Gustaf Schröder om Ben-Olle 

Ur: Minnen från skogarna

- - -

Jan ägde också en dotter, gift med den för sin utomordentliga kroppsstyrka vitt bekante Ben-Olle, vilken var den bäste jägaren av denna duktiga släkt. Olle bodde jämte sin bror Jöns på ett torp, kallat Bennäset, beläget två mil från min bostad. Han var känd som en mycket duglig jägare och fångare samt hade fällt några björnar och älgar.

Dessa bröder karakteriseras bäst av en berättelse, vars sanning ingen ens tänkt på att draga i tvivelsmål. Den lydde:

Olle och Jöns jagade en björn, på vilken Jöns skjutit. Bröderna voro i sällskap vid skottets avlossande, och sedan Jöns förfelat sitt mål, ryckte han bössan från Olle, bad honom ladda hans och komma efter.

Olle, som vid denna tid var helt ung, gjorde ingen invändning i denna anordning. Snart hann Jöns upp björnen och sköt den med påföljd, att björnen gjorde helt om och i sträckt galopp rusade på sin fiende. Jöns hann ej kasta om skidorna, utan fick björnen på ryggen, där han slet och bet i nacke och armar, utan att Jöns gav ett ljud ifrån sig. På alla de skogstrakter jag besökt råder nämligen den tron, att vid dylika tillfällen jägaren gör bäst uti att ställa sig som död, ävensom att kamraterna ej skola skjuta på björnen, under det han biter jägaren, ty även om han dödsskjutes, biter han ihjäl sin fiende i ett hugg.

Under det björnen hanterade Jöns, kom Olle fram, men vågade ej skjuta. Han ropade Jöns och frågade: "är du död, Jöns?" Då intet svar följde härpå, kastade Olle om skidorna och begav sig hem det fortaste han förmådde. Hemkommen i skymningen intog han sin plats vid bordet under tystnad. Modern framsatte deras middag, han åt sig fullmätt, avtog skor och strumpor, satte sig sedan vid spiseln och rökte en stund, under det modern, vilken var änka, sysslade omkring honom. Sedan pipan var utrökt, och under det Olle knackade ur askan mot tumnageln, vände han sig till modern och sade: "nu är han, Jöns, kall i mun, mongar." (Nu är bror Jöns död, mor.) Därefter började han åter röka, gick sedan och lade sig på sängen, och något vidare tal om den saken blev ej. Modern, som visste i vad ärende sönerna på morgonen utgått, satte sig tyst i vrån. Hennes tankar kunde anas, men Olle sov oskuldens sömn hela natten.

Emellertid var Jöns långt ifrån död. I följd av skogsbons förmåga att uthärda smärta och hans medfödda tålamod, besegrade han sin buse. Jöns berättade för mig, att sedan björnen en stund slitit och bitit, satte den sig ovanpå honom, varigenom han nedtrycktes i snön, fick munnen full därav och hade svårt för att andas. Han hörde mycket väl Olles fråga, men tordes icke svara. Av skidornas skrapning slöt han att brodern avlägsnade sig, och på min fråga: "vad tänkte du då", svarade han: "nu ränner han väl hem efter mor."

Sedan björnen suttit en dryg stund på Jöns’ rygg, hörde han hur denne nosade på honom och stack näsan alldeles in i nackhålan; därpå lyssnade han och avlägsnade sig. Jöns låg ännu länge stilla, men då han frös mycket, kröp han upp så pass, att han märkte, det björnen ej var inom synhåll längre. Nu fick han andas ut, tog snö och lade på såren, varvid blod flöt ymnigt, särdeles från armarna. Därpå lyssnade han noga, och då allt var tyst, kravlade han sig upp, fick på skidorna, fann rätt på bössan, men krutdonen voro borta. Att börja med var han "yr i skall’n", men då han löpt en stund, kände han sig bättre; "men då jag kom hem", tillade han, "måste mor hjälpa mig". Jöns kom dock den vintern ej mera ur stugan, och hans vänstra arm blev aldrig fullt kraftig.

Tidigt på morgonen därpå gick Olle till skogs, återkom vid middagstiden, gick ej in, utan tog hästen ur stallet, satte för stordrögen och begav sig åkande bort. Några timmar därefter återkom han med björnen. Sådan var Olle som jägare. Rörande hans oerhörda styrka vill jag endast nämna det jag såg. Flera vårar skaffade jag honom sädeskorn från Norge. Elva lispund eller tvåhundratjugu skålpund bar han då från mitt hem till sitt, eller icke fullt två mil. Därtill behövdes dock ej mer än en dag, ty han kom vanligen klockan nio förmiddagen och var kvar till tolvtiden, då han återvände. Huru tidigt han hemkom, kan jag ej säga, men även om det icke blev förrän klockan åtta à nio på aftonen, var det dock ett kraftprov, som icke många göra efter.

Olle var en ståtlig man, höll sina tretton kvarter i längd, med ej överdrivet grova lemmar, gick något framåtlutad, men gången var lätt och behaglig, blicken fast och ärlig. Han var till lynnet godmodig, rösten var grov men klangfull, och aldrig besvärade han sig att tala i onödan. Sådan var den yppersta skogsmannen i Dalby, och det var för mig en stor vinst att få honom till jaktkamrat, så ofta hans tid medgav. Olle var vid den tiden omkring fyrtio år, och som han hade en hel skara pojkar att föda, måste han arbeta styvt, dels på sitt torp, dels med timmerhuggning och körning.

- - -