Källa: Finbygdens Jul 1951

Finnbygden

- - -

Till Per Tellanders minne.

I årets första nummer av Finnbygden anknöt vi i krönikan några ord om Per Tellander och hans konstnärsgärning, med anledning av hans 75-årsdag. I somras besökte vi Tellander på hans gård i Kärrbackstrand, Norra Finnskoga, och upplevde en händelserik söndag. Många gäster hade infunnit sig den dagen och många bilder togs, som jag ämnade foga till en mera uttömmande artikel om Per Tellander och hans konstnärsskap. Föga anade vi då, att den vitale och spänstige ciceronen på våra utflykter i grannskapet, två månader senare ej skulle finnas mer. Vi växlade sedermera ett par brev och utbytte tankar om fotobilderna vi tog under besöket i Spikgården, och välvde en del andra planer för framtiden. Våra sista telefonsamtal rörde sig om hans deltagande i en konstutställning i Torsby. Bestyren kring de tavlor som skulle påminna om hans målarskap, blev de sista han företog sig här i livet. Per Tellander hade fulltecknat sitt dagsverke, som på ett sällsamt sätt blommat i konstens värld.

En av de sista bilderna på Per Tellander, som visar några av sina tavlor.

Per Tellanders levnadssaga skiljer sig ju från de levnadsöden som är vardagliga. Möjligen låg konsten honom i blodet, då även brodern Anders, sedermera utvandrad till Amerika, visade prov på anlag till en glänsande tecknare. Anders tecknade bl. a. vid ett tillfälle en 10-kronorssedel så förvillande lik en äkta sedel, att någon föll för frestelsen att prångla ut densamma. Sålunda hittades den en dag i dagskassan i Storfalls handelsbutik. Ingen förfalskning förelåg, då det istället för Sveriges Riksbank, stod: ”Fagerbergs enskilda bank”. Namnet på den by i Vitsand där bröderna föddes och växte upp. Per Tellander valde konstens väg hemma i Sverige, hur det gick med Anders och hans konstnärsanlag i det stora landet i väster, känna vi inte till. Vägen gick via konstskolor och virkesmätarens yrke, till kombinationen bonde och konstnär i Spikgården. Under sina Klarälvdalsår blev han känd i vida kretsar och uppskattad som en särpräglad skildrare av Nordvärmland. Hans kolteckningar och pasteller med motiv från de enkla hemmen i finnbygden, stod utan tvivel på toppen av hans produktiva konstnärsskap.

Under vårt besök, som blev det sista i hans livstid, var han angelägen att visa sina sista tavlor och även några av de motiv, som han särskilt uppskattade. På vägen till Lövberget, där han föreslog att vi skulle avlägga besök, både för att titta på utsikten och sammanträffa med träsnidaren Karl Martinsson, fann han ett nytt, glänsande motiv för en duk. Om den duken blev målad vet jag inte, men han konstaterade: ”här har jag gått tusen gånger och inte sett denna tavla”, vilket röjde att han var på ständig upptäcktsfärd, i den bygd, som han skattade så högt.

Per Tellander var en fin personlighet. Särskilt märkte man hans glädje, om underrättelsen om någon konstnärsbroder kunde forma sig till en framgång. Han gladdes med andra konstnärer åt framstegen. Detta drag fann jag vara ett av hans vackraste. Hans hus var en gästvänlig tillflyktsort för många, där han tillsammans med sin maka Maria utövade värdskapet. Det är bittert att tänka på att Tellander för alltid lagt sin palett åt sidan. Men hans verk som bonde, konstnär och människa skall länge leva i både Fryksdalen och Klarälvdalen.

Finn.

Några personliga, hågkomster av Per Tellander

För några veckor sedan meddelade tidningarna budskapet att Per Tellander fått uppbrottsorder, att för alltid lämna sin pensel och palett. Med honom bortgick en boren konstnär av den gamla, ädla stammen. Få, om ens någon, har tolkat finnbygdernas egenart, de stora skogsdjupens stämningar och mystik eller sommarnätternas trollskimmer över en sovande bygd, såsom han. Hans konst gav något utöver det vanliga, och kan inte jämföras med vår tids dussinmåleri.

Jag minns honom från min tidigare barndom, då han som ung spjuver, men skicklig tecknare, gick i stugorna där hemma i bygden och ”ret tå” gamla gubbar och gummor i deras dagliga arbete vid kardor och spinnrock i stugköken. Jag minns hur han gladde sig åt en lyckad ”studie” av en gammal finngumma eller gubbe, allra helst om han kunnat teckna av dem utan deras vetskap och han fått dem i en karaktäristiskt och ”rätt pose”. Då lyste spjuvern riktigt ur hans blick, och han var inte sen att visa ”offret” sitt mästerverk. Det kunde ofta hända, att det då blev dispyt om likheten, men ändrade och förskönade gjorde aldrig Tellander.
 En gång blev det mig förunnat att besöka honom i hans kära hem i N. Finnskogs. Jag blev väl mottagen och fick ta del av hans tavelsamling. Vi satt länge och pratade om hans tavlor och hans motivval, och när jag gick bad han mig vara välkommen åter. Det blev aldrig så. Nu några veckor före hans bortgång hörde jag hans röst genom radio i programmet ”Längs Klarälven”. Det var sista gången jag hörde hans röst.
 
Och nu är han borta, men hans efterlämnade dukar skall tala genom tiderna och minna om en stor, och därtill försynt och fin konstnär.

E. N. Svahn.

- - -

Källa: Finbygdens Jul 1951