orkade han inte gå hem till bygden och onödigt var det väl också förresten att gå hem och så tillbaka nästa dag. Det var en gammal och ödslig säterstuga och litet kusligt var det väl att lägga sig där, men han fann sig ved och tände en brasa så det blev ljust och varmt. Litet gammalt hö låg det kvar sedan slåttern som han bäddade med och trött som han var somnade han snart.

När han sovit ett tag vaknade han plötsligt. I halvsömnen hade han tyckt att någon kommit in i stugan, Det var skumt utåt väggarna, bara vid spisen glödde det ännu av brasan. Han vände på sig och såg då längst bort i stugan vid andra väggen en man och en kvinna sitta med en kista mellan sig som de liksom höll på att räkna något i. Ansiktena kunde han inte se och inte heller höra några röster, han såg bara de ljudlösa rörelserna. Rätt som det var kom det en häftig vindstöt och slängde upp dörren på vid gavel. Han ryckte ofrivilligt till och stirrade ett ögonblick mot dörren, men bara ett ögonblick, när han åter såg utåt golvet var allt det andra borta; mannen, kvinnan och kistan. Allt var som innan han somnade och han gick upp och drog igen dörren och lade på haspen. Så lade han på en ny brasa och satte sig att vänta på gryningen.

Även när det gällde försmådd kärlek brukade man i forna dagar vända sig till vissa personer, vanligen kvinnor som sysslade med spådom och hemlighetsmakeri för att få råd och hjälp, eller om detta inte var möjligt så att man fick den otrognes kärlek tillbaka ville man på något sätt låta honom vederfaras straff på ett eller annat sätt. Många äro sägnerna om sådana åtgärder.

En av dem berättar om en dräng från Djäkneliden som hade trolovat sig med en tjänsteflicka i Norra Finnskoga. Efter någon tid men innan trolovningen med finnskogaflickan var bruten gick han till en norsk jänta och gav denna tro och loven. När detta kom till finnskogaflickans kännedom gick hon till en klok gumma och bad om råd hur hon skulle göra, för att få den otrognes kärlek tillbaka. Denna sade henne då, att hon skulle skaffa sig ett stycke av den andra fästmöns "skavl" (?), uppbränna detta, lägga askan i brännvin och sedan bjuda den otrogne fästmannen därav. Om denna tömde drycken skulle hans kärlek återvända till den övergivna. Finnflickan gick hem med föresatsen att följa den kloka gummans råd men hon handlade så oförsiktigt att hennes uppsåt röjdes och på så sätt blev aldrig verkningarna av gummans "trolleri" prövat. Flickan blev emellertid stämd till tinget för trolldom och saken kom av denna anledning att väcka stort uppseende. Detta hände på 1840-talet.

Den mest bekanta av dem som på senare tid sysslat med svartkonst och magi är Halvard Eskilsson på Kärrbackstrand, mest känd som "Pallin". Om honom berättas det många historier som för vår tid kan synas som rena fantasier eller inbillning och lögn. Faktum är dock, att det ganska allmänt hyster en viss respekt för Pallins trolleri och besvärjelser, dessutom kunde han förutse och förutsäga saker som inte fanns inom räckhåll för hans vanliga fem sinnen.

En gång var han med en kamrat på fiske vid en sjö långt bort i skogen. Plötsligt säger Pallin till kamraten "nu är det slut, nu dödd han J.". Den andre blev en smula förvånad över uttrycket, men sade ingenting emot eller frågade varför han trodde det, men när de kommo hem fick de höra att det var som Pallin sagt. J. hade dött just vid det tillfället.

En annan gång, han var också då långt borta från hemmet, förnam han att något hade hänt, antingen med hustrun eller dottern, med andra ord; att det inte stod rätt till hemma som man brukade uttrycka sig. Han övergav omedelbart vad han hade för händer och skyndade hem det fortaste han kunde. När han kom hem fann han att dottern hade drabbats av någon sorts afasi. Hon kunde varken höra eller meddela sig med någon. Detta skulle bero på att hon kommit över ett av faderns giller i skogen och tagit en fågel därur. Pallin hade frambesvurit ont över varje olovlig beröring av hans fångstredskap. Att det skulle komma att gå ut över dottern var något som han inte hade tagit med i räkningen. Att göra det ogjort stod dock inte i hans förmåga. Dottern förblev sådan hela sitt återstående liv.

Nästan på samma sätt gick det med en man av hans grannar som utan lov tog och använde hans fiskebåt. När detta upprepades undan för undan och varken lås eller reglar hjälpte blev Pallin arg och svor på att den skyldige skulle få bli stående vid båten tills Pallin kom dit och löste honom. Det gick ungefär som med dottern. Det var en man som man visste brukade använda Pallins båt som drabbades av förståndsrubbning, och det underliga var, att han alltsedan var särskilt rädd för båtar, gjorde korstecken och betedde sig märkvärdigt så fort han skulle stiga i en båt.

Även när det gällde att ta reda på saker som kommit bort blev Pallin anlitad, likaväl som när det var fråga om att freda boskap eller fördriva påkommet ont, eller läsa bort en eller annan krämpa, som man tog för att vara illvilja från andra människor och åstadkomna genom trolldom. Han påstås ha ägt ett flertal svartkonstböcker, som han använde för sin magiska verksamhet. Han var född på 1830-talet och dog 1914.

Trolldom var något som i äldre tider i ganska stor utsträckning sysselsatte människornas fantasi och många händelser och förhållanden som kunde äga en ganska naturlig förklaring tillskrevs gärna de osynliga makter som man trodde fanns utom den förnimbara verkligheten.

Det var på den tiden, då det fanns varken kyrka eller prästgård i Norra Finnskoga. Prästen bodde i Djäkneliden i Södra Finnskoga och vid sina ämbetsuppdrag i Norra Finnskoga fick han oftast gå den långa vägen över 3-milaskogen, där det fanns bara ett boställe på vägen, gården Rangen vid Rangsjön ungefär mitt emellan Höljes och Djäkneliden.

Prästen i historien skall ha varit Karl Samuel Nygren som var präst i Finnskogasocknarna åren 1853-1860.

Det var alltså en novembersöndag på 1850-talet som prästen besökte Norra Finnskoga och efter gudstjänsten skulle han förrätta en vigsel i en gård i Höljes. Han blev kvarbjuden på bröllopsmiddagen och det drog ut på tiden innan prästen blev färdig för återfärden.

Husbonden erbjöd då, att drängen skulle få bli med och skjutsa prästen till Rangen, för vilket denne var mycket tacksam. Det var barfrost och fint före, men vägen var lång och novemberdagen började skymma redan innan de kom iväg.

Backarna upp från Höljes är långa och besvärliga, men sedan var vägen mera jämn och lätt och allt gick bra tills de kom till ett ställe ungefär mitt på skogen, en mörk och dyster dalsänka, där tvärstannade hästen plötsligt och det var omöjligt att få honom ur fläcken hur än körsvennen manade på honom. Prästen steg då ur åkdonet och gick fram till hästens huvud. Mannen som satt i åkdonet hörde honom mumla något, men i mörkret kunde han inte se något framom hästen. Om prästen såg något fick han inte veta. Denne ledde hästen ett litet stycke vid tygeln och kom sedan och satte sig upp i kärran och sedan gick det som om ingenting hade hänt.

- Om du får se någonting här på återvägen, som du tycker är märkvärdigt, så skall du inte bli rädd, utan försöka köra i samma mak som vanligt och låtsas om ingenting, sade prästen till körkarlen. Och så gick resan vidare utan flera intermezzon. De kom fram till Rangen och prästen steg ur och tackade för skjutsen och sade några uppmuntrande ord till drängen, varefter denne vände tillbaka.

När han kom i närheten av stället, där hästen stannat förut fick han höra ett skramlande bakom sig som om någon kom körande efter honom. Bra att få sällskap över skogen tänkte han och lät det gå i vanlig takt, men hästen blev allt oroligare ju närmare ljudet kom och började öka farten. Det skramlade som av en arbetsvagn med hög fart på en stenig barmark och det kunde inte vara något annat än en hästskjuts som hade bråttom.

Nu sprang drängens häst allt vad den orkade, men den efterföljande kom närmare och närmare och till slut hade han den alldeles bakom sig. Beckmörkt var det, så det var svårt att se något, men den efterföljande tycktes hålla åt ena sidan, som om han tänkte köra förbi. Det var ju omöjligt för vägen var knappast bred nog för ett fordon. Farten blev allt vildare, drängens häst sprang allt vad den kunde och den efterföljande hängde med. Det ena fordonet följde vägen och hjulspåren, det andra gick på sidan, men höll alltjämt samma fart, en hästlängd efter och det var ett skramlande som fyllde hela skogen.

Den vilda kappkörningen slutade först där vägen kommer fram till en myr där skogen glesnade och det blev en smula ljusare. Där försvann plötsligt spökskjutsen och vägen bakom låg tyst. Drängen hörde bara ljudet av sin egen skramlande kärra. Hästen lugnade sig också något, men var våt av svett efter den vilda färden.

Prästen träffade drängen efteråt och denne berättade då det kusliga äventyret som han blev utsatt för på hemvägen. Prästen verkade inte särskilt förvånad över detta men han förklarade dock att han varken hade mött någon skjuts eller sett något annat märkvärdigt på sin fortsatta vandring hemåt.

Den man det här är fråga om har för länge sedan gått till sina fäder. Dessa har med all säkerhet någon gång i tiden kommit från landet öster om Bottenhavet och hörde till dem, som från början koloniserade de värmländska finnskogarna. Från Svartberget i Södra Finnskoga hade han sin härstamning och både namn, födelseort och utseende bar sitt tydliga vittnesbörd om vilka hans stamfränder varit. Figuren var satt, halsen kort och senig, ryggen krum och anletsdragen typiskt finska med djupt liggande ögon och utstående kindknotor.

Personer utifrån, som såg honom första gången fick gärna den uppfattningen, att han var någon sorts tok som var på ett eller annat sätt rubbad och på den grund mindre tillräknelig. Visserligen var han analfabet och kunde varken läsa eller skriva trots att hans födelsetid inte låg längre tillbaka i tiden än på 1850-talet, men på hans intellekt var det nog ändå intet fel i den bemärkelsen. Han var snarare ett geni; händig att göra nästan vad som helst. Det han gjorde var inte så särskilt fint, men han gick sällan bet på något som han tog sig för, ty han var envis och orubblig i sina föresatser. Han kunde göra skor och han sydde själv sina gångkläder ibland, men inte alltid. Han kunde binda nät och att göra laggkärl var han särskilt skicklig. Han flätade spånkorgar, snickrade köksredskap och han var både timmerman och murare, tjärbrännare och kopparslagare och mycket, mycket annat.

Han förde en mycket enkel och primitiv tillvaro; bodde ensam år efter år i den lilla stugan uppe i bergsluttningen där han tycktes trivas som ingen annanstans, kanske därför att den hade något av ursprunglig finsk rökstuga över sig med gråstensmur och öppet rökfång. Hans tidmätare var solstrecket på fönsterbrädet och hans barometer var naturen själv i dess olika yttringar. Han var sin egen läkare och han hade sin egen enkla filosofi om livet och döden, om orsak och verkan i människornas handel och vandel.

När han inte var i sin stuga höll han ofta till ute i vildmarken, i skogskojor och fiskarhyddor, i fäbodar eller i provisoriska skjul som han själv uppfört vid något tjärn eller någon sjö, där han kunde ha nät och fiskedon med sig och det tycktes göra honom detsamma om han hade sällskap eller inte. Han var inställd på ensamheten och det var för honom den mest naturliga livsformen.

Elden var hans särskilda vän, som den ofta blir för ensamma människor i vildmarken. Bara han hade en ordentlig brasa sov han gott på sin risbädd under bar himmel både under ljusa och mörka nätter. Att gå i mörker ville han inte gärna även om han hade ordentlig väg. Hade han ingen lykta att tillgå gjorde han sig bloss och lyste sig med. Eld och ljus ville han ha omkring sig, då trivdes han.

Han var ytterst försiktig med elden när han var ensam, men en gång höll den på att bli hans baneman. Det var vid en sjö långt bort i skogen dit han hade gått för att fiska. Han hade byggt sig ett litet skjul, som han låg i med elden brinnande framför. Han hade lagt på en försvarlig brasa och somnat och så hade det torra riset i skjulet fattat eld. Skorna och strumporna brann upp och en del av kläderna brann också sönder, men själv slapp han undan utan några vidare skador. Det värsta var att han måste gå den långa vägen hem barfota, om man nu skall kalla en slingrande och stenig och barrströdd skogsstig för väg. Det tog lång tid, ty varje steg måste tagas med stor försiktighet och det är klart att fötterna blev ömma lång tid efteråt av en sådan vandring.

Han tålde just aldrig, att någon rörde vid hans saker, vare sig det gällde det han hade hemma i stugan eller såsom fångstredskap ute i markerna. Kom han på någon med det, kunde det tröga blodet sjuda över vilt och ohämmat, annars var han i vanliga fall godheten själv, aldrig avig eller vrång om man begärde något av honom vare sig tjänster eller något annat. Många vägfarande fick ofta tak över huvudet i hans stuga och kanske även mat och kaffe om han hade något till övers, och någon ersättning för dylikt blev det aldrig tal om. Han var glad att få dela med sig av sin enkla torftighet till både den ena och den andra om man bara ville hålla tillgodo, men något krus var det inte utan det var som det var både den ena gången och den andra, lika både för enklare och mera kräsna gäster.

Som fallet gärna blir med gamla ensamma människor kom också Steffen till socknens ålderdomshem när han inte längre kunde klara sig på egen hand i sin stuga. Det blev ovanliga förhållanden för den gamle enstöringen, som han hade svårt att finna sig tillrätta i. Upprepade gånger rymde han därifrån, besökte då gamla grannar, men om han inte blev mottagen låg han i uthus om nätterna och for illa fastän han kunde haft det lugnt och skönt på vårdhemmet. Han blev gång på gång hämtad tillbaka, men han stred för friheten så länge han orkade.

En gång fick han tag i en båt och rodde ut på älven för att komma ifrån tillsynen på vårdhemmet. Mitt på älven ramlade han emellertid ur båten och han var nära att drunkna. Han lyckades dock klamra sig fast vid båten och höll sig sålunda uppe tills hjälp hann anlända och dra upp honom. Efter detta blev det slut med rymningarna och han fogade sig i förhållandena den tid han hade kvar.

Som den ensamma människa han i livstiden var, så blev han också ensam vid sin hädanfärd. Vid graven syntes bara bärarna, klockaren och officianten.

WETTERSTRAND

Bland de tjänstemän, som på 1850-talet kom utifrån och blev bofasta inom socknen var bruksförvaltaren Gustaf Wilhelm Wetterstrand. Bruksförvaltare var på den tiden en rätt så anspråksfull titel och tjänstemän av denna grad hörde inte till vanligheten bland befolkningen. Någon befattning som motsvarade denna hans titel hade han heller inte i Norra Finnskoga. Han var egentligen kontorsman hos de nystartade trävarufirmorna, som då började anställa specialtjänstemän för sina avverkningar och han var även timmermärkare för Hichens & Seaton.

Innan Wetterstrand kom till Höljes hade han varit både vid Konradsfors i Östmark och vid Kristinefors i Vitsand. Uppgiften att han även skulle varit anställd vid Lethafors någon tid synes däremot vara fel, såvida detta inte var före de båda andra anställningarna. Under vistelsen i Östmark råkade han ut för ett äventyr, som för alltid satte sin prägel på den inbundne och tyste bruksförvaltaren. Han var ivrig jägare och en gång under en av sina jaktturer gick han vilse och hittade inte hem. Han kom så nära bygden, att han träffade på gärdesgårdarna, men han kände inte igen sig och kunde inte orientera sig så pass, att han fann hem till bruket. När han påträffades var han utmattad och vilsegången och irrade fram och åter utanför en gärdesgård, utan att kunna ta sig igenom eller veta varåt han skulle, Han var ytterligt närsynt och detta i samband med förvillelsen i skogen kan ha varit nog för att lokaliseringsförmågan helt övergav honom.

En sägen förtäljer, att det nattliga äventyret, som så helt           förändrade Wetterstrands liv var ett möte med "skogsråa" och det diktades också en visa om händelsen, som ett tag var ganska välkänd i norra Värmland. Första versen av visan lydde sålunda:

          "Den första gången Wetterstrand till Råberget gick
           då mötte han trollet det granna.
           Hon sade ungersven
           vill du trolova dig med mig
           så skall du bli den rikaste på jorden."

Grunden för visan var Wetterstrands egen berättelse om hur han flera gånger gick till skogen och träffade kvinnan och blev inbjuden till hennes slott och hur han en gång trotsade hennes förbud, att uppsöka henne på en torsdag och att detta blev slutet på förbindelsen, den tragiska upplösningen som slutade med förvillelsen i skogen och en sorts ansiktskramp, som han alltjämt sedan led av.

Påståendet att han blev rubbad till förståndet är nog åtskilligt överdrivet. Han skötte sitt arbete i vanlig ordning även sedan han kom till Höljes och hade därtill även kommunala uppdrag. Han blev gift med en kvinna av en ansedd familj och han blev fader till en stor barnskara, av vilka de flesta blevo begåvade och framstående personer i bygden.

Närsyntheten och ansiktsspasmerna och den starkt beskurna lokaliseringsförmågan var honom dock till stort men. Strövtågen i skogen, som han tidigare hade sådan kärlek för var det för alltid slut med och han fick nöja sig med att traska omkring i den närmaste omgivningen där han aldrig släppte känningen med gården och vägarna. Ibland under någon av dessa vandringar kunde det hända att han träffade på någon av sina egna pojkar, men inte kände igen dem, utan kunde fråga vem vederbörande var och vad han hette. Detta lockade sönerna, särskilt den äldste av dem att ljuga för fadern och föreställa sig vara någon annan. De hade också en massa hyss och fuffens för sig bakom faderns rygg, skyllde än på varandra och än på främmande därför att gubben inte kunde se så väl vem syndaren var och de kunde, hur tanklöst det än var, ha hjärtans roligt åt dylika påhitt.

Det legendariska kring Wetterstrands person har nog vuxit fram mer på avstånd än på den nära verklighetens mark, ändock att Wetterstrandssägnen bland de äldre vunnit en viss tilltro. I en del lokala tryckalster har historien om Wetterstrand framförts vid flera olika tillfällen och därvid också förekommit i olika versioner. Att härvid vitsorda någons uppgifter framför en annans torde vara rätt vanskligt. Utom visan torde väl knappast något autentiskt material längre finnas att tillgå.

Wetterstrand dog 1882 sextioåtta år gammal och av hans efterkommande finns endast personer i tredje led, av vilka ingen kan ha någon personlig hågkomst av honom.

"MYSARN"

Det vill synas, som om Norra Finnskoga under tidernas lopp skulle ha utövat en särskilt dragningskraft på personer nerifrån landet, som en gång kommit hit och gjort bygdens bekantskap. De har gärna kommit tillbaka och i många fall har de blivit bofasta och acklimatiserade och kommit att stanna här livet ut. Det har varit lärare såsom Nyrén, Våhlin, Svanberg, Lindgren och Setterlund, tjänstemän som Wetterstrand, Wåhlén, Rudeen, Löwgren, Öster med flera och alla dessa har på ett eller annat sätt avsatt spår i bygdens utveckling och låtit tala om sig som mer än vanliga vardagsmänniskor.

En av de här nämnda, skolläraren C. A. Nyrén, kom genom omständigheternas makt att bli på ett alldeles särskilt sätt omtalad i bygden. Han var en av de första lärarna i Norra Finnskoga och på den tiden var det inga fasta skolor, utan läraren ambulerade och höll skola en kortare tid i varje större by i socknen. Nyrén lär ha varit en både fin och begåvad karl om än en smula svag till karaktären. Han blev vansinnigt förälskad i en rik och vacker bonddotter, men denna ville inte veta av honom. Hon bara gjorde narr av hans känslor och bemötte hans böjelse med ibland likgiltighet och kyla. En gång gick hon med på att bevilja honom ett hemligt möte, men det måste ske med största försiktighet så att ingen skulle få reda på det. Det måste vara mörkt så att ingen kunde se dem och så måste de vara tysta så att ingen kunde höra dem. De skulle bara få viska till varandra. Detta var ett grovt skämt av flickan, hon ville bara driva gyckel med den godtrogne älskaren. Hon överenskom med en av drängarna, att denne skulle klä sig i hennes kläder och mottaga Nyrén på den avtalade mötesplatsen.

Drängen fick order att säga så litet som möjligt för att inte röja sig och även vara så foglig som möjligt för att få se hur den förälskade Nyrén bar sig åt. Förhoppningsfull infann sig denne på det avtalade stället och blev insläppt till, som han trodde, den åtrådda. Han kom dock underfund med att han blivit lurad och gick mycket snopen och nedslagen därifrån.

Både drängen och flickan hade roligt åt skojet med Nyrén och de lät historien komma ut på bygden till allas kännedom och Nyrén blev utsatt för ett allmänt åtlöje med anledning av detta. Denna nesa kunde han inte bära, det tog honom så djupt att han blev rubbad till förståndet. Han gick ensam i skogen flera dagar och till slut gick han hem och letade reda på en gammal pistol med vilken han tänkte skjuta sig. Detta misslyckades dock. Han sköt, men skottet var så dåligt riktat att han bara sårade sig i ansiktet. Han sköt bort underläppen och framtänderna och efter detta fick ansiktet detta underliga utseende som förskaffade honom öknamnet "Mysarn". Det såg ut som om han alltid gick omkring och småskrattade. Ett underligt ödets arrangemang: ett ständigt leende på läpparna men en evig sorg i hjärtat.

Efter detta var det slut med lärartjänsten och för en man, som gått läsvägen fanns inte mycket annat att ägna sig åt uppe i skogsbygden. Kroppsarbete var honom både ovant och främmande och inga anhöriga hade han som tog sig an honom. Så kom han till Kärrbackstrand under Krogubb-Olas beskydd. Denne bedrev utlämning av varor dels till sitt arbetsfolk och dels också till befolkningen i grannskapet och som han dessutom hade stora virkesaffärer behövde han rätt mycket gårdsfolk. Nyrén fick här bli som en av de andra och hjälpa till med allehanda småsysslor på gården.

Författaren Gustaf Schröder berättar på ett ställe i sina "Minnen" att han träffade honom där och att det genast slog honom, att det inte var en man av den gängse ortsbefolkningen. Han både rörde sig och talade på ett helt annat sätt än de.

Hans efter själskrisen omtöcknade förstånd gjorde honom dock underlig i allmänhetens ögon och det blev gärna så, att man förlöjligade honom och drev skoj med hans lyte utan att tänka på, att det var en djupt beklagansvärd och olycklig människa man hade framför sig.

Krogubb-Olas hem kom dock inte att bli hans fristad till livets slut. De sista åren av sitt liv levde han ensam i en liten stuga uppe vid Audiabäcken på ett blygsamt understöd av fem kronor i månaden som kommunen bestod honom med.

Vårfruaftonen 1893 tog han sin kälke och gick till skogen för att dra hem ved. Det var hårt före, som det brukar vara på den tiden på året med skarföre och isgata i vägarna. I ett starkt medlut hade han tydligen halkat omkull och fått kälken med vedlasset över sig för på detta sätt låg han när man fann honom - död.

Han var en av de många legendariska vandrarna uppe i finnskogarna, som de gamla berättade om. En samtida till Niger-Nils och i likhet med denne gick han omkring med sin krämarsäck mellan stugorna. Thunvall var dock mera oförarglig och allmänlik i sitt uppträdande än Niger-Nils. Denne hade sina konstiga uttryck och sitt underliga beteende alltjämt när han visste sig observerad. Nigandet var det mest karaktäristiska hos honom, men han brukade också komma baklänges in genom dörren eller stiga av vägen när han mötte någon han inte tyckte om. Huruvida detta var hans naturliga sätt eller alltsammans bara var tillgjort var det ingen som blev riktigt klok på. Till detta underliga beteende kom hans ständiga tal om getabockar och om den fina fästmön och allt detta gjorde att folk nog ansåg honom som "lite vriden". Att han sedermera blivit så omtalad och föremål för så trägen forskning kommer sig mest därav, att han blivit ansedd som förebilden till Gunnar Hede i En Herrgårdssägen av Selma Lagerlöf.

Visst är likheterna många, men i detta fallet är det väl som i många andra, när det gäller en romanfigur, att det är flera, som fått låna sina drag till helhetsbilden. Förhållandet är detsamma när det gäller Gösta Berling och i Gunnar Hedes person är det måhända lika mycket av den urspårade studenten Thunvall, som av den misslyckade krämaren Nils Andersson, fastän denne ju var mera allmänbekant och bättre kunde jämföras med sägnens huvudperson. Händelsen med getterna som förgicks i snöstormen på tiomilaskogen torde vara endast en legend.

Enligt berättelsen hade Gunnar Hede sina rötter i en helt annan miljö, än den som Nils Andersson kom ifrån. Han var av herremansklass och bestämd till att gå läsvägen. Nils däremot var bondson från Malung och hade bara gått i vanlig byskola och det är denna kontrast som gör, att man osökt kommer att tänka på Thunvall, vilkens öde nog heller inte var obekant för författarinnan.

Att Thunvall kom att urspåra och bli den vagabonde han blev berodde på ett förfalskningsbrott, som han i rent oförstånd gjorde sig skyldig till och för vilket han kom i fängelse. Härav följde, att han blev försmådd av den han älskade och så började glidandet utför. Han hade sonat sitt brott, men han ville även ersätta den som på grund av hans felsteg tillfogats skada och så gjorde han som Gunnar Hede, skaffade sig varor och drog ut på vägarna för att bedriva säckhandel och på så sätt förtjäna pengar till det ändamål han satt sig före.

Inledningskapitlet i En Herrgårdssägen gör alltså mer troligt, att anledningen till uppslaget har varit Thunvalls livsöde mer än Nils Anderssons, fast det passat författarinnan att sedermera sammanväva båda.

Dalkarl var även Thunvall och sannolikt från någon av dessa södra västerdalssocknar, från vilka Selma Lagerlöf hämtat stoff till flera av sina skildringar. I berättelsen är också Gunnar Hedes släktförhållanden förbundna med ett järnbruk och dess verksamhet och något sådant fanns inte i Nils Anderssons hemsocken, om man nu skall försöka kartlägga den geografiska ramen kring personskildringen.

Niger-Nils har blivit kallad en svårmodets vandringsman och ett dylikt epitet är i lika hög grad berättigat när det gäller Thunvall. Förryckt var han inte på något sätt, men djupt präglad av hemlig sorg och i motsats till Niger-Nils sågs han ganska gärna vart han kom, för han var blid och vänlig och till och med barnen hälsade honom med glädje och följde honom in för att få se vad han hade i säcken. Pepparmyntpastiller var en vara, som han jämnt brukade ha och detta var också något som barnen var mycket förtjusta i.

Hans vanliga hälsning, när han kom in på ett ställe brukade vara: har ni mjölk och bröd i dag mor. Och om han då fick det önskade var han mycket tacksam, men han betalade just aldrig med pengar. Det blev vanligen någon liten sak ur hans varuförråd som fick utgöra ersättning för förtäringen.

I många år vandrade Thunvall på de värmländska vägarna från Fryksdalen i söder till Finnskogarna i norr och han blev en välkänd och ständigt återkommande besökare i stugorna och i herrgårdsköken, där han fann avsättning för sina varor och där han utan större svårighet kunde få sitt ständigt äskade kvantum av mjölk och bröd.

Thunvalls sorgliga levnadsöde fick också ett lika tragiskt slut. Han dog inte som Niger-Nils i en säng, hos ett tillfälligt värdfolk som, ehuru främlingar dock ägnade honom en viss omsorg och heller inte som många andra vägfarande och hemlösa på en sjukstuga eller ett ålderdomshem i någon av de trakter, där de haft sin vandring och som brukar bli den hemlöses tillflyktsort, när hälsa och krafter svika.

Att Thunvall, som var välkänd i trakten inte försökte att få härbärge i någon gård i närheten förefaller besynnerligt. Han blev liggande ute på själva kyrkogården i Södra Finnskoga. Där frös han ihjäl en bister nyårsnatt och där fann kyrkvaktaren hans stelnade lik i drivorna, när han gick till kyrkan på nyårsmorgonen.

Långt upp i norr, där älven, sedan den lämnat norskt område, störtar sig strid och vitskummande mellan branta stränder och klippiga skär, där den ljusare grönskan av odlad jord är mycket sparsamt förekommande och människoboningarna ligger långt från varandra, där den smala och backiga landsvägen går nästan i serpentiner på älvbrantema och de magra furorna stå i glesa led mot aftonhimlen, där träffar man på de yttersta utposterna av den för tre århundraden sedan i denna dal inträngande civilisationen. Dalens byar är sannolikt ännu äldre, men de enstaka skogsbyarna grundades nog vid denna tid av de invandrande finnarna. Här möter man ännu namn med finsk klang och finsk härstamning: Audiabäcken, Audianoppi, Kampahå, Kollonmäk, Aven. För några årtionden sedan fanns det bara smala stigar från bygden vid älven till dessa ställen inne i skogen.

Aven var en gång en liten by med en fyra, fem boställen och dess största gård var en ganska betydande bondgård. Den var säte för socknens mest betydande man; sockennämndens ordförande. Denne hette Christian Pålsson och var en mycket skrivkunnig och mångbetrodd person. Före 1862 var det som bekant i regel prästerna, som i samråd med kyrkovärdar och sexmän beställde och bestämde om socknens eller församlingens behov och skötte dess räkenskaper och förvaltning. För att en vanlig lekman skulle hedras med detta förtroende måste han besitta mycket meriterande egenskaper. Präst i församlingen var vid denna tid Fredrik Thorelius och han bodde i Djäkneliden och sexmän var bland andra Olof Olsson i Uggelheden och Jon Halvarson i Båtstad.

På 1860-talet, när emigrationen var som livligast reste en stor del av Avens befolkning till Amerika. Några av dessa namn äro nämnda på annat ställe i denna skildring. En del gårdar blevo då öde och på någon av de övriga blev det nya människor, som togo vid och fortsatte där de föregående slutat. Nu är endast en bebodd gård kvar; den som från början var den förnämsta. Fast den bytt inbyggare flera gånger har den dock bevarat sin tradition och sin säregna stämning där den ligger i bergssluttningen mot västersolen, ålderdomligt bebyggd med gamla vårdträd, aspar och rönnar mellan grå stenrös och hundraåriga uthuslängor, med vid synrand åt alla håll, med våg på våg av blånande höjder mot fjärran.

På denna gård bodde i slutet av 1800-talet en gammal kvinna, mor Ingegerd, och hennes son. Hon var en stor och reslig kvinna fast hon nu gick med böjd rygg och haltande gång. Sjukdomar av olika slag, gikt och asthma hade vanställt hennes kropp och vid första anblicken kanske man tyckte hon var ful, men djupt inne i de grå ögonen lyste det av godhet och välvilja. Både ute och inomhus bar hon alltid över det gråsprängda håret en hemmavävd huvudduk långt framskjuten över pannan. Hon hade mycket svårt för att gå och röra sig, men ändå var hon i ständig verksamhet, gav sig nästan aldrig ro att sätta sig och vila, så länge något kunde uträttas med dagsljus. Det kunde hända ibland, när det kom någon främmande och hon började att berätta om någonting, att hon satte sig en stund i skymningen innan lampan tändes och lät minnena få röst. Hon hade en fängslande förmåga att berätta. Oftare hände det dock, att hon pratade medan hon gick omkring i stugan och sysslade med de vardagliga göromålen och det verkade som om hon aldrig hade någon riktig ro över sig. Kanhända var det annorlunda när hon var ensam för sig själv och att det var bristen på människor att tala med i vanliga fall, som gjorde henne så talför, när det kom någon främmande. Hon var varmt religiös och både bibel och andaktsbok voro flitigt använda ting i hennes hus. Kringfarande förkunnare voro också väl mottagna och omhuldade hos mor Ingegerd. De besökte gärna henne och hon var också, såvida hon hade någon möjlighet att komma till, en flitig besökare vid deras möten i den kringliggande bygden och alltid när hennes namn nämndes, enskilt såväl som offentligt, var det med aktning och vördnad. Mycket hade hon fått pröva på av sorger och umbäranden och sjukdom och den sista i prövningarnas rad var att sonen, som skulle blivit hennes ålderdoms stöd drabbades av tuberkulosen.

Medan hon som ung flicka var hemma i fädernegården hade hon en gång drömt en underlig dröm som hon sedan mindes hela livet igenom.

Hon drömde att hon såg sin hembys husbönder samlade som till ett viktigt rådslag i granngårdens stora dagligstuga. Rummet låg i dunkel och upplystes bara av ljuset från en trearmad ljusstake mitt på långbordet. Vid båda långsidorna sutto karlarna fem och fem och vid bortre kortändan satt byns ålderman, som tillika var en av socknens sexmän och han höll i handen en tingest som liknade en större kompass. Hans anletsdrag var mycket allvarsamma och han talade något med sakta och lågmäld röst. Något som han liksom lade dem alla på hjärtat att noga lägga märke till. När han så hade talat slut, lade han den runda tingesten mitt på bordet och den svarta visaren på den vita tavlan började röra sig. De församlades miner voro djupt allvarsamma som om de väntade, att något för någon av dem ödesdigert, skulle hända. De hade alla blickarna fästa på den skridande visaren. Efter att ha gått runt några varv saktade den sin gång och när den omsider stannade pekade dess svarta spets på den yngste i laget, Olof. Han föreföll nästan som en yngling mot de andra och blek i ansiktet, som en redan död stirrade han på den underliga visaren. Åldermannen steg upp från sin plats och gick fram och tryckte hans hand. De andra gjorde i tur och ordning sammaledes. Det var som om de togo avsked av honom och sen gingo de en efter en ut genom dörren, sist Olof...

På den unga kvinnan gjorde den sällsamma drömmen ett djupt intryck. Hon hade sett allting så tydligt och klart och ju mer hon tänkte på den, desto mer föreföll den att ha någon mening. Och Olof, som hon drömde om var hennes käraste. Ja, den hade en mening för henne, en ödesdiger mening. Den förste efter detta som bars ut ur byn som död var Olof.

Att det varit ett smärtsamt slag för henne då var inte att ta miste på, men nu låg de många årens avstånd emellan och hon kunde tala om det lugnt, fastän med sinnena fångna i det ofattbara som en sierska.

Tiden flyktar och avstånden mot det förflutna liksom minskar, flyter ihop. Även mor Ingegerd har burits ut som död ur sin by liksom hennes ungdomskäraste ett halvsekel tidigare och nu susar samma gamla björkar på den lilla finnbygdskyrkogården över deras halvt förgätna gravkullar.

Johan Utter, predikanten och muraren från Filipstad, har väl inte så mycket samhörighet med en sockenbeskrivning från provinsens nordligaste ända annat än därigenom, att han otaliga gånger varit och hållit sina bönemöten i socknen, alltifrån Långflon i norr till Kärrbackstrand i söder och gjort sig bekant i stugorna med både karlar och fruntimmer, mest dock de senare, huvudparten av publiken på hans möten bestod i regel av kvinnor och halvvuxen ungdom. Det hände väl också, att en och annan husfader lät sig fascineras av Utters målande och mustiga framställningssätt.

Utter var minst av allt någon verklighetsfrämmande fantast, utan sökte gärna i sina predikningar anknytning till det dagliga livet och kryddade dem ofta med en godmodig humor och inte sällan med en personlig adress, liksom talade han till en viss person bland åhörarna.

När han var som bäst i tagen kunde det låta ungefär på detta sätt: Sackeus du, han var en liten man han. Han var inte så stor som jag en gång. Men han ville se Gud å därför klättrade han opp i mullbärsträdet. Inte heller du är för liten för att kunna se Gud du. Även för dej finns dä ett mullbärsträd vid vägen att klättra opp i.

Om Sackeus och hur Jesus besökte hans hus fastän han var en publikan talade han också vid ett predikomöte i Kristinehamn och när han kom till stället där Sackeus sade till Jesus: Hälften av mina ägodelar giver jag åt de fattiga utlade Utter texten på detta sätt: "Härta åttå mine ägodelar gir ja ôt di fattie. Tänk dej då du. Härta åttå allt han hadde ga'n bort. Har du skôre e så tjock skive nôn gang.

David Flood, som också var en resande i dessa trakter för femtio år sedan, fast med en annan förkunnelse än Utter, har berättat att han en gång gjorde hans bekantskap i en av de sydligare socknarna i Klarälvdalen.

En bonde hade upplåtit sin storstuga för ett bönemöte och där satt det en stor skara människor och väntade på den populäre predikanten. Ute var det bitande kallt, stormen rasade och snön virvlade och hopades till meterhöga drivor. Predikanten lät vänta på sig, men publiken satt tålmodigt kvar och till sist kom också Utter fastän mycket försenad. Han stampade tungt i farstun och kom in överhöljd med snö och is. Han berättade då, att han gått till fots den fjorton mil långa vägen från Norra Finnskoga och endast avbrutit sin färd för att predika i någon stuga utmed vägen.

Själva julkvällen hade han hållit möte hos en fattig änka i finnskogarna och efter bönemötet bjöd änkan på julmat. Den bestod av några potatisar och en sill stekt på glöden i den öppna spisen. Gumman hade satt fram maten och sagt: om du tror på Gud, så ät. Och jag åt den bästa julmat jag någonsin smakat betygade Utter.

Såsom det alltid brukar vara för personer med Utters självtagna predikantuppgift, så blev han även ofta utsatt för spe och anslag från yngre element, som gingo till hans möten bara för att få ha något hyss eller upptåg, som skulle bli dem till nöje och i viss mån åstadkomma förargelse för predikanten. Gentemot sådana tilltag använde Utter aldrig några hårda ord eller upptuktelseformer. Han avstyrde det oftast med godmodighet och humor och förtog på så sätt varje illa menat anslag dess avsedda verkan.

"Dä står i bibbla", brukade vara ett av hans stående uttryck och bibeln var också hans ständige följeslagare på hans många resor och vandringar. En gång, så berättas det, hade han hållit flera möten i följd och kom hem till sitt värdfolk mycket uttröttad. Dessa ville då, att han skulle läsa något ur bibeln och hålla en kort andaktsstund, innan de gingo till sängs. Det blev i drygaste laget för den gamle mannen och han svarade trött: Nej i kväll lägger ja mäj som ja ä.

På ett ställe, där det vanligtvis brukade bli till största delen kopparmynt i kollekten passade han på att före kollektupptagningen tala för offervillighet hos de församlade och han gav sitt anförande följande drastiska slutkläm: Gulle ä mett, å selvre ä också mett säjer Herren, men kôppern har han int sagt ett ol om så den kan ni behôlle för er sjôlve.

Utters verksamhet kom att under hans senare år infalla under en rätt så stormig brytningstid. Såväl de frireligiösa rörelserna, som nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen samlade sina skaror kring ordet och upplysningen i långt större utsträckning än nu och även mot det religiösa förkunnandet riktade åskådningar, framträdde i mycket utmanande former, såsom hos Lennstrand, Nyström med flera. Utter blev dock trogen sin uppgift ända till slutet och han har kvarlämnat minnet av en ovanlig, originell och gedigen personlighet.

Han var född 1842 och dog 1923 och han var sålunda vid sin död 81 år gammal.

"FINNPRÄSTEN"

Att i en beskrivning över Norra Finnskoga förbigå prästen Emanuel Branzell vore väl oförsvarligt, trots att det har skrivits så mycket om denne man, att knappast någonting nytt är att tillägga. Men som han var den förste prästen i församlingen och därtill innehade befattningen i en sådan tid, att det krävdes mera av en man som han, än kanske någon av hans efterträdare, som ordets förkunnare och folkets hjälpare i den mörka och fattiga finnbygden, så bör hans gärning i det avseendet få det erkännande den förtjänar.

Huruvida hans personlighet lämnat något bidrag till bilden av Selma Lagerlöfs Gösta Berling skall här lämnas åsido. Som bekant äro meningarna härom mycket delade bland dem, som försökt att identifiera personerna i "sagan" mot verklighetens bakgrund. I det porträtt av honom, som man på senare tid har kommit över, målat 1831 av den danske målaren Lehman och som nu finns i Arvika museum, har man emellertid trott sig kunna avläsa många av de drag, som Selma Lagerlöf gett sin hjälte. "Porträttet visar en ovanligt vacker man med ett ädelt och karaktärsfullt format huvud. Över en klar och öppen skaldepanna är ett virrvarr av mörka lockar, ansiktsovalen är fint skuren, näsan är aristokratisk och munnen välbildad och känslig." Detta är en nutida iakttagares beskrivning.

Att den av Fröding skildrade "prästen Bodenius" är identisk med Branzell är nog tämligen obestridligt. Branzell var ju för övrigt broder till skaldens farmor. Här är det väl historien om finnkäringen som ville ha honom till måg och hämnden för prästens bestraffning av superiet som fått lämna stoff till uppslaget.

Brukspatronessan på Lethafors, fru Tjäder var också en länk i den Branzell-Frödingska släktkedjan. Hon var faster till Ferdinand Fröding, skaldens fader och hette som flicka Maria Fröding och här löpte släkttrådarna samman; från Djäknelidens prästboställe till Lethafors herrgård och därifrån vidare till adjunktsbostället i Dalby där svågern Johan Olof Liljebjörn gift med Lisa Maria Branzell vistades. Denne var i sin tur svåger till Erik Gustaf Geijer. Våra finnbygder har alltså en gång i tiden haft ett mycket förnämligt inslag från det värmländska kulturlivets centra.

Det var kanske inte Branzells ämbetsgärning som satt de djupaste spåren bland befolkningen i finnskogasocknarna. Trots sin ungdom grep han sig med nit och allvar an att lindra den skriande nöden bland sina församlingsbor. Det var Maja Lisa Frychius, "Stormamsella" och Emanuel Branzell, som hade det största ansvaret för den hjälpverksamhet, som under nödtiden på 1830-talet bedrevs bland befolkningen i de fem nordligaste värmlandssocknarna. Situationen var mycket kritisk. Det har sagts, att i Norra och Södra Finnskoga året 1830 över 300 småkreatur hade självdött i brist på föda och att där mer än 1600 människor saknade bröd och potatis för livsuppehället. Folket har endast agnar till mjöl och dessa kostar 32 skilling banko för lisspundet. På en del platser fanns endast söndermalen halm, löv, mossa och bark och säden kostade i Karlstad 24 riksdaler tunnan. Det året, 1830, bespisade Stormamsella och Emanuel Branzell omkring 800 människor.

Att den på alla sätt begåvade och för sin uppgift hänförde prästen på så kort tid kunde bli ett fullkomligt vrak är nära nog oförklarligt. Var de stora och tyngande arbetsuppgifterna inom dessa vidsträckta och svårbemästrade områden av så påfrestande natur att de knäckte honom, och blev spriten, i vilken han trodde sig kunna hämta tröst och styrka, den huvudsakliga anledningen till hans förfall?

Visserligen synes det inte ha varit någonting särskilt ovanligt på den tiden, att prästerna hängåvo sig åt spritmissbruk. Exemplen i det avseendet, när det gällt att finna en motsvarighet till Gösta Berling har varit många, men Branzell var ju från början avgjord motståndare till spritbruket och tillgrep stränga åtgärder mot dess missbrukande inom sina församlingar. Denna inställning och de därmed följande bestraffningarna gjorde honom nog till en början illa omtyckt bland finnbefolkningen, som inte tålde några ingrepp i deras vanliga liv och vanor. En del av dessa sålunda bestraffade lovade ta hämnd på prästen och det förefaller, som om de lyckades i sin avsikt. Hur mycket nu deras åtgärder kan ha medverkat till prästens olycka och förfall får väl lämnas osagt.

Under de senare åren av sin tjänstetid fick han upprepade gånger varning från domkapitlet, men då han inte synes ha haft karaktär nog att ändra sitt levnadssätt fann han slutligen för gott att år 1836 anhålla om avsked, vilket domkapitlet inte hade något emot att bevilja och i husförhörslängden för år 1836 står han angiven som "utflyttad", utan uppgift om vart han flyttat. Dessförinnan hade hans hustru flyttat ifrån honom och hem till sina föräldrar i Nyed och hans svåger Olof Liljebjörn övertagit det mesta av de prästerliga bestyren i hans församlingar.

Så blev han den av folket utpekade "galne prästen", "finnprästen", som vandrade vägarna utan mål, logerade än här och än där, söp sig full och blev föraktad och hånad vart han kom.

På 1860-talet kom han åter till sin hembygd i Alster och bodde där några år. Först i Hult och sedan i Glänne, som var hans födelsehem. Han fick under denna tid bidrag till hyra ur en stiftskassa för äldre ej tjänstgörande prästmän. Det ligger dock en lång tidrymd mellan hans avflyttning från Norra Finnskoga och till denna tid, omkring 30 år. Kunde han hela denna långa tid driva omkring som vagabond på de värmländska vägarne mellan släktgårdar och bruksherrgårdar, stugor och prästgårdar runt hela den värmländska landsbygden? Det förefaller så, och att historierna om honom blivit många under denna långa tid är inte underligt. På 1880-talet kom han till Brunskog, där han hade släktingar och där slutade han trettondagsaftonen 1888 sitt skiftesrika liv.

avsedd att uppläsas vid Södra Finnskoga hembygdsgårds invigning.

Är denna trakt, där vi befinner oss en ödemark? -
Här står de gamla träden stam vid stam med skrovlig bark.
Runtom står mörka höjder, som en mur så långt öga ser
och här och där ett sollyst vattenblänk ur grönskan ler.

En ödemark ... Ja, kanske för dens blick som ser det första gången,
men blir du vän med denna nejd så blir du kanske också av dess trollmakt fången;
sällsamt dig möter skogens dunkla sus
och dagern över åsarna och bergen
med växlingar från skugga och till ljus
tills skyarna får purpurglans i färgen.
En ödemark ... dock i besittning tagen
för sekler sedan av ett släkte som
ifrån en annan trakt av jorden kom
på flykt fördrivna undan nederlagen,
men fast beslutna, att ej vända om.

Där vi befinner oss i denna stund,
där susar träden över gammal grund.
Här svedjeelden första gången brunnit
och pörtet byggdes som ett första hägn,
kring detta allt har tidens nornor spunnit
en brokig väv av saga och av sägn.
Hit kommo de, ett folk i fattigdom,
som intet ägde utom kraft och vilja
att slå sig fram. Och var än ränseln tom,
så skulle ändå intet kunna skilja
dem från den väg de valt i nödens stund,
fast stundom stängd av anslag och förbund.
De mötte hat och fiendskap som krävde
beredelse för kamp var dag och stund.
Mot alla makter, som sig sammansvurit
okuvligt mod och seghet hjälpte dem.
Ur dessa mörka skogar har de burit
virket, varav de byggde sina hem.
Från svedjorna och slogarna de dragit
de tunga lassen utav hö och säd
till mat och foder för de många munnar
i gråa höstar, när som frosten slagit
och skogens rovdjur kom på härjningsräd.

Där vi befinner oss i denna stund,
där susar träden över gammal grund.
- Här bröts det sten ur mager jord om åren
till höga kummel kring vår åkerteg
och här bär ännu dessa marker spåren
av idog mödas ouppmätta steg.
Här gingo kvinnorna med skördens skära,
här rev bland sten och rötter finnens plog,
här restes hässjorna, som skulle bära
den första skörden ifrån sved och slog.
Lång odling lade fram för famn av jorden
undan för undan under plog och harv
och det blev mer till krubborna och borden
än i det första släktets tidevarv.

Nu är det inte mer, som första gången,
då man och kvinna här tog plats och bo
en vacker sommarkväll i solnedgången
när skogen milsvid låg i ostörd ro.
- De talade så lågmält med varandra
och språket var ett annat språk än vårt.
De hade långa vägar haft att vandra
ifrån ett land, där allt var kargt och hårt.
Och kargt och hårt sig tedde även livet
i denna nejd, där de sig nu befann,
men hopp och tro på lyckligare tider
som helig eld i deras hjärtan brann.

Led efter led har samma släkter tagit
i arv den jord, där först de läger slog.
Mött goda år och onda år, som slagit
med svält och hungersnöd långt mer än nog,
men ur de mörka årens gråa töcken
grydde till sist en drömmens morgondag,
när jorden lönade den trägnes möda
och skänkte kraft och mod till nya tag.

Så växte bygden fram ur vildmarksvärlden;
en ensam gård blev småningom en by
med hus och längor mellan gröna gärden,
där aftonelden flammade på härden
och röken ringlade mot pärlblå sky.
Den avskildhet, som dessa gamla ställen
i långa tider dömdes till, i dag
är övervunnen och de låga tjällen,
de gråa pörtena från fädrens tider
har blivit hem med trevnad och behag.
Och nu går vägar byarna emellan
och bygden har växt samman efter hand
med andra bygder till en samfälld enhet
en del av Sverige, av vårt fosterland.

LITTERATUR

Axelson, M.:	Vandring i Wermlands elfdal och finnskogar. Stockholm 1852.
Björkman, P.:	Beskrifning öfver Wermland. I. Carlstad 1842.
Borgström, L.:	Berättelse öfver en resa i Vermland sommaren 1845. Utg. av E. Nygren i Värmland förr och nu 1915.
Fernow, E.:	Beskrifning öfwer Wärmeland ... Götheborg 1773-79.
Gottlund, C. A.:	Dagboksanteckningar från en resa genom Värmlands finnmarker år 1821. Utg. av Th. Ekelund i Värmland förr och nu 1931-1933.
Hammarin, J.:	Carlstads stifts herdaminne. I. Carlstad 1846.
Hedrén, N.:	Berättelse och redogörelse för min resa till norra finnskogarna i Wermeland i maj år 1831. I Värmland förr och nu 1924.
Lloyd, L.:	Jagtnöjen i Sverige och Norge. Övers. 2:dra uppl. Landskrona 1883.
Ljung, R. och Redell B.:	I Värmland. Karlstad 1950.
Nilsson, Y.:	Bygd och näringsliv i norra Värmland. Lund 1950.
Schröder, G.:	Saml. skrifter. Stockholm 1919-28.
Sjöbeck, M.:	Värmland. Stockholm 1934.
Skogsarbetarminnen.	Utg. av M, Rehnberg. Stockholm 1949.
Svartengren, T.:	Nô hôrt frå Värmlands finnskogar. Stockholm 1887.

Härtill kommer diverse tidningsuppsatser och artiklar av L. Bäckvall, F. Hård af Segerstad, Olov Olofsson, Albert Palmqvist, G. Rhodén m. fl.

Källa: Oscar Larsson