"STEFFEN"

Till bilden av en bygd eller en socken hör väl också i viss mån bilden av dess människor, eller de av dessa människor, som på grund av en viss originalitet skilt sig från den stora allmänheten och kommit att på ett eller annat sätt framstå som särpräglade undantag.

Den man det här är fråga om har för länge sedan gått till sina fäder. Dessa har med all säkerhet någon gång i tiden kommit från landet öster om Bottenhavet och hörde till dem, som från början koloniserade de värmländska finnskogarna. Från Svartberget i Södra Finnskoga hade han sin härstamning och både namn, födelseort och utseende bar sitt tydliga vittnesbörd om vilka hans stamfränder varit. Figuren var satt, halsen kort och senig, ryggen krum och anletsdragen typiskt finska med djupt liggande ögon och utstående kindknotor.

Personer utifrån, som såg honom första gången fick gärna den uppfattningen, att han var någon sorts tok som var på ett eller annat sätt rubbad och på den grund mindre tillräknelig. Visserligen var han analfabet och kunde varken läsa eller skriva trots att hans födelsetid inte låg längre tillbaka i tiden än på 1850-talet, men på hans intellekt var det nog ändå intet fel i den bemärkelsen. Han var snarare ett geni; händig att göra nästan vad som helst. Det han gjorde var inte så särskilt fint, men han gick sällan bet på något som han tog sig för, ty han var envis och orubblig i sina föresatser. Han kunde göra skor och han sydde själv sina gångkläder ibland, men inte alltid. Han kunde binda nät och att göra laggkärl var han särskilt skicklig. Han flätade spånkorgar, snickrade köksredskap och han var både timmerman och murare, tjärbrännare och kopparslagare och mycket, mycket annat.

Han förde en mycket enkel och primitiv tillvaro; bodde ensam år efter år i den lilla stugan uppe i bergsluttningen där han tycktes trivas som ingen annanstans, kanske därför att den hade något av ursprunglig finsk rökstuga över sig med gråstensmur och öppet rökfång. Hans tidmätare var solstrecket på fönsterbrädet och hans barometer var naturen själv i dess olika yttringar. Han var sin egen läkare och han hade sin egen enkla filosofi om livet och döden, om orsak och verkan i människornas handel och vandel.

När han inte var i sin stuga höll han ofta till ute i vildmarken, i skogskojor och fiskarhyddor, i fäbodar eller i provisoriska skjul som han själv uppfört vid något tjärn eller någon sjö, där han kunde ha nät och fiskedon med sig och det tycktes göra honom detsamma om han hade sällskap eller inte. Han var inställd på ensamheten och det var för honom den mest naturliga livsformen.

Elden var hans särskilda vän, som den ofta blir för ensamma människor i vildmarken. Bara han hade en ordentlig brasa sov han gott på sin risbädd under bar himmel både under ljusa och mörka nätter. Att gå i mörker ville han inte gärna även om han hade ordentlig väg. Hade han ingen lykta att tillgå gjorde han sig bloss och lyste sig med. Eld och ljus ville han ha omkring sig, då trivdes han.

Han var ytterst försiktig med elden när han var ensam, men en gång höll den på att bli hans baneman. Det var vid en sjö långt bort i skogen dit han hade gått för att fiska. Han hade byggt sig ett litet skjul, som han låg i med elden brinnande framför. Han hade lagt på en försvarlig brasa och somnat och så hade det torra riset i skjulet fattat eld. Skorna och strumporna brann upp och en del av kläderna brann också sönder, men själv slapp han undan utan några vidare skador. Det värsta var att han måste gå den långa vägen hem barfota, om man nu skall kalla en slingrande och stenig och barrströdd skogsstig för väg. Det tog lång tid, ty varje steg måste tagas med stor försiktighet och det är klart att fötterna blev ömma lång tid efteråt av en sådan vandring.

Han tålde just aldrig, att någon rörde vid hans saker, vare sig det gällde det han hade hemma i stugan eller såsom fångstredskap ute i markerna. Kom han på någon med det, kunde det tröga blodet sjuda över vilt och ohämmat, annars var han i vanliga fall godheten själv, aldrig avig eller vrång om man begärde något av honom vare sig tjänster eller något annat. Många vägfarande fick ofta tak över huvudet i hans stuga och kanske även mat och kaffe om han hade något till övers, och någon ersättning för dylikt blev det aldrig tal om. Han var glad att få dela med sig av sin enkla torftighet till både den ena och den andra om man bara ville hålla tillgodo, men något krus var det inte utan det var som det var både den ena gången och den andra, lika både för enklare och mera kräsna gäster.

Som fallet gärna blir med gamla ensamma människor kom också Steffen till socknens ålderdomshem när han inte längre kunde klara sig på egen hand i sin stuga. Det blev ovanliga förhållanden för den gamle enstöringen, som han hade svårt att finna sig tillrätta i. Upprepade gånger rymde han därifrån, besökte då gamla grannar, men om han inte blev mottagen låg han i uthus om nätterna och for illa fastän han kunde haft det lugnt och skönt på vårdhemmet. Han blev gång på gång hämtad tillbaka, men han stred för friheten så länge han orkade.

En gång fick han tag i en båt och rodde ut på älven för att komma ifrån tillsynen på vårdhemmet. Mitt på älven ramlade han emellertid ur båten och han var nära att drunkna. Han lyckades dock klamra sig fast vid båten och höll sig sålunda uppe tills hjälp hann anlända och dra upp honom. Efter detta blev det slut med rymningarna och han fogade sig i förhållandena den tid han hade kvar.