Källa: Viktor Andersson: Skrivet av barnbarnet Eva Barbro Andersson



Viktor Andersson




Viktor Andersson föddes i Långserud i södra Värmland den 15 april 1877 som fjärde barn av åtta.
Moder: Charlotta Olsdotter född i Nygård. Åmål den 8 juni 1839.

Fader: Johannes Andersson född i Backa, Långserud, den 26 november 1839.

Han ägde ett gjuteri i Sillerud och tillverkade trädgårdsmöbler, blombord, bakelseställ för kafeer m. m. Han tillverkade staketet runt Långseruds kyrka och hade flera uppdrag för andra kyrkor.

En av farfars bröder Hjalmar blev uppfinnare. Bland hans mest kända artiklar var tubsparbössan för 10-öringar och 25-öringar. Postsparbanken köpte patentet och snart hade varje skolbarn i Sverige det lilla blanka röret som endast kunde öppnas av Postsparbanken. Han hade också flera patent på lås som var mycket avancerade för sin tid.

En annan bror, Anders Frithiof, blev skådespelare. Han hade ett eget turnerande teatersällskap. Han var teaterlärare i dramaskolorna i  Malmö och Helsingborg och bland hans mest kända elever var Ernst-Hugo Järegård. Mellan 1925 och 1955 medverkade han i 28 filmer. Jag såg honom senast på TV i filmen ”Narkos” som gick på eftersommaren 2002. Hans första hustru, som var mycket förmögen, möjliggjorde för honom att spekulera på börsen, och det gjorde dem mycket förmögna. Hans andra hustru var Mabel Pettersson, skådespelerska. Han erhöll också Vasaorden för sitt område inom teatern.

Viktor började som möbelsnickarlärling, var vet jag inte, han kom senare till Kristiania (Oslo) och arbetade där som möbelsnickare. Han Arbetade sedan på Svanströms snickeri i Sysslebäck, gifte sig med farmor Emma från Sysslebäck och flyttade till Arvika. Han flyttade sedan tillbaka till Sysslebäck och Södra Ögården där han hade snickeri och begravningsbyrå, snickeri i det sydvästra rummet och likkistlager i det sydöstra. Dit in gick inte farmor. Hon tyckte det var för obehagligt med alla likkistor som stod staplade där inne.

Farfar tillverkade en ”Snickeri” skylt och satte den på husväggen. Äldste sonen, min far, som nu kunde läsa, skickades fram till landsvägen för att se om skylten syntes tillräckligt. Pappa kom tillbaka och sa att den inte syntes alls. Farfar målade ännu större bokstäver, pappa skickades till landsvägen igen och kom tillbaka med samma besked som förut. Farfar gjorde då själv en granskning från landsvägen och såg då skylten klart och tydligt. Nu kom man underfund, med att pappa var starkt närsynt.

Så småningom blev det 6 barn Edvin, Elis, Fritte, Erik Verner, Erik, Gösta och bland dem Erik Verner som tidigt visade sin konstnärliga begåvning.

Odygdiga småpojkar är odygdiga även om de är konstnärligt begåvade. Erik och Elis smet in på gamla skolhuset i Hole där kommunalfullmäktige något senare skulle ha sitt sammanträde, och ritade svarta tavlan full med karikatyrer av ledamöterna. Det här var nog Eriks första utställning och kritiken var nådig för alla fick sig ett gott skratt.

Farfar var en underlig far, tyckte dalbyborna. Han agade aldrig sina barn vad än de hittat på. Farmor Emma däremot kunde dela ut både det ena och det andra.

Viktor Andersson var engagerad inom Kooperativa konsumentföreningen och komunal fullmäktige så länge tiden tillät. Han medverkade till att pengar samlades in för brobygget vid Näckån. Festerna hölls på Södra Ögården, där påhitt och uppträdanden av glada amatörer fanns i varje rum. I ett rum höll farfar ett föredrag och förevisade en sotig lapp och en ren. Inträdet kostade tio öre och efter en lång och rolig inledning kom så lappen och renen fram och det var en sotig brädlapp och en ren brädlapp. Publiken gick skrattade ut men sa inget till den väntande publiken. Det har alltid funnits sångglada människor här i bygden så det var mycket av den här varan på Ögårdsfesten.

Efter mycket träget arbete med att samla in den nödvändiga penningsumman kunde bron äntligen börja byggas.

Farfar bedrev hela tiden han var bosatt i Sysslebäck snickeri och begravningsbyrå och visade film i Sysslebäck på sin biograf, och på Stranna och i Höljes. Han kunde hålla alla verksamheterna igång tack vare att hans söner, 5 stycken, den ena efter den andra allt eftersom de kunde lära sig hantera maskinerna i snickeriet kunde hjälpa till. Alla var arbetsvilliga och flyhänta. Edvin Elis, Fritte och Gösta blev snickare, Erik utbildade sig till tapetserare. Erik gick en arbetsterapeutkurs i Steneby i början av 40-talet. Viktor var känd som en mycket skicklig möbelsnickare. Han hade den gamla utbildningen först som lärling, sedan gesäll och slutligen mästare. Han medverkade i en utställning där Gustav V köpte ett möblemang av honom till ett frukostrum i ett av de kungliga sommarslotten. Själv äger jag en stor byrå med spegel och några andra möbler som farfar gjort.

Folket här i bygden sätter gärna namn på personer. Farfar kallades Finkelman eftersom han experimenterade med mycket, och pappa kallades Vinkelman. Han hade redan vid mycket unga år fått ta ansvar för snickeriet och gick alltid ”iklädd” tumstock och vinkelhake.

Apropå farfars uppfinningar så tillverkade han en salva mot fotsvett. Han smorde in sina fötter på kvällen, låg sedan en sömnlös natt med fötter som vrålvärkte och brände. Hela natten varade detta elände som klingade av fram på morgonen, men aldrig mer hade farfar fotsvett. Något patent på denna salva sökte inte farfar. Hans mest lönsamma artikel som han hade patent på var diskstället ”Hygieno”. Ett annat patent som var lönsamt var en liten behändig knivslipare. Disktället tillverkade han i tusental, och de såldes på marknader och genom agenter i hela Sverige och Norge. Knivsliparna såldes ännu på 40-talet. Jag minns att jag, som liten flicka fick klistra fast etiketterna med patentnumret . Patentet såldes till Norge då det inte längre gick att få tag på slipstål från Tyskland under kriget. Diskstället och knivsliparen använder jag dagligen på Ögården.

Enligt pappa gjordes ”Drömmen om Elin”-flickans kista på Ögården.

Sedan farmor dött vid 49 års ålder 1931, ville inte farfar bo kvar i Sysslebäck utan flyttade till Lindesberg. Där arbetade han på skidfabriken och lade ner ett stort arbete inom fackföreningen. Han dog vid 74 års ålder och ligger begravd på Dalby kyrkogård under en sten tagen ur naturen med orden FAR - MOR inhuggna. Farfar hade själv hittat stenen i skogen och bestämt inskriften, för, som han sa, då ingen längre kommer ihåg vem som ligger begravd där spelar det ingen roll vilka namn det står på stenen.

Då du kommer till Dalby och ser den vackra träkyrkan som ligger i dalen mellan de höga bergen, så kan du se farfars och farmors grav. Ta till vänster innanför kyrkomuren, följ den stensatta lilla gången västerut tills den svänger mot söder och där bland raden av gravar står stenen.

 


Källa: Viktor Andersson: Skrivet av barnbarnet Eva Barbro Andersson