Källa: Oscar Larsson. Från Finnbygden


Oscar Larsson

 

FRÅN
FINNBYGDEN


Tryckt med anslag från
Finnskoga-Dalby kommun
Samt Längmanska kulturfonden

____________________________
Tr. -A/B Värmlands Folkblad 1954




 

Oscar Larsson

FRÅN

FINNBYGDEN

En krönika om

NORRA FINNSKOGA

Värmlands nordligaste socken


____________________________
Karlstad 1954

  

MOR INGEGERD

Långt upp i norr, där älven, sedan den lämnat norskt område, störtar sig strid och vitskummande mellan branta stränder och klippiga skär, där den ljusare grönskan av odlad jord är mycket sparsamt förekommande och människoboningarna ligger långt från varandra, där den smala och backiga landsvägen går nästan i serpentiner på älvbrantema och de magra furorna stå i glesa led mot aftonhimlen, där träffar man på de yttersta utposterna av den för tre århundraden sedan i denna dal inträngande civilisationen. Dalens byar är sannolikt ännu äldre, men de enstaka skogsbyarna grundades nog vid denna tid av de invandrande finnarna. Här möter man ännu namn med finsk klang och finsk härstamning: Audiabäcken, Audianoppi, Kampahå, Kollonmäk, Aven. För några årtionden sedan fanns det bara smala stigar från bygden vid älven till dessa ställen inne i skogen.

Aven var en gång en liten by med en fyra, fem boställen och dess största gård var en ganska betydande bondgård. Den var säte för socknens mest betydande man; sockennämndens ordförande. Denne hette Christian Pålsson och var en mycket skrivkunnig och mångbetrodd person. Före 1862 var det som bekant i regel prästerna, som i samråd med kyrkovärdar och sexmän beställde och bestämde om socknens eller församlingens behov och skötte dess räkenskaper och förvaltning. För att en vanlig lekman skulle hedras med detta förtroende måste han besitta mycket meriterande egenskaper. Präst i församlingen var vid denna tid Fredrik Thorelius och han bodde i Djäkneliden och sexmän var bland andra Olof Olsson i Uggelheden och Jon Halvarson i Båtstad.

På 1860-talet, när emigrationen var som livligast reste en stor del av Avens befolkning till Amerika. Några av dessa namn äro nämnda på annat ställe i denna skildring. En del gårdar blevo då öde och på någon av de övriga blev det nya människor, som togo vid och fortsatte där de föregående slutat. Nu är endast en bebodd gård kvar; den som från början var den förnämsta. Fast den bytt inbyggare flera gånger har den dock bevarat sin tradition och sin säregna stämning där den ligger i bergssluttningen mot västersolen, ålderdomligt bebyggd med gamla vårdträd, aspar och rönnar mellan grå stenrös och hundraåriga uthuslängor, med vid synrand åt alla håll, med våg på våg av blånande höjder mot fjärran.

På denna gård bodde i slutet av 1800-talet en gammal kvinna, mor Ingegerd, och hennes son. Hon var en stor och reslig kvinna fast hon nu gick med böjd rygg och haltande gång. Sjukdomar av olika slag, gikt och asthma hade vanställt hennes kropp och vid första anblicken kanske man tyckte hon var ful, men djupt inne i de grå ögonen lyste det av godhet och välvilja. Både ute och inomhus bar hon alltid över det gråsprängda håret en hemmavävd huvudduk långt framskjuten över pannan. Hon hade mycket svårt för att gå och röra sig, men ändå var hon i ständig verksamhet, gav sig nästan aldrig ro att sätta sig och vila, så länge något kunde uträttas med dagsljus. Det kunde hända ibland, när det kom någon främmande och hon började att berätta om någonting, att hon satte sig en stund i skymningen innan lampan tändes och lät minnena få röst. Hon hade en fängslande förmåga att berätta. Oftare hände det dock, att hon pratade medan hon gick omkring i stugan och sysslade med de vardagliga göromålen och det verkade som om hon aldrig hade någon riktig ro över sig. Kanhända var det annorlunda när hon var ensam för sig själv och att det var bristen på människor att tala med i vanliga fall, som gjorde henne så talför, när det kom någon främmande. Hon var varmt religiös och både bibel och andaktsbok voro flitigt använda ting i hennes hus. Kringfarande förkunnare voro också väl mottagna och omhuldade hos mor Ingegerd. De besökte gärna henne och hon var också, såvida hon hade någon möjlighet att komma till, en flitig besökare vid deras möten i den kringliggande bygden och alltid när hennes namn nämndes, enskilt såväl som offentligt, var det med aktning och vördnad. Mycket hade hon fått pröva på av sorger och umbäranden och sjukdom och den sista i prövningarnas rad var att sonen, som skulle blivit hennes ålderdoms stöd drabbades av tuberkulosen.

Medan hon som ung flicka var hemma i fädernegården hade hon en gång drömt en underlig dröm som hon sedan mindes hela livet igenom.

Hon drömde att hon såg sin hembys husbönder samlade som till ett viktigt rådslag i granngårdens stora dagligstuga. Rummet låg i dunkel och upplystes bara av ljuset från en trearmad ljusstake mitt på långbordet. Vid båda långsidorna sutto karlarna fem och fem och vid bortre kortändan satt byns ålderman, som tillika var en av socknens sexmän och han höll i handen en tingest som liknade en större kompass. Hans anletsdrag var mycket allvarsamma och han talade något med sakta och lågmäld röst. Något som han liksom lade dem alla på hjärtat att noga lägga märke till. När han så hade talat slut, lade han den runda tingesten mitt på bordet och den svarta visaren på den vita tavlan började röra sig. De församlades miner voro djupt allvarsamma som om de väntade, att något för någon av dem ödesdigert, skulle hända. De hade alla blickarna fästa på den skridande visaren. Efter att ha gått runt några varv saktade den sin gång och när den omsider stannade pekade dess svarta spets på den yngste i laget, Olof. Han föreföll nästan som en yngling mot de andra och blek i ansiktet, som en redan död stirrade han på den underliga visaren. Åldermannen steg upp från sin plats och gick fram och tryckte hans hand. De andra gjorde i tur och ordning sammaledes. Det var som om de togo avsked av honom och sen gingo de en efter en ut genom dörren, sist Olof...

På den unga kvinnan gjorde den sällsamma drömmen ett djupt intryck. Hon hade sett allting så tydligt och klart och ju mer hon tänkte på den, desto mer föreföll den att ha någon mening. Och Olof, som hon drömde om var hennes käraste. Ja, den hade en mening för henne, en ödesdiger mening. Den förste efter detta som bars ut ur byn som död var Olof.

Att det varit ett smärtsamt slag för henne då var inte att ta miste på, men nu låg de många årens avstånd emellan och hon kunde tala om det lugnt, fastän med sinnena fångna i det ofattbara som en sierska.

Tiden flyktar och avstånden mot det förflutna liksom minskar, flyter ihop. Även mor Ingegerd har burits ut som död ur sin by liksom hennes ungdomskäraste ett halvsekel tidigare och nu susar samma gamla björkar på den lilla finnbygdskyrkogården över deras halvt förgätna gravkullar.

 


Källa: Oscar Larsson. Från Finnbygden