Källa: Oscar Larsson. Från Finnbygden

"MYSARN"

Det vill synas, som om Norra Finnskoga under tidernas lopp skulle ha utövat en särskilt dragningskraft på personer nerifrån landet, som en gång kommit hit och gjort bygdens bekantskap. De har gärna kommit tillbaka och i många fall har de blivit bofasta och acklimatiserade och kommit att stanna här livet ut. Det har varit lärare såsom Nyrén, Våhlin, Svanberg, Lindgren och Setterlund, tjänstemän som Wetterstrand, Wåhlén, Rudeen, Löwgren, Öster med flera och alla dessa har på ett eller annat sätt avsatt spår i bygdens utveckling och låtit tala om sig som mer än vanliga vardagsmänniskor.

En av de här nämnda, skolläraren C. A. Nyrén, kom genom omständigheternas makt att bli på ett alldeles särskilt sätt omtalad i bygden. Han var en av de första lärarna i Norra Finnskoga och på den tiden var det inga fasta skolor, utan läraren ambulerade och höll skola en kortare tid i varje större by i socknen. Nyrén lär ha varit en både fin och begåvad karl om än en smula svag till karaktären. Han blev vansinnigt förälskad i en rik och vacker bonddotter, men denna ville inte veta av honom. Hon bara gjorde narr av hans känslor och bemötte hans böjelse med ibland likgiltighet och kyla. En gång gick hon med på att bevilja honom ett hemligt möte, men det måste ske med största försiktighet så att ingen skulle få reda på det. Det måste vara mörkt så att ingen kunde se dem och så måste de vara tysta så att ingen kunde höra dem. De skulle bara få viska till varandra. Detta var ett grovt skämt av flickan, hon ville bara driva gyckel med den godtrogne älskaren. Hon överenskom med en av drängarna, att denne skulle klä sig i hennes kläder och mottaga Nyrén på den avtalade mötesplatsen.

Drängen fick order att säga så litet som möjligt för att inte röja sig och även vara så foglig som möjligt för att få se hur den förälskade Nyrén bar sig åt. Förhoppningsfull infann sig denne på det avtalade stället och blev insläppt till, som han trodde, den åtrådda. Han kom dock underfund med att han blivit lurad och gick mycket snopen och nedslagen därifrån.

Både drängen och flickan hade roligt åt skojet med Nyrén och de lät historien komma ut på bygden till allas kännedom och Nyrén blev utsatt för ett allmänt åtlöje med anledning av detta. Denna nesa kunde han inte bära, det tog honom så djupt att han blev rubbad till förståndet. Han gick ensam i skogen flera dagar och till slut gick han hem och letade reda på en gammal pistol med vilken han tänkte skjuta sig. Detta misslyckades dock. Han sköt, men skottet var så dåligt riktat att han bara sårade sig i ansiktet. Han sköt bort underläppen och framtänderna och efter detta fick ansiktet detta underliga utseende som förskaffade honom öknamnet "Mysarn". Det såg ut som om han alltid gick omkring och småskrattade. Ett underligt ödets arrangemang: ett ständigt leende på läpparna men en evig sorg i hjärtat.

Efter detta var det slut med lärartjänsten och för en man, som gått läsvägen fanns inte mycket annat att ägna sig åt uppe i skogsbygden. Kroppsarbete var honom både ovant och främmande och inga anhöriga hade han som tog sig an honom. Så kom han till Kärrbackstrand under Krogubb-Olas beskydd. Denne bedrev utlämning av varor dels till sitt arbetsfolk och dels också till befolkningen i grannskapet och som han dessutom hade stora virkesaffärer behövde han rätt mycket gårdsfolk. Nyrén fick här bli som en av de andra och hjälpa till med allehanda småsysslor på gården.

Författaren Gustaf Schröder berättar på ett ställe i sina "Minnen" att han träffade honom där och att det genast slog honom, att det inte var en man av den gängse ortsbefolkningen. Han både rörde sig och talade på ett helt annat sätt än de.

Hans efter själskrisen omtöcknade förstånd gjorde honom dock underlig i allmänhetens ögon och det blev gärna så, att man förlöjligade honom och drev skoj med hans lyte utan att tänka på, att det var en djupt beklagansvärd och olycklig människa man hade framför sig.

Krogubb-Olas hem kom dock inte att bli hans fristad till livets slut. De sista åren av sitt liv levde han ensam i en liten stuga uppe vid Audiabäcken på ett blygsamt understöd av fem kronor i månaden som kommunen bestod honom med.

Vårfruaftonen 1893 tog han sin kälke och gick till skogen för att dra hem ved. Det var hårt före, som det brukar vara på den tiden på året med skarföre och isgata i vägarna. I ett starkt medlut hade han tydligen halkat omkull och fått kälken med vedlasset över sig för på detta sätt låg han när man fann honom - död. 

Källa: Oscar Larsson. Från Finnbygden