EMANUEL BRANZELL. 1831 – 1836.

F. Glänne, Alster, 1805 24/4 (enl. Alsters fb. Födelsedatum uppges annars alltid till 5/5), son till bergsmekanikus Bengt B. och Anna Gustafva Forsell. Till Karlstads skola 1823, stud. i Uppsala 1827 9/10, prv 1828 13/6, km-adj i Järnskog s. d.,adj i Köla 1829 1/5, dito i Dalby 1830 15/9, kapellpred. i F. s. å. 11/12, tilltr. 1831 1/1, på egen begäran avsked från tjänsten 1836 10/8 och från prästämbetet 1849 13/10. Död i Stora Skärmnäs, Brunskog, 1888 5/1.

Emanuel Branzell
Oljemålning

E. B. var på mödernet syssling till skalden Esaias Tegnér, och en av hans systrar var gift med farfar till Gustav Fröding. Kort men betydelsefullt blev hans arbete i Värmlands nordligaste församlingar. I dessa fann han "ett vidsträckt fält för sin verksamhet och många svårigheter att bekämpa för att få ordning och skick i sin församling, som var en vildmark både i timligt och adligt hänseende. Han befann sig bland ett främmande folk i en oändlig och oländig skogsbygd utan vägar, utan kyrkor. Situationen var missionärens.

. . . Han upplade kyrkböcker, övervakade både kyrkornas uppförande och prästgårdens iståndsättande, lärde finnarna kyrkoskick och annan hyfsning och grep med kraft in emot den florerande dryckenskapen, införde vaccinationen, ombestyrde utdelningen av den säd, som under då rådande nödår skänktes till finnarna från skilda håll och fick för detta besvärliga arbete ett varmt tack i Carlstads Tidning 25/6 1831, och genom besparing av under nödåren 1830–31 till finnarna skänkta medel grundlade han fattigkassan i Finnskoga, där ingen ordnad fattigvård förut fanns". (Brom. saml.) Själv skriver han: "Med förbigående av de kroppsliga mödor jag i dessa vildmarker måste uthärda, där oftast himmelen var mitt tak och stockelden var min sängvärmare, mötte mig de värsta svårigheter uti folkets okunnighet uti kyrkans minsta fordringar, särdeles uti de södra trakterna". (E. Branzell, Beskrifning. . . . . .  öfver . . . Finnskoga, s, XX.)

Efter några år undergick den unge prästen en högst oväntad förvandling. Ensamheten och isoleringen och de svåra arbetsvillkoren bröt uppenbarligen ned hans nerver. Ärftlig belastning torde ha bidragit till att hans motståndaskraft sviktade. Bl. a. tvenne systrar, den ena farmor till Gustav Fröding, visade uppenbara tecken till själssjukdom. Den forne nykterhetsivraren, som ännu 1836 betecknade brännvinet som en överflödsvara, dukade enligt traditionen under för brännvinsbegäret. Detta föreföll så obegripligt, att hans omgivning sökte förklaringen i finsk trolldom. En tradition, som det kanske ligger någon sanning i, säger att han under flera veckors ihållande, svår tandvärk tillgrep brännvin för att döva smärtan och därigenom fick smak för detta.

Förändringen i hans liv torde kunna dateras till eftersommaren 1834, då han åtnjöt en tids tjänsteledighet. Ungefär vid samma tid flyttade hustrun med barnen till hennes föräldrahem i Nyed. Därefter hade han förnyad tjänsteledighet 1835 1/1–1836 1/5. I juni sistnämda år konsulterade han läkare i Karlstad, men var närvarande vid biskopsvisitation i F. 30/7, då han biträdde med att förhöra ungdomen. Den närmare anledningen till tjänstledigheterna är okänd. Själv omnämner han i sin "Beskrifning" av 1836 sin "under några år av helt naturliga orsaker inträffade sjuklighet". (A. a., s. XXIX.) Om sjukdomens art vet vi ingenting. Nämnda "Beskrifning", som sannolikt kommit till såsom ämbetsberättelse med anledning av den förestående biskopsvisitationen, är ett värdefullt dokument, välskrivet och innehållsrikt och vittnar ingalunda om att författarens andliga krafter var brutna. I visitationsprotokollet sägs också, att hans hälsa förbättrats. (Vis.-prot., KDA.) Icke desto mindre hade han redan före visitationen begärt avsked från sin tjänst som kapellpredikant. Först 13 år senare erhöll han på egen begäran avsked från prästämbetet.

Sedan han lämnat sin tjänst är det tydligt, att det olyckliga släktarvet trätt i dagen och förmörkat hans sinne. Han började en ambulerande tillvaro bland släktingar och studiekamrater, vilka visade honom medkänsla och barmhärtighet. Någon definitiv brytning med familjen, som alltjämt bodde i Nyed, inträdde inte på länge. Hans yngsta barn föddes så sent som 1843. Under sina besök hos ämbetsbröder hände emellanåt, åtm. på 1840-talet, att han predikade i kyrkorna. Åhörare erinrade sig sedermera från sådana tillfällen hans vackra stämma och milda väsen. (Brom. saml., avskrifter av samtida vittnen.) Ett visst stamhåll fick han hos sin svåger Jan Fröding på Alster, Karlstads Ifs, sålänge denne levde, och därefter på Gunnerud, Alster, hos hans änka, E. B:s syster. Där var ett rum reserverat för hans räkning i kontorsbyggningen intill hennes död 1872. Tidvis undervisade han barnen på bruket och var dessutom road av rävfångst. "Då vårvindarna kommo, kom även vandringslusten över honom", säger Cecilia Fröding. (Brom. saml., avskrifter av samtida vittnen). Denna bevarade han ända in i ålderdomen. Han tillverkade snusdosor av näver och tagelborstar, som han sålde under sina vandringar. Annars var det någorlunda sörjt för hans uppehälle efter tidens förhållanden. När han fick avsked från prästämbetet, beviljades han av stiftets prästerskap ett visst årligt underhåll under sin livstid och därefter änkehjälp åt hans hustru, om hon överlevde honom. Slutligen beviljade honom prästmötet 1875 ett årligt bidrag av 100 kr ur cassa pauperum. Efter systerns död bodde han mestadels i Brunskog och var de sista åren inackorderad hos en bonde i hemmanet Vikene. Sedan han fallit av en stol och skadat lårbenet, så att han inte längre kunde gå, var man inte i stånd att kunna sköta honom längre där. I juli 1887 blev han istället inackorderad i St. Skärmnäs, samma socken, där han efter några månader avled.

Enligt traditionen dukade han under för brännvinstörsten. Ett litterät uttryck har denna tradition fått i Prästen Bodenius i Gustaf Frödings Räggler och paschaser. Någon grund fanns väl för Frödings bild av E. B., men att den måste vara mycket överdriven, har påpekats av John Landquist. (J. Landquist, Gustav Fröding. Sthlm 1956, s. 24–27.) Att spriten tärt på hans hälsa, kan inte förmärkas, och att han som prästen Bodenius hade ett förfallet utseende och var uppsvälld och röd i ansiktet av omåttligt brännvinsbruk, motsägs av personer, som sett honom i levande livet mot slutet av hans levnad. "Även som gammal såg han bra ut", intygar km A. E. Molinder. (Brom. saml., avskrifter av samtida vittnen). Siri Fröding-Torgny säger: "Jag minns så vacker jag tyckte han var med sina blå ögon, sitt vita hår". (Siri Fröding-Torgny, Min kusin Gustaf Fröding. Upps. 1953, s. 38–39.) Detta var fyra år före hans död. Hon tillägger: "Vi barn voro mycket glada, när `morbror Malle´, som vi kallade honom, kom för han brukade blåsa för oss i en pipa, som han skurit av sälg, och då brukade vi dansa efter hans musik". "Hans uppträdande var belevat, behagligt och intressant", skriver Cecilia Fröding. (Brom. saml., avskrifter av samtida vittnen.) Det porträtt man har av honom, är målat i början av 1830-talet av en norsk eller dansk målare K. P. Lehman. Den tidigare gängse åsikten att E. B. stått modell för Selma Lagerlöfs Gösta Berling, torde få avskrivas, sedan författarinnan bestämt förnekat, att så varit fallet.

G. i Nyed 1832 12/3 m. Matilda Sandberg, f. i Upperud, Nyed, 1809 5/7, död i Motala 1891 1/3, dotter till konstmästaren vid Persbergs gruvor Erik S. och Anna Sofia Follin. Barn: Karl Rudolf, f. i S.F. 1832 5/12, död därst. 1833 4/6.–Sofia Gustafva, f. i S.F. 1834 3/3, död i Arvika 1887 7/2, g. i Arvika 1866 17/5 m. tullkontrollören Karl Fredrik Leonard Holmgren, f. i Stockholm 1818 7/7, död i Arvika 1887 7/12, i hans 2:dra gifte (g. 1:o i Långserud 1855 27/12 m. Sofia Julia Josefina Edgren, f. på Sälboda, Gunnarskog, 1832 15/11, död i Arvika 1865 20/2, dotter till hovrättsnotarien och brukspatronen Adolf Fredrik E. och Ulrika Katarina Unger). – Johan Erik, f. i Upperud, Nyed, 1836 26/4, urmakare, hemmansäg. i S. Råum, Nyed, död därst. ogift 1901 24/5. – Fredrik Fredinand, f. i U., N., 1843 14/8, bergsingenjör, anställd vid olika pappersbruk, bl. a. Grycksbo, Motala, Hannebol i Tösse, död i Örebro 1906 16/11.

Tryckt skrift: Beskrifning öfver Nora et Södra Finnskoga nya kapell-församlingar uti Carlstads stift. (I Petrus Nordmann, Finnarne i mellersta Sverige. Helsingfors 1888, s. XIX–XXXII.)