Källa: Schröder, Gustaf, Ur: Minnen från skogarna, 1888.

Gustaf Schröder om Präst-Jan 

Ur: Minnen från skogarna

- - -

Hundar, det vill säga stövare, höllos endast av herremän, allmogen föraktade harjakt för hund. Mera än en björnhund kan jag ej minnas jag såg eller hörde talas om; den var då nästan utlevad.

Präst-Jan eller Jonas Lagerquist, som han egentligen hette, var dock härvidlag ett undantag. Han ägde en vacker lapphynda, vilken varit med vid tre björnars död, utan att dock därtill mera verksamt hava bidragit.

Då jag i mina minnen ofta kommer att omtala Präst-Jan, vill jag här nämna honom omständligare. Jag gjorde hans bekantskap år 1850, då han var ungefär sextio år. Han var liten och mager, men hade rykte att vara bra skogskarl. Han ägde två fullväxta söner, Halvar och Ola. Torpet, han bebodde, ägde han själv och hade till största delen brutit det ur bergmarken. Det låg några hundra fot över älven vid Vingsjön, med en särdeles tilltalande utsikt, och befann sig i gott skick. Jan härstammade, som namnet kanske tillkännager, från en gammal prästsläkt, men jag kom aldrig att taga reda på, om han själv var prästson eller om han endast i äldre led härstammade från präster. I allmänhet var han språksam, hushållsaktig, ja, nästan njugg, sysselsatte sig om sommaren med forellfiske och småsysslor, om hösten med bössan och giller.

Halvar, äldste sonen, som skötte gården, var stark och storväxt samt en duktig skogskarl. Ola liten, men vig och kvick, var skräddare. Båda voro goda skidlöpare, i synnerhet Ola. Dessa karlar kände vidsträckta marker, och gubben hade kännedom om en hel hop gamla björniden, grävsvins- och rävlyor. Det var klart, att jag genast vid min ankomst till Dalby gjorde denna familjs bekantskap. Jan ägde också en dotter, gift med den för sin utomordentliga kroppsstyrka vitt bekante Ben-Olle, vilken var den bäste jägaren av denna duktiga släkt. Olle bodde jämte sin bror Jöns på ett torp, kallat Bennäset, beläget två mil från min bostad. Han var känd som en mycket duglig jägare och fångare samt hade fällt några björnar och älgar.

- - -


 Källa: Schröder, Gustaf, Ur: Minnen från skogarna, 1888.