Källa: Finnbygden 1-1929


Finnbygden


- - -



Dalby sockens äldsta innevånare död.


Karin Bengtsson i Månsgården.



Den 30 mars avled Dalby sockens äldsta innevånare, änkan Karin Bengtsson i Månsgården, Tutstad, i sitt 96:e levnadsår.
Hon var syster till den. för denna tidnings läsare så välkände, likaledes avlidne hemmansägaren Jöns Persson i Hole.                                   

*

Änkan B. hörde till de människor, som hade äkta kärnvirke i kroppen. För henne har ej ett arbetsfyllt långt liv, med det trägna värv en äkta bondhustru har att kännas vid betytt annat än större välbefinnande.

Ständigt i arbete har hon för sig och de sina uträttat mer än mången. Såväl utom som inom hemmet har hennes krafter räckt till. Det höll dock en gång på att komma tråkigheter i mor Karins liv. Arbetet måste läggas avsides och sjuksängen intagas. Orsaken härtill var en svår magåkomma, troligen någon sorts kräfta, men den tilltagsne läkaren, doktor Friberg, kurerade henne med sådan framgång, att hon efter ett halvårs behandling, på nytt kunde återgå till sysslorna.

Det friska livet i fäbodarna och på jordbruket hade alltifrån barndomen ingjutit energi och sprudlande liv i hennes, från fäderna ärvda, kraftiga fysik. Därav kom hennes utomordentliga hälsa och hennes stora, starka vilja, som även i motgångens tider höll henne uppe, ty motgång och svårigheter ha i mor Karins hem, under årens lopp, rätt ofta gjort sig märkbara.

*

I sitt äktenskap med hem.-äg. Halvar Bengtsson i Tutstad, har hon givit liv åt åtta barn av vilka endast tre leva. Ända från sina flickdagar behöll hon sin ljusa livstro. Hon har aldrig varit bunden av några levnadsformer, utan alla dylika ha gått henne spårlöst förbi och de religiösa strömningarna ha ej på mor Karins järnvilja verkat det allra bittersta. Hon har gått sin egen väg, varit sig själv nog. Statskyrkan har dock till en del varit hennes själs boning fast sin huvudsakliga gudstjänst har hon nog förrättat ute i arbetet; det tunga, hårda grovarbetet. Detta har hållit henne fången; givit henne hugnad och ro, sinneslugn och frid. Hennes kyrka har varit hembygdens skogar, där hon somrarna igenom  vandrat med sina kreatur; hemmet med dess ängar och åkertegar; barn och älskad make. Arbetet har för henne varit nog, allting annat blott oansenliga bisaker.

En stark utpräglad självmedvetenhetskänsla spårade man i änkan Bengtssons intressanta levnadshistoria. Så t. ex. har hon ända till sitt 92:a år själv lagat sin mat och ”hållit sig själv”, inte därför att hennes söner, där hon helt försörjdes, ej velat ha omvårdnad om henne utan därför att hon på intet sätt kunnat finna sig i att andra skulle ha besvär för henne. Sådana människor äro till den grad självmedvetna och frihetssträvande att de till det yttersta söka reda sig själva och tåla ej den minsta yttring till inblandning från andra i form av sådan hjälpsamhet, vilken kan tydas  som något slags misskrediterande av deras självansvar.

Vid kardan och spinnrocken var hon trogen ända tills yttersta ålderdomen gjorde händerna orkeslösa och fingrarna styva och krokiga. Det blev nog trista dagar för henne sedan hon måst lämna sina hantverk och prisgiva sig åt sysslolösheten.

Den gamla, som endast någon liten tid var sängliggande, har enl. bestämmelse de båda sönerna emellan periodvis vistats ömsom hos dem. Sina sista dagar tillbringade hon hos sonen Bengt.

Mor Karin hade in i det sista sina själsegenskaper i behåll fastän hon ej ibland riktigt kunde hålla samman tankarna, då hon berättade. Det är väl ej heller att undra på. De nittiofem ha ofta farit hårdhänt fram med henne. Det hårda, tunga arbetet och hennes kamp att jämsides med sin arbetsamme man hålla hemmet samman säger ej så litet. Trots allt satt hon där i sin säng, stolt som en drottning, en arbetets okrönta furstinna och omkring den vackra välvda pannan bildade de silvervita lockarna den ärekrona, som endast den med stolthet kan bära, som likt änkan Bengtsson fyllt sin plikt i livet, och som på ett så pietetsfullt sätt hävdat det sköna och stora som innefattas i orden, arbete, kärlek, uppoffring.

Frid över hennes minne!



Ante L:son Antee.



- - -



Källa: Finnbygden 1-1929