Kopprabas » Källor » Elise Lindow-Agnarson

Om inte mina föräldrar träffats och gift sej hade jag inte funnits till. De föddes på 1800-talet och var med på nyårsafton
1899 kl 12 då de sen skulle börja skriva år 1900.

1903 gifte de sej. Här är bröllopskortet. Mamma hade en
krona av myrten med vita orangeblommor i vax. Hon håller
en bröllopsnäsduk i högra handen och har tagit av
sej vänstra handsken för att visa sina vigselringar.

1905, det året min bror föddes, höll det på att bli krig. Norrmännen ville inte längre vara förenade med
svenskarna i en union.

Det stod två härar mitt emot varandra på ömse sidor om Värmlandsgränsen. Så här var soldaterna klädda. Statsmän från bägge länderna satt i Karlstad och resonerade.

Tvisten löstes på fredligt sätt. Unionen upplöstes och norrmännen fick själva bestämma i alla sina angelägenheter.

Många svenskar hade släktingar i Norge och var mycket
oroliga för att det skulle bli krig. Så här skrev min morfar
till sin norske svåger:

"Unionen mellan de två å Skandinaviska halvön liggande
landen är upplöst. Likväl vill jag tro, att de släktskapsband,
som förenat familjen å Heimdal med familjen i Holes skolhus,
ännu bestå, - ja, att de skola hålla så länge livet varar.
Wäl att unionskonflikten löstes på ett så fredligt sätt."

1912 kom mamma och pappa hem från de olympiska
spelen i Stockholm. Då hade de fem barn, som
välkomnade dem. Här är två av dem.

Jag föddes en svart oktobernatt när granngården brann och första världskriget pågick, fast Sverige var inte med. Min syster, fyra och ett halvt år äldre, sa alltid: "En olycka kommer sällan ensam", så då förstår ni vad hon tyckte om mej. De klädde mej så jag såg ut som en räka. Efter två och ett halvt år kom en liten till, min lillasyster. Vi höll ihop, för vi var minst.

En av mina äldre systrar hittade inte pottan.
Då kissade hon i pappas galosch.

När hon var lite mindre än här kläddes hon - och vi
andra - så här: Stjärtlapp, blöja, mantel, gördel, en skjorta
av fin bomull med brodyr och en flanellskjorta över.

Den lilla navelbindan användes bara tills navelsträngen
föll av och naveln läkte.

Om barnet skulle lindas långt ner på benen fick man ha ett tygstycke, som var ännu längre än gördeln.

Pappa arbetade i sin affär och på kontoret för att
försörja sin stora familj. Men han gav sej alltid tid
att vässa våra pennor så här fint med sin skarpslipade
fällkniv med pärlemorskaft.

När pappa var liten fick han många gånger vänta på att
hans bror skulle komma hem så han fick låna de
gemensamma skorna för att gå ut!

Under första världskriget blev dieten litet enformig
ibland. Så här kunde det låta vid middagsbordet:
"Nu är det tredje gången vi får resk och amerikanskt
fläsk den här veckan!"

Mina äldre systrar rökte 39:an Turk på grannens dass.
Hemma tordes de inte! Det sista de gjorde på kvällen
var att titta ut genom köksdörren för att se om
granndasset brann. De visste hur farligt det var att
handskas med tändstickor.

Min bror och hans bäste vän spelade hartsfiol. De fäste björntråd vid fönsterblecket hos någon de ville skrämma. Sen sträckte de den och gned den med ett stycke harts som de tagit i pappas fiollåda. Det lät som ett koppel jämrande gastar ur mörkret.

En del blev rädda och vågade inte gå ut, andra blev arga och rusade ut och då gällde det att lägga benen på ryggen. Småpojkar springer väldigt fort.

Ibland hittade mina syskon på hemska saker. En gång gjorde de en docka som de klädde i mina kläder och hissade ner framför köksfönstret. Vår stackars mamma höll på att svimma!

Min äldsta syster fick säkert de finaste kläderna. Se bara
vilken söt klänning med massor av spetsar hon hade s
om baby! Sen ärvdes kläderna allteftersom någon växte
ur dem och en annan växte i dem.

Mamma var sömmerska. Hon sprättade och sydde om.
Jag måste hålla i plagget ibland, det var rysligt långtråkigt.

Till söndagsfrukost fick vi ibland risgrynsvälling och plättar
med sylt. Det osade väldeliga i köket, för så blir det när man
ska grädda plättar åt en stor familj. Lillasyster och jag gick omkring och väntade på vår portion.

Mamma berättade, att när hon var liten, var smörgås
med plättar på det bästa hon visste.

Så här såg hon ut för över hundra år sen, då hon
älskade plättsmörgås!

Vår och sommar

Kvällen före Marie Bebådelsedag skulle tranan bära oss
med ljus i säng. Barnen lade mössor i öppna spisen för
att tranan skulle värpa i dem. Om vi inte lade oss medan
det var ljust, värpte tranan inte! Vi hittade
ljus under huvudkudden.

Vårfrudagen den 25 mars åt vi våfflor, det var osigt att
grädda våfflor på vedspisen åt vår stora familj. Men gott!

"Sopa, raka, smörjehorn
giver jag dig till resedon,
Res fort min vän, kom snart igen
önskas av en trogen vän.
Men akta dina ben
för stockar och för sten!"

Det skulle vara en kopparkaffepanna och en svart
katt med också. Man sköt på påskaftonen mot såna
här käringar, som for till Blåkulla.

På påskafton klädde vi ut oss till påskkäringar. Flera veckor
innan hade vi ritat och färglagt fina påskbrev.

Vi fick ta hur mycket ritpapper vi ville i vår pappas affär,
men det fanns barn, som sprättade upp gamla påsar
och ritade på, det var nog inte så roligt.

En bunt påskbrev och varsin korg på armen tog vi och
så började vandringen i granngårdarna. Vi gick in genom köksingången och stod tysta vid dörren tills någon
lade märke till oss. Då neg vi och räckte fram våra påskbrev.

Alltid fick vi något att lägga i våra korgar, karameller,
en slant eller - det bästa av allt - ägg i älskade ägg.

Andra barn satte sina brev i ett kluvet vedträ eller en trästicka, öppnade dörren och slängde in dem med buller och bång. Sen sprang de allt vad de orkade och stod och fnissade någonstans i närheten när någon öppnade dörren och tittade ut. Så gjorde man om man ville vara okänd.

Måndag, släpskiten
tisdag, fläskskiten
onsdag, askskiten
torsdag, kråkskiten
fredag, långlaten och på
lördag blev man PÅSKÅSNA!

Det var inte roligt att vakna sist, där satt syskonen vid frukostbordet och retades med en.

På valborgsmässoaftonen såg vi på elden, som folk hade samlat ris och bråte till i många veckor. Det finaste var om man kunde få tag i en tom tjärtunna eller en uttjänt flottningsbåt. Sådana brann med väldig låga och luktade gott. Tjära använde vi till att tjära papptaket på vårt hus med. När vi började frysa gick vi in och rörde äggtoddy.

Vi hade i massor med socker och rörde länge så det skulle bli riktigt mycket i glaset. De stora fick konjak och hett vatten i sin äggtoddy, det fick inte vi, men vi fick smaka. Det var godare med konjak i!

På våren i savtiden gick pappa med oss nere på ängarna vid älven och gjorde flöjter av vide åt oss. Man kunde göra dem av strätta också, en växt med ihålig stam som kunde bli två meter hög.

Vi gick också med vår hemhjälp ner på ängarna när hon gjorde vispar av björk och vi hjälpte till med att flå barken av kvistarna.
Sockerkakssmet kunde man vispa med dem.

Pappa talade också om för oss vad blommorna hette och hur man kunde känna igen lärkan på hennes flykt.

Pingst var det inget särskilt med utom att vi måste ha söndagskläder. Våra syskon konfirmerades då, fast det blev
ingen större fest som det är i Danmark och Norge,
där det firas väldeliga.

Men det togs kort hos fotografen! Flickorna fick ett
guldhjärta med kedja och min bror fick en klocka.

Midsommaraftons kväll var inget vidare för barn. Jag
skymtade mina systrars vita klänningar när de glammande
gick till dansbanan.

Själv låg jag i sängen och var tvärarg för att jag inte fick vara med, jag visste att jag gick miste om någonting roligt.
De stora hade rättigheter, men inte barn.

De hade gett mej en syrénkvist att lukta på. För det mesta har småblommorna fyra kronblad, men några få hade fem. Dem kunde man äta och önska sej någonting samtidigt. Jag önskade av alla krafter och sen somnade jag.

Cirkus var det underbaraste och det underbaraste på
cirkusen var fru Emelon, ormtjuserskan. Hennes
man hade inte ett hårstrå.

Vi lekte med deras två små pojkar. En av dem lade båda benen på nacken och så blev han en boll, som herr Emelon bollade med. Jag kommer ihåg att pojken grät ibland.

Att lägga benen på nacken som cirkuspojken gjorde var svårt. Jag fick bara upp det ena riktigt och det andra till hälften.
Inte kunde man bolla med mej.

Jag upptäckte att om jag böjde mej ner och tittade på omgivningen mellan benen blev världen alldeles främmande.

Vi satt ute och blåste såpbubblor genom stora trådrullar av trä. Vinden förde dem med sej uppåt tills det regnbågsskimrande klotet sprack och stänkte såpvatten i ögonen på oss.

Efter första världskriget hade vi krigsbarn i byn. De kom från Wien, var utsvultna och skulle äta upp sig. En av dem blev
väldigt knubbig, en annan var fortfarande smal fast
hon fick äta så mycket hon ville.

Vi lekte med dem, de lärde oss tyska och vi lärde dem svenska. Språksvårigheterna var av övergående art.

Syrénbersån på sommaren var sval och skuggig.
Det kom alltid någon tant som ville dricka kaffe med
mamma i syrénbersån. Då skyndade vi dit och klämde
ner oss för vi ville ha en bit mjuk pepparkaka,
som det ofta bjöds på.

I badhuset badade vi i järnhaltigt vatten, hett och med tallbarrsolja i. Lillasyster och jag kröp ner till mamma, det blev trångt, för vår mamma var tjock och god.

Baderskan skrubbade oss med starka armar. Efteråt drack vi av järnvattnet genom glasrör för att inte förstöra tänderna. Man blev stark av järnvatten.

Det doftade av ormbunkarna i ravinen utanför och vattnet porlade från bäcken.

Ljuset inne i badhuset var alldeles grönt för det silades genom björkarnas kronor. Det var ett svalt och härligt ställe en het sommardag.

Vi sprang i baddräkter ner till älven i regn.
Det lena älvvattnet kändes härligt varmt.

Vi tog av oss baddräkterna och badade nakna,
då frös vi mindre när vi kom opp.

Folk badade mest nakna i Klarälven när vi var riktigt små.
Sen kom baddräkterna, de var av tjockt ylle och såg ut så här.
De blev tunga och säckiga när de blev våta.

Från skogen kunde man få mycket utom ved och timmer. Grankåda till exempel, men man skulle ta den skära, tog man den gula klibbade tänderna ihop och fingrarna och den var nästan omöjlig att få bort.

Det fanns en massa att äta i skogen. Stensötans rötter
smakade söt lakrits och det var gott sen man tuggat
en stund på harsyrans sura blad.

Häggbär blev man alldeles tjock i munnen av och stenbär var mest kärna med geléaktigt, halt fruktkött omkring.

Mamma berättade att islandslav användes i bröd förr i tiden när folk inte hade nog med mjöl.

Så fanns förstås de vanliga skogsbären, hallon, blåbär,
hjortron och lingon.

Lingonet var drottningen bland skogens bär och rådde över de största markerna. Lingonplockningen var höstens stora händelse. Största delen av familjen drog till skogs med stora karamellburkar i ryggsäckarna och kannor, som det varit norsk storsill i. De skulle fyllas. Minst hundra liter lingon behövde en stor familj som vår. Vi slogs om bärplockarna, men jag fick aldrig någon, jag var för liten och kunde inte plocka så mycket. Förresten var jag lat.

Höjdpunkten var matrasten i skogen. Vi åt alltid urvattnad norsk storsill och kall skalpotatis och sirapslimpa eller rågsiktslimpa med smör och messmör från någon säter.

Var och en fick själv servera sej på ett omslagspapper. Vid närmsta bäck drack vi iskallt rent vatten ur skopor av björknäver, som vi vek och säkrade med en klyka.

Vi gjorde aldrig upp eld i skogen, det var för farligt, att orsaka skogsbrand skulle vara något förfärligt.

En del av lingonen gjorde vi söt sylt av. En del hade vi osötade i kaggar, som stod på magasinsvinden, där de frös under vintern till en krasig massa, som lillasyster och jag tyckte var gott
att hälla socker i och äta iskall.

Vi rårörde ganska mycket lingon också och så gjorde vi vattenlingon, proppade stora, fina lingon i literflaskor och hällde kokt, kallt vatten på och lackade flaskorna.

Vattenlingon fick vi på julgranskalasen överallt. Sen rörde vi råa lingon med socker, skrädmjöl och grädde till en härligt god smet, som vi kallade hyllo, säkert för att det finska ordet för sylt är hillo.

Att skura utedasset på sommaren var den första självständiga arbetsuppgiften. Det var trögt att börja, men sen luktade det så gott av såpa och solen strömmade in och torkade
det ådrade träet.

Och jag kände mej så nöjd efteråt när jag gick uppför backen till vårt hus med hink, trasa, borste och såpa och lite mör i kroppen.

En gammal tant vi kände fyllde nittio år. Hon hade ännu
kolsvart hår och satt där så rak i sin fina svarta klänning och silkesschalett med sina gamla starka händer, som mjölkat så många kor, i knäet.

Tidningen Husmodern gav tårtor till prenumeranter, som fyllde nittio år. Tårtan kom till min fars affär och min lillasyster och jag bar dit den till nittioåringen och då fick vi födelsedagskaffe. Vi hade aldrig sett en sån fin tårta och vi har aldrig glömt vare sig den gamla ståtliga tanten eller tårtan!

Ibland skickades jag att hämta pappas stärkkragar och manschetter. Det var en tant som doppade dem i stärkelse och strök dem torra, så de blev blanka och stenhårda. Kragarna lade man i en särskild ask av tunt grönt skinn.

Pappa hade en massa kragknappar till dem också, de smög sej alltid in under byrån när han tappade dem.

Så fort de började skramla med disken försvann jag som en dimfigur. Torka disk var det värsta jag visste!

Höst och vinter

På hösten fyllde vi ny halm i undermadrassen och
skakade upp den övre, som var fylld med flock,
som var sönderplockade trasor. De hemstickade
täckena värmde gott. Lakanen hade en söm på mitten,
för de var gjorda av hopsydda mjöl- eller saltsäckar.

Kuddarna var stoppade med fjädrar och dun av alla höns och skogsfåglar, tjäder och orre, som vi hade plockat innan de blev läckra måltider.

Jag kände mej som prinsessan på ärten när jag låg högt och mjukt i min säng.

När de bakade tunnbröd i granngården gick vi dit och
stod eller satt tysta och glodde. Det kallades "att sitta skata". När vi fick en kaka sprang vi kvickt hem och bredde
smör och messmör på och njöt.

Hemma bakade de bara limpor. Fast ett bakbord fullt med nygräddade sirapslimpor med pomerans i var gott också.

När det slaktades i gårdarna och man ville bli kvitt
småbarnen (särskilt när djuret dödades) sände man
dem till min fars affär för att låna ett rumpdrag.

Min bror hade gjort i ordning en grej att låna ut, den
såg ut så här, en trästav med en läderrem att bära den i.

Det fanns många luffare, när jag var liten. Det var
arbetslösa män, som bara ägde kläderna på kroppen.
När det inte fanns arbete att få måste de tigga mat
och någonstans att sova. De kom in i vårt kök och
stod vid dörren, tysta tills någon tilltalade dem.

Så kom vintern och snön. Jättegranar hade vi på alla håll.
Det kändes som i kyrkan när vi gick i skogen.

Vi behövde massor av ved till våra spisar och kaminer under de mycket kalla vintrarna. Alla bar ved. Vi drog den först uppför backen från vedboden till köksingången. Sen bar vi in de
*rusna vedklabbarna och vräkte dem i vedlåren.

Ute var mörker och tjugo graders kyla, kanske mer.
Inne var ljust och tjugo grader varmt.

Andedräkten stod som rök ur munnen och fingrarna värkte.
Det blev snöiga spår efter oss.

Den släta, vita ytan på kakelugnen var härlig att värma sig
på när temperaturen ute sjönk till trettio grader kallt.

Klarälven hette Storälven hemma hos oss. Den var stor,
strid och farlig, där fick vi inte åka skridskor. Så vi åkte på
en liten å, där isen var knagglig.

Vi låg mer än vi stod på benen, för skridskorna var för stora, dåligt slipade och remmarna gick ideligen upp så vi tappade dem.

Vi var många om skidorna. Ofta var de olika långa och
stavarna också. Man kunde åka i alla fall.

På Luciamorgonen kom vårt hembiträde eller en äldre
syster in med kaffe på sängen till oss. Vi sjöng inte bara
Sankta Lucia utan också en mycket äldre visa: "Lusse lelle,
Lusse lelle, elva nätter före jul. Vi äro nu hitkomna för att fira Lussi." Innan hade det bakats massor av lussekusar och pepparkakor för vi var många i vårt hus.

På Lucia klädde de vuxna ut sej till Lussigubbar och gick runt i gårdarna. De stod tysta vid dörren och stötte med sina käppar och sa aldrig ett ord, bara grymtningar för att man inte skulle kunna gissa vilka de var. Vi var lite rädda för dem.

Alla i familjen hade Dalbyvantar, broderade med granna rosor, violer och förgätmigej. En av våra släktingar tillverkade dem.
De kunde vara svarta, vita eller bruna.

Vi hade dem bara på söndagarna, för de skulle ha slitits ut
i ett nafs av skidstavar och snöbollskrig.

Lillasyster och jag hade inga pengar till julklappar. Men det
fanns fina lappar i lappkistan som vi kunde sy pyjamasväskor, näsduksväskor och väskor till den egna kammen av. Av ett gammalt lakan kunde det bli rakdukar till pappa, för om han torkade rakkniven på sin vanliga handduk blev den sönderskuren.

Alla gav näsdukar till alla, för det behövdes många dussin
i vår familj. Systrarna virkade kring fållarna eller sydde vackra blommor i hörnen.

Vi klippte trekanter av granna tapetbitar, rullade dem kring en strumpsticka, klistrade ihop ändarna och fernissade dem sen.

Så här kunde julgransprydnader se ut. De var av mjöl och socker och något, som smakade snickarlim. De var mera vackra än goda, i skära, vita, ljusgröna och ljusblå färger med änglabilder mitt i.

I påsar av gyllene metallnät fanns olikfärgade sockerpullor.
Själva gjorde vi karameller av rött, gult, grönt eller blått silkespapper med guldband virade omkring.

Pappa gjorde julklappar till oss. Det kunde vara en docksäng,
en sprattelgubbe eller en snurra av en halv trådrulle. Den snurrade väldigt fint.

På juldagsmorgonen gick vi upp före klockan fyra och tände
ljus i alla fönster, så att de, som åkte släde till kyrkan skulle se. Bjällrorna pinglade i bjällerkransen i takt med hästens trav.

När vi hade klätt av och slängt ut julgranen gapskrek vi alla som galningar ute på gården. Nu var det tillåtet att vråla,
ingen sa: "Tyst med er!"

Vi fick varsin påse med hem med sötäpplen från trädgården och hemkokt knäck och karameller. Lillasyster och jag larvade hem i det djupa mörkret till ett varmt och ljust kök. Vi satte oss vid köksbordet och hade en härlig stund med allt vårt snask.

På nyårsaftonskvällen sa pappa: "Ät nu barn, nu får ni ingen mat förrän nästa år!" Vi stoppade i oss risgrynsgröt garnerad med bruna ränder av kanel och socker tills vi var sprickfärdiga. Vi hade också en gemensam mössa, som vi tog på när vi skulle på utedasset. Den var vit med bruna ränder.
Den kallade vi för julgröten.

Det var något högtidligt och mystiskt med nyårsaftonen. Då gick den gamla vitskäggige mannen med böjd rygg, som var det gamla året, in i skuggorna medan han mumlade med djup, skälvande röst: "Lov, pris och tack ske Dig o Fader käre."

Och efter honom kom det nya året, den lille nakne pojken,
och kvittrade: "Giv, o Jesu, fröjd och lycka!"

Detta står i almanackorna än i dag. Pappa härmade det gamla året och lillasyster och jag kvittrade som det nya.

På nyårsdagens morgon gick vi omkring i sovrummen så fort vi vaknade. Vi hade papper och penna, för alla skulle skriva
det nya årtalet.

Lekar

Vi lekte lagård. Grankottar var kor och tallkottar får och getter. Vi gjorde hål i kottarna med en grov spik och trängde in pinnar till ben. De blev lite halta, våra husdjur. Runtomkring oss betade verkliga får och getter, som grannflickan skulle vakta.

Vi fick ha varsin liten morakniv, för vi måste också vässa
våra pennor i skolan.

Vi lekte med snören och gjorde olika figurer med dem, en urgammal lek, som finns över hela jorden.

Med fem lika stora stenar spelade vi sten, minst tolv olika handgrepp skulle vi gå igenom innan leken var slut.
Misslyckades vi med något fick nästa man ta vid. Detta
spel finns i många länder.

Att bolla mot en vägg var en mycket invecklad lek med olika turer. Det var likadant där, tappade man bollen, så fortsatte nästa lekkamrat. Man kunde inte vara alltför många för då tog det en evig tid.

I affären fick vi ta så mycket papper vi ville för att rita och skriva på. Den mellanbreda rullen var bäst. Pennor, radergummin, penslar och färger fick vi också, så vi var alltid sysselsatta.

Det fanns små fiffiga hjälpmedel för att spara material, till exempel en pennförlängare, där en liten pennstump kunde sättas och användas till sista biten. Med en metallklämma kunde man sätta fast pennan i fickan.

Vi måste köpa allt vi behövde till skolan, så det gällde att hålla ordning på grejorna.

En blyertspenna kostade sju öre, radergummi fyra öre och en skrivbok med blå pärmar kostade tio öre. Två öre fick vi ge för en stålpenna. Vi sydde ihop små lappar av kläde till en liten bok att torka stålpennorna på sen vi skrivit färdigt. Bläckfläckar var
svåra att få bort.

En burk med knappar kunde vi leka länge med. Där fanns knappar, som gnistrade, knappar i glas, porslin, metall, knappar från Vadstena i linnetråd, knappar av plåt överklädda med linnetyg till våra underkläder. De förstördes inte i vridmaskinen när de tvättades. Där var plåtknappar som det stod "For gentlemen" på, de skulle vara till herrkostymer betydde det.
Där fanns knappar, som suttit i våra knäppkängor, och
knappar i silkesgarn. Tryckknappar och häktor fanns också,
dem använde man mycket för det fanns inga blixtlås.

Vi trädde en tråd genom två hål i en riktig stor knapp och snurrade den runt. Det brummade när den snurrade upp sej. Med platta knappar spelade vi loppspel och sprätte dem
i en burk.

Vi lekte mycket med pappersdockor. Dock-Lisa i Allers Familjejournal var en liten söt tjockis, som hade massor av fina kläder. Allers var en fin tidning med klippark som man kunde bygga slott och kyrkor med. Där var gåtor och ordlekar
och roliga serier också.

Ur farmors kista kunde vi hämta lappar till dockkläder. Av alla plagg, som syddes hemma sparades alltid lappar till lagning. Där fanns siden, sammet, linne, bomull, flanell, ylle och stumpar av bomullsband, sidenband, snoddar och garneringsband, en guldgruva för en unge, som ville sy högtidskläder åt sina dockor. Det allra festligaste var brodyrerna, de bredaste
kunde bli underkjolar till smådockor. I det lilla utrymmet
med lock till höger i kistan (kistlerken) förvarades synålar, knappnålar, tråd och knapphålssax och andra saxar.

Vi sydde dockkläder. De blev ofta för små, men aldrig för stora. Skor gjorde vi av fingrarna på utslitna handskar. Små trinda baddockor av celluloid med sköldpaddsmärke tålde tvål

Alla dockor måste läggas bekvämt på kvällen, även de
minsta och fulaste. Annars fick jag dåligt samvete.

Om någon i omgivningen gifte sej lekte vi bröllop. Förberedelserna med kläder och pynt tog ofta så lång tid att själva vigseln blev en hastig historia. Förresten blev vi avbrutna av de vuxna som skulle ha oss att äta eller göra något annat.

Parets barn var brudnäbbar. Det var svårt att hitta lämplig klädsel till prästen, så det fick bli en svart mantel. Sen stöttade vi upp honom vid altaret, ett dockbord med spetsduk på.

I bröllopspresent kunde det bli en byrå gjord av tändsticksaskar med lådhandtag av en pärla.

Vi småflickor gjorde som de vuxna kvinnorna, tvättade, strök, sydde, låtsaslagade mat, pysslade om våra dockor och
klädde ut oss till vuxna damer och ordnade kafferep för dockorna. Grönsåpa var halt och härligt att handskas med.
Barn har alltid lärt av att härma de vuxna.

Att damma med dammvippa var roligt. Den var gjord av fjädrar från någon stor fågel med skaft av rotting. Fast det blev inte mindre dammigt, man flyttade bara lite på dammet.

Böcker kunde jag aldrig få nog av. Barnbiblioteket Saga, som vi lånade i skolan, räckte inte till.

Lyckan för mej var ett lugnt hörn med massor av böcker och en påse karameller.

Det var sällan det var möjligt för vi var så många hemma.
Det fanns figurer som ständigt återkom i böckerna.

Drakar, som vaktade prinsessor, var ett mellanting mellan ormar och krokodiler, älvor var en sorts större mygg med skira vingar och pipig sång och pysslingar var små tomteliknande varelser, som inte var så farliga som troll.

Vi älskade att läsa om vilda ungar. Den roligaste serien var Knoll och Tott i Hemmets Journal. Den hade nog tecknaren hämtat från en tysk, som ritade bröderna Max och Moritz (Wilhelm Busch). De hittade på ännu värre upptåg än Knoll och Tott.
Här är båda pojkparen.

Pelle Snusk fanns i mammas sagoböcker. Sån blev man om man inte klippte håret och naglarna och inte tvättade sej.

Så fanns det en otäck gubbe, som hette Puck och såg ut som jultomten. Det var nog en sorts jultomte fast elakare. Han gav julklappar till snälla barn, men de smutsiga och elaka straffade
han alldeles hemskt.

Här tvättar han en smutsig flicka med en tegelsten och sand! Mammas böcker var mycket gamla.

Jag trodde på troll. De kunde vara väldigt olika, stora, små, tjocka, magra och de kunde vara elaka, snälla eller lustiga, ganska lika människor men mera spännande. De höll mest till i skogen, bakom stenar med lavar på och de hade grottor under vindfällen. De hade familjer precis som människorna.

Troll och spöken var aldrig framme på dagen, de tålde inte solen. Men särskilt när jag låg ensam på nätterna kom de, underliga skepnader, som sträckte ut sina klor för att ta tag i mej. Då var det bäst att krypa ner under täcket, hel och hållen, tills jag var tvungen att sticka fram näsan för att andas.
"Det är bara fantasier", sa mamma.

Vi hade varsin sparbössa, på vilken det stod "Den som köper tuppens väf spar pengar". När vi fick en slant var vi tvungna att lägga den i bössan, för att sen sätta in den på våra bankböcker.

Det fanns många sorters godis. De stora rutorna, som jag ritat, var tuggummi, som inte var segt som det amerikanska, som kom senare. Det här smakade lite som stearin.
Det kostade ett öre per ruta.

De små rutorna är mjölkchoklad i kakor, som var underbart goda. Varje ruta kostade ett halvt öre, två fick man för ett öre,
mindre slantar fanns inte.

Den grova rullen var saltlakrits, hård som sten, den såldes gramvis. Då fick man hugga av den med en morakniv, som man slog på med hammare. Man kunde koka upp en bit i mjölk ock dricka riktigt hett vid förkylning.

Sidenkuddar hette en sorts spröda karameller, fyllda med choklad och så fanns det härligt röda hallonkarameller.

I runda eller ovala, läckert målade burkar fanns skära och vita sockerkulor och där låg alltid en liten ring med en glaspärla.
Vi tyckte både burkar och ringar var underbara, för dem hade man kvar sedan godiset var slut.

Kläder

Så här kunde barn vara klädda 1920. Det är jag och
grannpojken, han har mörkgrå yllekostym, blårandig bomullsskjorta, yllestrumpor och träskor. Såna skor var
inte vanliga i vår trakt, för man kan inte gå i skogen
eller klättra i berg med dem.

Min kappa och mössa var i svart sammet med stora pärlemorknappar, det var min finkappa.

Korviga yllestrumpor och knäppkängor hade jag. Hemstickade yllestrumpor korvade sej alltid.

Jag fick aldrig ha långt hår, de klippte mej ideligen. Då gjorde jag mej flätor av gamla yllestrumpor och slängde dem över axeln, som de långhåriga flickorna gjorde, det såg så käckt ut.

Präktiga hårband knöt jag i, men jag kunde ju bara ha flätorna när jag lekte hemma.

Hårband skulle vi ha när vi var fina. De fanns i alla bredder, mest vita, skära och ljusblåa. De skrynklade sej och måste strykas ideligen och passa till de olika frisyrerna.

Här är våra vanligaste huvudbonader. Sportmössa och svart skärmmössa för pojkarna på sommaren och skinnmössor på vintern. De kunde fällas ned och skyddade panna och öron. Det behövdes för vi hade kalla vintrar.

De började lära oss läsa innan vi började skolan. Tuppen på ABC-boken värpte karameller eller tioöringar när vi varit duktiga.
När mamma gick till skolan på 1800-talet bar hon med sej griffeltavla, griffel och tvättsvamp förutom läseboken.
Det var ont om papper då.

Vår mamma fick lära sig två alfabet när hon var liten och de ändrade stavningen av en del ord då också.

På telegrafstationen satt en av våra släktingar som telefonist. Varje samtal måste beställas genom henne. Antingen begärde man numret eller också sa man namnet på den man ville
tala med eller namnet på gården.

Grammofonen var en fantastiskt fin apparat. Den fick vi inte röra, det var de vuxnas leksak. Vi hörde både sång och tal,
talskivorna var intressantast.

Jag trodde halvt om halvt att det var små danspar som
svängde om inne i lådan.

På radio lyssnade jag till en pojke som hette Efraim Alekschander. Han kunde inte tala rent. Vi visste inte att det var fabbror Schven (Sven Jerring) själv, som spelade pojken också. Det var det roligaste programmet för barn.

Tanterna som drack kaffe hos mamma berättade en massa intressanta saker. Så snart de sänkte rösten började
vi lyssna riktigt.

Mellan de här två pärmarna finns min barndom. Kanske kan den få andra att minnas sin innan allt är glömt.

Vårt vita hus låg i en trång dal med bergkullar och mörka tall- och granskoga omkring. Det här var min utsikt från sovrumsfönstret. Där bodde svenskar, finnar och norrmän och vårt språk liknade norskan.

Det här är Elise Lindow-Agnarsons tredje bok med minnen från barndomen på 1920-talet. Man skulle kunna kalla den för en kulturhistorisk bilderbok. Förlagorna till de detaljrika och roliga bilderna är förutom minnesbilder familjen och vännernas fotografier samt några ateljéfoton vars upphovsmän alla är bortgångna.

För sin första bok När jag var liten var jag väldigt liten fick Elise Lindow-Agnarson Litteraturfrämjandets debutantpris. Hon har också fått Karlstads kommuns Gustaf Frödingpris. "Enkla, humoristiska och charmfulla bilder... lättillgänglig och rolig kulturhistoria för barn... en fin bok att sitta och titta i och prata omkring..." var några av omdömena om boken. Flera recensenter efterlyste en fortsättning. Den kom 1979 med När jag var liten var allt så väldigt stort och där berättar Elise Lindow-Agnarson lika personligt och medryckande som i den första boken om sin värmländska barndom i Sysslebäck. I denna tredje bok stänger Elise Lindow-Agnarson dörren till sin barndom men hoppas att boken kan få andra att minnas sin barndom "innan allt är glömt".

Innan allt är glömt är en betagande bilderbok för alla åldrar - inte minst för dem som var med på 20-talet. Men också för alla dem som är barn i dag.

Innan allt är glömt

Min värld när jag var liten

Föräldrar och syskon

Vår och sommar

Höst och vinter

Lekar

Kläder