Källa: GOTTLUND, C. A., Ur: Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821, ISBN 82-90629-00-1


[Här fortsätter 47 häftet.]

till mig, men jag hade knappt lyckligen nedkommit, förrän jag med några signaler i jakthornet förkunnade dem, att jag redan nått slätten. Nu sågo de även mig och beslöto att följa mina spår, som de av snön på klipporna kunde spörja.

Jag kom till Purala (= Röjdoset, Östmarks s:n. Övers:s anm.) och blev ej litet ond, då jag ännu fann här liggande en av de sedlar, som jag redan om lördag avfärdat till Kaikkelastorp, för att därifrån vidare avsändas kring byarna. De voro båda av detta innehåll:

"Härigenom kallas alla bönder och torpare på Östmarks nordvestra finnskog, att den 28 november eller nästkommande onsdag om middagstiden infinna sig hos bonden Nils Jonsson Haljainen i Puttola by att rådfrågas om en dem allmänt rörande sak och påminnes, att en karl från var gård bör vara närvarande, så framt de önska häruti någon talan.


Tvengsberg den 24 nov. 1821.

C. GOTTLUND".

 

Av dessa lappar skulle den ena gå mellan byarna Hollandstorp, Sikala(= Södra Röjdåsen, Östmarks s:n. Övers:s anm.), Puttola(= Norra Röjdåsen, Östmarks s:n. Övers:s anm.), Nulla, Rajapuro(= Råbäcken, Östmarks s:n. Övers:s anm.), Gransjön, Arnsjön, Rusala(= Rosastorp, Östmarks s:n. Övers:s anm.), och den andra emellan byarne Kaikkelainstorp, Purala, Saunoila(= V. Mulltjärn, Östmarks s:n. Övers:s anm.), Tenhula (= Tenhustorp, Östmarks s:n. Övers:s anm.), Oinola (= Ö. Mulltjärn, Östmarks s:n. Övers:s anm.), Boviggen, Paalala(= Tysktorp, Vitsands s:n. Övers:s anm.), Vaissila(= Norra Viggen, Nyskoga s:n. Övers:s anm.) och Karvala(= Södra Viggen, Östmarks s:n. Övers:s anm.).

Jag hörde, att orsaken till detta dröjsmål var, att de ej avgått från Kaikkala förrän i morgse. Jag hade så när ej fått dem att avgå härifrån. Jag fick därföre lov att riktigt läxa upp gårdsfolket och skämma ut dem för deras ovilja och tröghet, och det så norskarna hörde på, vilka jag berömde mycket framför dem. Detta verkade, och biljetten gick, ehuru det redan var nära skymningen, allt ända till Paalala. Sojonen skildes här ifrån mig. Jag ämnade fara härifrån över viken till Kaikkala(= Kaiklastorp, Östmarks s:n. Övers:s anm.) för att undersöka, vad som kunnat vara orsaken till deras dröjsmål med mina budkavlar, men dels voro stränderna nog hårt isbelagda, dels låg båten fastfrusen på landet och halv med is.

Jag följde därföre med min norske följeslagare, allt ända till Puttola, dit vi hade god halvmil. Men jämn väg, ehuru den var med vatten och snö alldeles svår, och i synnerhet i kärren, där djupa hålor och källådror flera gånger sänkte hästen in med öronen. På andra sidan om Molldusen fastnade den en gång med ena framfoten emellan en hop stora stenar. Den föll omkull, jag kastade mig av ryggen, och vi hade länge ett stort göra, förrän vi kunde bryta loss den därifrån, vilket dock till slut lyckades, utan att hästen tog någon skada.

Under min vistelse i Aspberg fick jag händelsevis höra, av vem Purala först blivit uppbyggt och det öde dess grundläggare övergått.

Den förste, som kom till Purala, hette Erik Purainen och troddes vara överkommen från Finland. Han hade nedsatt sig här vid stranden av Rögden och grundlagt först Rögdoset eller Purala by, som ännu efter honom bär sitt namn. Han hade en höst jämte tvenne andra finnar varit långt bort i främmande skogar för att skjuta villebråd. Där de i de stora ödemarkerna uppehöllo sig veckotal och bodde i en s. k. liten Maja (Maja = hus; liten maja alltså = koja. Övers:s anm.), som de uppfört åt sig där. En afton, då de lagade sig att sova i sitt tjäll och hade antänt stockelden framför ingången, dels att hava varmt, dels att avhålla myggen, fingo de på långt håll över en hög backe se skenet av en blosseld. Purainen, som hade sig bekant de svenskes lömskhet, varnade redan genast sina kamrater för deras list, och sade att "vår stockeld har upptäckt oss för de svenske, vi måste göra oss beredda att slåss". Ännu trodde de, att det kunnat vara någon annan orsak, som föranlett folk i dessa avlägsna skogar, men då de sågo, att elden närmade sig allt mer och mer, lämnade dem intet tvivel övrigt, att ej besöket var dem ämnat. Ovissa vilket de skulle göra, försvara sig eller draga sig tillbaka i den mörka natten, beslöto de att följa Purainens råd, som var, att de skulle ställa sig på ett avstånd från elden in i skogen, så de utan att upptäckas, obehindrat kunde se allt vad som passerade vid hyddan. Här ville de stanna och avvakta utgången, samt erfara vad svenskarna ville göra dem, och om de voro nog många att ej våga sig i strid med dem. De grepo så alla till sina bössor och ställde sig tätt tillsammans under en stor lummig gran på något avstånd ifrån elden. Sedan de här en stund väntat, se de, huru en hop svenska bönder smyga sig fram genom skogen och med långa spjut tätt förbi dem utan att märka dem, och ställa sin stig åt deras koja. Elden, som på en hög ställning betäckte ingången, gjorde att, då de ej hörde eller sågo någon, de trodde, att finnarna allesammans sovo därinne. Varföre de hastigt omgav kojan och från alla sidor anföll den med sina spjut; som den var uppförd av granris, hade det varit lätt för dem att genom detta försåt ombringa finnarna, om de nu varit därinne. Uppbragta över denna lömskhet och grymhet att i sömnen söka mörda oskyldigt folk och stilla grannar, drog Purainen, som var en het, men annars en duktig och hederlig karl, upp hanen på sin bössa och sade åt de andre, som stodo invid honom: "Tänker ni som jag, så släpper vi kulan igenom dem". "Ja, men", inföllo de andre, och i detsamma sträckte Purainen en av de svenske död till marken. De andra finnarna, som ej varit så snara att ge eld, lät nu ångern komma emellan och avstodo ifrån att skjuta av sina skott. Purainen såg sig således nu genom sin brådska och färdighet samt de andres betänketid ensam bliva banemannen. Svenskarna flydde väl och lämnade sin kamrat i sticket. Men övertygad, att saken skulle bliva upptäckt, och att han hade sig en säker död att förvänta, beslöt han att ej mer återse sitt hem, utan söka sig i Norge ett annat, där han hoppades att med mera visshet söka sig en bättre grannsämja. Han vandrade så genom Ny sockens finnskog, där redan några finnar hade nedsatt sig, in i Dalby finnskog, genom vilken han gick allt upp till Trysilska gränsen och byggde sig så slutligen en liten bastu på norska sidan. Stället, där nu är en gård, heter än i dag dels Saunan nuppi (Badstuknappen), dels ock Puraisen nuppi. Men han hade ej många år tillbragt här, förrän han genom norska gränsens flyttning mera vestligt, såg sig oförmodat tillfalla Sverige. Ännu osäker, om ej hämnaren här väntade honom, övergav han åter sin boning och flyttade så längre in i Norge, där han var den förste, som upptog och grundlade Graberg. Efter honom är ännu ett ordstäv gängse bland finnarna: "Gå inte på främmande skogar, för då går det er som det gick Purainen", varmed mödrarna vilja varna och avråda sina barn och oförvägna söner att våga sig för långt in i främmande och okända skogar.

Jag tog nattläger jämte Olov Andersson Räisäinen hos Nils Hindriksson Haljainen i Puttola och kall, trött och våt, erfor jag vad nöje det är att då få instiga i ett varmt pörte och värma sig, vila sig och torka sig. Under natten omnämnde Räisäinen liksom hans far i Räisälä en hel hop omständigheter vid det begångna mordet i Mangen, vilka jag alla upptecknade mig till minnes.

[28 Onsd.]. Det var i dag, som jag stämt möte med Östmarks-finnarna här i Puttola för att även med dem överlägga om den finska körka, som skulle bli i deras grannskap, och om de ej även ville höra det, emedan mången hade dit närmare och en stor del ej längre än till sin egen nuvarande körka, m. m.

Som de alla sent fått bud av min kallelse, drog det länge ut, innan de kunde samlas, emellertid förnötte vi tiden med att prata och jag läste upp för dem åtskilligt [ur] Gananders mytologi (C. H. R. Ganander, Mythologia Fennica, Åbo 1789. Red:s anm.) , varvid jag frågade, om bruket var hos dem på samma sätt, och därav kom jag att få veta en hop saker om deras gamla bruk och sedvanor, samt om deras gamla helgdagar.

Pitopäivä kalla de en sådan dag, vilken man ännu, liksom det var brukligt i gamla tider, ansåg såsom helig, och firade med vidskepliga ceremonier, samt uppå vilken man avhöll sig antingen från allt, eller blott från en slags arbete.

Rajuuttaa eller Piteä kallas det, då man sålunda firar och håller dagen i helgd. De fira den och den dagen, och De fira dem, den ene efter den andra. [Gängse uttryck]. De taga för sed, den ene efter den andre, att hålla den helig.

Vanha Uolen Päivä (Olovsdagen), ävensom dess uaatto (aftonen förut), firades i stor helgd. Man får denna dagen ej röra vid något hö eller foder, emedan odjuren annars skulle nedslå ens boskap. Därföre rörde man ej en gång vid den halmbädd, som husfolket behövde att sova uppå, utan gjorde den redan färdig i god tid aftonen förut och lät den stå 2 dygn i rummet utan att vidare röra vid den. En Abraham Häkkinen, som denna dagen med bössan vågat skjuta ned ett hässjeträd (?), förlorade om sommaren sin ko genom björnen. Denna fördom aktas ännu på många ställen. Denna dag skall ännu firas av en änka Anna Hansdotter i Dalby finnskog, därigenom att hon ställer mat under bänken i gavelhörnet.

Kahenpäivä (Katrinedagen) firas förnämligast i Ullila och Neuvola (= Bjurberget, S. Finnskoga s:n. Övers:s anm.), därigenom att nu åter ett lamm slaktas om natten, härtill tillredes öl och brännvin, varav icke något får smakas förrän vid bordet, som sker redan före puhteita, vid vilken måltid man ej får tala ett ord. En Nils Ruaaskoinen från Holland, som råkat komma till Ullila denna tiden, har fått liksom de andre sitta stum som en fisk. Uti Ryki (= Röjden, S. Finnskoga s:n. Övers:s anm.), Nikkarila (= Mackartjärn, S. Finnskoga s:n. Övers:s anm.) och Vaissila (= N. Viggen, Nyskoga s:n. Övers:s anm.) göres denna dagen av litet rågmjöl och litet salt en så kallad Mämmi, som gräddas i en ljum ugn. Denna mämmi med litet smör i ögat samt ett kokat fårhuvud, skall av kvinnfolket förtäras i fähuset. Om de ej orka förtära upp allt, så skall det ske andra eller tredje dagen, ty de få inte föra därifrån något, utan skola de förtära alltsammans i fähuset.

Kuivapäivä (Valbomässdagen) en olycklig dag, på den fick man ej fiska eller skjuta, emedan man då ej skulle få något, - - - [?]

Laurinpäivä (Larsdagen), röres ej vid höet, på det ej elden må komma lös. Väl kan man breda ut det för ladan, men ej att berga in det. Firas i synnerhet kring Rögden.

Läsktiistaina (fastlagstisdag) kokas och ätes smågrisfötter och annan fet mat; fordom hade man åkt med kälkar och slädar, vilket bruk förmodligen därigenom kommit ur hävd, att man ej hade något lin eller hampa, som man behövde åka före. Värdinnan går bittida om aftonen till sängs. Att hugga eller spinna är denna dag förbjudet.

Jyrynpäivä firas i Ullala, liksom [beskrives] i Ganander (C. H. R. Ganander, Mythologia Fennica, Åbo 1789. Red:s anm.), i Röjden och Mangen på samma sätt, man får inte gå och bullra i dörrarna. Laurin- och Uolovinpäivä firas i synnerhet i Saunoila (= V. Mulltjärn, Östmarks s:n. Övers:s anm.). Matteusdagen firades i synnerhet i Paalala (= Tysktorp, Vitsands i s:n. Övers:s anm.) och Vaissila. Man fick inte sticka strumpa, ej heller [fingo] skomakare och skräddare arbeta, om de ville undgå att bli ormstungna.

Kiilatorsdag (Helkatorstai) gås 3 gr med liar kring fähusen samt med eld och eldstål, under läsning av Fader vår m. m. och det, på det att ingen måtte kunna förtrolla dem.

Mikaelsdagen gav värdinnan, utan att säga ett ord, en smörgås om aftonen åt herdinnan, vilken utan att tala skulle den dagen driva sin boskap i marken, samt sedan mycket tyst och med vantarna på handen tjudra dem, och det allt på det att korna ej om vintern måtte slita sig lösa i fähuset. Denna afton går man med liar och eldstål kring ladugården som om Kiilatorstai.

Keurin aattona firades begravningen efter en död ofta 5 à 6 år efter hans död, vilket i synnerhet sker, om man tror, att ej lyckan gynnat dem efter dödsfallet. Man vakar då hela natten, äter och dricker som vid ett lik. På denna dagen ätes mämmi, sen strykes kniven noga att intet fastnar därvid och korna strykes med öl på ryggen. Denna [dag] firades i synnerhet i Nikkari och Ryki.

Emellan Tomasdagen, Uuvenjoulu och Loppiainen [trettondagen] hugges intet ved i hela Vaissila by, på det korna ej må bliva halta, på samma sätt aktar man dem att [de ej] gå på spånor och spånhögar, för samma orsak.

Kouvonpäitä (Karhunvakkoja) [björndagar]? brukades fordom mycket firas vid björnfester, nu har man avlagt det.

Hiisenväkiajaa, sades, då hästarna redos av maran, för vilket ett kvinnoförkläde skulle hjälpa dem.

I sammanhang härmed berättades av hela den församlade folkhopen, att en norsk bonde Olov Halvorssen, som ännu bor i Långerud, då han 1819 skulle gå hem från Suhola (= Tväråna, Östmarks s:n. Övers:s anm.) till Nulla, så råkade han strax på den här sidan om Lillåbron en så ofantelig mängd av Suoaauhokoisiä eller Muhkalaisia eller Muaanpitäviä, vilka svenskarna här kalla för moffler och norskarna för tomtvätter. De omgåvo honom tjockt som en sky och slogo honom till marken den ena gången efter den andra, han begynte först att under svordomar hugga efter dem med yxan, men de blevo blott tio gånger värre. Till slut begynte han att läsa Fader vår och andra böner, då de lämnade honom. Likväl förföljde några honom allt ända till Sikala. Han beskrev dem som små varelser, klädda med skor och en stor, lång, röd mössa. Bland gamla finnar nämndes Heikki Moilainen från Runnsjön och Juppo Häkkinen från Saunoila, som fordom rest upp till Lappmarken att söka bot och lära sig trolla.

Tossbergsklätten angavs som ett ställe, där det fordomtid bott mycket jättar, och å Smedsbyudden i Emtervik, ävensom längs med hela sjöstranden, skall finnas mycket stenrösen, varuti ovanligt stora människoben skola blivit funna. En bonde från Holland berättade, att han jämte en hel båtlast, då de i fjol foro ned längs med Rottna, uppgrävit en sådan hög och funnit människoben och andra små saker uti den.

Nu var redan stugan full av bönder, allt från Oinola (= Ö. Mulltjärn, Östmarks s:n. Övers:s anm.) och Saunoila, men från Purala (= Röjdoset, Östmarks s:n. Övers:s anm.) och Kaikkala (= Kaiklastorp, Östmarks s:n. Övers:s anm.) hade ingen kommit ehuru de hade närmast. Jag sade dem i korthet mitt ärende och att det var till deras bästa, som jag önskade, att de ville förena sig med de norska finnarna och få en finsk präst, som kunde vaka över deras väl m. m. Den första invändningen gjorde man, att norska finnarna ansågo sig för bättre och ville liksom förakta dem. På en så dum anmärkning, och tillika utan grund, sade jag, att om så vore, så hade de visserligen därtill stort skäl, och berömde härvid deras uppförande i jämförelse emot dessas. Detta stötte väl många, men som jag redan förut var ledsen, sökte jag ej vinna deras bevågenhet. De flesta ville varken säga nej eller ja, om de skulle söka sig till Juvaniemi eller kvarbliva under Östmark, emedan de voro osäkra, vilket för dem vore förmånligast. Jag brydde mig ej om att hjälpa dem i sina kalkuler, utan lät dem vara på den balanspunkt de stodo. Några invände, att de gärna skulle göra det, men fruktade för prästens vrede. Även dem lät jag bliva vid sin fruktan. Under det de andra stodo och vägde, än hit och än dit, underskrevo dessa bestämt sina namn.


FULLMAKT IN BLANCO.

Puttola den 28 nov. 1821.


Johan Hindriksson Hotakka i Sipilä. - Johan Abrahamsson Martinen i Sipilä. - Johan Olsson Millomi i Millomi. - Erik Mårtensson Haljainen i Gransjön. - Johan Johansson Martinen i Hellsjön. - Nils Jonsson Haljainen i Gransjön. - Johan Olsson Martinen i Puukaula.

En Johan Hindriksson Hämäläinen från Sipilä sade, medan de andra funderade: "Dit vill jag, om jag så skall kliva på en stege".

Sedan detta var gjort, slog jag igen mina papper och böd dem farväl. Det var många av dem, som frågade, vart jag skulle hava så brått och bad mig stanna kvar, de ville förmodligen vidare betänka sig, men jag gick min väg och lämnade dem fulla med tankar och förslag kvar. Det var redan skumt, då jag lämnade byn och fick en ung karl med mig, som skulle följa mig till Ärnsjön, men som han var något förplägad, gick vi esomoftast vilse, han kom dock snart åter på rätta vägen, ty han var hemma i grannskapet. Som det nu åter begynt frysa, var det en svår ishalka, vi slogo oss båda ofta ikull, isynnerhet karlen, som därvid fick rätt svåra stötar. Vi kommo att i mörkret våga gå över en insjö, Fagervattnet kallad, vilken nu var isbelupen och blank som en spegel, men som ingen ännu gått över den, tog jag mig en lång gärdsgårdsstör i handen, dels för att därmed kunna försöka isens styrka, dels att hjälpa upp mig, ifall det bure inne. En dylik gav jag åt karlen, vi kommo även lyckligt däröver, ehuru mynningen av en å på ett ställe hade kunnat bekomma oss illa. Till Ärnsjön kommo vi nog sent, kl. 1/2 8 ung[efär]. Vi gingo in till mitt förra kvarter hos Anders Hansson Valkoinen, som tog emot mig som en gammal vän och bekant. Den pigan, som var sjuk senaste gången, hade nu [till]frisknat och gått hem, samt en annan kommit i dess ställe. Som väl var ung men något vindögd och förställd i ansiktet, samt svenska.

Sedan vi pratat en stund och ätit aftonvard, gingo vi att lägga oss. Man hade bäddat oss i samma säng. Jag tyckte mycket om denna sed. Det tillkännagav ett så stort bevis på förtroende och vänskap, som man någonsin kunde, och tycktes leda sitt ursprung ifrån äldsta tider tillbaka. Även vittnade det i detta fallet om ej en så stor åtskillnad stånden emellan. Ty det må ha varit hur hög gäst som helst, så erbjöd alltid värden sig själv eller någon annan av sina bästa bekanta till sängkamrat. - - -

[29 Thorsd.]. Full av de gladaste drömmar, som inbillningen målade för mig, hastade jag till Östmark, för att, under det jag här par dagar vilade mig efter mina strapatser, till pappers uppteckna allt det, varom dessa dagar varit påtänkt och talat på finnskogen. Än tyckte jag se detta folk, som, flera sekler begravna i dessa mörka skogar, saknat både världens och religionens ljus, bestrålat av ett tempel, som höjde sig mitt ibland dem, varuti de på sina fäders vis kunde få tillbedja Försynen på sitt modersmål. Än såg jag mig liksom mitt i templet, höjande deras gemensamma lovsång mot himlen, än dessa ödsliga ödemarker efter tal av år förvandlade till bördiga åkrar, byar och skördefält; av sådana och dylika föreställningar vimlade mitt huvud, då jag med raska steg hastade till Östmarks kyrka, okunnig om den olyckliga tidning, som här förestod mig att få höra, och vilken liksom ett iskallt vatten avsköljde alla mina fantasier och drömmar. Det första, som jag gjorde efter min ankomst till kyrkan, var att jag frågade efter brev. Min värdinna hämtade strax ett litet från ett skåp. Det var av Bruzelius och daterat Vesterås den 29 okt. Han hade då fått mitt brev och lovade enligt det rekvirera finska böcker från Finland för dessa landsmäns räkning. Han bad mig, i händelse jag på hemvägen passerte Västerås, besöka biskopen, som vore intresserad av att få råka mig, och talte annars mycket om det nöje jag måtte erfarit på mina resor, samt att han själv gärna velat vara mig följaktlig, men ödet hade redan bestämt honom att draga det husliga korset.

Sedan jag ätit och klätt på mig, gick jag till Frychius och hälsade på honom. Där hade jag åter brev av Sjöberg i Borgå och Mattisen i Upsala, de innehöllo ingenting, men ett av Poppius i Upsala hade bl. a. följande innehåll: "Låt för allting bästa Bror, höra av dig, här vänta dig för din framtid torde hända högst viktiga underrättelser, som du efter din framkomst till Upsala lärer få känna . . . ." "Haugberg talar i sitt brev till mig om denna bedrövliga sak, att din far haft känningar av slag, att läkare blivit efterskickad och att sjukdomen är förbi. Detta har inträffat omkring den 20 okt. Här vänta dig brev, förmodligen om denna samma sak, ävenså av far din". ...... Samt vidare i ett post skriptum: "Det första du ankommer till Upsala, skall du söka upp mig, jag bor vid Svartbäcksgatan mitt emot Hæffners gärde, hos färgaränkan Sundberg, med Pålle Törne, som är i Upsala, med mig ankommen".

Efter alla dessa meningar var det ej svårt att gissa, att min far var död. Också tog jag det för givet, men höll mycket god min, (jag kan själv ej förklara, huru det blev mig ej blott möjligt utan även lätt), så att Frychius ej kunde märka det minsta. Och då han frågade efter nyheter, berättade jag honom med mycken utvärtes köld, att brevet innehöll kunskapen om min faders död. Han tycktes visa sig mer rörd än jag och beklagade mycket min olycka. Sedan jag läst upp för honom brevet, ville han trösta mig därmed, att det kunde vara en möjlighet, att han dock än levde. Jag låtsades intagas av hans hopp, och slutade så med ämnet. För mig själv tänkte jag desto mer på det. Talade hela afton likgiltiga saker, i politik m. m. Tidningarna voro här även till hands, vilka jag flyktigt genomögnade. Jag [gick] slutligen hem, föga nöjd med de tidningar jag av mina brev erhållit. Satt uppe länge om aftonen hos min bonde. Tänkte på Poppii brev och blandade ännu själv några, ehuru svaga strålar av hopp i hans berättelse, och somnade slutligen i en lugn sömn, utan att störas av oroliga drömmar. Detta var så mycket mer underligt, som jag bäst kände graden av min egen känslighet, blödighet och retlighet, kärleken till min far och saknaden av hans bortgång. Men jag såg här, huru mycket avlägsenheten i ett främmande land, vanan att på närmare par år ej se honom, tanken sysselsatt med andra ämnen, stora och viktiga, vilka intagit hela min själ, kunna i detta fallet verka. Och jag tror, liksom att huvudet eller hjärnan på en gång blott kan inrymma ett visst kvantum av tankar, idéer eller föreställningar, samt att, då en hop sådana förut inträngt dit, andra ej få mer rum, åtminstone högst litet. Annorlunda kunde jag ej förklara denna händelse med mig själv.

[30 Fred.]. Var jag hela dagen hos min värd, nämndemannen i Östmark, och skrev brev till Poppius, Mathisen, min mor, m. fl., så vidlyftiga som möjligt och med en sådan känsla, som var naturlig, jag ville hellre utbryta mig på pappret än att i ord och åthävor börja beklaga mig. Jag stötte kl. 10 några signaler i mitt jakthorn, och det samlades så mycket ungt folk, flickor och pojkar, som rymdes i min stora stuga. Några hade redan legat och sovit, men stigit upp vid skallet. De bådo mig spela för dem på flöjt. De fingo därvid dansa litet polska, som var deras hjärtligaste nöje, samt sjunga och lalla. Klockan ungefär ett skildes vi åt.

 

December månad

[1 Lörd.] På efterm. förde jag mina brev till Frychius, med vilken jag någon av de förra dagarna, jag var här, redan blivit bror, och lämnade dem att insättas i hans postväska. Vid vårt resonnement, förde jag ämnet flera gånger på de finska släktnamnen, som finnarna hade, och nämnde, att det var ganska orättvist, att de blivit frånrövade dem av prästerskapet samt att jag i de andra socknarna inskrivit dem i kyrkoböckerna, och att jag även ville göra med det besväret här, om han så önskade. Han tackade mig men gav liksom tillkänna, att det numera ej behövdes. Likväl sade jag rent ut, lite förr än jag gick, att jag skulle taga hans kyrkböcker hem med mig till mitt kvarter och där (om det ej vore honom emot) inteckna deras familjenamn som jag kände. Att det kunde vara artigt i en framtid att se, vilka släkten här funnits, då intet annat spår av dem vore övrigt, än blott minnet som en saga gick i bygden, m. m. grannlåter, som jag inflätade. Han lämnade mig visst böckerna. Jag lovade i morgon bittida göra detta intecknande - helst klockan nu redan var 10 på aftonen, men jag hade knappt hemkommit, förrän jag fick upp ljus och satte mig att skriva in dem. Jag tänkte som så, att vad nu sker, så sker det, kanske skickar han efter dem i morgon bittida under någon förevändning, så blir det för sent. Även drog det ut flera timmar, innan över tusende namn voro inskrivna. Följden visade sig snart, att jag ej tänkte falskt. Jag satt uppe hela natten till kl. över 3, då jag hade slutat mitt arbete. Jag hade knappt sovit 2 timmar, förrän en dräng från prästgården redan klockan 5 i mörkret var här och återfordrade böckerna; förmodligen tänkte Frychius, att jag ej gjort något vid dem. Men jag var denna gången slugare än han. Avsikten var att jag därmed ville, att finnarna skulle i skrift få upptaga sina gamla släktnamn, och ämnade anmäla denna sak åt biskopen. Nu visste jag, att prästerskapet ej ville, ej kunde skriva upp dem riktigt, då de ej kände ortografien eller språket. Därföre hade jag redan föresatt [mig att] undanröja denna svårighet. För det andra ville jag göra det därföre, att om nu finska kyrkor och socknar uppstodo, skulle prästerskapet där vara i tillfälle att utan vidare besvär igenfinna folket och deras släkter i de kyrkböcker, där de nu höra.

En torpare från Lillskogsberget  (= Lillskogshöjden, Östmarks s:n. Övers:s anm.) benämnd Matts Hämäläinen, kom redan i afton hit, för att i morgon bittida skjutsa mig härifrån.

[2 Sönd.] Jag stod upp i god tid och lagade mig resfärdig, packade in mina saker m.m. Det var omöjligt för mig att få gårdfolket att säga, vad jag var dem skyldig, varken vågade de eller ville de, ty att jag var en förklädd kung eller kunglig person, kunde ingen taga ifrån dem. Och allt vad de bådo mig om, så var det, att, då de sågo hurusom finnarna på Millmarks och Sörmarks skogar klagade över sina husbönders hårdhet och önskade att få komma under kronoskatte, de önskade veta, om även Östmarksfinnarna gjort det och försäkrade, att de alltid varit billiga mot sina underlydande, vilket även befanns enligt med sanningen. Jag gav dem 5 Rd. För kvarteret och maten samt skänkte dottern 24 sk. drickspenningar och gav åt modern min lilla brännvinsflaska från skjutväskan, till vilken hon hade ett synnerligt begär, emedan den passade så väl i hennes kjortelsäck.

Vid början av gudstjänsten avreste jag, och som vi hade god häst och passabelt gott före, stod det ej länge på, innan vi voro fram först till Glekärn, där min skjutskarl var hemma. - - -. Det var ett litet nätt ställe, men fattigt. De ville likväl traktera mig på allt möjligt vis och hade även bakat mig vetemjöl, men jag vet ej, om det var deras fel eller ugnens eller klimatets, att det var svart som sot. De hade nämligen blott fått svarta sotax. Jag tog därav en bit, som jag ännu förvarar.

Denne Matts Hindriksson Hämäläinen visade mig flera stora ärr, som han hade ikring armloven och på andra ställen, vilka han i vår fått av en björn, på ett skall. Jag hörde sedan mångfaldiga bekräfta hans utsago och tillgången härvid. Tvenne stora skall hade i år blivit hållne i dessa trakter; vid Rattsjöberget och Asped kommo de tillhopa, en gång hade de haft 7 björnar inne, men släppt ut dem allesammans, och en gång hade de haft 2:e, men även släppt ut dem. Orsaken därtill uppgåvo de följande: Till ena skallet hade från flera socknar blivit uppbudade över tusende man, vilka fingo förse sig med kost för 4 dagar och sedan de nu med mycket besvär genomdrivit flera ödemarker och skulle stöta tillsammans med andra fördelningar av skallet, så var det en otalig hop, med skogvaktaren och hans hantlangare, 2 st. jägmästare, utom bokhållare, avskedade skrivare och andra små herrar, som alla opåtalt slog och gav stryk åt bönderna, under förevändning, att de ej gjorde sin sak rätt. Detta kunde ej annat än förarga dem intill själen, då de gjorde så gott som stod till deras förmåga, och att i stället att därföre bemötas med tack, avspisades med stryk. Ej blott de, som detta drabbade, utan deras grannar och byamän, kunde ej annat än förargas därvid; för det andra fick ingen skjuta fågel, harar eller andra djur, som funnos i skallet, än dessa små herrar, som gjorde alls ingenting till saken. Ty om en bonde antingen skjutit eller med en sten kastat ihjäl någon, så kommo dessa som hökar och frånrövade honom dem. Även fingo ej andra skjuta björnarna än några, som därtill blivit utsedda, antingen de råkade få se dem eller icke, och sköt äntligen någon annan, så fick han ej en gång skottet betalt, ty skinnet med hull och hår, köttet och alltsammans hade genast jägmästarna anammat. Och även hade det blivit han, som tagit betalt av häradet skottpenningarna. Då man nu härtill lägger flera 1000 dagsverken förgäves, ofta kanske i en bråd arbetstid, då mångfaldiga plikter, som försummandet att inställa sig, ger kronobetjänte en god anledning att förtjäna sig på, de vissa famnantal av nöt, som varje hemmans bonde bör hålla, samt ansvarigheten av dess bristande, och till slut, att vid hela denna vidlyftiga appareill och tillrustning vanligtvis ej fångas ett enda skadedjur, så finner man lätt, att alltsammans tjänar till intet annat än att giva en jägmästare lönen, för en onödig och onyttig jägeristat, skogvaktaren och andra fågelfängare, samt att bliva en ny plåga på det annars nog betryckta folket.

Vid dessa jakter har således intet blivit fångat utom en lo och 7 och 20 harar, vilka bönderna mellan sina fötter trampade ihjäl, de fingo ej ens behålla [dem] som en ersättning för sin fruktlösa möda, utan jägeribetjänterna sleto dem som korpar ifrån dem. En björn, som senaste gången ännu var inne, hade blivit illa skjuten, så att den, matt av sina blessyrer, låg och vilade sig nära skallgången. Nu ville finnarna, som märkte honom, skjuta på den, men skogvaktaren nekade dem under ett hårt förbud att blott skjuta sönder skinnet för jägmästaren. Men vad hände, björnen tog ett språng mot folket och, ehuru där voro ett 30-tal karlar tillstädes, sprungo de alla ur vägen och lämnade honom vägen uppe. Utom tvenne unga finngossar, som voro i hopen, av vilka den ene var nämnde Hämäläinen, de rusade fram emot den. Den ene hade yxa och den andre ett spjut. Björnen kastade sig på Hämäläinen, som hade yxan i sin hand, varmed han slog honom mot skallen efter all sin förmåga, men slaget tog lite felt, så att skaftet gick av. Då fick han björnen fast från öronen, under det den andre med sitt spjut gav honom stygn på stygn i sidan. Härvid bet björnen armarna på Hämäläinen. Detta påstod ungefär 5 minuter, utan att någon av de andra karlarna vågade sig dit till hjälp, då björnen varit såld. Men björnen slet sig lös och vände om, så den var åter i skallet, men som det var skumt redan och mörkeret tilltog, hade den desto lättare att bryta sig ut, vilket den ock gjorde. Emellertid påstod nu jägmästaren, att finnarna alltför väl kunnat döda den, om de velat, men att de med flit släppt den för att sedan döda den på sina skogar och få behålla skinnet. Också lät han genom lysningar i kyrkorna utlova en stor belöning åt den, som kunde upptäcka, var skinnet fanns, eller varest den blivit dödad.

Han [=Matts Hämäläinen] omtalte härvid en besynnerlig händelse, som dock för något längre tid sedan tilldragit sig här i grannskapet. Det var 2 eller 3 finnar, som om våren gingo att skjuta björn i hidet. Och bäst det var, springer björnen upp under skaten på ett nedfallet träd, varpå bonden Johan Karhinen från Mangen råkade i detsamma stiga. Björnen skulle fram mellan benen på honom, varvid han kastade sig på dess rygg och högg fast i manen. Under det han så red på björn, skjuter icke dess mindre en annan av hans kamrater djuret mitt igenom hjärtat; han stupade på stället. Detta var ett stort vågstycke, vilket skulle skett på Busbergsbacken, och hade dessa karlar samma dag även fällt en älg, och mindes Hämäläinen ännu väl, när dessa båda här på gården flåddes.

Jag fortsatte min resa efter ett par timmar härifrån. Gletjärn (Glea), vilket som de andra torpen i grannskapet låg under Millmarks gård, till en hop andra torp på samma skog, av vilka jag for in till en bonde i Lillskogshöjden. Här voro en hel hop finnar samlade på eftermiddagen. Av dessa var det 10 torpare i S. Björntjärnshöjden och 4 i Gletjärn och Kalvskinnberget, som begärde att få bli kvitt sitt husfolk och få skatte. Jag tecknade upp deras andragande och allt, vad som därmed kunde hava något gemenskap. De besvärade sig, utom [över] den dryga husmanslegan, [att] vara på allt sätt hårt antastade. De flesta hade av hemmanet köpt sig några styver skatte och voro därigenom säkra att ej drivas på porten. Men både de och de andra fingo därföre ej taga av skogen det minsta ved eller virke till sitt behov, utan måste ännu särskilt betala det och detta ofta, fast det växte bakom deras stugor. Ja då anförde t.ex. Erik Ersson Kurki under Östmarks gård, att han fått lov att åt bonden Erik Jonsson i Östmark, på vars skog han bodde (och betalte till honom därföre årlig skatt) giva en 3 års gammal kviga, för det han tagit 6 lass granris åt sina bockar 1818, och att hustrun Valborg Larsdotter Hämäläinen varit tvungen att giva 5 R. D. åt samme man, för det hon tagit något bark åt sig till brödföda (jämte några stockar) och åt samme man betalte Olov Andersson Oinoinen i Norra Björntjärnshöjden 10 R. D. B:o för några stockar till en bod m.m.

Jag sände en jägare, vilken även Jan i Mangen tillförene piskat fördärvad, till Christinefors bruk, för att få låna tidningarna, emedan dit ej var långt i grannskapet; han hämtade dem även med sig, med bjudning att jag måtte komma upp till bruket, vilket jag dock ej gjorde. Jag lät däremot de unga i byn få komma tillsammans och roa sig, soldaten spelade upp till polska, och den räckte allt till kl. 1 på natten. Alla hade roligt och även jag glömde för en stund min sorg. - - - .

[3 Månd.]. I dag fortsatte jag min resa allt vidare och hade ett klingande före; en torpare från grannskapet skjutsade mig allt ända fram till Flatåsen i Ny sockens finnskog, vilken liksom Hämäläinen i går ej tog emot några skjutspengar. Vi åkte åter förbi Mangen för vilken by jag hade all vederstyggelse, men var ej inne där nu någonstans. Vi körde så över sjön Mangen och upp till det lilla torpet Mangstranden, vilket jag ville besöka, för att här få råka och tala med modern till den i sommar mördade drängen; hon bodde här med en yngre son Pål Nilsson Tarvainen, som nu förestod torpet och var gift. Änkan var själv ej hemma, men Påls hustru och en hop barn voro hemma. De beklagade mycket sin olycka och sade, att både de och alla andra trodde, att det ej hängde rätt ihop med saken, men att intet är bevisligt, och att domare och prästerskapet voro nedmutat, samt att han hotat dem med en förskräcklig hämnd, om de vågade yppa målet ånyo - - - -. Jag upptecknade allt vad de visste i saken, även det minsta, emedan jag fullt och fast föresatt mig att angiva målet till en ny undersökning. Det var märkvärdigt, att denna änka Kersti Bengtsdotter Tarvainen haft 16 barn och däribland 4 gr tvillingar, ungefär på lika sätt som hustrun Kajsa Kähköinen i Vasikanmäki. Hon är nu 60 år gammal och var gift med Nils Pålsson Himainen. Efter det sonhustrun kom ihåg, uppräknade hon, att hon i följande ordning fått dessa barn: 1) Hindrik, dog 40 år gammal i sommar, slagen till döds av sin husbonde, 2) Pål, lever ännu, är gift och har barn, 3) och 4) Bengt och Britta av vilka Bengt lever och är gift, 5) och 6) Maija och en annan flicka, av vilka Maija lever, 7) och 8) Kersti och Nils, leva båda och äro 28 år gamla, 9) Kajsa, som även lever ännu. Sedan gifte hon sig med Hindrik Mattsson Törröinen och fick åter tvillingarna 11) och 12) (hon mindes ej namnen), vilka dogo snart, 13) Matts, som är död, 14) Annika, som ännu lever. Sedan gifte hon sig tredje gången med Johan Johansson Havuinen, med vilken hon blott hade ett barn, 15) Johan. Att hon hoppat över den 16:de [n:r 10], som hon ej kunde minnas, försäkrade hon. Hon hette själv Annika Hindriksd:r Hartikainen, hemma från Dalby finnskog, hennes fader hade haft 24 barn, nämligen med den första hustrun Britta Moijainen, som var hennes mor, 18 och med den senare, en Kajsa från Nikarila, 6.

Som hon hörde, att jag ej ämnade mig längre än till Flatåsen i dag, så följde hon med oss över sjön Mangen samt gick sedan till Snårberg by för att säga åt sin man, som var där på arbete, att han skulle kunna träffa mig i afton i Flatåsen. Också kom han dit men visste ej mer än hustrun hans, utan var blott i samma tro [som] jag och de andra. 

Flatåsen (Latåsa) var en stor by, nog 8 gårdar och sina 50 personer. Ligger till Ny socken och har 3 1/8 mil till kyrkan. Ligger liksom de andra Ny sockens finnbyarna in i stora och ödsliga skogar, liknar däri mycket de norska finnskogarna. Jag åkte in till fjärdingsmannen, unge Hindrik Hindriksson Hartikainen, som var en gästfri och munter karl, samt kunde både läsa och skriva, även finska. Jag hade redan några veckor tillförene, då jag var i Paalala, sänt honom ett ex. av mina Runor, som han var mycket smickrad av. Hans hustru kunde ej svenska, åtminstone fick jag henne ej att tala det. Hon hette Gertrud Andersdotter Hartikainen. Dessutom funnos det många andra i byn, som ej kunde något i det språket. Flatåsen, eller som den ock i kyrkoböckerna kallas, Mellan-Flatåsen, blev först upptagen av en Hindr. Haltuinen, som först tros hava kommit från Finland, och som bodde, där min värd nu hade sin gård. Kort därpå kom en annan finne, som hette Jurmoinen och nedsatte sig i grannskapet. Han bodde där som Danjel Persson Moijainen nu bor, vilket ställe kallas Välikylä. Förmodligen hade någon oenighet uppstått dem emellan, allt nog Haltuinen sköt Jurmoinen från sin bodknut. Han bar sin väska på ryggen, den andra sköt kulan mitt igenom väskan; genom ett köttstycke och genom några bröd, som funnos däri, hade den haft nog kraft att döda karlen. Haltuinen flyttade sedan med hustru och barn till Amerika, sedan han sålt alla lösören. Han skulle bl.a. haft ett kvarter fullt med silverpenningar, varom han låtit sätta ett järnband. Han hade även med sig tagit de gamla papperen och documenterna. Efter Jurmoinen kom hit en Niki Moijainen från Finland. Han hade med sig tvenne bröder av vilka den ena först upptog Öijeberget och den andra upptog Högåsen, för honom uppbrände svenskarna hus och bodar, då folket var i skogen. Ungarna hade likväl sluppit ut, men 13 tunnor råg och 5 skålpund smör skulle bl.a. blivit förtärda av lågorna.

Kort efter min ankomst till byn kom dit en ung och vacker dalkarl. Sedan jag en stund inlåtit mig i samtal med honom, frågade jag, vem och varifrån han var. Och blev ej litet flat, då han sade sig vara son till prästen i Dalby och heta Lagerkvist, han gick ikring på finnskogen från by till by och bar upp sin fars rättighet. Han var ovanligt vacker, frisk och rask, klädd som en bonde; även röjdes intet något i talet, som tillkännagav, att han härstammade från något av de andra stånden. Jag tyckte om honom, därföre att han ej tycktes bli förlägen över det stånd, vari han ingått, utan aktade det likaså brav som ett annat. Ungefär så tyckte jag man förr i världen måtte få se mången prästson, med rena och enkla seder, ett öppet oförställt ansikte och klädd i en bondtröja, ja kungen ansåg henne ej för god åt sig. Jag fick sedan höra, att i dessa avlägsna socknar prästerna i anseende till sina små löner och sin avlägsenhet från städerna samt sina många barn, funno det förnuftigare att uppfostra dem till bondfolk. Detta hade Lagerqvist gjort med alla sina barn. Den förra kommisnistern Chenon hade gjort det med större delen, i synnerhet flickorna. En son är lektor i Karlstad. Detsamma hade kyrkoherden Restadius gjort med sina döttrar, och många andra. Jag stannade här över natten. Som jag gärna ville bada, befallde värden, att badstugan skulle eldas, men pigan insatte ej 2:e brasor. Därföre, då vi gingo dit och hade klätt av oss upp på laven, så [blev det inte något] bad, utan stenarna puttrade obetydligt. Värden var flat och arg, att sådan skam skulle hända hans badstuga, och pigan ängslig och hängfärdig över sin eldning.  


[4 Tisd.]. Avreste jag från Flatåsen; min värd sände sin dräng att skjutsa mig till Konkari (Kärnberget); vem som egentligen uppbyggt det, vet ingen, [bara det], att det varit en finne av släkten Hämäläinen, som allmänt kallades Konkari; kanske hade han varit en stor gångare eller partigängare, varom förut någonstädes blivit talat. En av dessa första åbor, benämnd Frans Hämäläinen, hade den tiden en sved på Vilahulamäki(= Skråckarberget, S. Finnskoga s:n Övers:s anm.) nära Vilhula by i Dalby finnskog; som sveden var stor och långt från byn (flera mil), hade han därinvid byggt en ria för att torka säden. Sedan han skurit sin sved men innan han kom dit om hösten att tröska den, kom en hop svenskar dit från bygden, som en vacker dag eldade rian och begynte tröska ut hans säd. Ehuru det var flera mil till byn eller torpet, så var det likväl någon annan finne, som fått nys därom och förde budskap till Hämäläinen. Han tog så 3 till 4 av sina grannar och gav sig genast åstad för att bestrida dem sin rätt. Han hade dit närmare 4 mil. Då de kommo till Kindsjön, dit de räknat närmare 3 mil, fingo de höra, att de nu kommo för sent, att svenskarna redan hunnit tröska så mycket de velat, samt denna morgonen avrest med sitt byte, att de haft 7 hästar, som gått lassade på ryggen med rågsäckar. Då Hämäläinen fick höra detta, beslöt han att genskjuta dem, om han kunde, bröt sig så en halv fimmer [=fimmel-] stång i handen och begynte med sina kamrater att springa gerad över skogen. Hans enda önskan hade blott varit: Om jag bara skulle träffa dem, innan de hunnit över älven! Som Hämäläinen var starkast att springa, så kunde de andra icke följa honom, utan blevo långt efter. Emellertid fortsatte svenskarna obekymrat sin väg, glade åt den finska spannmålen de förde i sina säckar och vilken skulle komma dem att smaka så väl. Då få de oförmodat på Boranginsuo öster om Bograngstjärn se Hämäläinen med snabba steg hinna upp dem, de voro 7 och han en; men det var deras olycka att de befunno sig på en flack mosse, utan att kunna få något till hands, som kunde svara emot hans fimmerstångs ända. Den första han träffade, gav han ett sådant slag över axeln, att efter berättelsen pälsen skulle spruckit, samt karlen svimmat. De andra hade han var och en daskat så exempellöst, att en del låg utan sans på jorden, och en del tagit flykten till skogen. Den första, som emellertid åter begynt att komma sig före, tvingade han att vara sig behjälplig till att forsla spannmålen tillbaka, vilket också skedde. Sålunda vände han "kamelerna" om med deras bördor och hade dem att bära säden dit, därifrån de tagit den. Sedan han sålunda redan hunnit ett gott stycke på återtåget, möter han sina kamrater, vars hjälp numera var överflödig. (Berättelsen är av Carl Lehmoinen, m.fl. i Bograngen). Ifrån Konkari fick jag en bonde Lars Jonsson Tarvainen att skjutsa mig till Rämälä (Digerberget). Vi talte mycket vid varandra på vägen, bland annat om den dåliga svedjemetod, som var bruklig här i landet. Han bad mig sända några unga karlar från Savolax hit, han ville upptaga och försörja en, och som han var rik och barnlös, lovade han honom, om han skickade sig väl, att få hans goda hemman. Jag lovade försöka, vad jag kunde i denna vägen. Under vägen till Rämälä nämnde han, att här i byn funnes en gammal soldat, som vore skolmästare, och kunde tala latin, tyska, franska, ryska, m.m. samt att, som ingen av grannarna kunnat probera hans skicklighet, så hoppades han nu, att man finge veta, om han verkligen kunde dessa språk, som han föregav sig. Jag blev först lite brydd, om jag råkade ut för någon, som vore min mästare. Men som han varit soldat, så kunde jag strax gissa, att hans lärdom måtte varit tunn. Och så fann jag sedan, att det var en stor pratare, och som han varit ute i sista kriget, så kunde han kanske ett halft dussin ord av varje språk, som han nog rasande uttalte, med dem hade han sprängt sig för finnarna på skogen, men nu satte jag honom på tinnarna av templet; det var ej svårt, och nödgade honom att kapitulera från det ena till det andra, och hade honom för de andra att erkänna, att han utom finskan ej kunde annat än svenska och dålig nog den. Vilken triumf de ej utan allmänt skratt avhörde. Hans namn var Hindrik Gråberg, på farssidan svensk, men på möderne av Hartikainen. Ehuru han kunde rätt väl finska, emedan han alltid levat på finnskogen, ville han likväl ej gärna tala det, förmodligen emedan de andra talte det lika brav som han, utan höll sig här till sitt svenska fadersmål, vilket han förfärligt rådbråkade, men i jämförelse med de andra var en Cicero. För övrigt var han en liten man, varföre han ock av alla i byn blev hållen.

Jag tog nattläger hos bonden Hindrik Hindriksson Hämäläinen. Jag tyckte, att folket här i gården var ovanligt rått och ohyfsat, i synnerhet karlarna. Som man väntade på kyrkoherden Jérdin hit på läsförhör till torsdagen, så höll man på att feja och laga i ordning, bland annat var brännvinspannan redan på elden. Jag gick om aftonen till de andra gårdarna, däribland till änkan Mari Andersdotter Puaalainen, där var rent och hyggligt, hon hade en hop vackra döttrar, varibland Kari, en flicka om 12 år, läste snällt svenska i bok, och jag lärde henne inom en liten stund läsa lika slängt finska. Däremot kunde hennes äldre syskon ej det, emedan de efter vanan att prononcera svenskan, ville på samma sätt uttala finskan, då däremot den yngre prononcerat det så rent som det var möjligt.

Även här i byn funnos många, som ej kunde svenska ett ord. Däribland angavs förnämligast P. Valborg Hindriksdotter Hartikainen, hustru Kari Nilsdotter Eskoinen och hustru Elin Hindriksdotter Hartikainen jämte många flera.

Rämälä skall vara en av de äldsta finnbyar på dessa trakter och äldre än både Mangen och andra. Om dess första uppkomst och öde - se den 8 november. Jag låg här över natten.

[5 Onsd.]. Avreste jag i god tid härifrån till Ny socken, tog häst, som jag nyttjat hela tiden, sedan jag reste från Östmark, emedan jag hade både kappsäcken och kofferten med mig. Härifrån hade jag ungefär 2 mil till kyrkan. En elak och stenig och backig väg. Tre små insjöar, som lågo i vägen, åkte vi över, av vilken en i synnerhet var nog äventyrlig för en åmynning, som nästan aldrig frös och bar. Vi hade dock duktigt snö, men inte ett enda uppkört spår. Då vi nalkades socknen, fingo vi långa men steniga utförsbackar att skaka oss över. Vi hade dock en god häst och en munter och rask skjutsbonde. Vi nedkommo till Ljusnäs by på denna sidan av älven, som överallt ännu var öppen. Dock var det is, som det betäckte båda stränderna, så att man ej hade mer än en båt att slippa över med. Man hade inhuggit djupa vikar eller landningsställen i iskanten, emedan [den] ytterst var högst svag och otillgänglig. Jag ville få några bönder i byn att ro mig över älven, men de svarade blott, "att det fanns båt vid stranden", och mente att jag kunde hjälpa mig över så gott jag kunde. Det var alltid med en slags ovilja och ledsnad jag närmade mig den svenska bygden, emedan jag visste den ohjälpsamhet och gensträvighet och de sura miner, jag hade här att möta. Jag gick själv över åkern till älven. Några karlar hade nyligen passerat över älven och fört båten från denna stranden till den andra, samt, på det ingen måtte kunna återhämta den, innan deras avresa hem, gömt den ena åran någonstädes i skogen. Jag gick längs ut med stränderna och ropade åt de på andra sidan älven varande gårdarna och byarna, att någon skulle komma och skaffa mig över. Men ingen hörde eller ville höra mig. Jag tog därföre mitt jakthorn, som nu kom mig väl till pass, och förmådde äntligen en gammal gubbe att stiga i båten för att hämta den över. Men han var nog enfaldig att tilltro sig ut med en åra över älven, som utom sin ansenliga bredd var starkt strömmande och nu till på köpet farlig att överfaras i anseende till de stora isflottar, som drevo utför densamma. Gubben hade därföre knappt kommit på halva älven, innan strömmen bemäktigade sig hans båt, vilken han med sin ena åra ej kunde styra och tog honom med sig i farten. Likväl ställde han så till, att han under allt detta väl kom över älven, men ett långt stycke nedanom, där han bort och där landningsställe var möjligt. Förgäves sökte han nu arbeta sig uppför älvstranden längs med iskanten. Hans ålderdom, hans ena arm och strömmens styrka övervann allt hans bemödande och förde honom i det stället allt längre ned. Nu var det ej annat för honom [än] att på nåd och onåd driva med strömmen, Gud vet hur långt, tills någon fors kunnat kasta hans lilla farkost över ända, ty iskanten bestod av bara mörja och höll ingen att stiga på. Svetten stod gubben i pannan, så arbetade han emot döden, och pälsen, som han hade på sig, gav ej heller någon svalka. Jag kunde heller inte rädda honom. Det råd, jag gav honom, att hålla sig fast i iskanten och med den söka att draga uppför älven, hade han ej styrka [att följa]. Ej hellerhade jag rep att kasta till honom. Jag beslöt därföre till slut det nog djärva företaget att över den svaga ismörjan söka kasta mig i hans båt. Det var ungefär 1 ½ famn, som denna svaga isbetäckning skiljde honom från den starka isen, på vilken jag stod. Men det fanns ej en sticka eller käpp i hela grannskapet att bygga sig en brygga av; ty en god alns snö betäckte då hela slätten. Jag tog mig därföre en duktig fart på stranden och sprang så hastigt med ett lätt språng över den dåliga isen in i båten, vilket lyckades mig förträffligt. Ty den hann ej sjunka under mig så mycket, att jag ej till dess hade ena foten i båten. Nu var jag väl där, men fann, vilket jag bort finna förut, att jag hade lika så svårt som gubben att arbeta mig fram med detta ensidiga instrument. Efter mycken möda och ansträngning lyckades det mig omsider att inkomma i hamnen. Men jag hade knappt gått två slag, förrän isen brast under mina fötter och jag föll i älven, som jag gick och stod i hela min rustning. Ehuru det var ett par famnars djup, slapp jag genast upp, jag kastade mig på rygg utmed iskanten, tog sedan åran och räckte den åt gubben i båten och drog därmed honom och den djupare i skåran till en starkare is. Nu skulle jag gå upp till byn efter en åra samt att nedhämta mina hundar och saker. En skräddare med sitt gesäll ville ock prompt taga båten att komma över älven, vilken jag med så stor möda och med fara för mitt liv hade anskaffat. Som jag bad dem vänta, till dess jag hade återkommit från byn, och de detta vägrade, så tog jag den ena åran, som fanns och bad dem nu ro över älven med fingrarna, om de ville. Som de nu sågo, att det var jag, som hade att befalla över båten, så lovade de vänta. Men för säkerhets skull, emedan jag aldrig vill tro bönder, så tog jag gesällen eller lärpojken med mig till byn - - - [?] Sedan nu allt detta blivit gjort och sedan jag givit några skott krut åt min finska skjutsbonde, för det han fått vänta några timmar, så reste vi över älven, det var si och så att båten bar oss. Jag fick lov att på isen på andra stranden lämna mina koffertar, vid vilka jag fastband jakthundarna, under det jag själv gick till gästgivaregården Ned. Värnäs, en rysk verst. Här fanns i byn inga hästar hemma, det var en vacker skjutsförordning som här följdes. Gästgivaren hade själv skickat sin son som med båda sina hästar till skogen efter ved och på samma sätt alla de andra i byn. Man ville profitera av det nyligen blivna vinterföret. Jag fick äntligen en flicka och en gubbe att gå efter mina saker med en kälke, och avhämta hundarna, som stodo och fröso på isen. Min roddargubbe infann sig hit, vilken jag lovat 2 supar för sitt besvär. Ehuru jag bara hade en god halv mil till kyrkan och därifrån ½ till prästgården, nödgades jag här från kl. 4 vänta till kl. 7. Och som jag varje stund underhölls med hopp om häst, försummade jag byta om torra kläder - ej heller ville jag uppriva mina kappsäckar förrän på prästgården. Jag värmde mig därföre vid spiselden och hackade tänder av köld, ty jag frös desto mer på den sidan, som ej var vänd mot lågan. Dessutom var det så smutsigt, osnyggt och vämjeligt, att jag ville må illa. En hop ungar, som jämte mig ville steka sig för elden, alla i smutsiga pälsslarvor, vari intet tvivel lämnade mig övrigt, att där funnos mångtusende små och stora. - Deras gnäll och skrik för mina hundar, och käringarnas prat om sina barns snällhet och sina kjortelvävar, gjorde att jag varje stund längtade bort och tordes ej tänka ens den tanken att här byta om kläder. Jag lovade nu min roddargubbe 24 sk., om han från andra byar kunde skaffa mig häst. Han lopp åstad, som visade, att han var villig och i behov av förtjänst. Efter en timme återkom han med häst. Jag hade emellertid hotat att anklaga gården för en slik försumlighet, men som de bådo om förlåtelse, så skrev jag intet i dagboken. Helst jag [skulle] återkomma hit i morgon och även då kunde skriva, om jag ville. Just som jag skulle köra om porten, hemkom gästgivaren med sina hästar och vedlass, jag frågade, om han vore nöjd att betala min roddare 24 sk. för hans besvär och giva honom även 2 supar till, så skulle jag ej anklaga honom hos landshövdingen. Han lovade detta, vilket var nog besynnerligt, utan någon prutning, och vi [skildes så som] vänner. Jag körde först in till en bonde i byn Stöllet, där jag bytte om kläder från topp till tå i en stuga som var full med folk. Jag kom nog sent till Prästgården, men ursäktade mig med älvens osäkerhet och uppehåll. På en till åbyggnaden lite prästgård fanns ett ännu mindre herrskap. Kyrkoherden Jerdin med sin fru jämte ett par små gossar och en hushållsmamsell bodde här. Själv var Jerdin en mager, smal och lång karl, mycket sjuklig och hade i synnerhet ett svagt bröst att kämpa med. Han har alltid haft att kämpa med fattigdomen, hade därföre ett litet hårdsinnt hjärta och en liten snålsint själ, men annars tycktes det vara en hederlig karl. Och vad som var underligt, så tyckte han ej blott om finnarna, utan även om deras språk, och önskade ej blott att de måtte bibehålla det, utan ville även själv lära sig det. Jag gav honom en liten tryckt finsk och svensk parleur, jämte något annat smått, som jag kunde hava för handen. Han hade blott varit här 2 år, men sökte sig redan hädan och sade, att så stort skäl, som han hade att älska finnarna, så stort hade han att hata svenskarna. Han berättade, att vart år höll han en gudstjänst på finnskogen, dit honom följde en otalig skara med andra gäster, kyrkväktare, spögubbar, klockare, tingshuseldare, sockenstugeldare m. fl., så han omgavs av en otalig hop folk och referenser, vilka alla födde sig vid finnarnas bord, och under det han predikade i stugan, så antingen handlade de och vandlade med folket på backen och fråntog eller uppköpte de de ostar, fågel, m.m., som dessa ämnat ge prästen, så då han slutat med gudstjänsten och ville börja med uppbörden, fanns litet eller intet att uppbäras. Några håller brännvin och krog, dans m.m. spel. Förmodligen har denna vana uppkommit från äldre tider, då prästerna ej tordes ge sig ensamma på finnskogarna, utan ett slikt sauvegarde.

Kyrkoherderskan Jerdin var en liten mullig och rödbrusig pastorska, hennes matlagning var rätt hygglig och smaklig, men alltsammans så litet och nätt, att ej en fluga haft något att kalasa på överlevorna. Folket beskyllde henne i orten för att vara en sträng hushållerska, vilket till stor del härrörde därav, att deras företrädare genom sin frikostighet och eftergivenhet skadade både sig och församlingen. Dennes änka lever nu på ett litet torp, som hon har för intet av Jerdin, vilken blott med villkoret av församlingen erhöll en enhällig kallelse. Sedan vi en stund ätit kvällsmat, uppsteg jag på kyrkoherdens kammare, där min säng var uppbäddad, jag tillbragte natten här med att läsa tidningarna, emedan grekernas framgång intresserade hela min själ. Resten av natten åtgick att utur kyrkböckerna avskriva finnallmogen i små enkom därtill gjorda kladdar. -


[6 Thorsd.]. I dag var det en ovanligt stark köld. Som kyrkoherde Jerdin nästa söndag skulle predika i byn Öijeberget på finnskogen, så beslöt jag att till dess vara där tillstädes, och som jag sedan därifrån hade bekvämast att fortsätta min vandring genom Dalby finnskog, så ville jag emellertid på dessa dagar resa upp till Dalby prästgård, dit jag hade ungefär 4 mil, för att avskriva finnallmogen i Dalby, på det jag sedan med desto större förmån kunde efterfråga och uppteckna var och ens släktnamn. Jag reste således uppåt med älven. Hade flera korta håll som alltid drog ut på tiden, emedan inga hästar funnos hemma, varhelst jag än kom. Vägen gick vanligtvis längs med älvstranden, antingen på de släta flodbädddarna, som av älvens sättning uppkommit, eller ock på de höga backar och åsar på ett avstånd från älven. Klarälven rinner under oupphörliga mindre slingringar i en rak kosa åt S. O., omgiven på båda sidorna av ofanteligt höga fjäll och berg. Hela svenska bygden består av små och stora gårdar, som likt fiskartorp äro belägna tätt vid stranden. Man kan med en sten kasta tvärs över hela socknen. Ty några hundra steg från flodfåran vidtager redan den stora ödsliga skogen, som hittills varit en fristad för finnarna och på vilken de svenske på sin höjd kan hava en eller annan säter eller fäbodställe. - På östra sidan älven finnes ej en gång finnar, utan är där nu en ödslig ödemark, vilken från Ekshärads östliga gräns till Dalbys norra utgör ungefär 11 mil i längd och från Klarälven till Vesterdalälven 5 mil bredd, d.v.s. 55 kv.-mil. Därav ligger ungefär hälften till Värmland och hälften till Dalarna. På Värmlands andel finnes blott ett litet finntorp, Näsberget kallat, och på den Vesterdalska finnas ungefär 20 à 30, räknat från Gåstjärnsbergen i Malung till Ronkala i Rämen. Men på vestra sidan älven satte sig finnarna ned längs med den norska gränsen och befolkade så en ödemark från Dalbys norra till Gunnarskogs norra ände av 12 mil och från 4 till 7 mils bredd, i vilken nu finnas omkring 12000 finnar.

Kyrkoherde Jerdin hade ålagt mig att besöka änkan efter förra komministern Chenon i Dalby, som bodde tätt vid vägen i byn Näsby, väster om älven. Utom det att landsvägen gick öster om densamma och isen ej höll att komma över, så gav jag mig ett ögonblicks vila, emedan jag ville komma till Dalby och avskriva finnbyarna, samt sedan huvudstupa skynda mig till Öijeberget, dit jag låtit kalla finnarna samman till gudstjänsten. På sista gästgivaregården Uggenäs fanns åter varken gästgivaren eller hans häst hemma, av den orsaken att [det] sällan eller aldrig är några resande, om ej till marknadstiderna i Norge och Sverige. Till all lycka lät min skjutsbonde övertala sig att skjutsa mig en ½ fjerndel längre fram till Långav, där jag fick häst, och det, oaktat klockan var 10 om aftonen och folket redan hade lagt sig att sova.

Vi hade redan kört förut de sista fjerndelarna på isen, vilket var både bekvämt och roligt, detsamma gjorde vi ock härifrån allt till prästgården, vilket boställe annars hette Lillbergsgården. Vi sågo i Gunnebyn strax intill ännu eld i ett fönster. Vi körde in dit, där bodde ett hyggligt bondfolk. Värden var själv ej hemma, men hans hustru var så mycket artigare, hon var dotter till förra komministern Chenon här i socknen och hade gift sig med en hygglig bonde. En hop vesterdalkarlar (från Malung) höllo på att i stugan torka och bereda fårskinn, vilka de på stället beredde och sydde till pälsar, fällar m.m.; det var dem jag hade att tacka för det de ännu så sent hade elden uppe. Jag fick mig en hel liten kammare inom bakstugan, som liknade ett skafferi, varest jag efter en tarvlig aftonmåltid inslumrade rätt sött.

[7 Fred.]. Steg upp i god tid och var redan kl. 7 hos kommimister Lagerkvist i Lillbergsgården. Han var en liten, smal och spinkig man, redan över 70 åren, och hade varit i socknen präst 37 år. Likväl kunde han ej ge den ringaste upplysning om finnarna i sin socken, vilka han dock berömde, men berättade mig, liksom han därför väntade sig beröm, att han i några och 30 år arbetat på deras utrotande, eller försvenskande, och hade de nordliga byarna märkeligen tagit till i att avlägga finskan. Han skördade för detta tjänstenit sparsamt lovord, utan lät jag honom helt oförställt förstå, att han gjort klokare, om han, för att lära sig förstå dem, själv lärt sig några ord finska. Ty hade han blott lärt sig 10 ord på vart år, vilket han kunnat komma ut med, så hade han nu kunnat 300 finska ord och talesätt, i stället för det han nu kan inget. Hans fru var både till det yttre och inre en riktig bondgumma, men då man för dessa bär en slags aktning, ty de äro sitt stånds prydnad, så går detta helt och hållet förlorat, då man ser en pastorska, som ej kan göra annat anspråk än en bondhustru. Barnen voro många, flickor och pojkar, alla hyggliga och utmärkt vackra, men hade förmodligen sin mor egentligen att tacka för att de blivit uppfostrade alla i ett stånd, som ej var deras. Dock, det är bättre att bli dugliga bönder och torpare, än odugliga dagdrivare och herremän. Pastorskan ävensom husets döttrar gingo alla med fårskinnspälsarna på sig i rummen, dit de buro ved och gjorde andra tjänstefolkens sysslor. Även var det omöjligt att skilja prästmamsellerna från pigorna på annat än syskontycket och något finare och ädlare anletsdrag, i synnerhet de vackra, listiga ögonen. Jag kvarstannade till middagen, till dess även adjunkten i huset L. Modén [kom], en tjock, kort och pussig prästman. - - - Som socknen i 30 år ej fått höra annat än vad den sjuklige och 70-årige komministern kunde framkackla, och vilket knappt hördes till de första bänkarna, så var det ej underligt, om Modén även med alltför måttliga prästerliga talanger, blev förklarad för ett helgon, och att en socken, som i allmänhet med välvilja omslöt sin präst, skulle visa sig dubbelt tacksam emot honom. Han omtalte själv, att han i presenter hade flera skålpund smör, ost m.m., som han kunde sälja, samt att han, då han senare gången var hemrest till sina föräldrar i Gunnarskog, haft med sig några 100 blanka riksdaler specie, som han bortväxlat. - - - Det var således ej enligt med hans plan, att det skulle inrättas nya kyrkor och finnarna fråndragas socknen. Detta var allt en åska för hans öron, och ehuru han ännu höll god min visade det sig likväl framdeles, vad han tänkte.

Jag åt middag på prästgården med en gränsridare Råbsam och klockarens adjoint. På efterm. gingo vi till en ung Norgren, som jämte sin syster bodde i Gunneby. Han var timmerhandlarnas kommissionär här i orten, varföre han hade några 100 Rd i lön och levde rätt nätt, var en hygglig och artig gosse samt munter i sällskap, hade mycken likhet både i uppförande och lynne samt utseende med Palin. Hos honom hade Modén lämnat kyrkböckerna, för att han därifrån skulle avskriva en förteckning på alla torparna, vilka Modén i anseende till någon uppbörd ville begagna. Jag fick dock härifrån låna dem, tog dem efter en stund med mig hem till mitt kvarter, och skrev hela aftonen samt långt in på natten av finnallmogen ur dem. Den var talrikast här i Dalby. Jag fick således försumma att gå till Norgrens till aftonen.


[8 Lörd.]. Jag hade beställt häst till kl. 4 men den kom litet senare, så jag ej kom ut förrän kl. 5, dock var det ännu alldeles mörkt. Till Gunnebyn kom jag ungerfär kl. ½ 7 i dagningen och avreste därifrån kl. 7, hade till Transtrand en god fjerndel; här uppehölls jag nu för häst allt till kl. 4 e.m. genom en bonde, gamle Olov Olovsson och på vilken jag sedan under min vistelse i Karlstad klagade, skriftligen till landshövdingsämbetet. Jag träffade i Möre tvenne unga Erikssöner, bröder till honom på Sölje. Den ena av dem hade förut varit inspektor på Letafors, och sedan köpt sig här ett litet hemman, den andre, som kallades jägmästare, var upprest att upphandla och betala timmer och dagsverken vid dess flottande. Han trakterade mig med malaga och porter, vilket jag sedan min avresa från Karlstad ej smakat, och föreföll nog oväntat i dessa fjällbygder. Han hade tagit sitt högkvarter hos en riksdagsman Amundsson, som tycktes vara en hygglig karl, men finnarna anklagade honom, att han prejat dem och varit orättvis m.m. Han hade en hop hyggliga barn. Ifrån Möre fick jag äntligen en gammal gubbe med en dålig häst att skjutsa mig, han ville hava 3 g. mer betalt än vanlig skjuts, samt ljög dessutom att vägen var 2 mil till Kringsberg, ehuru den blott var 1 ½ mil. Vi hade en oupphörlig uppförsbacke, närmare halva vägen, så jag måste spatsera, vilket ej föreföll mig svårt, men förargligt, när jag skulle [betala] 3-dubbel skjuts. Min bonde var som de vanliga, en storpratare, men vad som var värst, pratade ett och detsamma, och det var vanligen bara sk-t. Han beklagade sig väl 30 gr. över vägens längd, över dess backighet, över sin märr, över det dåliga föret, vilket likväl var superbt. Samt slutade alltid sin berättelse om svårigheten att den sista fjärndelen från hans fäbod komma till Kringsberg. Vi hade ej spår att rätta oss efter, han var led med sitt beständiga jamm, jag teg och lät honom tala ut. Äntligen kom den sista fjerndelen och vi hade även spår här att rätta oss efter. Då var han ej litet glad, men sa alltid, att bara han lyckligen kom till det och det stället, så skulle han sedan hitta till byn; då han kommit dit, så tog han åter till ett annat ställe, och så oupphörligt framåt. Bland annat kom vi på ett litet kärr, som var fruset, men nu visste han, att mitt på densamma var en källådra, som aldrig frös. Han vågade ej själv gå fram ett stycke för hästen och försöka om det bar, utan bad mig som yngre karl göra det. Hade han ej varit en prejare och jamare, så hade jag gjort det gärna, men nu skedde det med förargelse, och jag skulle visst ej gjort det, om jag ej önskat så fort som möjligt komma till finnarna, och slippa kvitt min svenska skjutsbonde. Jag tog yxan, högg mig en duktig stör och gick så och försökte isen. Sedan jag gått något över det stället, där han trodde springkällan skulle vara, bad han mig komma tillbaka och sätta mig i slädan, att jag gått långt över den och den nog höll. Men han hade knappt kört 3 famnar längre än mina spår räckte, förrän hästen nedsjönk till öronen i detta fly dit bonden velat, att jag skulle komma. Nu begynte han gråta och skrika, men hästen var rappare än sin husbonde och med ett hastigt ryck slapp han upp därifrån.

Bland andra frågor, som han gjorde mig under vägen, frågade han, om jag kunde slattra, jag förstod hans mening, det var tala finska, jag försäkrade honom att jag varken ville, brukade eller kunde slattra. Han sade, att finnarna finskade så mycket, d.v.s. bröto på finska, då de talte svenska. Han bar respekt för dem och ansåg dem för förmögna samt stora trollmän allesammans.

Rinsperi (Kringsberget) var en by bestående av 2:e gårdar, av vilka den ena bonden Hindrik Nilsson Havuinen tycktes stå sig rätt bra, eller som finnarna kallade det, oli rikas [var rik], d.v.s. kunde äta rent bröd året igenom. Jag åkte in hos honom och fann mig oändligt välkommen; hans gumma, som ej kunde mycket svenska, tillagade strax en stor ståtlig aftonmåltid, varibland förlorade ägg med kött ej var någon vanlig spis. Bonden själv var mycket ung, reslig och vacker karl, även tyckte alla hans tjänstefolk [honom] bära något gott i sitt ansikte. Han kunde ej blott skriva, utan skrev en grann och vacker stil, lika bra och nästan bättre än Räisäinen i Öijern. Jag ville väl fortsätta resan vidare, allt till Öijeberget i morgon, men det var omöjligt. Kringsberg har liksom alla de andra finnbyarna i Dalby förut varit underbygdfolkets disposition, såsom en kronans allmänning, men de hava förnämligast genom landshövdingen Olov Stake i Karlstad fått sig skattebrev på 1/8 och ¼ hemman. Ingen mindes mer vem som först grundlagt Kringsberg, men att samma slägt ännu bodde kvar. Jag hörde likväl av den gamla gumman i Räisälä berättas, att det kommit tvenne bröder från Finland, Suomen Turusta, (= Finska Åbo. Övers:s anm.) som de berättat. De hade varit bröder, av dem hade den ena brodern Nils Havuinen flyttat till Nybofjäll i Äppelbo, som han först upptagit och den andra brodern Cristoffer Havuinen först nedsatt sig här i Kringsberg, men när det skett, visste hon icke. [Från] Cristoffer (eller Topé, som finnarna kallade honom) nedstigande led voro 1) Nils Christoffersson, 2) Per Nilsson, 3) dottern Anna Persdotter, lever ännu och var 71 år gl. Min svenske skjutsbonde blev nu ej litet storögd, då han hörde mig slattra och finska med finnarna, och till hans stora förargelse talte jag hela aftonen ej annat än finska.


[8 Sönd.]. Redan i mörkret var min värd själv med sin häst vid trappan att skjutsa mig till Öijeberget. Som jag beslutat att vara närvarande där vid gudstjänsten i dag, så ville jag även en gång visa mig bättre klädd på finnskogen; hittills hade de alltid sett mig i min resuniform, jag ville även en gång låta dem se mig i gala, så de ej behövde rådnas för sin landsman. Till den ändan hade jag medtagit min koffert och kappsäck, som nu förorsakade mig ett stort bryderi att skaffa fram på finnskogarna. En yster fåle gjorde, att fjerndelen härifrån till Skalpeki (Skallbäcken) gick som en dans. Även här fanns ett utmärkt hyggligt bondfolk. En ung fjerdingsman, svåger till Kringsbergs Hindrik, var en välmående, ung och hygglig karl. Kunde även skriva en god stil. Dessa båda hava haft det ödet, att se sina hustrur på ett och samma år sätta livet till i barnsbörd, de voro båda ånyo gifta. Hindrik Andersson Havuinen (så hette Skallbäckarn) hade nu fått sig en så söt och täck samt nätt hustru, att hade ej även hon nu varit sjuklig efter en svår barnsäng, så hade jag kysst henne. Hon hette Ingeborg Joh:d:r Oinoinen, hemma ifrån samma by. Hon hade i sin späda barndom förlorat både fader och moder, samt en hop syskon i en farsot; deras hemman rådde hon nu jämte en syster om, och [det] var närmaste gården till hennes mans.

Jag såg här hos honom åter en ny inrättning med pörten. Han hade uppfört sig ett stort och alldeles nytt pörte, varest han hade stora glasfönster. För att nu ej besväras av röken, hade han ifrån ugnens mynning låtit uppmura av sten och lera en slags kon eller tratt, varigenom röken, sedan den slagit ut från ugnsmynningen, genast uppfångades och leddes så gerad genom densamma, som gick genom taket ut i luften. Min far hade använt en precis dylik inrättning fordom i en hönskammare på Jockas prästgård, på det ej hönsen måtte dö av rök. Själva idén är ej utan sin förtjänst, men jag hade svårt att se huru länge denna uppmurade pipa skulle kunna hålla sig, ty den hade ingen grund att vila på, utan svävade liksom i luften, endast fastfäst med ena bredden i ugnsmuren. Vi dröjde ej länge här, utan avreste till Öijeberget, dit vi ännu hade 1½ fjerndel. Skallbäcksboarna höllo på att även rusta sig till gudstjänsten och lovade komma strax efter. Väderleken var alltför len och blid.

Öijeperi (Öijeberget), dit vi nu ankommo, var en tämligen stor by, här voro 5 behållne gårdar och den 6:e i Kerraho. Denna by hörde nu till Ny socken. Denna by är bliven först upptagen av Sigfrid Moijainen (se d. 8 nov.), som kom hit från Finland för ungefär 120 år sedan. Efter någon villrådighet, i vilken gård jag skulle åka in, körde jag till slut i en av de nedre gårdarna. Den som alla de andra var redan full av kyrkfolk. På golvet vimlade, uppå en stor halmbädd, varifrån de nu uppstodo, en otalig mängd av svenske bönder, en del hade att upphandla sig varor, en del att försälja, och gud vet ej allt. Men alla hade de något ärende att uträtta, ty ingen var kommen för gudstjänsten. De masade sig nu upp ur halmen, den de sparkade mellan fötterna på sig, ovana vid det sätt finnarna bruka härbergera sina gäster på golvet.

Sedan jag väl fått mig ett eget rum, men varuti jag ej måste förtryta mig, om det upptogs av kyrkfolk, i synnerhet ungdom, som ditstormade att få bekika mig, begynte jag att i deras precence byta om kläder, från det understa till det översta. Det hade varit en större oartighet att visa ut dem. Och varföre skulle jag väl det, då jag själv så mången gången i deras badstugor sett prov på deras oskuld och förtroende.

Sedan jag sålunda blivit redo, gick jag efter att hava tagit en smörgås till frukost, upp till den andra gården att hälsa på prästen, men lämnade likväl en del av mina saker, som kompass, kartor, flöjter, pistoler m.m. fram på bord och bänkar för att av dem nogare kunna beskådas, dock med det villkor, att de ej fingo söndra dem eller förskämma något. Jerdin mottog mig väl som en gammal bekant, men jag kunde ändock märka, att det var någon slags förbehållsamhet eller varsamhet, som han iakttog, vilket jag ej på prästgården blev varse. Vilket jag sedan mera själv kunde ganska lätt förklara. Sedan han haft en hop andra förrättningar, barndop, skriftermål, m. m., begyntes gudstjänsten. Hans predikan var rätt bra, ävensom hans organer voro goda. Men gudstjänsten hölls i en alltför liten stuga, som var så fullpackad av folk, att jag trodde att många skulle förgås både av trängsel och av kvalm. På bänkar, sängar, spishällar, allestädes stodo folk. Intet gny, intet sorl hördes. Jag hade förut sagt till åt dem, att de skulle hava uppmärksamhet på sig själv. Jag fann snart att de äldste och förståndigaste bönderna hade ställt sig här och där i hopen, för att så mycket bättre och lättare kunna vaka över de andre. Det var ej hälften av församlingen, som förstod vad prästen sade, ty om de än kunde fatta ett och annat ord, även förstå en och annan mening, så var det desto flera, som ej förstodo. Utom stugan var förstugan och den motsvarande rökstugan full av folk, dessutom gården, och många stodo bakom väggar och knutar occuperade med andra göromål. Svenske commissionärerna gingo beställsamt omkring för att få fatt än på den [ene], än på den andre kunden. Jag stod hela tiden vid prästens sida, men gick på slutet ut på gården, för att få se, huru det där stod till. Här var Nysockensfinnar, Östmarks-, Dalby-, Fryksände-, men ingen från norska sidan, de hade ej fått kunskap därom. Strax efter gudstjänstens slut gick jag hem till mitt kvarter, dit jag låtit kalla modern till den mördade drängen Hindrik Himainen till ett enskilt samtal. Hon bekräftade det jag förut hört, och kunde lämna föga mer upplysning, men under tårar försäkrade, att hon ej kunde vara säker på, vad timme och stund Jan Tarvainen enligt sina hotelser kunde komma och ända hennes dagar, sedan han nu fått höra, att hon varit tilltals med mig. Att han redan givit hotelser i anledning av mitt besök i Mangstranden, samt att jag för min egen del borde taga mig väl tillvara för honom. Jag lovade henne att remittera saken till ny undersökning. Det var flera kvinnfolk, som ville tränga sig in med våld och höra, vad hon kunde säga, men jag skjutsade ut dem och tog nyckeln inne. Jag gick sedan åter upp till prästen, som nu var sysselsatt med sin uppbörd och att kassera in sina medel, varpå även senare delen av hans predikan gick ut. Eller rättare, så uppläste [han] en lång förteckning på alla dem, som resterade, antingen i anseende till hans lön, dagsverken, påskpenningar m.m. Sedan denna viktiga förrättning var gjord, satte vi oss änteligen vid bordet, varpå min mage länge med stor begärelse väntat. Av artighet placerade pastorn mig främst i gaveln mellan sig och klockarn, av vilken ära ej blott jag utan även finnarna smickrade sig. Längre ned vid bordet bland några ärliga bönder satt en vice länsman ......., som ej nog tordes äta med den åtrå hans natur ingav honom, av fruktan för mina blickar. Han vände sig därför försiktigtvis i skymundan bak en bonde för vart stort köttstycke han förde i sin mun. Rätterna, som i sitt slag och bland ett fattigt folk voro många nog, bestodo förnämligast i stekar och Viilhuttua, d.v.s. en rågmjölsgröt, som var kokad i grädde och åts med grädde, samt var högst delikat, och utgjorde så hr pastorns som min största portion vid måltiden. Ett öl, d.v.s. ett utmärkt gott svagdricka, jämte brännvinssupen sköljde ned för de beskedliga grannarna var fisk- och köttbit, som tycktes dem utan denna begjutning bliva nog hårdsmält. Jag blev nu som förr strängt belägrad av brännvinsglas och bönder, men min finska envishet segrade. I anledning av Viilhuttua berättade mig Jerdin en anekdot. På ett kalas eller läsförhör hos finnarna hade en gång, utom prästen, länsmannen varit liksom nu närvarande och haft sin pudel med sig, vilken han vid bordet välfägnade med de läckerheter, som värdinnan ämnat honom själv och sin pastor. Hon, som ej därföre tänkte lämna hans hund lottlös, kunde ej annat än förtycka, det hon som matmoder i huset ej även fick den äran att mata denna gästen. Hon ställde därföre beställsamt till lite viilhuttua och mjölk på en tallrik och lade det åt hunden, med förfrågan till husbonden: Äter ej denna herren också viilhuttua? Hon visste i hast ej vad hon skulle kalla ett så sällsamt djur, som hade en lika läcker smak med de andre herrarna. Nu kalla väl finnarna alla för du, även Herrar, varföre de ock ofta blivit näpste av dem för sin tilltagsenhet. Hon ville nu därföre ej förgå sig emot deras hundar, vilka hon gärna tilldelte lika ära. En stund efter måltiden kom länsman med en slags panisk bävan till mig och frågade, om han tilltrodde sig att få visa mig ett papper, under det han liksom ville draga mig avsides från hopen; jag biföll gärna en så lovvärd begäran och trodde först, att det var till förmån för någon fattig, som på detta sätt sökt en skärv till sitt underhåll. Han överlämnade mig ett sammanviket papper med begäran, att jag måtte läsa det. Jag gjorde så. Det var en avskrift utav några hemliga order, som från landshövdingeämbetet blivit meddelt fogden Rogman och av honom vidare sänts till länsmannen och innehöll: att som f.d. capitainen i Nederländsk tjänst herr Petinka, enligt berättelser och inlupna underrättelser, skulle uppehålla sig i länets nordligare trakter, så anbefalles härigenom kronobetjänte att hemligen efterstå honom och undersöka hans papper m. m. Det behövdes ej stor klyftighet att inse ändamålet med länsmannens begäran. Jag föreställde mig likväl, som jag trodde saken, utan att märka avsikten därmed vis à vis mig. Och så svårt jag har ibland att hålla god min och taga en förställd larf [=mask], så väl lyckas det dock stundom. Under det jag läste brevet, stod länsmannen och betraktade mig i ansiktet, om han där kunde förmärka någon rörelse. Men liksom läkaren fordom för Alexander, så visade jag köld och lugn. Jag återlämnade honom hans document, med tillägg, att han borde speja efter, om Petinka någonstädes skulle anträffas, men att det föll mig underligt att sådan hemlig efterlysning blivit anställd och ej som vanligt genom prästerskapet församlingen offentligen och på predikstolen meddelad. Jerdin, som nu närmade sig och vilken redan förut tycktes vara underrättad om, vad som skulle ske, sade att det föll även honom underligt, men att regeringen haft förmodligen sina skäl. Och att en sådan allmän efterlysning kanske blott tjänat för den nämnde capitainen, att desto bättre taga sig till vara. Jag fann själv, att det ej var olikt, att jag kunnat vara den ifrågavarande capitainen, mina mustascher och pipskägg, min vita kaschmirmössa med svart rand och mina sammetskragade gredelina surtut, m.m., tycktes ej motsäga denna förmodan - därtill en utlänning - allt var här att befara..... Länsmannen tyckte förmodligen även så och var mer ej säker, vad han skulle tycka. - Jag tillade under skratt och köld, att det sågs mig underligt, huru en holländare, som ej kunde språket, hade tagit dessa skogar till sin fristad. Länsmannen mente, att han ej ägde rättigheten att anställa några reflexioner - - - . Jag såg mig nu omkring och fann mig överallt omgiven av de svenska commissionärerna, vilket varit en tillställning av vice länsmannen, som han trodde försiktigheten fordra. Under det jag lådes fundera på, vem denne Petinka kunde vara, tänkte jag i hemlighet, huru jag själv bäst kunde komma ur klämman och med heder rädda den reputation, vari jag stod i det allmänna ryktet. Nog såg jag det, att jag lättast sluppit ifrån saken, om jag visade mitt pass, men tanken att ha blivit tvingad därtill av en så liten obetydlig mask, samt en så stor folkhops närvaro, var det som förtröt mig. - Och ännu därtill, att ehuru jag själv utgav mig för en student, trodde likväl allmänheten ej annat än att jag var en kungason, och att denna tanke, som jag själv ej åvägabragt, likväl i månget avseende var mera gagnande än skadande, nu helt och hållet skulle ramla genom vice länsmannen i Dalby, vilken förmodligen till sin triumf ej skulle åtnöja sig att själv se mitt pass, utan skulle förmodligen uppläsa det hårt för hela allmogen. Det var detta, som skar mig i hjärtat, och förtrytelsen däröver, att då innan annan än prästen i Gunnarskog framkommit med denna fiskalisation, denne skulle våga det. Men jag fann mig ock i ögonblicket och kom på ett lustigt sätt ur knipan.

Länsmannen inföll likväl, med en ödmjuk ton, liksom han blivit därtill piskatvingad, att han hade stränga order om att efterstå hr Capitainen. - Kan väl vara möjligt, det bör ej vara svårt att igenkänna honom som Holländare. - Ja (med en bugning) men det är för många främmande, som resa genom landet. Därföre kan man efterfråga deras pass. Nu tystnade länsmannen och tänkte: Nu visar du väl ditt, om du har. Men jag tystnade även, under det finnarna, som fått snuva om saken, trängde sig närmare intill oss, frågade mig på finska, vad det var, och försäkrade, att mig skulle här ske ingen fara, att de på en vink ville expediera ut både länsmannen och hela hans anhang, att de nog gissade hans avsikt, den han ej tordes säga rent ut, utan genom långa omvägar tycktes söka leda mig till. Sålunda såg jag snart en livvakt av finnar ikring och den svenska betäckningen, stående långt borta vid dörren, liksom den velat betäcka en hederlig reträtt för sin länsman. Det hade blott kostat mig ett ord att förklara det länsmannen och pastorn voro mina fångar, men jag bad finnarna tysta sig, och att det vore ingen fara. Länsmannen och hans förespråkare Jerdin kunde ej otydligt märka av finnarnas rörelser, som nu instormade allt mer i stugan, vad som var för handen, och sökte kapitulera på så goda villkor de kunde. Jag lät likväl finnarna marschera ut och kvarbehöll endast några i rummet. Då länsmannen nu åter såg sig omgiven av sina trogna, av vilka han så nyligen varit övergiven, tillväxte hans mod, och efter många harklingar och stapplanden, framkom han äntligen med den frågan: "Herren är väl som i riktiga ärenden stadder försedd med pass? Jag ber om förlåtelse likväl - bockade sig allt immerfort. - Jasså - å (nu först låddes jag begripa sanningen), kanske länsmannen ville se mitt pass, det ska stå till tjänst, om ni sedan följer mig till andra gården, där jag har mitt kvarter. - Nej, ni behöver inte visa honom Edert pass inföll finnarna på finska, vilket varken länsmannen eller kyrkoherden förstod. För att ursäkta länsmannens närgångna fråga, begynte Jerdin att taga till ordet och sade. Att jag därvid ej borde fästa mig eller bliva stött. - Nej, Gudbevars, det vore ju dumt! Så mycket mer som ryktet sade, att jag ej vore en vanlig resande, och ingen kände avsikten med min vandring. Ej en gång han själv, som måste taga för gott, vad jag sagt honom. Dock ville han för sin del ej betvivla [på] mina ord, och att jag vore den jag sagt, men inte kan han bliva ansvarig för sanningen därav. Och att bl. a. mina sammankomster med finnarna ej skulle vara utan betydelse, och att han nu överallt av ryktet hört, att då häradshövdingen NaucklérVestanvik efterfrågat mitt pass, jag räckt det föraktligt åt honom, men att det varit skrivet på utländska tungomål, och då han återgivit det med tillägg, att han ej kunde läsa det, så hade jag svarat: "Då är ni heller ej värd att sitta domare". (Detta rykte hade jag själv länge sedan hört). Ja, inföll jag, det är besynnerligt, hur många äventyr, jag i och för mitt pass haft såväl med kronobetjänte som andra personer; bland vilka förnämligast ett var lustigt, som tilldrog sig på Säfsnäs finnskogar, då jag 1817 genomreste dem. Och nu smorde jag honom och länsmannen en historia, vilken var ganska hårdsmält, så länsmannen gick ut att skaffa sig friskt väder, och jag befriades från all vidare efterfrågan om pass.- - -

Nu slutade jag, folket hov upp ett skratt åt länsmannen i Säfsen, och länsmannen i Dalby tog till ölkannan på bordet för att nedskölja allt det han nu måst höra och svälja, hans kommissarie strök på foten och smög sig oförmärkt ur rummet. Och länsmannen var ej den sista, som kvarstannade. Jerdin sade någonting, men tycktes, liksom han, blott blivit mer villrådig, om jag var fisk eller fågel, och om jag ej med denna berättelse velat avspisa länsmannen. Vilken aldrig mera efterfrågade mitt pass, som även denna gången blev ouppvist. Nu begynte jag närmare begrunda saken, om ej Petinka var en dikt för att under någon förevändning få orsak att efterfråga mitt pass. Och att fogden, vars stil Jerdin kände, uppspunnit alltsammans, samt satt Klemans namn inunder. Det kunde även vara möjligt att de många underliga rykten om mig, hunnit till Karlstad, och att efterlysning var skedd i anledning därav. Jag uppsökte därföre länsmannen, sade honom min gissning, och att få avskriva den sedel han visade mig. Han lovade det, men stack sig undan och blev aldrig mer synlig, vilket stärkte mig i den tron. Vid min hemresa genom Karlstad frågade jag både landshövdingen Vingård och hans Camrer Lindberg, men ingendera sade sig hört något om Petinka. Jag befriades nu även från den hemliga spion, som jag hela dagen sett på avstånd följa mig. Det var alltid någon av länsmannens följe, som obemärkt sökte bevaka vad jag skulle företaga, och om jag ämnade fly. - Annars kunde jag ej förarga de svenske på något större sätt, än då jag begynte tala finska med finnarna, ty då voro de ifrån saken.

Sedan jag nu var befriad detta sällskap och åter lämnad i ro med mina finnar, sammankallade jag dem till mitt kvarter, för att där få överlägga med dem om kyrkobyggnaden m.m., men de flesta hade nu så mycket annat att tänka på, så de ej hade tid att på en gång alla infinna sig, dels voro de, som kommo, fulla många och skrålade, så det var få, som kunde fatta det jag sade dem. Jag såg således, att jag i det hela uträttade mycket mindre än jag trodde. Följande bönder önskade få finsk kyrka samt gåvo mig sin oinskränkta fullmakt att för dem göra och låta vad jag ville i den saken. 


FULLMAKT IN BLANCO.
Öijeberget den 9 december 1821.

 Unga Hindrik Hindriksson
 Hartikainen
 Flatåsen
 Olov Mattsson Moijainen  Konkari
 Matts Andersson Hartikainen  Våhlberg (Fryksände)
 Sigfrid Persson Himainen  Mangen (Fryksände)
 Pål Hindriksson Pennainen  Mangen (Fryksände)
 E. Maria Hindriksd:r Hartikainen  Mangen (Fryksände)
 Lars Persson Pentikäinen  Mangen (Fryksände)
 Per Persson Eskoinen  Mångaranta
 Anders Andersson Tarvainen  Nuppen
 Tp. Anders Persson Himainen  Björkåsen
 Tp. Hindrik Andersson Hartikainen  Snipa

 Ung. Hindrik Hindriksson
 Neuvoinen 

 Viinikka
 Hindrik Andersson Neuvoinen  Neuvola
 Erik Hindriksson Hämäläinen  Rattsjöberget
 Hans Olsson Haljainen  Ryki
 Tp. Olov Svensson Hartikainen  Lehtomäki under Nikkarila
 Per Jönsson Manninen  Rattsjöberget
 Hindrik Tomasson Raatikainen  Venshöuda [Svenshöjden]
 Hindrik Nilsson Havuinen  Kringsberget
 Anders Olsson Ryslöinen [Ryysiläinen]  Kringsberget
 Lars Sigfridsson Moijainen  Öijeberget
 Tp. Lars Johansson Multiainen  Routomäki under
 Skallbäcken
 Tp. Elias Olsson Kalainen  Roviomäki
 Hindrik Mattsson Veteläinen  Paalala
 Hindrik Tomasson Hämäläinen  Karvala
 

Jag spelte flauto för att roa ungdomen. Då det till slut kom för mycket folk in i rummet, kastade jag mig trött på min säng att vila, bland andra flickor kom dit nära en Anna Nuualainen från Snårberg, vilken varit barnfödd i Rattsjöberget. Jag bad henne komma närmare, men då hon detta ej vågade, tog Per Jönsson Manninen från Rattsjöberget och slungade henne bakom, utom en skön och reslig växt förenade hon ett stolt och intagande grekiskt ansikte. Hon gjorde några små lösa försök att slita sig ut, men lät mig dock hålla sig fängslad kvar. Jag pratade eller som värmländingarna kalla det snackade med henne, hon var smickrad av min artighet och jag intagen av hennes fagra dejlighet. Jag vet ej om folket, som uppfyllde hela stuga, trodde att de voro mig till hinders, eller att min önskan vore att få bli ensam, men i ett ögonblick lämnade de alla stugan, varest jag och flickan kvarblev. Hon ville nu ila efter, men lät mig övertala sig att bli kvar, ett ögonblick, ehuru hon sade sig ej kunna göra det utan uppoffring av sitt rykte. Som jag tyckte om henne, ej blott till dess utseende utan uppförande, avdrog jag en smal silverring från mitt finger och skänkte henne den, emedan jag såg med huru stort behag hon betraktade den. Hon var först oviss om hon skulle emottaga den, fattade den med glädje, men kastade strax därpå till mig en nedsänkt och bedjande blick, liksom hon bönfalla mig att ej därföre begära något offer av henne. Jag betog henne denna fruktan genast därmed, att jag släppte henne upp ur sängen och bad henne ej dröja länge kvar. Hon tackade och gick; efter par timmar, sedan folket åter intagit stugan, såg jag henne vid spisen gråtande med sin moder. Jag gick dit att höra efter orsaken, då hon under tårar beklagade, att man grinat och gjort narr av henne, för det hon kvarstannade hos mig. Modern sade, att hon ej skulle räkna på, vad några dumma pojkar sade henne, jag tröstade henne även och förklarade, att det var mitt fel, och att, om hon ville nämna, vem som belackat henne, så ville jag anställa räfst med honom, och att hon därigenom, att hon tog sig humör därav, blott mera gav dem anledning att roa sig över hennes grannlagenhet, - och frågade modern, om hon bannat sin dotter eller satt dess dygd i fråga. Hon föräkrade, att hon aldrig skulle gjort det. Nå, det är då väl, att du är förståndigare än de andra. Flickan begynte småningom le åt sin egen lättrogenhet, och allt var åter ställt tillrätta.

Senare på aftonen hade jag ett besök av kyrkoherde Jerdin. Jag roade honom dels med fleuten, dels med en hop berättelser, som finnarna uppmärksamt avhörde. Och om vi någonsin kom i små dispyter om saker av litet eller intet värde, så insåg åhörarna, att jag alltid hade rätt, som förhöjde mig oändligt i deras ögon, då själva kyrkoherden ej kunde mäta sig med mig.

Redan vid middagen hade jag begärt av Jerdin, om han ej till ett minne av denna dagens gemensamma vistelse på finnskogen ville anteckna några ord som souvenir i min minnesbok. Han lovade detta först, men ångrade sig efteråt, med att han ej kunde skriva något som förtjänte, och att det vore bäst att ej befatta sig med främmande saker. Han tycktes ännu vara villrådig, om vem jag egentligen var. Nu i afton, sedan han flera timmar betänkt sig saken, ville han själv ha den äran att skriva och skrev han följande dumma osammanhängande rader, ehuru tider ej fattats honom till bättre conception.


"Här tecknar nu mitt namn
I Prästehamn - Joh. Jerdin
Vid husförhöret i Norra Flatåsen den 19/12 1821".

I någon av de andra gårdarna höll ungdomen [på] att dansa långt in på natten, och allestädes söps något mått brännvin. En liten pojke från Snårberg utmärkte sig att läsa bra; ehuru han aldrig sett finska, läste han den ganska korrekt ur en liten bok jag gav honom. Han hade en skön och böjlig röst. Ehuru ej äldre än 16 år hade han redan passerat som skolmästare. Han hade här 3 vackra systrar, vilka även alla voro utmärkta snälla att läsa. Jag lärde honom och en skolmästare Kanainen (?) från Järpliden, melodien till Pieniä runoja, enligt de noter, som Schröter hade i sina Finnischen Runen. Jag roade även folket med uppläsande av finska trollsånger, ordstäv m.m.

Natten hade redan långt framskridit, innan man gick till sängs. Jag låg ensam i mitt rum. I det andra var så mycket folk, att de lågo på varandra. Jag lät en karl och tre flickor ligga på bänkarna i mitt rum. Men då där ej fanns brännvin, gick karlen bort. Två av flickorna voro från Paalala. - - -  Jag lät dem ligga i min säng, men de vågade ej stanna där länge, utan gingo bort. Hela natten gingo berusade män och bullrade i min kammare. - - -  

[10 Månd.]. Pastor Jerdin avreste hem i god tid. Det var nu så blitt, att snön åter strömmade i stora bäckar över allt och det var slask av snö och vatten till alnshöjd på sina ställen. En flicka, vid namn Kari Andersdotter Neuvoinen i Vaissila (= Norra Viggen. Övers:s anm.) ankom hit i dag att anföra klagomål över en fjärdingsman här i byn, som på auktion efter hennes far utmätte vad modern därvid inropat, av dotterns enskilda medel, som tvenne kor, dem hon genom sin tjenstelön köpt sig m.m. Hon hade nu under natten sprungit över en mil genom skogen i detta otäcka före, därtill regnade det alltjämt, jag lofte hjälpa henne i det jag kunde samt sade, att jag närmare skulle göra mig därom underrättad, när jag kom till byn. - - -  Det gjorde mig ont om henne, och att hon gjort sig denna besvärliga väg tycktes jämte grannarnas intyg försäkra, att hon drev en rättvis sak. Jag hade ämnat fara till Elgsjön och lämna Karvala (= Södra Viggen. Övers:s anm.) och Vaissila obesökta, ehuru de just voro de trakter, som ägde de ramaste finnar. För hennes skull tog jag nu denna vägen. Vi foro först till Flatåsen, där jag körde in till min gamla värd unge Hindrik Hartikainen. Jag lät Vaissila-flickan jämte en annan karl åka i min släde, emedan de annars fått lov att vada i bara snö och vatten. Hit i byn var förut ankommit mycket av kyrkfolket, varibland även en karl, som kunde spela viol. Han stämde snart på qvinten och polskan var i full gång. Ehuru jag nästan trodde på min faders död, var dock ovissheten förenad med hoppet om hans liv, den långa vägen och många andra förhållanden, bidragande att föra mig i polskan, och jag dansade rätt duktigt. Så att jag vann allas beröm. Tre av flickorna voro rätt vackra, varibland Vaissila-flickan den förnämsta. Varföre jag också dansade mest med henne. Sedan vi således voro närmare bekanta med varandra, vartill mycket mina caresser under åkandet bidragit, kom hon till mig förtroligt, satte sig bredvid mig på bänken och bad med en bedjande ton att få uppknäppa min väst vid barmen. Jag undrade vad detta skulle betyda, frågade henne, men hon förnyade blott sin begäran. Då jag tillät det och hon ej fann vad hon sökte, frågade jag, vad hon sökte. - "Ne kahet tähet" [de två stjärnorna]. Hon hade fått höra, att jag bar två stjärnor, vilket jag sökte dölja för folket, men att några likväl oförmärkt fått se dem, då jag varit varm och uppknäppt västen. Det var mig omöjligt att taga henne ur denna villfarelse. Efter dansen, som räckte till kl. 1, läste jag ännu trollrunor för folket. Jag ämnade taga flickorna till sänglag åt mig, men de hunno förut bort.

[11 Tisd.]. I dag avreste jag vidare härifrån. I går aftse gåvo sig alla Flatåsborna under den finska kyrkan, nämligen:


FULLMAKT IN BLANCO.

Flatåsen den 11 december 1821.

Gla. Hindrik Hindriksson Hartikainen, Flatåsen. - Hindrik Persson Rämäinen, Flatåsen. - Per Danjelsson Moijainen, Flatåsen. - Per Andersson Hartikainen, Flatåsen. - Matts Danjelsson Moijainen, (genom fadr. Danjel Persson), Flatåsen. - Anders Hindriksson Hartikainen, Monkamäki.

Vi togo vägen genom Monkamäki, där jag bytte om häst, och kom därifrån efter ¾ mil till Karvala (Södra Viggen). Detta var en liten och usel by, 3 gårdar, mitt bland stora mossar och berg, så frosten nästan alltid härjade deras gröda. Det var därföre ett fattigt och tarvligt folk, beklagade sig jämmerligen, helst som potäterna även i år slagit dem felt. Därtill ansattes de nu genom utpantningar för kronoundsättningsspannmålen. Denna by skall vara först upptagen av en Matts Pöntinen, vilken flyttat sedermera längre bort i söder, sedan han sålde hemmanet åt en Hindrik Karvainen, vars arvingar nu i 3:e led bebo det. Jag intog kvarter hos bonden Christoffer Olsson, en lång, svartmuskig och bister karl. Han var född av svenska föräldrar i socknen, men från sin spädaste barndom vistats i dessa byar, så han var lika varm finne som trots någon annan, även ville han ej veta [av], att han vara av svensk börd. Hans hustru och alla hans barn förstodo ej ett ord svenska, han hade 2:e döttrar, den ena om 21 år och den andra om 19, ingendera kunde svenska. Den äldsta hade i år varit i skriftskolan och blivit admitterad samt därvid fått beröm för sin kunskap. Hon kunde läsa svenska innantill, varest som helst, men förstod ej det minsta. Även så kunde hon katekesen utantill, men kunde ej på finska, som var hennes modersmål, säga vad första budet betydde. Och om man ej ställde sin fråga precis som orden stodo i katekesen, så kunde hon ej svara ett ord. Hon hette Marit Christoffersdotter, född 1804. I hela denna by angavs blott 3 personer, som kunde litet svenska, nämligen Christoffer Olsson, som nu ville, att jag även skulle ge honom något finskt familjenamn, han blev kallad Ruohtalainen, samt Hindrik Thomasson Hämäläinen och dess son. Var ej någon av dessa hemma i byn och dit kom en svensk, så blev han ej förstådd, om han ock ej annat ville än fråga vägen. Av större personer angavs i synnerhet Hindrik Hindriksson Karvainen, som ej kunde ett ord svenska, på samma sätt alla barnen.

Jag skickade efter min ankomst bud till Paalala och Boviggen, att finnarna därifrån skulle inträffa här för att kunna lämna mig sina namn och underskrifter, de hade en gång förut förgäves sökt mig i Puttola, emedan de inträffat där, sedan jag redan avrest. Följande lämnade åter sitt samtycke:


FULLMAKT IN BLANCO.

Karvala den 11 december 1821.

Christoffer Olsson Ruohtalainen, Karvala. - Hindrik Hindriksson Karvainen, Karvala. - Erik Hindriksson Karvainen, Paalala. - Bengt Mattsson Hartikainen, Paalala (Fryksände). - Anders Svensson Tarvainen, Boviggen (Östmark). -


Folket beklagade sig här mycket över sin ställning, de hade ej mindre än 4 ¾ mil till sin kyrka, oländig väg - till Juvaniemi 1 mil. Högst en gång om året kunde de unga resa dit. Då förstod de ej, vad prästen sade, utan gäckades därföre av honom och hans svenska får. Numera kom prästen aldrig till dem som förut, utan kallade dem till Flatåsen eller Öijeberget, dit de räknade 5 f. Oftast går det till som nu, att de ej fått veta av hans ankomst, förrän han allaredan avrest. Ty det var mitt bud, som kommit till dessa byar, att de skulle möta mig i Öijeberget, av prästen visste de intet. Ruohtalainen tycktes annars vara mig en förståndig man, men som tycktes insupit nog hat och misstroende till världen. Jag hade honom att ihop med sina grannar uppräkna de utlagor och betalningar, av vilka de besvärades. De voro följande:


Utgifter.

 Till tinget

 för var rök

 12 sk.
 Rg:ds
 
 Till
 kyrkovaktaren

 " 

   1 kappa havre
 Till klockaren

 "

   2 kappar korn
 Till profossen

 "

   1 kappa havre
 Till kaplan

 "

   4 kappar korn
 Till kyrkoherden

 "

   1 skålpund smör, 12 st.  dagsverken, humle, ull, kött.

"     "

   ¼
 hemman
 3 kp. råg, 3 kp. korn.
 Till 
 biskopstionde
 

 "    "

 3 kp. råg, 3 kp. korn och betalas släpningspenningar.


Kronobetjänte taga 5 à 6 R. D. B:o för var gång de komma hit i ett för allt.

Knekten skall få från ¼ hemman 1 skålpund smör eller fläsk, ½ tunna råg det ena året och en halv tunna korn det andra, samt vart år för kläder 5 R. D. B:o. Hans stuga, budor, mulbete, bränsle, allt skall hållas i stånd och hållas honom färdigt, dessutom skall han förses med vekost och respenningar, om han blir någonstädes kommenderad.

Nysockensfinnarna slippa väl att skjutsa vid gästgivaregårdarna, mot det att de för intet skall skjutsa präster och kronobetjente, då de resa på deras skogar. Men om de då ej råka passa på, utan dessa taga sig häst från socknen så få de betala den 3 à 4 gr. Vad den är värd.

Postpengar på den nya vägen får finnskogen betala 5 R. D. B:o eller 1 R. D. B:o för vart ¼ hemman, ehuru de aldrig få något brev, utan Letafors bruk.

Fångskjutsen enligt det som den för året stiger.

Skallgången få de ej försumma, utan skola de vara närvarande eller plikta.

Apotekspenningar får finnarna betala i likhet med de andra

Kronotionde är för ¼ hemman 1 R. D. 12 sk. i året. 

Dessutom sina kyrkräkningar, vinhållningar, kyrkoherdar och kapellaners bol samt otaligt många andra utgifter.

Om sommaren skola de laga landsvägen på 3 à 4 ställen, flere mil från deras gårdar, eller lega dagsverken, om vintern skola de släpa snöplogen på lika långt avstånd eller betala för sig - eller, som vanligast sker, plikta för det de ej varit hörsamma, av orsak att de ej fått bud om kallelse. - Betala bron vid Karlstad.

Dessutom alla kronoutskylder. De flesta bönder upp till 40 till 80 R. D. B:o för kronoundsättningsspannmål.

Man kan nu taga för avgjort att kronobetjente hemsöker dem en gång i 2 mån., d.v.s. 6 gr. på året, då får de betala deras långa väg med skjuts m.m.

Som jag kvarstannade här i byn över natten, så badade jag i afton gemensamt med hela byfolket, förmodligen de ramaste finnar på denna sida havet. -

[12. Onsd.]. Avreste jag i god tid på morgonen till Vaissila (Norra Viggen), dit vi hade en god fjerndels mil, mest med kärr, vilka överallt i dessa trakter varit vår väg. Vi foro förbi några unga nybyggen Nullamäki och Väliaho, vilka vi sågo till höger. Den första gården, vi foro förbi, var den, där Vassilaflickan med sin moder bodde. Hon stod nu på gården med en mjölkstäva under armen, men som de voro utfattiga, ville jag ej besvära dem, utan for till en annan i andra ändan av byn. Vem som först upptagit byn, kom jag ej att göra mig underrättad om. Genom stötar i mitt jakthorn sammankallade jag folket, ej blott från denna by, utan även från Vänshöutä (= Svenshöjden. Övers:s anm.) som låg en halv fjerndel i norr. Vaissila by hade 5 gårdar, men tillsammans ett 1/8 hemman hade Vänshöutä 4 g., Viinikka 1 g., Myllaho 3 tp., Nullamäki 2 tp., tillsammans 96 personer. Om denna by gällde detsamma som om Karvala, och vilket gäller om Ryki, Nikkarila, Vänshöutä. Nämligen att detta byafolk är alldeles utfattigt, av den orsak, att deras hemman av frost skadas vart år. De ligga mitt emellan stora sankiga kärr och mossar. Så att dessa byars skatte alltför väl kunde slås tillsammans.

Uti Vaissila fanns blott 4 personer, som förstodo litet svenska, nämligen Matts Olsson Räisäinen och dess hustru Marit Hindriksd:r Halinen och änkan Anna Hansd:r Paalainen, de övrige voro rama finnar, bland vilka Valborg Eriksdotter Karvainen var den värsta, och förstodo ej ett ord svenska.

Uti Vänshöutä voro de alla på samma sätt pura finnar, utom tvenne hustrur, Ingeborg Olsdotter och Gertrud Björnsdotter, som voro svenskar. De värsta finnarna voro Per Andersson Vaissinen och dess syster Brita.

Jag kallade flickan Kari Neuvoinen med sin moder till mig och lät dem berätta hela sammanhanget med deras mål. Jag skrev då en vidlyftig inlaga för mor och dotter, dels emot fjerdingsmannen i Öijeberget, dels emot deras förmyndare, som bodde allt i Vilhula (= Skråckareberget Övers:s anm.) Jag bad dom instämma dessa till tinget, jämte de vittnen de åberopat, samt där inlämna min skriftliga inlaga, som var skriven i dotterns namn, emedan jag visste, att de på svenska ej kunde utreda sig, och att domaren gjorde sig allt för litet samvete av att undersöka målet. Detta gjorde ett dröjsmål i min resa, så jag stannade kvar över natten.

[13 Thorsd.]. Liksom min värd från Karvala själv skjutsade mig hit, så skjutsade ock min värd härstädes Matts Olsson Räisäinen mig härifrån till Ryki eller Rögden. På vägen besökte vi Nikkarila (Mackaretjärn), som redan hörde till Dalby socken. Den var ungefär på halva vägen. Här fanns 4 gårdar, men till samma ¼ hemman hörde vidare Talakara (Blindhanstorp) 1 g., Lehtomäki 2 tp., och Kivaho 1 tp. De voro alla mycket fattiga och hade för stor skatt. I hela denna by fanns pura finnar, i synnerhet systrarna Kajsa och Lisa Puttoinen. Jag träffade här i byn klockaren, som uppbar sin lön, och en fjerdingsman ner från socknen, som med en hop bönder reste och förpantade av finnarna allt vad de ägde, för den kronoundsättningsspannmål, som de de sista hårda åren erhållit, och det ehuru de ingått till regeringen med en supplik att få förminskning på denna onaturliga skuld, de i anseende till sådan då varande dyrtid försett sig uti. Men det var ej blott dem som lånat, utan även de tiggare och uslingar, som, för att ej svälta ihjäl, fått gratis några kappar havre av regeringen, som nu även utmättes, deras enda foder och lilla sädesförråd, deras enda grytor m.m., så folket grät och var i en jämmerlig nöd. Ej nog därmed, utan ville även fjerdingsmannen, att de skulle betala hans resa och besvär, genom mutor. Ty som han visste, att han ej skulle vara längre än några månader som fjerdingsman, och att då en annan skulle efterträda honom, så sade han åt finnarna: Om ni nu vill giva mig något för min resa i arvode, så skall jag ej försälja edra panter utan låta dem stå inne, under förevändning, att de ej blivit köpte. Detta var för honom lätt att både lova och hålla, men nu kom hans efterträdare och sade på samma sätt, och således kunde var fjerdingsman låta muta sig. Bland andra angav Anders Persson Hartikainen i Neuvola, att denna fjärdingsman, benämnd Olov Bernardsson Mönsta, begärt av honom några skålpund smör eller annat i mutor, för det han ej bortsålde hans panter. De bådo mig alla med sammanknäppta händer varkunna mig över dem, emedan de annars voro överlämnade åt sin förtvivlan. Jag bad dem alla inträffa i afton i Rögden, där jag stämt möte med några andra, då jag ville försöka göra, vad jag kunde till deras bästa i den saken. Bland de tiggare, som nu även voro uppförda på restlängderna, angavs bland andra Inh[yses] änkan Kersti Henriksdotter Kurpiainen i Rögden, som fått 2:e kappar havre och Inh[ysingen] Olov Hanson i Neuvola, som likaledes fått sig några göpner säd.

Jag fick i går följande namn och fullmakter i Vaissila:


FULLMAKT IN BLANCO.

Vaissila den 12:e december 1821.


Thomas Andersson Vaissinen, Vaissila. - Olov Hindriksson Neuvoinen, Vaissila. - Matts Olsson Räisäinen, Vaissila. - Anders Nilsson Vaissinen, Nullamäki. - Hans Andersson Vaissinen, Nullamäki. - Erik Hindriksson Karvainen, Veliaho. -

Frånvarande, men på alla Vaissilabors intyg:

Per Andersson Vaissinen, Venshöutä
Johan Andersson, Vaissinen, Venshöutä
Hindrik Persson Saastainen, Venshöutä


[14 Fred.]. Jag hade knappt hunnit till Ryki (Röjden), förr än klockaren och fjärdingsmännerna kommo efter, vilka finnarna själva fingo lov att skjutsa. Jag inkörde till bonden Olov Olovsson Halinen, vars gästfria och beställsamma hustru gjort min bekantskap redan i Öijeberget. Denna by innehåller 7 bönder, och dessutom höra till samma ¼ hemman: Ukonhauvat (Torgraven), 2 g., Heinaho, 1 tp., Nuppi 2 tp., Kava, 2 tp., Haltuislehti, 1 tp. Även denna by är en av de uslaste och det för frostländigheten, som här alltid skadar grödan. Det gjorde mig just ont, att de byar som hade de puraste finnar, befunnos de fattigaste. Hela denna by är så finsk, att det är knappt någon, som förstår svenska, i synnerhet angavs Anders Andersson Havuinen, flickan Kajsa Hindriksd:r Tarvainen, som ej kunde ett enda ord, jämte många andra. En Halinen från Finland har först upptagit Rögden.

Klockaren och de svenske tyckte ej mycket om det, att jag talte idel finska - det förstodo ju ej ett ord därav, och likväl hade det varit roligt att veta, varom här frågan var. De sade dock inte ett ord, utan stodo ej blott för mig på tå, utan finnarna försäkrade, att de aldrig varit så blida, artiga och saktmodiga som nu. 

Sedan nu alla finnarna voro församlade, som från kringliggande trakter kunde komma hit, begynte jag att hålla ett tal till dem om deras belägenhet och förhållande i anseende till de svenske och sine tjänstemän, samt [att] jag nu gärna ville göra allt vad jag kunde till deras förmån. Med tårar i ögonen avhörde de detta löfte, och hade någon varit närvarande vid denna scen, och vid det då de öppnade hjärtat för alla de lidanden, de måste utstått, så skulle han ej kunnat utan rörelse avhöra det. Då finnarna första gången upparbetade landsvägen här på finnskogen, så fingo de nästan ej mer än dagtraktamente. Utan lovade landshövdingen i Varnäs uppskov på deras kronoskulder. Jag nedsatte mig genast och skrev en vidlyftig inlaga för dem till landshövdingen i länet, och med de känslor, som jag trodde man fordrade, samt smorde en 10-12 finska namn under, så långt papperet medgav, samt sist: jämte många andra. Jag kallade honom (landsherren) till Du däruti, enligt finnarnas sätt att tala. Jag tänkte först ej skriva mitt namn inunder, emedan jag ville vara okänd som författare, och jag visste, att detta skulle sätta landsh. i bryderi, men till slut besinnade jag mig, att detta kunnat bliva en anledning att ej göra avseende på hela skriften. Det var redan lidet på afton, förrän allt detta blev färdigt. Värdinnan gick tätt och ofta och morrade på mig, för det jag ej åt; maten hade stått på bordet hela dagen och kallnat, blivit värmd och åter kallnat. Jag gav mig ej tid därtill [förr] än jag slutat mitt arbete. Nu kände jag också, huru väl den smakade mig, ej blott därföre, att jag ej ätit sedan litet i morgse bittida, [utan också] tanken att hava gjort en god gärning och hjälpt ett fattigt och betryckt folk kryddade både sinnet och maten. En kornmjölsgröt blev min delice. Finnarna undrade sig mycket över, att jag gjorde allt detta utan att taga en styver betalning av dem. Detsamma hade de hört skett i Vaissila för inlagan åt änkan därstädes. 

Finnarna utvalde nu ibland sig en man, som gerad skulle därmed gå till Karlstad, och vilken de därföre gemensamt ville gottgöra.

Jag avskrev några runor före min avresa, som skedde nog sent i mörkret. Jag glömde att höra om Röjdens ålder. - Min värd kom själv och skjutsade mig.

Följande lämnade sina namnsedlar i dag, av vilka jag skrev de flesta under inlagan till landshövdingen. Vilken inlaga var den första, som jag någonsin i min levnad skrivit till något publikt rättegångsverk.


FULLMAKT IN BLANCO.

Ryki den 14 december 1821.


Olov Andersson Havuinen, Ryki - Unge Olov Olsson Halinen, Ryki. - Unge Olov Andersson Havuinen, Ryki. - Lilla Olov Anders Andersson Raatikainen, Ryki. - Pål Pålsson Paalainen, Ryki. - Pål Mickelsson Halinen, Ryki - Anders Hindriksson Puttoinen, Nikkarila. - Hans Hindriksson Puttoinen, Nikkarila. - Erik Hindriksson Hyytiänen, Nikkarila. - Danjel Danjelsson Veteläinen, Ukonhauvat. - Anders Persson Hartikainen, Neuvola. Erik Lena Andersdotter Veteläinen, Fallet. - Hindrik Mattsson Häkkinen, Neuvola. - Pål Andersson Hiiroinen, Neuvola. - Olov Ersson Hiiroinen, Neuvola. - Anders Andersson Halinen, Ukonhauvat.

Ifrån Röjden reste jag till Falli (Fallet), vilken by låg alldeles på gränsen, och varav 4 gårdar hörde till Sverige och en till Norge. Denna by var även högst fattig och usel samt hade mycket för stor skatt. På hitvägen passerade jag över sjön Norra Rögden, märkvärdig för den otaliga mängd med små holmar, varmed den är fullströdd. Vi åkte på isen, som var så blank och klar som ett glas.

Jag tog mitt kvarter i den norska gården, som sades vara förmögnare än de svenske, d.v.s. varest jag kunde få mjölk och potater och kanske litet smör till mats. Där bodde en änka Berta Olovsd:r Veteläinen med sina små barn. Byfolket var i afton även här tillsammans, och sedan jag upprepat och förklarat för dem, vad som mellan de andra finnarna var överenskommet angående finska kyrkorna m.m., så underskrevo och önskade de gärna få deltaga på samma villkor.

 FULLMAKT IN BLANCO.

Fallet den 14 Febr. [dec.?] 1821.

Enkan Berta Olovsdotter Veteläinen, Fallet (norsk sid.). - Olov Carlsson Lehmoinen, Fallet (svensk sid.). - Hindrik Pålsson Halinen Fallet (svensk sid.). - Erik Larsson Lauriainen, Fallet (svensk sid.). - Han visste ej sin släkts (namn), jag gav honom detta, som han nu upptog.


Neuvola (= Bjurberget. Övers:s. anm.) ävensom Medskog och Rattsjöberget skola vara de äldsta finngårdar på dessa skogar. Dess skattebrev skall vara daterat 1622, men byn är mycket äldre. Här har även till de senare tider funnits ett kalvskinnsdokument. Den första, som skulle kommit hit från Finland, hade hetat Pekka, men blivit fördriven av de andre. En halv mil i söder om Fallet ligger vid norra ändan av mellersta Rögden Raatikkala (Rotberget), hörande till Hoffs socken (i Norge. Red:s anm.) och ägande tvenne gårdar, jag var dock ej där. Den första, som upptog det, hade varit en Raatikainen, han hade först bosatt sig på en udde i Rykijärvi men tyckte, att stället var nog litet och trångt och flyttade därföre 2 gr. om sina bopålar. Han berättas hava varit en mycket rik, men en stor fyllhund, och omtalas det, att han en gång vid ett sådant tillfälle, då käringen hans bakade bröd till julen, klivit upp på bordet, och med spårarna [= sporrarna] på fötterna spatserat uppå brödet. Dess hustru drunknade sedan, då hon skulle gå över isen och hälsa på sin dotter, som bodde på Fallet, strax öster om holmen Akkasaari, som därav fått sitt namn, och på vilken ännu skall finnas en fura med årtalet.


[NORGE]

Bredsjöberget är en gård ett litet stycke från Fallet, åt väster, vilken för det närvarande är ödelagd av Ankerska agenterna. Föräldrarna dogo, och barnen drevs bort från sin egendom, som gavs åt bönderna i Fallet till säter, förmodligen i avsikt att så mycket som möjligt låta ödemarken växa till. På samma sätt förhåller det sig med Husubäcken, vilken liksom hela Gransjö by är ödelagd, nämligen Norra och Södra Kilpola [Norra Gransjön], en ödelagd gård nära gränsen, den måtte förmodligen, som namnet utvisar, först blivit anlagd av en Kilpoinen, helst som ett stycke öster därifrån, vid stranden av Gransjön, på den svenska sidan finnes en gammal ödeplats, Kilpoisen autio benämnd. Men hela denna Kilpoisas släkt dog ut på en gång i poltotauti, [en farsot - efter beskrivning scharlakansfeber] och hade efter berättelse 7 lik på en gång blivit förda härifrån till kyrkan. Efter dem ankom hit en finne, benämnd Uotilan-Matti, som skulle varit av släkten Lehmoinen, men även hans släkt kom bort härifrån. Efter honom kom en Danjel Danjelsson Veteläinen från Medskog, hans sonson Danjel Danjelsson Veteläinen, blev för 5 år ungefär såsom värd i huset av timmermärkaren Olov Öuvensen på agenten Nilssens befallning bortdriven från hus och hem, för det han nekade att underskriva de Nilssenske kontrakterna. Och främmande folk insattes i stället, vilka liksom på nåder blivit tillsagde att föda gubben. Sonen har nu flyttat över på svenska sidan och bosatt sig vid Ukonhauvat. Dock sades det, att även ett missförstånd härskat mellan fader och son.

Södra Gransjön är äldre än norra. Även dessa åbor dogo i samma sjuka och vid samma tid som de i Norra Gransjön. Deras lik hade blivit nedgrävda i en grop här i skogen och hade vallherdarna sett, att Kuovo [björnen] hade uppgrävt liken. Här bodde en änka Kari Andersdotter Veteläinen med ett litet barn. Hon hade riktigt kronoskatte på sitt hemman, men för det hon, utan agenten Nilssens kunskap, gifte sig med en karl från svenska sidan, Jöns Jönsson, blev hon för 5 år sedan av timmermärkaren Olov Öuvensens ombud bortvräkt, och fingo de intet av sitt arbete. Nu bo de i Fallet på svenska sidan. Deras förut trevliga hemman är nu lämnat att ödelöpa och återgå till vildmark. Åker och gårdstomterna, som ej så snart därtill bliva växtbare, äro givne åt Södra Vermunds-bönderna att höslås, och vilja de gärna av medömkan över sina bröders lidanden avstå sin rätt till dess [forna] ägare.

En hop ödeställen finnas här även i grannskapet, såsom t. ex. Mouhoisen autio, vid kärret Riipalen suoin. o. om Gransjön, Saunalammin autio i S.O. om Älgklinten eller backen vid gränsen, Saunamäin autio 1 ½ i S.O. från Piesala. Dessutom finnes det över allt i skogen järnhögar och jättiläisen autioita, men inga ättehögar på skogen. Den Kilpoinen, som först bott och upptagit Kilpola, hade därförut bott på Näsberget vid Tåsan, 2 mil från Klarälven, men blivit bortdriven därifrån av svenskarna, för det han stulit deras småboskap i grannskapet. Nu nyligen har en svensk bott där.

Man klagade mycket över orättvisa och förtryck här i Norge. Jöns Jönsson blev på Nilssens befallning år 1814 mitt om vintern utkastad från Södra Gransjön av bonden Siver Olsen från Velta i Utnäs, med hustru och 3 barn; alla hans saker och förråd bars ut på backen på snön, och dörrarna fastlåstes. Jöns flyttade först till Fallet och sedan till Heinaho, det han nu tagit upp på svenska sidan. Han utsådde förut på sitt lilla nätta hemman, vilket med tiden blivit mycket gott, 2 tunnor, födde 1 häst, 6 kor och 16 små kreatur. Nu är allt öde, men vallarna bärgas av Hindrik Anderssen och Carl Hindriksen i Södra Vermunden.

Man berättade hurusom här i Norge hölls bouppteckning. Ingen annan hade rättighet att förrätta denna än länsmannen och häradsskrivaren, de togo alltid själve för sitt besvär 1/3 av lösören, eller vad som i värde svarade däremot. Och kunde sterbhuset ej betala det, så sattes dessa lösören på auktion, till dess skrivaren var gottgjord. Detta gällde, om bonden varit aldrig så rik; var han fattig, så kunde länsmannen taga och behålla för sig och sitt besvär alltsammans av den lösa egendomen, så änkan eller arvingarna fingo intet. Detta hade också nyligen hänt i Risberg by i Grue socken, där en häradsskrivare Nobel för detta sitt besvär borttog alltsammans, och slutligen fick änkan sätta sin bomullsduk i pant uti granngården för att skaffa 8 sk., som ännu feltes i summan.

[15 Lörd.] Avreste jag i god tid från Fallet. Änkans äldste son, en gosse om 14 år, som nu var husbonde i huset, en käck och rapper pojke, kom och skjutsade mig. Härifrån hade vi en lång väg till Piesala över mossar och sjöar. Vi hade dock gott före nog. Insjöarna voro spegelblanka och kärren buro passabelt. - - - Vi hade väl haft en annan väg genom Gråberg, som varit genare, men den var backig och elak.

Harmoamäki [Gråberg] reste vi således förbi, där var en gård, som låg under Anker och hörde Hoffs socken till.

Jag glömde min lilla notbok kvar, antingen i Fallet eller i Rögden, vilken jag mycket saknade.

Piesala [Peistorpet], dit vi nu kommo, var en by belägen på en backe en fjerndel i söder från Vermunden. Här finnas 3 gårdar och den 4:e i Kankais (Peistorpmoen), alla under Anker. Bland de äldsta byar på denna norska sidan namngavs Östra Vermunden (Pulkila), Piesala och Raatikkala, men huru gamla dessa voro mindes man icke. Den första, som upptagit Piesala, skall hetat Pelle Keroinen och hade varit kommen från Finland, hans andra bror hade kvarblivit i Vilhula. Först hade han ämnat nedsätta sig på Nuppi, eller Backkullen. Han hade drömt här, att om: "du flyttar dig på vestra sidan härav, så får du bättre lägenhet". Då flyttade han dit och högg i april en sved, där som själva byn står. Huru byn fått detta namn känner man icke, kanske har sedan någon släkt Piesainen bott här. De nuvarande åborna kallas nu överallt Piesalaisia efter byn, ehuru ingen av dem har det namnet, utan äro de alla Veteläisiä. Folket var här i byn ovanligt artiga, nästan mer fjäskande, än jag ansåg att det anstod finnar. Jag tänkte först stanna här över natten, men de ursäktade sig med sin fattigdom, att de ej kunde härbergera mig. Det var första gången, som de anfört detta skäl för att visa mig till en annan gård, utan hade de alltid gjort det för att ursäkta sitt tarvliga bord eller sin låga halmbädd. Jag for därföre härifrån strax till södra Vermunden. Sjön syntes från byn väl.

Södra Vermunden bestod av tvenne gårdar, som lågo alldeles vid stranden av sjön Vermunden, vilken till utseendet liknar mycket ett S och [är] en god mil lång. Här fanns redan ej mer än de båda gamla värdarna och en av värdinnorna, som kunde tala finska. De yngre kunde alls icke. Det föll sig nog ovant, som de i Fallet nästan intet annat talte än finska. Man hade även nu börjat avlägga de finska rökpörten och antagit norska eller svenska spisstugor, vilka utom spisen stundom hade en därvid bredvidstående kakelugn av järn. Hindrik Andersson Veteläinen, som bodde i den första stugan, hade låtit nedriva sitt gamla finnpörte och residerade nu i en stor, men smutsig spisestuga, han gjorde anspråk på att jag hellre skulle hos honom taga nattläger, som kommit så långt framom den andre i hyfsning, vilken nu nyligen låtit uppföra ett nytt pörte. Men till bevis att jag satte mer värde på den, som har kärlek och vördnad till sina fäders inrättningar, än till dem, som föraktade dem, gick jag från honom till den andre bonden, som var hans svåger, Hindrik Carlsson Raatikainen, där jag i hans varma och snygga pörte fick mig ett präktigt nattkvarter.

[16 Sönd.]. Jag hade tills i afton låtit sammankalla alla kringliggande norska finnar, och sedan min ankomst hit i går aftse, hade redan budkaveln gått ikring på flera mils avstånd. Som det var söndag och jag hade en viktig förrättning med finnarne, så klädde jag mig i helgdagskläder, helst jag hade dem till hands i kofferten. Också samlades hit mot aftonen så mycket folk, att båda gårdarna voro fulla. Under tiden, som vi väntade på att de alla skulle hinna församlas, så resonerade jag med dem om andra ämnen, om deras byar m.m. De flesta av de unga kunde ej nu mer finska, men av de äldre var det ingen om 30 år, som ej förstodo och talte detta språk, och nu höll på att gå ut här. Jag frågade mycket om åldern och stiftaren till deras byar, men i allmänhet hade de svårare att lämna några upplysningar häruti än svenska finnarne. Emedan de ej mer ägde kvar några skriftliga documenter, vilka Christianiska handelsmännen som deras husbönder frånrövat dem, och även bodde samma släkter kvar på ett ställe, utan den ena bortskjutsades och den andra intogs, efter varandra. 

Pulkila (Östra Vemunden) ligger gent emot Södra Vermunden, på andra sidan sjön, alldeles vid stranden, men ej i öster, som man av namnet skulle sluta, utan i fullt norr. Den förste, som upptog detta ställe, skall ha hetat Pulkinen, men vilken under något krig flyttat till Kindsjön (I S. Finnskoga s:n. Övers:s anm.) där han bodde 7 år som inhysing. Nu bodde här släkten Saastainen.

Köisilä (Norra Vermunden eller Gretviken), skall först blivit upptagen av Hindrik Pålsson Liitiäinen.

Bonden Matts Thomasson Lehmoinen här i Norra Värmunden blev för 8 år sedan bortdriven, för att han en vecka med forslor vid Litibruk [troligen Letafors?] på svenska sidan sökte i sin fattigdom kunna något förtjäna sig. I hans ställe insattes Matts Persson Ryslöinen, som man tror varit hans angivare. I sammanhang härmed hörde jag här, liksom redan på många ställen förut, omtalas hurusom bonden Hindrik Ersson Lehmoinen från Paalala eller Tyskilä (Tysktorp i Grue Finnskog. Grue s:n, Norge. Övers:s anm.) då han om sommaren 1821 (i år) var nedrest till Skansola gård, nära Vinger, för att likvidera Nilssen dess fordran hos sig, blivit av honom 5 särskilda gånger på en dag obarmhärtigt piskad och slagen, och det för det han vägrade att kvarstanna hos honom på arbete. Om natten hade han likväl fått tillfälle att rymma och låtit syna sig av många, vilka kunna bestyrka och intyga den hårda och omänskliga medfart han lidit, däribland bonden Olov Olsson i Melldalen, hos vilken han låg över om natten.

Tulpa (Dolpetorp) skall först vara upptagen av en Pekka Liimalainen, det är i grannskapet härav, som Rottna älv har sin första uppkomst, som flyter genom svenska och norska finnskogarna in i Rottna [Fryken?]. Enligt en berättelse bland finnarna skulle den framkvälla ur en stor källa, belägen under en stor sten, vilken källa skulle heta Tulpa. Folket i själva orten berättade, att den rann ur en lång och smal, mellan stenskär innesluten damm, som de kallade Longtjärna, och som inte tycktes hava något synbart inlopp, men de trodde, att vattnet från de närmaste mossar och berg, på något sätt samlade sig här.

Rottnaberg upptogs först av Päykäinen, var sedan en tid öde, då Navilaiset [Navilainen] kommo dit, som ännu bebor det.

Ryökä [Rauken] har för vidlag 80 år sen först blivit upptagen av en Pekka från Borrsjön (I Gräsmarks s:n. Övers:s anm.) men släkten mindes man ej. På samma sätt är Tyysperi (Tysjöberg) vid samma tid upptagen av hans broder Danjel från Borrsjön. Här lever nu en finne Danjel Danjelsson Veteläinen, som nu för tiden var den namnkunnigaste björnskytt. Han var nu i sina bästa år och hade skjutit över 50 björnar, likväl skall han genom för mycken och för stark skidlöpning, försträckt sina senor, så han skall hava stor svårighet i sina ben, att ens röra sig på skidor.

Sedan nu allt folket var samlat, begynte jag att föredraga dem de viktiga ärenden, jag ville förelägga dem. Med stor glädje hörde de projektet att åter få deras hemman från herrarne och ingingo gärna i samma villkor, som vid stämman i Rävhultet var antaget. Den andra frågan om kyrkan utvecklade jag nu liksom förut, och det var ingen som ej insåg nyttan och nödvändighetens därav. Man kom således överens om följande villkor. Att i likhet med vad som var beslutat vid församlingen i Rävhult, ville man nu ock här besluta, nämligen att en finsk kyrka någonstädes i grannskapet av Vermunden på ett tjänligt ställe skulle uppbyggas. Vilket ställe genom en deputation följande dagen skulle nogare bestämmas. Och varest så de kringliggande finnarna, så på norska som svenska sidan skulle gemensamt höja sin röst till den högstes ära. Och till vilken angränsande trakter av Grue, Hoff, Åsnäs, Vålen, Elverums och Dalbys finnskogar skulle stöta. Att denna socken skulle tillsammans med Juvaniemi höra under en präst, som skulle bo vid moderkyrkan och hitresa var tredje söndag att hålla gudstjenst, vilken han turvis, ena söndagen skulle hålla finsk, och andra svensk, i anseende därtill att i dessa byar voro många, som ej förstodo finska. Hans lön m.m. beslöt man som vid Rävhult. De underskrifter, som härvid antecknades, voro följande:


FULLMAKT IN BLANCO.

Södra Vermunden den 16 december 1821.


Från Grue:

Anders Persson Karhinen, fr. Hyytiälä. - Olov Hindriksson Karhinen, Mikkola. - Olov Andersson Lehmoinen, Paalala. - Olov Håkansson Vaissinen (tog namnet efter hustrun), Paalala. - Hindrik Eriksson Lehmoinen (fullm. Olov Håkansson), Paalala. - Erik Andersson Havuinen, Pertula. - Jöns Hindriksson Havuinen, Jänssila. 


Från Hoff:

Olov Persson Räisäinen, Raatikkala. - Halvard Larsson Lehmoinen, Harmoamäki. - Olov Thomasson Navilainen, Ryökä. - Pål Olsson Räisäinen, S. Lindberg. - Hans Eriksson Kontinen, Lindberg. - Per Johanson Navilainen, Hujula. - Christian Pålsson Päykäinen, Kusetinmäki. - Erik Eriksson Lehmoinen, Tulpa. - Torsten Olsson Veteläinen, Ryökä.

 

Från Åsnäs:

Sigvard Olssen, Tulpa. - Olov Andersson Piesainen, Piesala. - Saarne Andersson Veteläinen Piesainen, Kankais. - Saarne Andersson Veteläinen, N. Pakkala. - Hindr. Andersson Veteläinen, S. Vermunden. - Per Mattsson Veteläinen, Köisila (N. Vermunden). - Mikkel Sigfridsson Honkainen, Köisila (n. Vermunden). - Carl Hindriksson Raatikainen, Södra Vermunden. - Matts Eriksson Kymöinen, Sandsundet. - Danjel Andersson Veteläinen, Sandsundet. - Pål Ersson Saastainen, Pulkila (Ö. Vermunden). - Half Ordsson Kymöinen, Eftabergsstranden. - Thomas Andersson Veteläinen, Puro. - Matts Thomasson Lehmoinen, Norra Verm. berget. - Olov Andersson Lehmoinen, Piesala. - Olov Olsson, Pusåsa. - Christian Andersson, Pusåsa. - Hindrik Mårtensson Suhoinen, Tulpa. - H. Kari Olsdotter Lehmoinen, Pakkala. - Hans Larsson Lehmoinen. Östra Vermundberget. -

 

Dessa voro närvarande i Järpliden: (Troligen Tysktorpet i Grue Finnskog. Norge. Övers:s anm.)

Per Olsson Siekinen, Högsjöberg. - Hindrik Olsson Kuosmainen, Högsjöberg. - Johan Mattsson Honkainen, Kirkkomäki (Djurby) - Olov Johansson Lehmoinen, Kirkkomäki. - Torris Johansson Liitiäinen, Kirkkomäki. - Matts Olsson Vauhkoinen, Södra Graberget. - Anders Andersson Veteläinen, Halkojen. - Olov Mårtensson Liitiäinen, N. Lindberget. - Olov Larsson Lehmoinen, Posåsen. 

Det var sent lidet på natten, innan vi hunnit komma överens om allt detta, och tillsades, som ännu något återstod, det församlade folket att infinna sig här åter mangrannt i morgon bittida. De kvarstannade därföre allesammans i dessa båda gårdar, utom en del, som for till de närmaste kring Vermunden belägna torpen.

Bonden Olov Håkansson Vaissinen från Paalala (På svenska sidan. Red:s anm.) anmälte, att, vid det han passerat Räisälä, bönderna där bett honom för allt ting begära av mig något råd, i anseende därtill, att de och Sojomäkiboarna nu verkligen blivit stämda till tinget, för att de tillåtit dessa att upptaga ett nybygge på skogen. De fruktade nu att härföre bliva strängt pliktfällda och bådo mig giva sig något skriftligt skyddsbrev. Som jag detta ej kunde, så gärna jag än ville hjälpa dem, så funderade jag, vad som vore bäst att göra i saken, och lämnade sålunda till bonden följande skriftliga sedel att till dem överlämnas, och av dem för tinget uppvisas:

"Att bland de klagomål allmogen på Kongl. Norska Finnskogen anfört, såväl mot f.d. agenten vid Ankerska fidei-Commisset Jacob Nilssen, som ock mot andra av Rikets tjänstemän, befinnes ett upptaget, under N:o 19, av Nybyggarne Torkel Ersson Sojonen och Thomas Thomasson Räisäinen i Sojomäki, jämte samteliga Räisälä byamän, emot timmermärkaren Ole Gullbrandsen för dess åtgärd vid förstörandet och ödeläggandet av nämnda nybygge. Skåkeberget kallat, beläget vid stranden av sjön Södra Rögden. Vilka underdåniga besvär genom mig till Hans Kongl. Maj:ts höga kunskap, influtit; vilket härmedelst till vederbörandes kunskap och efterrättelser länder.

Givet Södra Vermunden den 16 december 1821.


CARL AXEL GOTTLUND

C.a.u.n.f."

 

Jag förmodade ej annat än att nämnda betyg skulle sätta domaren i stort bryderi, emedan det var ett högst oväntat kasus, och torde jag genom ryktet ej vara obekant i norska bygden. Förgäves lärer man därföre sökt utstudera, vad bokstäverna C.a.u.n.f. betydde.

[17 Månd.]. Vid dagningen voro vi åter tillsammans om en hop ämnen och disputerade [om det], som vi i går ej hunno fullfölja. Sedan allt sålunda var gott och väl slutat, skildes vi vänskapligt åt, efter ett tal, däruti jag förmante dom om kärlek och endräkt sinsemellan samt aktning för sina fäders språk, seder och bruk, vilket med en mun lovades, ävensom, jag å min sida lovade broderligt räcka dem handen, i allt vad jag kunde om de bleve sin föresats trogna.

Sedan de nu sålunda rest bort, gjorde jag mig färdig att, åtföljd av några karlar från de närmaste byar, som kände lokalen, utse stället för den blivande kyrkan. Som det beständiga blidvädret och regnet nu åter gjort marken bar, hade vi haft svårt att med häst fara dit, om ej sjön burit, som var alldeles glatt, ehuru på sina ställen med litet flödvatten överhöljd. Vi satte oss på stranden alla i en släda, och kuskade så friskt över isen. Vi voro, utom mig: Thomas Mattsson Lehmoinen från Norra Vermundberget, Hans Larsson Lehmoinen, Östra Vermundberget, Pål Ersson Saastainen, Östra Vermunden, Hindrik Andersson Veteläinen,  Södra Vermunden, Carl Hindriksson Raatikainen, Södra Vermunden, Danjel Andersson Veteläinen, Sandsundet. Jag stötte under lustfarten över sjön gälla signaler, som av den med berg och tät granskog överallt kringbeväxta sjön besvarades i mångdubblade eko.

Det första och sista stället, vi besågo, som var tjänligt, var Koivuniemi, en liten udde, ungefär mitt emellan Östra Vermunden och Sandsundet. Det liknade en kon och bestod av lös sandjord, det enda stället kring hela sjön, som hade tjänlig mark till begravningsplats och kyrkogård. Det enda felet, som man kanske kunde hava att invända, vore att platsen vore nog inskränkt för att utrymma en större begravningsplats, likväl ansågs den för det närvarande ganska tillräckligt, helst som högre upp i en backe åt vester vore tillfälle att förlänga den. För övrigt var stället det vackraste man kunde önska sig vid Vermundens stränder, och skulle kyrkan bliva synlig överallt till de byar, som låge i dess grannskap, samt presentera sig högst skön för alla dem, som passerade över sjön. Märkvärdigt var det mångdubblade eko, som från detta ställe höres och besvaras av de kringliggande bergen. Vi besökte väl sedan Sandsundet, på vars åker även man givit förslag, men som ej fanns därtill dugligt. - Man kom således överens om att inom norska sidan fanns intet annat lägligt ställe än Koivuniemi. Dock om ett bättre skulle finnas inom svenska gränsen, så ville man även giva det företrädet. Vi avreste så åter hem till Södra Vermunden, sedan jag sänt ett par stövlar att lagas till Östra Vermunden. -

Vid vår hemkomst funno vi timmermärkaren, en norrman, som bodd i Välta, vara där. Han hade fått höra ryktet om min ankomst och mina folksamlingar med finnarna, varföre han givit sig att till fots spatsera hit en väg av åtminstone nära 5 fjerndelar, vilket var en högst märkvärdig händelse, som aldrig förut hänt, helst då han hade 7 à 8 hästar på stall. Folket förvånade han med sitt ödmjuka uppförande, mot den stolta och befallande ton, han förut fört. Det var ingenting annat, som nu omskapat honom, om ej tanken att få sig blottställd för en konungason. Han tordes knappt inkomma i stugan, där jag satt och åt, och med största förlägenhet satte han sig på min begäran vid bordet, där värdinnan gjort honom en plats. Ingen fråga tordes han göra mig. Jag förekom honom dock, sade att detta folk blivit allt för illa hanterat, och att regeringen varit alldeles i okunnighet om deras tillstånd, samt det ej vore för bittida, om det skedde någon ändring däri. Han samtyckte allt och teg. Vad hans hjärta tänkte hörde ej hit. Sedan jag ätit, lagade jag mig färdig att avresa, sen jag nu även fått reda på nyckeln till min koffert, vilken man länge förgäves efter letat.

Jag fick sonen Carl Hindriksson att skjutsa mig till Medskog. Vi gjorde en liten krok genom Östra Vermunden för att återtaga mina stövlar, som skickades på isen emot mig. Ifrån Vermunden hade vi blott ett kärr till svenska gränsen, uti vilket vi hade Medskogsån till höger. Just vid gränsen, då vi uppkommo från den mörka granskogen, sågo vi en stor allmän landsväg, som ehuru ny var ganska bra, och vilken liksom var tvärt avskuren mitt på gränslinjen. Vilket ännu tycktes vittna om, att Sverige och Norge ej sammansmält till ett. Härifrån hade vi nu landsväg allt fram, vilken som den nu var obrukad, man får ursäkta, om den var stängd med leden och grindar. Det är blott vid den tiden marknaden påstår i Ransäter på norska sidan, eller i Karlstad, Filipstad och Sunne på den svenska, som här passerar folk. Sedan de med sina lass och varor kommit till gränsen, få de lov att tina Vermunds- eller Medskogs-karlar att först på något sätt framsläpa dem till stranden av Vermunden och sedan ro dem över densamma. På samma sätt möter dem vid denna passage många svårigheter, innan de åter kunna begagna den norska landsvägen, med vilken de sedan kan framkomma till Hoff eller Åsnäs kyrkor. Norskarna föra till Sverige förnämligast hästar - ofta hela drifter, 18 st. passerte förra natten i Södra Vermunden - och byta till sig järn och koppar, råg etc. Numera är likväl denna handel i ett beständigt arvtag.

Jag spatserade längs med den upphuggna gränslinjen ett gott stycke uppför backen åt Hoklingedalsröset, emedan man sagt, att på denna backe även en kyrka kunde stå mitt på själva gränsen. Visst kunde den stå där - även tycktes här vara lös, sandig jordmån, men vartill tjente det mitt i en ödemark, och på en backe, uppför vilken ingen äldre människa orkade kliva upp, och att änteligen den vackra allén, som gränsupphuggningen härifrån utvisar, skulle helt och hållet försvinna med skogens uthuggning, då man hade lika svårt att veta gränsgången, som det är att igenkänna spåret av en människa på en glatt is. Vägen gick nu till Medskog över torra sandhedar, vilka även i anseende till sin lösa jord kunde passera till kyrkogårdar, men deras fula, magra, torra och enformiga läge gjorde, att de hade intet behag. Om då skogen, som nu betäckte dessa stela och ofruktbara åsar, en vacker dag kom bort, kommer kyrkan att ensamt stå liksom på schavotten.


Mesko (Medskogen), en halv fjerndel från gränsen, var nu den första by vi mötte. Min skjutsbonde ville nödvändigt, att vi skulle köra in till den rikaste gården i byn, där värdinnan var syster till Carl i Bograngen. Jag lät till slut övertala mig, men fann nu, liksom jag ofta tillförene funnit, att det fattigaste folket är det vänligaste, välvilligaste, tjänsteaktigaste, då däremot de bland bönderna rikt utskrekne äro sure, liknöjde och dumt dryge, samt vanligen alltid begära 2:e gånger mera betalt än den fattige, som ofta vägrar att taga något. Värden i huset var ej själv hemma, utan rest till Norge, men värdinnan var desto trumpnare, hon steg ej upp från stolen, där hon satt tjock och gödd, och med sina pigor kammade ull. Att jag ej blev länge husvarm i stugan var klart, men vann åtminstone så mycket, att jag fick se den största finnstuga, som jag ännu i mina dagar har sett. Den var ofanteligen och skulle nästan dugt till en liten kyrka. Därtill var den ny, 2 år eller 3 gammal. Vi åkte härifrån längre fram till bonden Anders Danjelsson Veteläinen, som var hemma från Pakkala, vilket ehuru fattig, tog emot mig på ett helt annat sätt, än i den rika gården. Han visste ej huru han skulle bära sig åt för att göra mig i lag. Jag hörde ock här orsaken, varföre man bemött mig på större ställen så stelt. Ryktet hade nämligen gått förut, att jag skulle uppmäta och värdera de hemman, som hade jord, skogar och vildmarker under sig, vilka, då de befunnos större än tillbörligt, jag antingen skulle fråntaga och tillägga andra fattigare hemman, eller ock beskatta det förra hemmanet till ett högre belopp. Nu hade denna gård mera skog och mark under sig än den övriga byn tillsammantagen. Att jag i sådant fall ej var särdeles välkommen insåg en och var.

Medskog är ett bland de äldsta finntorpen, namnet skall vara taget därav, att detta ställe ansågs vara mitt på skogen, då man från svenska bygden gick till den norska, och då en ofantelig ödemark skilde dem åt. Det kallas även Midskogstorp. Härigenom går nu den nya landsvägen till gränsen. En gränstullkammare är därföre redan från längre tider här stationerad. Den första, som skall kommit och uppbyggt, har varit en från Finland, benämnd Skarp-John, som först nedsatt sig vid åstranden, på ett ställe kallat Tomtakankas. Han skulle hava haft här den dröm, att han skulle söka sig ett sådant ställe, där han var överallt omkringsluten av vatten. Detta gjorde han och flyttade till ett ställe emellan Vermundån (eller Medskogsån numera), Riihepuro och Pajapuro, nu är även detta ställe, som ligger ett litet stycke i öster om byn, öde. Huru lång tid därefter en Danjel Veteläinen hit ankommit från Finland, vet man icke, han gifte sig från Ryki. Några nämna honom Johan och tillägga, att han varit ofanteligen rik. I likhet med Häkkinen i Rattsjöberget, vilken bland sina andra stora svedar, hade ett stort fall ½ mil vester om Kindsjön, vilket ställe än i dag heter Häkkisen aho, och ligger 4 mil från Rattsjöberg. Det är besynnerligt, att dessa finnar gjort sig mödan att söka så långt belägna marker till svedje, då de hade lika goda närmare, i de skogar de bodde. Men det är så med människan, hon är ej nöjd med det hon har, utan vill hava det hon inte kan få eller ock med stor möda. Kanske hade även finnarna den omtanken att spara sina egna skogar åt efterkommande. Lika långt hade ungefär Hämäläinen i Konkari till Vilhulamäki, och Vilhula bönderna svedja än i dag på 3 à 4 mils avstånd, i den 13 mils långa ödemarken på andra sidan Klarälven. Det var skada att jag under min vistelse härstädes ej kände den historia om bröderna Hindrik och Per Olssöner Veteläinen, som jag sedan hörde omtalas av fru Chenon i Vestby. Jag hade sänt ett bud härifrån till Djekneliden, som därifrån skulle avgå till Vilhula och kringliggande torp, att karlarna skulle möta mig där i morgon. - Jag sov i en avsides spisstuga och nojsade med tvenne flickor, som skulle hålla vakt där om elden.


[18 Tisd.] Medskog, som enligt Prem. Ingenieuren Marelius' utsträckning är 60° 42' i latitud, innehåller 6 gårdar och 68 personer och skattar för ¼ hemman. En hop av byfolket var hos mig i dag morgon och antecknade sina namn bland de andres till körkan, dock ville de helst hava den till Medskog eller Djekneliden. Nu hava de 4 mil till sin kyrka och ¼ till Koivuniemi. Jag gick härifrån kl. 10, åtföljd av en karl, som visade mig den genaste vägen över skogen till Vilhula (Skråckareberget), dit man räknade närmare 3 fjerndel. Som det åter i natt frusit, så var det en så svår ishalka, att vi vid vart steg ville tumla omkull. Då jag kom dit, hade de ej ännu avlåtit något bud till de andra torpen. Jag hade dem väl genast därtill, men det kom försent, så de ej hunno komma. Tullbesökaren från Djekneliden ävensom Carl Lehmoinen från Bograngen hade infunnit sig i egen person.

Vilhula by (Skråckarberget i S. Finnskoga s:n. Övers:s anm.) har 5 gårdar samt tvenne torp Ahotorpa och Kurppasuokorpi, tillsammans 82 personer, har 3 mil till Dalby kyrka och ¾ till Kirvenkangas. Den första, som kom hit, hette Olov Hindriksson, förmodligen Vilhuinen, vid pass år 1650, han kom hit från Nya Kopparberget, där han var en smed, antingen han där någon tid varit bosatt, eller född. Han nedsatte sig först i det så kallade Alakylä, sedan kom hit brodern Anders Hindriksson Vilhuinen och nedsatte sig i Heikilä, som han upptog och som ännu bär hans namn. Denna Anders Vilhuinen blev ihjälskjuten av en Hindrik från Kindsjön, som var en stor skytt. Vilket gick till på det sättet, att Kindsjöfinnen höll på att lära Anders' söner skjuta med lod på fläck på fri hand, varvid ock fadren var närvarande. Då sade Kindsjöbon åt en av Anders' gossar: "Gå din långhalsade och hämta eld på min pipa!", vartill fadern, sårad av detta öknamn, sade det gamla finska ordstävet: Mies nimen kantaa, koira nimen panoo! [Mannen bär namnet, hunden ger det]. Uppretad häröver sköt Kindsjökarlen kulan genom hjärtat på Anders, i det han sade: "Nu gör jag det, på vilket jag tänkt i sju år!", vilket gav tillkänna, huru länge han burit hämnd [tankar] till honom i sitt bröst. Änkan gifte sig sedan med Hindrik Pålsson Kyttöinen från Kyttölä (Solberg) by i Ekshärads finnmark.

Här i byn fanns ännu kvar originalet till det pass, Olov Hindriksson medfört från Nya Kopparberget, vilket som det var gammalt, oläsligt och svårläst, man gärna skänkte mig emot det att jag kvarlämnade en vidimerad avskrift därav. För artighetens skull vill jag här avskriva det ord för ord:


"Gudz nådhe och mildrijka välsignelse önsker jag den gunstige och kristelige läsaren!


Jag underskrivit gör här med vetterligtt att passvijsaren Oloff Hindersson av husmännerna här vid Nya Kopparberget skall nu begifva sigh här ifrå uppå en annan ortt lyckan försökja, der han kan sig nedersättja, haffver för den skull fliteligen begjärt ett vittnesbördh om sitt leffvernes förhållandhe, så emädan han här på detta rummet förhållit haffver i leffverne och umgänge, bådhe han och hans hustru, att ingen haffver honom i någon måtto till att skylla, haffver jag honom dock icke kunnat förvägra, uthan vill härmed hos alla i högre och nedrigare condition tjenstvilligen hava Recommenderat, med tjänstvillig begäran, at the honom hans välförhållande veta åtnjuta låta, och honom i alla rättmätiga saker till thet bästa befordra. Jag tjenar varjom och enom i lika och andra måtto gerna igen. Och till yttermere visso haffver jag med egen hand skrivit och förseglat. Datum nya Kopparberget den 21 Febr. år 1650.

PETRUS OLAI
Nova Cuprimontinensia".

 

År 1653 kom han hit, med åboernas i Uggenäs och Tutstads samtycke, samt fick fasta på Vilhula den 30 okt. 1656 av Gjulius Gjulisson.

Jag satt hela aftonen och språkade med bönderna, av vilka Carl Lehmoinen från Bograngen tycktes hava ett gott minne och förstånd, han visste alltid precis det som andra ungefärligen kände. Bland annat berättade han, att fordom, då Höljes upp i Dalby och Mangen i Fryksände voro de närmaste byar, förmodligen kort efter som de första finnarna nedsatt sig på dessa skogar, hade 4 finnar från Mangen gått ut för att skjuta älgar och björnar om hösten, vilka de sökte att holma till våren. De hade varit i flera dygn i skogarna, där de legat om nätterna vid en stockeld, vilken de uppgjort, för att hålla sig varma. En natt hade de sålunda lägrat sig S.V. ett litet stycke från sjön Dypen, vid en bäck kallad Lahtipuro. De svenske från Höljes hade denna dag råkat vara och draga not i sjön Bograngen. De brukade ävenledes om hösten släpa sin not till flera av dessa smärre sjöar i ödemarken. Då de svenske sågo finnarnas eld i skogen, gissade de genast till deras avsikt att skjuta i skogarna och gingo till dem, samt bådo att även få lägra sig vid deras stockeld över natten. En av finnarna, benämnd Mulikka, nekade dem detta och sade, att det ej fanns rum kring elden för flera än de redan voro, och att de kunde upptända sig en annan stockeld. Han sade detta, emedan han fruktade för de svenskes list och svek samt hämndbegär emot alla finnar. Hans kamrater förebrådde honom hans oginhet och sade: Vi skola dock ej neka dem värma sig vid vår brasa och lägra sig vid vår eld. Men Mulikka påstod tvärtom på finska, att man borde akta sig för dem och taga sig väl till vara, ty de voro blott komne hit på försåt och att skada oss.

På de andras löften fingo likväl Höljesboarna lov att närma sig till elden och söka sig plats vid densamma. Efter några samtal lade man sig förtroligt, var och en på sin bädd, och somnade sött på en bädd av några grankvistar ett stycke från elden. Men i Mulikkas ögon kom ingen sömn, vid det minsta som prasslade och rörde sig, var han genast färdig att gripa till bössan, som han hade utmed sig. Allt var tyst, och alla tycktes försänkta i djup sömn, då ungefär mitt i natten en av svenskarna reser sig sakta upp från sitt läge. Mulikka följde hans minsta rörelse med en ängslig bävan, och då svensken tog till sin yxa, springer Mulikka upp från marken och frågar, vad han ämnade göra. Och fick till svar, att han ville hugga sig mera grankvistar till sin bädd. Mulikka ville väcka på sina kamrater, men en annan svensk, som under tiden sprungit upp, fattade honom bakifrån fast i kragen, då den första svensken rusar på honom och skall med yxan giva ett slag i huvudet. Men i detsamma han högg, drog Mulikka sig tillbaka så hastigt, att dens hand, som höll honom fast i kragen, blev i sticket och fick mottaga slaget av yxan på handloven. Då slapp Mulikka loss, men som han härvid ej kunnat frälsa sin bössa, tordes han ej längre stanna i deras åsyn, utan gömde sig i den mörka natten undan i skogen. De andra tre finnarna dräpte de med slag i huvudet av sina yxor, på deras vilobädd, och deras hund, som stod fastkopplad vid ett träd, satte de emellan stockarna i stockelden och uppbrände den så levande. Genom hela natten och den följande dagen fortsatte Mulikka sin väg hem, med bara strumporna, utan bössa och kamrater. Han drog hela vägen efter sig en granrisruska, genom skogen, på det någon av de hemmavarande desto lättare måtte kunna hitta till stället. Vid sin hemkomst berättade han dem sina kamraters död, genast beväpnade sig en hop karlar att hämnas sina fäders och bröders mord samt gingo efter den anvisning, de fått, från Mangen till Dypen, goda 4 mil, i avsikt att om det vore möjligt ännu uppnå de svenske, innan de hunnit till Höljes. Men det var redan försent, från Dypen dit blott något över 2 mil. Vid sin ankomst till Dypån, funno de tvenne av sina vänner flytande i sitt blod på det ställe, där de om aftonen lagt sig att vila. Deras huvuden voro sönderkrossade genom yxslag. Den tredje funno de vid en stor sten nära brädden av Dypån på ett ställe, där vattnet brusade något starkt. Han hade krupit dit i yrseln och hade ännu litet liv samt framstammade, att han ville in i badstugan och bada. Han trodde, att vattnets sjudande var detsamma som ugnens väsande, då man begöt den med vatten. Även han dog efter ett par timmar. Av denna rysliga och mordiska händelse kallade finnarna nämnda bäck (Dypån) till Lahtipuro (Slaktbäcken) och sjön Dypen till Lahtijärvi (Slaktsjön).

Den förr omtalade Frans Hämäläinens äventyr i Konkari omtalte han även på det sätt, jag förut infört det.

Han berättade även, att en gammal Matts Johansson Utriainen varit inhysing i Keklia [Djekneliden], han hade varit en stor slags-bulte och ofta piskat upp de svenske. Om honom berättade man även liksom om Häkkinen, att han en gång i en svensk bondby, med en sill uppiskat ett helt bröllopslag. Han var stor och reslig. Hans hustru var av släkten Tossavainen. Hans ene son Johan Mattsson Utriainen upptog först Dypåsen för ungefär 30 år sedan, och den andre sonen Olov Mattsson upptog först byn Tjärbackstrand (= Kärrbackstrand) vid Klarälven. Men svenskarna, som avundades detta, slogo ihjäl honom i en båt, då de skulle ro honom hem över älven och kastade kroppen ned i älven. Målet kom för rätta, och en svensk bonde, som varit på stranden och sett det, gjorde en falsk ed, varföre han året därpå blev blind för hela sin livstid. Tjärbackstranden bebos nu av svenskar och räknas såsom hörande till bygden. Men även bor där ett eller par gårdsfolk, som äro finnar och kunna tala finska.

Kindsjön skall först vara uppbyggd av en Anders Tenhuinen från Rautalampi i Finland. Om honom berättas, att svenskarna ville på allt sätt hindra honom att nedsätta sig här, och att han och de andra finnarna, som hjälpte honom att bygga upp hans stuga, haft sina bössor laddade hela tiden vid stugknuten, för att vara beredda på anfall. 

Bograngen skall allra först varit upptagen av en Markus Minkkinen, som varit bland de allra äldsta finnar i dessa skogar. Även har en Kuikka bott i södra byn. Efter Minkkinen kom hit efter en tid Christ. Jansson Honkainen, han kom hit från Sundsjön i Bergslagen, utan att vara släkt med släkten Honkainen i Järpliden, vilken släkt redan fanns där förut. Vi bäddades alla på golvet, jag först, så gränstullskrivaren och Calle i Bograngen. Man talte allmänt om den svåra boskapspest, som gått i landet, och vilken för det närvarande illa ansatte denna by, och varigenom 40 à 50 får och småboskap om våren släpades döda från gården in i skogen att ruttna. Man hade sistlidne sommar haft här en yngling, som blivit utsänd från landsh. i Karlstad att kurera dem, men det hade ej hulpit. Han hade brukat att tvätta dem med lut, urin etc. etc. och varit flera veckor här i byarna, där han underhållit sig själv, d.v.s. betalt för sig. En hustru från Antinaho kom hit i afton från de närmaste byar, hon var den enda, som åtlydde min kallelse, hon kunde läsa litet finska, kunde trolläsningar och fick även därföre framdeles vid tillfälle en finsk bibel av mig till skänks.

[19 Onsd.]. Sedan jag ätit frukost, begynte jag tala om ändamålet med min ankomst och frågade, om de ej gärna ville höra till den finska kyrka, som skulle bliva antingen vid Medskog eller Vermunden. Bograngensgubben begynte strax göra en hop invändningar om kostnaden därvid, löningen av präster, att det ej kunde avgöras, om ej hela finnskogen på en gång bleve hörd m.m. Jag svarade väl, att detta varit för mig bäst. Jag hade då sluppit att uppsöka de särskilda bylagen, så hade jag också gjort på andra ställen. Nu hade jag ej tid att vänta på en sedan sammankallelse och att de själva såge, huru få låtit bekväma sig att komma hit. Men detta gjorde likväl så mycket på de andre, att de blevo tvehågsne, vad de borde göra; då jag såg detta och att de tvivlade på avsikten av mina företag, blev jag het om näsan och sade, att de måge gärna bliva under Dalby, dit de hade 3 mil, då de däremot blott finge 3 fjerndel till Medskog. Blott en enda bonde, Anders Hindriksson Vilhuinen, skrev under, han var ock den enda jag i denna by tillställde en finsk bibel.

Ledsen och förargad över den släta utgången av mitt besök här, vände jag hem åt Medskog, men tog Djeknelidens väg, som skulle vara bättre. Tullnären och Bograngaren kommo med mig i sällskap, just den jag hade orsak att vara mest hätsk på. Som han tillika syntes förakta det finska tungomålet och låtit nedriva sin finska stuga, i vars ställe han uppfört en svensk, så tålte jag honom än mindre, och beslöt att ej bevärdiga honom med ett besök, på det han ej måtte kunna skryta av den äran att hava haft mig hos sig. Därföre gick jag ej med honom till Bograngen, oaktat alla hans persvasitioner, utan följde med tullnären till Djekneliden (Kekklia), som låg på en långsträckt och jämn sandmo. Jag stack näsan in i tullskrivarens rum, men den osnygghet och fräna lukt, som där mötte mig, tvingade mig lika snart att draga den tillbaka. Här var 3 gårdar och 30 personer och hade ungefär 3 ¾ mil till kyrkan. De flesta av bönderna, så här som i Vilhula, hade redan fördjupat sig mycket nog i sina affärer med bruket Letafors, som nyligen här anlagts [och som nu] höll på att gripa an den ena efter den andra av sina grannar. De yngre här i byn förstodo allt för litet finska, och kunde ännu mindre tala det. Dock var detta allt ännu blott de gamlas språk. Landsvägen gick mitt emellan byn, och har förorsakat, att detta byfolk ofta varit överlupne av främmande folk och resande. Namnet till byn skall vara uppkommet därigenom, att en djäkne (antingen student, skolgosse eller gymnasist), skall fordom i tiden blivit mördad av sin följeslagare, ej i byn, men häremellan och Medskog vid en stor sten, som även fått därav sin benämning och ännu uppvisas. Härav kallades byn eller torpet Djekneliden, finnarna påstå dock, att detta ej blivit förövat av någon finne, utan av en svensk karl, som den olycklige tagit med sig för säkerhets skull över skogen.

Härifrån tog jag en karl, som följde mig gerad över skogen till Kymölä (Avundsåsen), där jag tog nattläger i den första gården, varest väl värden var borta, men vars hustru var så mycket fryntligare. Hon kunde en hop trollläsningar. Jag fick en liten kammare, där jag låg över natten, hade ditkallade de andre gårdskarlarne, med vilka jag pratade sent på kvällen. De lovade följande dagen följa mig till Hjerpliden. Här voro 3 gårdar, över 32 personer och hade 3 mil till kyrkan. Under samma fjärding låg 2:e torp i Kumpumäki (= Kompoberget. Övers:s anm.).  Den ena av dessa bönder hade en vacker dotter, som nyss förut varit hos mig och vilken jag försökt att lära stava finskan. Hon fick av mig ett exemplar av Runorna, med vilka hon sprang glad hem, att berätta sin lycka. Jag hoppades hon skulle komma tillbaka, men det gjorde hon icke.

[20 Thorsd.]. Avgick jag om morgonen med dessa 2:e värdar till Hjerpliden, på vägen voro vi inne i Kumpumäki-torpen, de voro båda nyss anlagda. Den äldre av torparna, vars stuga var 2 år gammal, hade dessförut bott 8 år i ett litet kyffe, som han visade mig, och som var gjort av bräder och jordtorv m.m., ungefär som en lappkåta. Där hade han bott med hustru och små barn, både somrar och vintrar. Vi sköto och stötte flitigt i mitt jakthorn på vägen, så att det skulle höras till Hjerpliden, dit jag i dag låtit sammankalla en hop folk, även från Norge. Då vi kommo till Hjerpliden (Hjerplia), gingo vi in till bonden Johan Danielsson Honkainen, som tycktes vara en utmärkt hygglig, förståndig och gästfri värd. Vid vår ankomst vimlade byn av folk, liksom man väntat konungen själv, landets fader. Detta var en stor by, men som bestod liksom av flera särskilda huvuddelar, än mer än mindre avlägsna - till ett avstånd av hela halva milen från varandra. Dessa voro förnämligast Hjerplia, 5 gårdar 60 personer, Kanala, 3 g. 23 p., Kupila, 1 g. 19 p., Pussåsa (Posåsen) 2 tp. 15 pers., Posåsmon 1 tp., 7 p., Kirkkomäki (Djurberg) (= Juberget. Övers:s anm.) 1 g., 1 tp., 20 p., Huuskola (Husketorp) 1 torp 5 personer, eller tillsammans 10 gårdar 5 torp, 159 pers. Ifrån Hjerpliden räknade man 4 mil till Dalby kyrka och från Kirkkomäki eller Djurberg 4 ½. Vilka som först anlagt denna by, kände man ej så noga, men att det varit av släkten Kanainen, vilken stam ännu finnes kvar. För det närvarande äro de flesta av släkten Honkainen.

Man skrev allmänt under allt, vad som förut blivit nämnt om kyrkan m.m. Man önskade helst, att den måtte bli i MedskogKirvenkangas, men var nöjd, om regeringen ville bestämma vilketdera stället vore bättre, Kirvenkangas eller Koivuniemi. De, som skrevo under, voro följande:


FULLMAKT IN BLANCO.

Hjerpliden den 20 december 1821.

Johan Danjelsson Honkainen, Hjerpliden. - Jon Mattsson Honkainen, Kanala. - Jon Jonsson Rintainen, Kirkkomäki. - Carl Mattsson Honkainen, Hjerpliden (Holta). - Matts Mattsson Honkainen, Kanala. - H:u Britta Clemetsd:r Kuosmainen, Hjerplia. - Olov Mattsson Hämäläinen, Hjerplia. - Hindrik Olsson Räisäinen, Hjerplia. - Olov Bertilsson Tossavainen, Possåsa. - Bertil Bertilsson Tossavainen, (fullm. Olov Bertilsson), Possåsa. - Matts Hindriksson Kanainen, Kanala. - Hindrik Thomasson Lehmoinen, Hjerplia. - Tp. Jons Persson Huuskoinen, Huuskola. - Hindrik Hindriksson Räisäinen, Kymölä. - Hindrik Carlsson Havuinen, Kymölä. - Tp. Pål Olsson Honkainen, Kumpumäki. - Brede Andersen Veteläinen, [ortnamnet?] - Lars Larsson Kymöinen, Halsjön. - Tp. Olov Jönsson Kymöinen (Elof), Possåsen. - Tp. Bertil Pålsson Tossavainen, Possåsen. - Tp. Carl Hindriksson Liitiäinen, Rangen. - Tp. Hindrik Svensson Honkainen, [ortnamnet?] 

De norrmän eller norska finnar, som här undertecknade sina namn, finnas förut upptagna under den 16 december i S. Vermunden. Dessa norska finnar jämrade sig mycket däröver, att Rosenkrantzska sterbhuset lyst på auktioner på deras hemman och ofelbart skulle sälja bort dem, innan alls hjälp från regeringen hunne ankomma. Jag tröstade dem därmed, att de ej så snart skulle finna någon köpare, som vore i tillfälle att prestera inför så stor summa, även om han finge 10 års anstånd med betalningen. De voro dock envise och ville, att jag skulle förbjuda dem att sälja nämnda hemman och skogar. Jag sade, att jag ej kunde förbjuda någon, att föryttra sin egendom, men ville skriva till dem. De bådo mig då ej förhala det, utan lämna dem min skrift. Jag insåg, att de liksom misstrodde antingen min förmåga eller avsikt. Jag gav dem därföre följande intyg, men bad dem noga överväga, om det vore rådigt att insända det till Contoiret, emedan det snarare skulle påskynda auktionen, ty nu finge de enligt det värde taxeringsmännen utsatt, men vid en auktion hoppades de, att de skulle stiga därutöver. Det lyder:

"Undertecknad får härmed giva Herrar Curatorer av Rosenkrantzska sterbhuset tillkänna, att samteliga bönderna på de under nämnda sterbhus underlydande skogar ingått med en underdånig böneskrift till regeringen, varuti de av Hans Maj:t Konungen i ödmjukhet begärt, att på något sätt bliva förhulpne till inlösande av sina hemman och skogar, vid nu snart förestående auktioner, antingen emot lån av deras hemman, skogar och gårdar, eller därigenom att regeringen själv ville inköpa dem, och sedan tillåta envar att utlösa sin andel däri. Vilket jag härigenom får Contoiret förständiga, med anhållan å deras vägnar, att de nu pålyste auktionerna måtte inställas, till dess svar från regeringen hinner ankomma, huruvida den gått deras önskningar till mötes.


Hjerpliden i Dalby finnskog den 20 december 1821.


CARL AX. GOTTLUND.

C.a.u.n.f."

Min värd ställde riktigt till ett kalas för min skull, ett stort bord var fullradat med all den mat, som huset förmådde. Jag med mina följeslagare från Kymölä placerades i gaveln, en hop andra hederliga finnvärdar, så på svenska som norska sidan jämte några släktingar och värden själv uppfyllde de andra platserna. Maten bestod mest 2 kötträtter. Brännvin saknades ej heller. Jag låg här över natten och hade till sidokamrat en av Kymölägubbarna, vilka båda tycktes just vara hedersmän. 

Någon av norska finnarna omtalte, att han för 16 år sedan i Gruseth by i norska bygden hos Olov Aarnesen i den s.k. gamla stugan sett en gammal norsk skattbok, som varit skriven på pergament med grova bokstäver och sneda rader. Däribland annat hade stått upptagne Piesala, Raatikkala och Pulkila byar.

Man omtalte i dessa byar, huru för några år sedan en bruksbokhållare från Letafors ihop med några smeder ihjälslagit en smedlärling på en is, där han ock hittades om morgonen, att det blivit nedtystat, och att bokhållaren rymt, varit borta några år men ditkommit ånyo, men för det närvarande åter var borta därifrån.

I likhet med vad som anförts i Karlstads veckotidning för 1775, n:o 6, där det omtalas om några finnar, som om natten bortsnappat sina hästar, vilka dagen förut på auktion blivit bortsålda, konfiskerade för timmerkörare, så berättades mig nu här, att bonden Johan Larsson Honkainen i Barkåsen (som ännu lever) tagit av länsmannen Lars Nordkvist 2:e hästar, som han för ett par år sedan confiskerat på sjön under Djekneliden och redan medfört till Bograngen, där bönderna narrade honom att stanna över natten. Sent om aftonen ingick Honkainen till honom, begynte att formera gräl med honom, drog honom ut från sängen på golvet och ämnade liksom formeligen piska honom. Länsmannen skrek allt vad han orkade. De andra finnarna låddes sova och ej höra det. Svenskarna, som han hade med sig till hantlangare sprungo sin herre till hjälp, under vilken tid Honkainens kamrater borttogo sina hästar, så länsmannen hade intet för besväret.

 
[21 Fred.]. Jag hade ännu en gång folket tillsammans, en av de norska finnarna omtalte, att några finnflickor på norska sidan blivit infiscerade med veneriskan av en dräng i Aspberget. Jag skrev upp deras namn och tecknade mig saken till minnes. Sedan jag änteligen fått mina hundar från Medskog, på vilka jag väntat nog länge, i anseende därtill att den bonden, som i går skulle hämta dem, hade supit sig full på vägen och somnat på snödrivan i skogen, och en annan måste sedan sändas i hans ställe. Gick jag härifrån till Aspberg. Jag fick en av torparna i Rangen, benämnd Anders Hindriksson Liitiäinen, att följa mig till Bringsåsen. Det var litet kallt och snögade, likväl buro ej kärren, utan man hade att vada i jämnt till knäet i hälften snö och hälften vatten. För att få se den namnkunnige och så mycket omtalte stora björnskytten Per Jonsson Huuskoinen, eller som svenskarna kallade honom Huske-Per, beslöt jag göra en krok genom Huuskola (Husketorp). Jag var nyfiken att få se honom i anseende till det rykte han hade om sig. Ej blott därföre att han var den snällaste skytt i Sverige och Norge, man kände, och så flink skidlöpare, att det ej fanns så svåra fjäll, för vilka han ej störtade sig ned, ofta lodrät genom luften, så skidorna på långa stunder ej rörde snön. Utan han var lika mycket känd för sitt goda hjärta. Ingen har ännu gått ohulpen ifrån honom. Och då han var i sina välmaktsdagar, så delte han förnöjd med sina grannar det lyckan hade givit honom mer än dem. Dessutom - ehuru skytt har han aldrig varit fallen för drycker och dryckeslag, varuti man bortsupit förståndet och sinnet. Nu var han en gammal orkeslös gubbe, genom sin sons liderlighet och andra felslagne planer, har han blivit alldeles ruinerad, emedan han, hänförd av sitt ömma hjärta, aldrig kunde neka honom sin hand och sitt bistånd, då han bad honom därom. Nu var han nästan uslare än en tiggare, alla de, han fordom hjälpt och lättat, föraktade honom, och hans son, lika fattig som han, undflydde hans åsyn. Sitt torp hade han jämte all sin egendom givit och sålt bort, mot det att de, som fått dem, skulle föda honom till hans dödsdag. Visst föda de honom, men de föda honom som en rotetiggare i uselhet och elände. När vi kommo till den lilla kojan, där han bodde, fordom som värd, nu som på andras nåd, visade min ledsagare mig hans skidstav (Porkka), som stod utanför knuten och med vilken han han alltid gick och stödde sig. Jag tyckte liksom jag skulle ingå i någon helgedom, då jag öppnade den låga dörren till hyddan. Jag gick in i ett litet skumt kyffe. På den beskrivning jag fått igenkände jag genast Huuskoinen, sittande på framstolen och flätande någon korg av vidjor. Han var nästan alldeles naken, med några flikar av en söndersliten päls på kroppen. Var fåtalig och ville i början knappt svara mig. Men sedan jag sagt, vem jag var, orsaken varföre jag kommit dit, samt givit honom en 18 sk. sedel i drickspenningar att köpa sig tobak för, vilket han även nu saknade, fick jag snart hans förtroende. En glad min genomskinade ur hela hans ansikte, och han tycktes, då han fått höra, att jag var skytt, helt och hållet förglömma sin ålderdom och den förnedring, varunder han nu nödgades leva. Han berättade mig hänryckt och förtjust många av sina jakthistorier. Han var nu 89 år gammal, av medelåldrig växt, hade ett utomordentligt gott och skönt gubbansikte, måste som ung varit mycket vacker. Skulle ännu vid denna ålder varit kry, om ej hunger och svält i förtid nedlagt hans krafter och gjort honom orkeslös. Han har i sina dagar skjutit 67 björnar, av vilka han blott skjutit 4 om sommaren. 3 hade han stuckit ihjäl med syller (de hade varit helt små ungar, som ännu ej haft sin syn - han påstod, att björnen födes blind till världen), 1 hade han ihjälslagit med sin skidstav och en med bössan. Han hade dessutom skjutit 11 älgar, utom loar, rävar m.m., men ingen varg. Hans farfar, Olov Staffansson Huuskoinen, hade först kommit hit på skogarna och först upptagit Bringsåsen, antingen han kom från Finland eller från andra skogar, visste han ej. Men som frosten här alltid skadade hans grödor, flyttade han och upptog Torpvallen vid Rangen, och sedermera flyttade han även härifrån och upptog först Huuskola. Huru väl hade han ej förtjänt sig någon pension, för det han rensat landet från dessa vilddjur, med livsfara. Mången njuter den för intet. Jag hade gärna velat giva honom något mera, min kassa tillät det ej, den begynte nu krypa ihop av alla krafter. Bakom en av bodarna lågo ännu 10-11 björnskallar.

Som dagen var kort och jag hade ännu långt fram, fick jag ej länge sitta och prata med gubben, vilket jag dock önskade. Min ledsagare, påminte mig sedan flera gånger att ej dröja och försäkrade. Att mörkret skulle nå oss, innan vi hunne till Bringsåsen, dit vi hade närmare 1 mil. Vi gingo efter en stund över sjön Rangen, som tycktes vara utmärkt ful, med ett par holmar i den övre ändan. Också var den ej bebodd av fler än de två s.k. Rangtorpen (Torpa) vid den sydöstliga stranden. Min ledsagare var en stor pratare och av allt, som jag hade orsak att sluta, en storljugare. Det var ej underligt. Han var fullkomligt svensk, ehuru av finsk extraction. Han kunde ej ett ord finska, och det var besynnerligt, vad redan hans uppförande skiljde sig från finnarnas. Utom det liderliga skrytet om sig själv, sin släkt och sina föräldrar, förstod han i andra ämnen intet att prata. Han beskrev sin fader, Hindrik Liitiäinen, att han varit en stor björnskytt och nästan alltid ihop med sin granne Huuskoinen. - Men tillika en stor trollkarl, vilket ej den andre var. De voro alltid efterskickade av svenskarna till bygden att jaga och skjuta deras björnar, själva tordes de ej och kunde det icke. Bland annat berättade han mig en vidlyftig historia om en björn, som Huske-Per skjutit flera dagar på, och ej fått kulan att gå in - men Liitiäinen sköt den till slut. Och då den flåddes, sutto alla kulorna emellan skinnet och isterhinnan. En svart katt, som klöst Liitiäinen i ryggen, då han härifrån hemkom, slutade historien. Dessutom berättade han mig en ynkelig historia om sin mor, som drunknat hem i viken, eller rättare sagt ihjälfrös i vattnet utan att drunkna. Hon hade hemkommit från Norge, dit hon varit att köpa sig lin. Hon bar sin linsäck på ryggen, dottern den andra. Då de gingo över isen och kommit nära till hemstranden, var ett ställe så svagt, att det var omöjligt att komma över. Sönerna hade från torpet sett detta och bett henne vända om. Hon hade gjort det, men i detsamma fallit i, dottren ävenså, men hon hade sluppit upp. Linsäcken, som var fastbunden på ryggen, tog emot iskanten, och höll henne uppe, så att blott magen och benen voro i vattnet. Den starka kölden hade fastfrusit säcken vid issörjan, så han ej slapp fram eller tillbaka. Sönerna och mågen försökte på allt sätt att komma henne till hjälp. De föllo själva i. De höggo i skogen långa sparrar och sköto henne under vardera armen, att hon hade lättare att hålla sig uppe. Förgäves sökte de med små kälkar nå henne. Hon sade blott: "Gack i Jesu namn ej hit och gör av med Eder, det är nog med det att jag dör". Då de slutligen nådde henne, sjönk huvudet åt axeln och hon var stendöd. Hon hade sålunda suttit, ja en timme i det kalla vattnet. Vi gingo över stora ofantliga mossar hela vägen, några berg, av vilka Fjeroberget (?), [Fjärhanberget] (?) var ganska högt, lämnades till venster. I skymningen kommo vi till Bringsåsen. Mannen var själv ej hemma, men hustrun tog gästfritt emot mig, sedan hennes släkting, min följeslagare, presenterat mig. Här hade man ännu ej hört ett ord om min person och mina resor. Hustrun var den enda, som kunde tala finska. Då hon talte svenskan, så lät det så gott, så man kunde trott det var en ängel, som talte; hon hade även gott tycke, ehuru ej vacker. - - - - 

Jag stannade här över natten. Hennes man hemkom även; var en duktig karl, även en björnskytt, hade skjutit 7 björnar.

[22 Lörd.] Här slutar detta häfte och även dagboken över värmlandsresan.



"En finne från Brandwolds Finnskogar i Norrige." Från C. A. Gottlund, Antiquariska samlingar III, s. 817.
Foto: Museiverket, Helsingfors


Faksimil ur Gottlunds dagbok


Källa: GOTTLUND, C. A., Ur: Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821, ISBN 82-90629-00-1