De gamla gå bort.

I söndags vigdes till gravens ro, å Dalby kyrkogård, stoftet efter avlidna fru Karin Olsdotter, Sandbackheden, Sysslebäck. Tal hölls i sorgehuset av pastor Hj. Åsberg.
 
Jordfästningen som förrättades i kyrkan och av kyrkoherde Norbäck, blev en gripande högtidsstund. Vid båren talade kyrkoherde Norbäck och vid graven pastor Åsberg, varvid denne överlämnade en krans från Dalby missionsförening, vilken den avlidna i ett 40-tal år tillhört. Prestaverande voro pastor Åsberg och Karl Larsson, Brattmon. (Karl på Ben)
 
Den bortgångna var som förut meddelats i Norra Värmland född 1843. Med henne gick en av dessa "små" kvinnor av låg börd, som i sin dagliga gärning utfört ett verk, som de "stora" av högre börd aldrig kunna göra efter.
 
Hon var nämligen en av dessa många kvinnor från torpstugorna och arbetarbarackerna vars hela liv är en strävan att hjälpa till i den hårda kampen för tillvaron.
 
Att hjälpa till att hålla vid makt, och även nyodla omfattande arealer mager skogsjord och få gröda ut ur stenbundna trakter, där många från de delar av landet, där jorden är bördig och giver goda skördar, skulle se det lönlöst att kosta tid och arbete på det allra ringaste försök i odlinsväg, var i gången tid torparhustruns hårda lott.
 
Karin Olsdotter på Sandbackheden var inget undantag från regeln. Med hackan och spaden deltog hon med sin man i allt vid torpet förekommande odlinsarbeten. Utom arbetet vid hemmet räckte hennes tid över för för arbete åt andra och hon hade i unga år även försökt sej på långvandringen till Dalarne, där hon tillsammans med maken försörjde sig av vad skogen gav. Han mestadels med timmerhuggning och hon i kokfruns ej alltid lätta syssla, att åt ett kojlag på 10-15 man laga mat, tvätta kläder och i övrigt hålla rent i skogsbostaden. Vid ett tillfälle, då färden ställdes till Dalarne, hade makarna Olsson sin förstfödde med sig, och denne fingo de turas om att bära på ryggen. Färden gick nämligen till fots.

I det Olssonska hemmet har uppfostrats fem duktiga pojkar, av vilka den yngste stannat hemma hos föräldrarna. Alla har de hjälpt till att sörja för sina gamla föräldrar, och förhållandet mellan dem och barnen ha alltid varit det bästa, trevnaden och sympatin ömsesidig. I det hemmet har även främlingen trivts och känt att han varit välvilligt mottagen. Den gästfrihet, som kom en till del, då gamla mor Karin på Sandbackheden stod för rusthållet där, får man söka efter. Hon behöll också in i det sista denna sin omtanke om alla, som där gick in och ut och detta trots att hon de senaste 10 åren var berövad sin synförmåga, och på grund därav och andra bidragande orsaker, sängliggande. Ingen fick gå ut ur hennes hem utan att först undfägnas med det huset förmådde.

Den bortgångna var i allt en sann människovän, som ömmade för allt och alla. Hela den långa tid, sedan det stora mörkret dragit sitt svarta dok över hennes yttre värld och för alltid gjort hennes dag till natt, behöll hon sin ljusa livstro. Hon tog detta svåra öde med det allra största lugn och man hörde henne aldrig klaga. Hennes ljusa inre liv fördrev det stora mörkret omkring henne och det var nog detta inre liv, som höll henne uppe. Hennes ljusa, levande tro på det goda i världen fick ej sudla i den mörka och ödsliga natt, i vilken hon dessa långa år måste dväljas. Såsom en välförtjänt hedersbevisning för sin välvilja mot alla, fick mor Olsson under sin sjukdomstid röna ett allmänt deltagande från såväl enskilda personer, som föreningar och sammanslutningar av olika slag.

I hemmet bidrog make, son och hushållerska att ägna den gamla all möjlig vård, och ofta uttryckte hon sin stora tacksamhet härför. Nu när hon vandrat bort till den den stora, tysta stillheten, framstår hennes ljusa inre liv ännu ljusare och kärare för oss, hennes vänner.
 Mitt i sitt stora förskräckliga kroppsliga mörker lärde hon oss hoppets och trons svåra läxa och därmed en ljusare livssyn. Det var hennes stora vilja till liv, som mången gång gav oss andra vilja att leva. Nu har hennes goda moderliga, ljusa, livsbejakande och förhoppningsfulla stämma för alltid tystnat och hennes veka, varma, ömmande och strålande själ vandrat bort till det okända landet, varom vi små människor intet veta. Vi böja oss i vördnad vid hennes sista vilorum.

 A. L. A

(Ante Larsson-Anté)         / Norra Värmland, den 6 nov, 1930