Källa: Finnbygdens jul 1928

Finnbygden

- - -

En ödemarkens hjältinna

En ödemarkens hjältinna kan man säga om hustru Kerstin Persson-Andersson i Noppen, Norra Finnskoga. Född 1858, blev hon för omkring 40 år sedan gift med en arbetare från en närbelägen skogsby. Efter kort tid insjuknade mannen, troligen i någon kräftsjukdom. I 29 år var han bunden vid sjuksängen och avled våren 1926..

Då mannen ej kunde arbeta å torpet, som de hade, måste Kerstin träda i hans ställe. Hon arbetade både bittida och sent, hon bröt sten ur den magra jorden, röjde och skaffade sig små åkertegar här och där å lägenheten. Till en början bestod hennes kreatursbesättning av endast en ko, men efter någon tid kunde hon skaffa ännu en samt get och får. Hon slet ensam på åkern under vårbruket, myllade ner kornet och potatisen, och när slåttern nalkades, tog hon till lien och räfsan. När makarnas gosse växte upp, fick han naturligtvis hjälpa till. Tillsammans hemforslade mor och son allt det virke, som behövdes till ladugård, lada och matbod. Virket, avfall vid skogsavverkningen. fick gumman taga gratis, men det var mer än arbetsamt att i djup snö på en kälke forsla ham det från skogen.

Under byggandet var mor Kerstin ständigt behjälplig och gjorde handräckningsarbete.

Under mannens sjukdom erhöll hon ej något nämnvärt bidrag av kommunen. Ett tjugotal kr. erhöll hon till hjälp vid gossens skolgång.

När man nu ser de tegar denna ensamma kvinna under nöd och försakelser brutit i ödemarken, det hem hon byggt, fjärran från alfarväg, då intages man av beundran för henne, och hennes gärning blir en hjältinnas. Men kärleken till arbetet har blivit hennes livs glädje. Ännu arbetar hon med samma glädje och entusiasm på torpet, fast detsamma övertagits av sonen, som äger ett annat torp alldeles intill och där mor Kerstin sedan makens död vistades. ”Men”, säger mor Kerstin, då vi samtala med henne utanför hennes trevna lilla stuga: ”borta är bra, men hemma är bäst, och vem vet om jag inte snart flyttar hit igen”.

Jag vill ej vara sentimental, men varest i vår flärdfulla tid såg man en kvinna, som likt mor Kerstin fyllt sin plikt i livet mot en älskad make, under en mansålder bunden vid sjuksängen, mot sonen och mot sig själv - ja, jag vill säga fosterlandet.
                                                                                                                        Ante L:son Antee



- - -

Källa: Finnbygdens jul 1928