FRANS AUGUST LINDSTRÖM. 1894–1906.

F. i Karlskrona 1834 5/9, son till handl. August L. och Ida Julia Cavalli. Efter enskilda studier stud. i Uppsala vt 1861, teor. teol. ex. vt 1864, prakt. teol. ex. s. å. 8/12, prv i Uppsala för Lunds stift 1865 21/3, folkskollär.-ex. i Uppsala 1866, jus indigenatus i Karlstads stift 1868 24/7, pastoralex. i Karlstad 1872 25/9. Adj. fr. 1865 21/3 i Kungsholms, Klara, Jakobs-Johannes och Finska förs., pred. vid Stockholms stads arbetsinrättning och föreståndare och lärare vid Stockholms uppfostringsinrättning för värnlösa barn 1868 14/9–1876 30/4, bitr. pred. vid Blasieholmskyrkan 1876–1892, föreståndare för Stockholms stadsmission 1871–1893 och för Israelsmissionen 1874–1894, kh i D. 1891 5/12, tilltr. 1894 1/5, p. e. b. avsked fr. o. m. 1906 1/5, flyttade till Hälsingborg och 1916 till Stockholm. Död i Stockholm 1924 14/9.

August Lindström

När F.A.L. vid sextio års ålder tillträdde Dalby, var hans egentliga livsverk avslutat. Det hade utförts inom Israelsmissionen, vars upphovsman i vårt land han var. Avgörande för hans liv blev en vistelse hösten 1867 hos v. past. Hans Jakob Lundborg i Grythyttehed, Evangeliska fosterlandsstiftelsens grundare och gift med en syster till hans blivande hustru. Hos Lundborg, som dog detta år, hade han tjänstgjort någon tid. Här kom han att stifta bekantskap med en nosk tidsskrift, Missionsblad for Israel, varav han tog djupa intryck. Sedan dessa några år grott och mognat, utgav han i jan. 1874 första numret av Missionstidningen för Israel,vilken han redigerade till sept. 1894, de första åren i föreningen med P. P. Waldenström. År 1875 grundade han Missionsföreningen för Israel, vars namn sedermera förändrades till Föreningen för Israelsmission. Hans främsta insats till förmån för judarna var ett proselythem för judeynglingar upprättat i Sundbyberg 1879 och strax flyttat till Stockholm, där det omsider kom att bestå av ett större hus med 30 rum och ett mindre med 10 rum. Det beredde F. A. L. åtskillig glädje men även djup sorg. Ett stort antal judeynglingar fick här undervisning och framför allt ett hem. "De voro alla i hemmet som en enda stor familj och fingo erfara verklig föräldravård. Disciplinen var mycket sträng, och det behövdes väl för att kunna hålla ordning på en mängd oroliga element, som kommo in i hemmet. Mången hård kamp utkämpades mot trots och övermod, och flera måste lämna hemmet, ej därför att de blevo utdrivna utan därför att de ej längre kunde stå emot den mäktiga ande, som rådde därstädes". (K. V. Gustafsson i Handl. vid prästmötet 1929.)

"Det fordrades i sanning August Lindströms starka ande och väldiga kraft för att kunna tämja de ofta bångstyriga sinnena", (Hjalmar Stenberg, På Israels sködefält. Svenska Israelsmissionens arbete under femtio år, Sthlm 1925, s. 54 ff.) säger Hj. Stenberg. Denne författare talar i dunkla ordalag om "mörka skuggor, som icke ens kunna nämnas", och tillägger, att en av ynglingarna "förorsakade sedan missionens ledare så mycket lidande, att det ville mer än mänsklig kraft till för att kunna bära det". F. A. L. avslöjar i sin missionstidnig 1888 att "över proselythemmet gick en stormvind, som hotade att nedbryta allt därinom". Dessa antydningar synes syfta på en händelse, som biskop Rundgren berör på tal om F. A. L.: "Han är känd från Stockholm såsom den där haft ett institut för jude-omvändelse, vilket för några år sedan vållade honom den smäleken att en jude-pojke rymde med hans hustru". (Rundgren, s. 3182.) Allt som i övrikt är känt om fru Lindström talar till hennes förmån. Biskop R. vitsordar, att hon var en begåvad och angenäm människa.

I samband med denna kris sökte sig F. A. L. bort från Stockholm. År 1889 var han uppförd på förslag till kh-tjänsten i Gillberga och året därpå i Ärtemark. Vid valet i D. 1891 15/11 erhöll han 7265 röster av 8237 avgivna. Den omplantering i en ny miljö, som förflyttningen till D. innebar, krävde av honom en omställning i beteende, som inte utan svårighet kunde genomföras. "Vanan att fostrande inverkan inverka på en mängd unga män, hos vilka det gällde att sätta sig i respekt, gjorde att han även ute i landsförsamlingen kom att uppträda på samma sätt. Han krävde respekt och vördnad och väntade, att alla skulle resa sig, då han inträdde i ett rum, där människor voro församlade. Man behöver inte känna den värmländska allmogen mycket för att förstå, huru det kunde gnissla innan man lärt känna hans verkliga väsen. Den tillströmning till kyrkan, som skedde i början, tog snart slut, och Lindströms påbud, att de som kommo först, skulle taga plats längst inne i bänkarna, för att de kommande icke skulle behöva trängas, blev därför ganska överflödig. Det blev blott några ,som satte sig på läktaren likt "skrämda höns", för att citera hans fru, under det att kyrkan var tom. Och även inför hans övriga strävanden ställde sig församlingen oförstående, såsom hans arbete för åstadkommande av ett ålderdoms- och barnhem. Folket fick för sig, att det skulle bli ett hem för judar, och entusiasmen för denna sak var ganska liten. Men så småningom slog stämningen om, till stor del tack vare hans maka, som här liksom alltid gick medlande fram och göt olja på de upprörda vågorna". (K.V. Gustafsson i Handl. vid prästmötet 1929.) Ju mer man lärde känna honom, framför allt hans uppoffrande sinne och goda hjärta, desto mer kom man att värdera honom. Ålderdoms- och barnhemmet, som han länge kämpat för, blev till sist verklighet. Med tiden kom fler människor till kyrkan, och församlingens sorg var uppriktig när han efter tolv års tjänst begärde avsked. Detta steg hade sin orsak i en överhandtagande blindhet, som under hans senare levnadsår blev fullständig. Under hela dalbytiden var han ur stånd att föra kyrkböckerna varför han måste ha adjunkt.

Till Hälsingborg blev han kallad av den kände industrimannen, politikern och filantropen, konsul Petter Olsson, som predikant och själasörjare för dennes arbetare. Konsul O. var varm anhängare av Evangeliska fosterlandsstiftelsen och i detta avseende själsfrände till F. A. L.
Som predikant var F. A. L. mycket framstående. På grund av sin blindhet måste han extemporera, och biskop R. säger, att han gjorde detta på ett mästerligt sätt. Hans förkunnelse var starkt påverkad av Rosenius.

G. i Kila 1886 21/10 m. Elna Matilda Lignell, f. därst. 1847 17/2, död i Stockholm 1922 7/2,dotter till prosten Anders L. och h. 2:dra h. Regina Matilda (Tilda) Poignant.

Tryckta skrifter: Om Herrans H. Nattvard, Sthlm 1867. – Israel, minnen från missionsstunder. Sthlm 1882, 32 s. – Om missionen bland Israels folk. Föredrag vid allm. sv. luth. prästkonferensen i Stockholm 1881 (i dess förhandlingar s. 292–298). – Predikan på
 trettondedagen och på 2:dra sönd. i fastan (i Predikningar utg. af Stockholms prester, I. Sthlm 1885, s. 126–139 och 278–291). – Mänskliga styckeverk och gudomliga mästareverk. Pred. på 17:de sönd. efter tref., Sthlm 1896. 22 s. – Gud är kärlek och Jesu Kristi lära och gerningar. Två föredrag. Sthlm 1897. 24 s. – Predikan på 20:de sönd. efter tref. (I Predikningar utg. af Evang. Fosterlandsstiftelsen, 1:sta årg. Sthlm 1898–1899, s. 704–712.) – Red. Missionstidning för Israel 1874–1894.