Finnbygden

- - -

Blåsman.

 En finnättling, som troddes kunna mer än andra.
Av ANTE L:SON-ANTEE.

BLÅSMAN
Teckning av Ante L:son-Antee.

Blåsman var ett gammalt original med anor från Finland och bodde i mitten av förra århundradet på en hed ovanför Slättne i Dalby socken, Värmland.

Blåsman beskrives som en liten, allvarlig och tystlåten man, som inflyttat från Östmarks finnskogar. Hans rätta namn var Jon Klemensson. Namnet Blåsman var ett bygdenamn, ett s.k. mästernamn, ett sådant, som gavs alla dem, som sysslade med mystiska krafter. Blåsman var gift, men förhållandet mellan honom och hustrun beskrives såsom olyckligt. Vid ett tillfälle skall Blåsman ha yttrat:

”Hellre vill jag ha en död orm i sängen än en käring.”

Bland historier om Blåsman är denna:

Då han en gång hastigt insjuknat och sedan legat till sängs i två dagar, kallade han till sig en av sina vänner och ålade denne att taga ena remmen av hans byxor (denna tid användes korta byxor med läderremmar vid knäet) och skära den i små tärningar. Sedan skulle Blåsman ”taga in dem” och skölja ned dem med en mugg brännvin.

Så skedde, och när det var gjort, satte sig gubben upp i sängen och sade:

”Nu slapp Skam en god stek.”

Det tillägges, att före kvällen den dagen stod Blåsman, frisk och kry, vid skjulet och högg ved.

Blåsman var av folket beundrad för sin makt över osynliga väsen.

I gården Näs i Slättne samtalade husfolket en dag om bästa sättet att från sätern hemskaffa en därstädes varande nyfödd kalv, då Blåsman, en ofta sedd gäst i huset, kom in. Jöns Olsson, som bonden hette, frågade genast den högaktade gästen huru de skulle bete sig. Blåsman, som allting förmådde, svarade tvärt, att han, om de ville, skulle skaffa hem kalven. Vilket bejakades. En häst sadlades, och Blåsman red till sätern.

Då det led mot aftonen av följande dag, så vem får man se, om inte gubben Blåsman stolt som en kung komma inridande, med den knappt åtta dagar gamla kalven springande efter sig som en hund. Det blev stor undran i hela byn, och Blåsman firades väldeliga med mat och dryck.

Den väg, Blåsman ridit med kalven efter sig, var halvannan mil lång. Sätern var den i finnskogarna liggande Balkåsen. Vägen var mycket stenig och besvärlig, men huru allt gått till, det var och är ett mysterium. Ett ännu levande ögonvittne betygar berättelsens sanningsenlighet.

En annan gång hade en häst, tillhörig en hemmansägare Börje Jon i Brattmon, blivit borta från sommarbetet, och man kunde trots ivrigt letande ej få tag i den.

Blåsman besöktes och lovade han att återkalla hästen mot förbehåll att ägaren tillhandahöll Blåsman en kanna brännvin.

Allt var klart, då Blåsman gick ut och gjorde några rullningar med ögonen, befallande hästen att, så sant denne ännu var i livet, inom två och en kvarts timme infinna sig å platsen.

Det såg omöjligt ut, att hästen som varit borta så länge, att man trodde honom omkommen eller stulen, skulle kunna återkomma; dock, när den utsatta tiden nalkades sitt slut och blott sista kvarten återstod, då fick man se den saknade hästen komma i vilt trav och skummande vit av svett nedför bergstigen till den plats, där Blåsman stått och rullat med ögonen.

Hästen hälsade gubben med en gnäggning, lade nosen över gärdesgården och slickade Blåsman i ansiktet. Denne i sin tur belönade hästen med klapp och smekningar.

En jägare hade mött hästen vid en plats i skogen en mil från byn och då åsett huru hästen sprungit för brinnande livet som om den varit jagad.

Innan gubben Blåsman dog, gav han en närstående vän uppdraget att i ett gömställe vid vänstra ”Ledmärr” (stängslet i en gärdesgård) hämta en liten ”bönebok, 2 tum lång och en halv tum tjock”. Om boken fanns, skulle upphittaren därmed ha förklaringen till att Blåsman kunde utföra de verk, han gjorde. Men trots ivrigt letande fanns ej boken som skulle ha varit på finska och handskriven.

 

Blåsmans stuga.
Teckning av Ante L:son-Antee.