Källa: Oscar Larsson


Oscar Larsson

 

FRÅN
FINNBYGDEN


Tryckt med anslag från
Finnskoga-Dalby kommun
Samt Längmanska kulturfonden

____________________________
Tr. -A/B Värmlands Folkblad 1954




 

Oscar Larsson

FRÅN

FINNBYGDEN

En krönika om

NORRA FINNSKOGA

Värmlands nordligaste socken


____________________________
Karlstad 1954

 

 WETTERSTRAND

Bland de tjänstemän, som på 1850-talet kom utifrån och blev bofasta inom socknen var bruksförvaltaren Gustaf Wilhelm Wetterstrand. Bruksförvaltare var på den tiden en rätt så anspråksfull titel och tjänstemän av denna grad hörde inte till vanligheten bland befolkningen. Någon befattning som motsvarade denna hans titel hade han heller inte i Norra Finnskoga. Han var egentligen kontorsman hos de nystartade trävarufirmorna, som då började anställa specialtjänstemän för sina avverkningar och han var även timmermärkare för Hichens & Seaton.

Innan Wetterstrand kom till Höljes hade han varit både vid Konradsfors i Östmark och vid Kristinefors i Vitsand. Uppgiften att han även skulle varit anställd vid Lethafors någon tid synes däremot vara fel, såvida detta inte var före de båda andra anställningarna. Under vistelsen i Östmark råkade han ut för ett äventyr, som för alltid satte sin prägel på den inbundne och tyste bruksförvaltaren. Han var ivrig jägare och en gång under en av sina jaktturer gick han vilse och hittade inte hem. Han kom så nära bygden, att han träffade på gärdesgårdarna, men han kände inte igen sig och kunde inte orientera sig så pass, att han fann hem till bruket. När han påträffades var han utmattad och vilsegången och irrade fram och åter utanför en gärdesgård, utan att kunna ta sig igenom eller veta varåt han skulle, Han var ytterligt närsynt och detta i samband med förvillelsen i skogen kan ha varit nog för att lokaliseringsförmågan helt övergav honom.

En sägen förtäljer, att det nattliga äventyret, som så helt förändrade Wetterstrands liv var ett möte med "skogsråa" och det diktades också en visa om händelsen, som ett tag var ganska välkänd i norra Värmland. Första versen av visan lydde sålunda:

          "Den första gången Wetterstrand till Råberget gick
           då mötte han trollet det granna.
           Hon sade ungersven
           vill du trolova dig med mig
           så skall du bli den rikaste på jorden."

Grunden för visan var Wetterstrands egen berättelse om hur han flera gånger gick till skogen och träffade kvinnan och blev inbjuden till hennes slott och hur han en gång trotsade hennes förbud, att uppsöka henne på en torsdag och att detta blev slutet på förbindelsen, den tragiska upplösningen som slutade med förvillelsen i skogen och en sorts ansiktskramp, som han alltjämt sedan led av.

Påståendet att han blev rubbad till förståndet är nog åtskilligt överdrivet. Han skötte sitt arbete i vanlig ordning även sedan han kom till Höljes och hade därtill även kommunala uppdrag. Han blev gift med en kvinna av en ansedd familj och han blev fader till en stor barnskara, av vilka de flesta blevo begåvade och framstående personer i bygden.

Närsyntheten och ansiktsspasmerna och den starkt beskurna lokaliseringsförmågan var honom dock till stort men. Strövtågen i skogen, som han tidigare hade sådan kärlek för var det för alltid slut med och han fick nöja sig med att traska omkring i den närmaste omgivningen där han aldrig släppte känningen med gården och vägarna. Ibland under någon av dessa vandringar kunde det hända att han träffade på någon av sina egna pojkar, men inte kände igen dem, utan kunde fråga vem vederbörande var och vad han hette. Detta lockade sönerna, särskilt den äldste av dem att ljuga för fadern och föreställa sig vara någon annan. De hade också en massa hyss och fuffens för sig bakom faderns rygg, skyllde än på varandra och än på främmande därför att gubben inte kunde se så väl vem syndaren var och de kunde, hur tanklöst det än var, ha hjärtans roligt åt dylika påhitt.

Det legendariska kring Wetterstrands person har nog vuxit fram mer på avstånd än på den nära verklighetens mark, ändock att Wetterstrandssägnen bland de äldre vunnit en viss tilltro. I en del lokala tryckalster har historien om Wetterstrand framförts vid flera olika tillfällen och därvid också förekommit i olika versioner. Att härvid vitsorda någons uppgifter framför en annans torde vara rätt vanskligt. Utom visan torde väl knappast något autentiskt material längre finnas att tillgå.

Wetterstrand dog 1882 sextioåtta år gammal och av hans efterkommande finns endast personer i tredje led, av vilka ingen kan ha någon personlig hågkomst av honom.

 


Källa: Oscar Larsson