Ragnar Nilsson och folkminnesinsamlingen

Få Säfflebor och än färre utanför kommunen känner idag till Ragnar Nilsson i Takene, Södra Ny. Enstaka hembygdsintresserade kan visserligen ha sett böckerna Folktro och folksed på Värmlandsnäs men omfattningen av hans livsverk är till och med okänt i Södra Ny. Om man däremot av någon anledning besöker folkminnesarkivet i Göteborg inser man tämligen omgående vidden av hans verksamhet. Sammanlagt lämnade nämligen Ragnar Nilsson in över 50 000 handskrivna sidor folkminnesuppteckningar till arkivet. Hans material dominerar därför fullständigt samlingarna. Därutöver sände han in över 11 000 sidor till andra svenska folkminnesarkiv. Utan jämförelse är han således den genom tiderna mest produktiva upptecknaren i Sverige. Men vem var då denne Ragnar Nilsson och varför ägnade han större delen av sitt liv åt att resa runt och intervjua äldre människor?

RAGNAR NILSSON OCH FOLKMINNESARKIVEN

Ragnar Nilsson föddes den 5 februari 1893 i Bro socken. Han gick på Säffle samrealskola, där han bland annat läste grekiska och latin. Som lovande student fortsatte han att läsa på ett gymnasium i Eslöv. Men ekonomiska problem gjorde att han vid tiden kring första världskriget fick avbryta sina studier. Istället kom han under en period att arbeta som folkskollärare i Eskilsäter. Han hade även venia och tjänstgjorde som vicepastor och predikobiträde, främst i Millesviks pastorat men även på olika platser i Linköping, Visby, Lund och i Strängnäs stift.

Under några år på 1920-talet var han gift med en småskollärarinna på Värmlandsnäs och fick under äktenskapet två barn. Han var under decenniet även en flitig tidningsskribent, bland annat i Seffle-Tidningen, Nya Wermlands-Tidningen, Västgöta-Dals Tidning, Gotlands Allehanda, Provinstidningen Dalsland och Nerikes Allehanda. Artiklarna han skrev utgjordes ibland av religiösa betraktelser men oftast var de av kulturhistorisk karaktär. Bland annat skrev han en längre serie artiklar om Herresäten på Värmlandsnäs i Värmlands Läns Tidning år 1925.

Ragnar Nilssons karriär som upptecknare började 1926 då han av Hilding Celander vid Västsvenska Folkminnesarkivet (VFA) i Göteborg övertalades att börja uppteckna folkminnen på Värmlandsnäs. Av arkivet definierades folkminnen då som "allmogens genom muntlig tradition bevarade kultur i form av tro, sed och diktning". Som upptecknare blev därför Ragnars uppgift till en början att intervjua äldre människor på landsbygden om till exempel tron på övernaturliga väsen, folklig läkekonst, visor, ramsor, firandet av livets och årets högtider eller sagor. Men i takt med att arkivets verksamhet ändrades kom även Ragnar delvis att fokusera nya ämnen. Så började han på det tidiga 1940-talet göra uppteckningar i olika västsvenska städer och senare behandlade han ämnen som emigration, samhällsförändringar och industrialism. Men oavsett tidsperiod kom merparten av de uppteckningar Ragnar Nilsson gjorde för Göteborgsarkivets räkning att behandla landsbygdens muntliga kulturhistoria.

Även om han periodvis var telegrafföreståndare och även arbetade med sin släkts jordbruk kom Ragnar Nilsson i nära tre decennier huvudsakligen att livnära sig som kringresande upptecknare. Vart än arkivet ville skicka honom reste han. Han besökte så gott som alla socknar i Dalsland och Värmland och vid flera tillfällen gjorde han även uppteckningsresor till olika delar av Bohuslän och Västergötland. Sammanlagt intervjuade Ragnar Nilsson tusentals personer men han besökte betydligt fler. Att inte alla som besöktes kunde eller var villiga att berätta något om det som efterfrågades framgår av ett brev som Ragnar skrev 1927 om sitt arbete på Värmlandsnäs:

Ragnar Nilsson från södra ny är den genom tiderna mest
produktive folkminnesupptecknaren i Sverige. Här som ung
student 1913. Foto: Ludvig Åberg

Mången gång mötes man av kyla och får gå med oförrättat ärende. Någon undrar, vad man skall med det här skrocket att göra, en annan kanske inte vågar yppa något av religiösa skäl, en tredje "anar ugglor i mossen" och skulle inte förmås berätta för allt guld i världen, en fjärde undrar om det kan vara lönande att fara omkring så där o.s.v. Men så slutligen råkar man en gammal orädd odalman el. kvinna, och då har man nått sitt mål. Nu tar det ju kanske någon timma, innan han hinner berätta om sitt slip och släp i ungdomsdagar. Detta måste man höra med tålamod, och samma "visa" gå igen hos alla gamla. Men med en smula tålamod föres meddelaren över till andra områden, och då kan tålamodet ge valuta.

Vissa ämnen var svårare än andra att ta upp under intervjuerna. Även om det på 1920-talet inte var särskilt vanligt med människor som faktiskt trodde på övernaturliga väsen var folktron ett känsligt ämne för många äldre på landsbygden. Om inte annat var många gamla rädda för att någon skulle få för sig att de faktiskt trodde att tomten eller något annat väsen existerade. Till en journalist berättade Ragnar Nilsson att det därför ibland kunde "dröja långt in på kvällstimmarna, när de första suparna hunnit att lätta på talträngan, innan de började berätta".

Under själva intervjuerna använde Ragnar ibland särskilda listor eller böcker med tematiskt sorterade frågor. Bland annat nyttjade han Frågebok för folkminnesinsamling som 1934 författades av arkivföreståndaren Carl-Martin Bergstrand. Boken innehöll 500 frågor som skulle ställas till var och en av de intervjuade. Exempel på frågor är: "Berättas det om någon, som skrivit kontrakt med djävulen?", "Vad trodde man om frimurarna"? "När ansågs harvningen böra begynnas?", "Hur betedde man sig för att få fiskelycka"? Och "Beskriv majstången sådan Ni minns den från Er ungdom". Samtidigt som Ragnar till exempel fick höra på berättelser om äldre tiders julfirande gjorde han anteckningar som sedan renskrevs på särskilda blanketter och skickades in till arkivet. Som tidigare nämnts blev resultatet av arbetet åt Göteborgsarkivet över 50 000 sidor uppteckningar, varav drygt 6 500 är resultatet av hans arbete i Näs härad.

Periodvis arbetade Ragnar Nilsson även åt andra arkiv. Han fokuserade då delvis andra ämnesområden. Lite förenklat kan man säga att han för Göteborgsarkivets räkning dokumenterade immateriell kultur medan intervjuerna för Uppsala och Stockholmsarkiven främst rörde materiell eller social kultur. För Uppsala landsmålsarkivs (ULMA) räkning besvarade han till exempel frågelistor om lövtäkt, statare, eldgörning, skörd, belysning, garvning, byorganisation och fattigvård. Bland de omkring 6 000 sidor han levererade till ULMA återfinns även resultatet av några norrländska stadsundersökningar. Även åt Nordiska museet besvarade han frågelistor, till exempel om kyrkbåtar, friargåvor, knuttimring, husgrunder, spånaskar och torkhus. Förutom fotografier och några föremål från Näs härad finns drygt 5 000 sidor frågelistsvar gjorda av Ragnar Nilsson i Nordiska museets samlingar. Därutöver arbetade han kortare perioder åt Skidmuseet och Värmlands Museum.

I början av 1950-talet kunde Ragnar Nilsson inte längre fortsätta med uppteckningsarbetet på grund av sjukdom. Han avled efter en längre tids sjukdom den 10 september 1974.

MOTIV I TIDEN

Varför ägnade då Ragnar så mycket tid åt att dokumentera folk minnen? Givetvis var den ekonomiska ersättningen inte helt oväsentlig. I början av 1930-talet fick Ragnar oftast 50 öre per sida som godkändes av arkivpersonalen. Men ersättningen skulle även täcka resor och uppehälle. Om han främst eftersträvat ekonomisk vinning borde han alltså valt ett annat och mer lukrativt yrke. Förklaringen ligger snarare i hans brinnande intresse för kulturhistorien i kombination med samhällsomvandlingen och den allmänna vurmen för allmogen i början av 1900-talet.

Förledet "folk" i orden folkminnen, folktro och folksed avsåg åtminstone fram till tiden efter andra världskriget detsamma som den svenska allmogen. Allmogekulturen betraktades som oförstörd, genuin och nationell. Man menade alltså att det fanns en specifik svensk kultur som till exempel skilde sig från den norska eller tyska. Samtidigt betraktades denna allmogekultur som något utdöende. En sämre och internationell kultur troddes snabbt vara på väg att ta över. Dessa tankar delades av merparten av Sveriges befolkning oavsett politisk tillhörighet. Av brev till arkivet framgår att även Ragnar menade att möjligheten att dokumentera allmogens nationella kultur snart skulle vara förbi:

Med varje år som går tillända försvinna horder av folkminnesskatter, som aldrig mer skola bliva tillgängliga för forskningen. I de flesta socknar är det blott ett ytterst fåtal åldringar kvar, som bära med sig bygdens tradition.

Industrialismen och föraktet för allt gammalt och fäderneärvt höll på att alldeles avskära bandet mellan det som var och det som arbetat sig fram till att intaga högsätet i en ny tid. Man var nära att glömma folk och tider som gått, för allt nytt, modernt och febrilt.

Betoningen av den allmogekulturen som något utdöende medförde tanken på att insamlingen var ett engångsarbete och samtidigt ett räddningsprojekt. Känslan av att vara ute i "elfte timmen" gjorde att arkivet, precis som länsmuseerna och hembygdsrörelsen, under 1920- till 1940-talet frenetiskt koncentrerade sig på insamlingen. Det är också förklaringen till att det i stort sett enbart var äldre människor som intervjuades. Generellt sett troddes äldre bättre än yngre ha förmågan att förmedla de gamla svenska och genuina traditionerna. Många som mer eller mindre delade arkivets åsikter kom att engagera sig i insamlingsverksamheten. Ragnar var den i särklass mest produktive av de drygt tvåtusen personer som sände in material till Västsvenska Folkminnesarkivet.

På det personliga planet hade Ragnar enligt honom själv blivit inspirerad av sin egen mormor Eva Johanssons (född i Bro socken år 1845) berättelser. I sin barndom hade han trott på dem men senare kom de istället att inspirera honom till att börja fråga andra om äldre traditioner och nedteckna deras historier. Några av Ragnars riktigt tidiga uppteckningar om troll, tomtar, spöken och skogsrån är också gjorda efter hans mormors berättelser. Hennes nedanstående berättelse om Ragnar Nilssons mormors morfars möte med tomten är också ett utmärkt exempel på hans tidiga uppteckningar:

Min morfar skulle fara till julottan, och då han skulle till att spänna för hästen, så kom där en liten gubbe och bad att han skulle få åka med till julottan. "Det ska du få", sa morfar, "men om alle ska rymmes, så får jag ta den stora dyngryssen". Han hade många barn, och alla som var så pass stora, att de kunde tas ut, så skulle de med vid det tillfället. Den lille gubben kom med och hästen sprang i vildaste galoppen, till dess att han kom till Bäck - nära By kyrka - där bad tomten att få stiga av. Se det fanns tomtar där också, och han skulle väl träffa de sina där. När ottan var slut, så for man hem. Och vid Bäck passade tomten på och fick åka med hem. Hästen sprang då med samma iver som förut, då tomten satt på och åkte, och Petter kom först av alla hem från julottan i den byn. Och han prisade tomten, ty man hade för sig, att den som kom först hem från kyrkan den morgonen, han skulle först få skära rågen följande år.

FOLKTRO OCH FOLKSED PÅ VÄRMLANDSNÄS

Den ovanstående berättelsen återfinns även i verket Folktro och folksed på Värmlandsnäs. De tre böckerna på sammanlagt 700 sidor består huvudsakligen av Ragnar Nilssons uppteckningar och utkom 1952, 1955 och 1962. Urvalet och redigeringen av uppteckningarna gjordes av Carl-Martin Bergstrand. Den första boken behandlar bland annat folklig läkekonst, kloka, trolldom, jakt och fiske. Den andra delen rör livets och årets högtider och den sista innehåller exempelvis sägner om övernaturliga väsen, visor, lekar, ramsor, gåtor och rim. Böckerna var ett sätt för det göteborgska folkminnesarkivet att hedra sin mest produktive upptecknare. Under Ragnar Nilssons livstid uppmärksammandes hans arbete även på andra sätt, bland annat fick han Vitterhetsakademiens jetong och Värmländska sällskapets i Stockholm guldplakett för fruktbärande hembygdsforskning. Men trots allt var och är han relativt okänd. Min förhoppning är dock att fler ska upptäcka hans arbete och nyttja hans uppteckningar. För dem som inte har möjlighet att ta del av hans uppteckningar i original kan Folktro och folksed på Värmlandsnäs rekommenderas, då böckerna dels återspeglar Ragnar Nilssons uppteckningar i stort, dels ger en inblick i en äldre tids muntliga traditioner

Huvudsakliga källor: Carl-Martin Bergstrand och Ragnar Nilsson: Folktro och folksed på Värmlandsnäs. Folkminnen från Näs härad.
Del 1-3. Göteborg, 1952-1962.
Uppteckningar och korrespondens vid Nordiska museet samt Språk och folkminnesinstitutets enheter Folkminnesavdelningen i Uppsala (f.d. ULMA) och Dialekt-, ortnamns-
och folkminnesarkivet i Göteborg (f.d. VFA).
Ett stort tack till Barbro Adrian (Forshaga), Lars Andersson (Södra Ny), Börje Cervén (Likenäs) och Inger Gunnarsson (Bro) som berättat om Ragnar och sänt mig handlingar som belyser hans verksamhet.

Fredrik Skott, Göteborg, är född i Säffle. Han är kulturhistoriker och anställd vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg. Hans doktorsavhandling rörande Västsvenska Folkminnesarkivet skall läggas fram vid Historiska institutionen vid Göteborgs universitet.