Källa: Finnbygden 2-1960

Finnbygden

- - -

En gammal fältjägare berättar
Georg Bergfeldt - en av de sista på skansen
 

Han är en av de sista på skansen, f. d. indelte soldaten vid Värmlands fältjägarregemente, 82-årige Georg Bergfeldt från Ransby, Finnskoga-Dalby”De har säckat ihop” de gamla knektarna, vi är inte många av oss kvar, men när vi träffas till den årliga sammankomsten på Trossnäs, kommer det gamla knektlynnet till sin fulla rätt. Då berättas det historier och minnen från fornstora dar, berättar den gamle soldaten, medan han skruvar ytterligare upp sin stolta mustasch.

Han tog värvning redan år 1901 vid Värmlands fältjägarregemente, men hade redan då vanan inne, då han tjänat II Svea artilleriregemente i tre år. Han blev dock inte gammal på Trossnäs, då jägarkåren sammanslogs med Hallands bataljon, som tillsammans bildade Vaxholms grenaddjärregemente. Han kom hösten 1902 till Stockholm och sedan 1903 har han en lång tid periodvis tjänat kronan som sjukvårdare.

F. indelte soldaten Georg Bergfeldt, Ransby, Finnskoga-Dalby, som nyvärvad i Wermlands fältjägareuniform.
 
 F. d. fältjägaren Bergfeldt är en ståtlig man, rak i ryggen som en knekt skall vara och med samma oförbränneliga humör. Men för att bevara sin spänst måste man ha skogsluft. Man härdar inte ut nere i dalen med att andas in ångor av, bensin och dieseloljor. Man måste vistas någon vecka i den härliga skogsluften, hugga ved och meta laxöring och koppla av är hans råd. Det enda som klickar i den ståtliga knektkroppen är faktiskt besvär med andningen, men vad betyder det, när man vet var den rätta medicinen finns. Ut i skogen alltså, manar knekten Bergfeldt.

Historier? Oj, oj, vad jag skulle kunna berätta från de humörfriska knektarnas tid, om originella befälsgubbar och upplevelser med fruntimmer! Men därtill är inte tid nu, du måste komma hem till Ransby några dagar, lita på att du skall ha hem med dej en hel del, upplyste han.

Om Bergfeldt kände den legendariske knekten Rattfeldt? Nej, han var före min tid, blev svaret. ”Men min far berättade, att Rattfeldt en gång uppsökte sin samtida kamrat knekten Olof Tu i Dalby. Tu hade brännvin och när de båda knektarna kom gående, var de så pass i tagena att Tu måste ledas av Rattfeld. Tu plumsade i djup snö nere i diket och påpekade för Rattfeldt:
Dä ä som jag alltid sagt, sträckan mellan Munkhea och Grafershea ä dä Värsta snöhôl i hela dal’n.”

Så vill Georg Bergfeldt att Finnbygdens läsare skall få veta mera om Värmlands fältjägare och överlämnar några prydligt skrivna pappersark med minnesanteckningar av kaptenen vid Värmlands fältjägareregemente Henrik, Lilljebjörn. Vi överlämnar nu ordet till denne sagesman:

Manskapet vid Värmlands fältjägare var den tiden icke väl renommerat och till en del kunde de väl hava gjort sig förtjänta därav, men de förtjänster man icke kunde förneka hos dem var läraktighet, ihärdighet, muntert lynne och synnerlig tillgivenhet för sitt befäl.

Att mängden utgjordes av verkliga värmlänningar, mest från Jösse härad och finnmarkerna, är säkert, men att dessa voro uppblandade med en och annan skojare av äkta zigenarras kan icke förnekas.

Figurer med mörkbrun hy och svarta blixtrande ögon förekommo ej så sällan, men dessa voro även de mest intelligenta och sedan de väl voro beklädda och under disciplinens band, kunde man aldrig önska sig bättre folk att kommendera. Bland dem funnos taskspelare, ekvilibrister och konstmakare av allehanda slag, och deras praktik under permissionstiden mellan mötena vill jag ej taga i försvar. Det hände ej så sällan, att sådana där kamrater fingo respass till Marstrand eller Varberg, men många av dem hördes aldrig något ont om.

Värmlands fältjägareregemente under Karl Johanstiden.

Det synes mig högst förvånande att någon den tiden ville bli soldat, ty sådana behandlades mången gång med orättvisa och grymhet.

I min barndom hörde käpp till officersuniformen. Det var rörkäppar, virade med läder, och dessa karbaser begagnades flitigt under exercisen, och förskrevo sig troligen från en tid då reglementet lärer innehållit en så lydande punkt: ”Visar någon av manskapet försumlighet i exercisen och icke lystrar till kommando, avstraffas han på stället med några få men duktiga rapp.» Dessa ord ur det gamla reglementet hava ofta kommit mig i sinnet, då jag sett vissa värdighetstecken såsom kommandostavar, place-majorskäppar och så vidare. Måntro icke själva spiran från början varit en karbas att begagnas till några duktiga rapp vid brist på lystring till kommando? Att handgripliga tillrättavisningar ansågos äga ett högt värde i forna dagar, här jag ännu i friskt minne.
 Jag påminner mig en sådan, som hette Lindgren, som redan 1808 blivit tillfångatagen i Norge, men rymt förklädd till kvinna och haft många äventyr innan han återkom. Karlen hade medalj för tapperhet i fält och var av sitt befäl väl ansedd. Dessutom intresserade han genom sina berättelser från fångenskapstiden och sina äventyrliga vandringar, sedan han rymt. Han hade tre söner, som alla voro jägare, och den yngsta var till och med vice korpral vid mitt kompani. Det var en mycket vacker karl, men hans kamrater voro ej nöjda med honom och klagade över hans extraktion och förmådde mig slutligen begära hans avskedande. Gubben Lindgren var mycket känd inom officerskåren och hans norska visor avhördes med stort nöje.

Att manskapet vid Värmlands fältjägareregemente ej var sämre på moralitetens vägnar än sådana vid andra värvade regementen voro den tiden, utan fastmera tvärtom, kan jag med full övertygelse försäkra. Då jag tjänstgjorde vid artilleriet, sände jag en dag avdelningsuppassaren till min underofficer med avlöningen för veckan. Karlen var mig rekommenderad av underofficeren såsom den pålitligaste vid avdelningen. Efter ungefär en halvtimma kommer han tillbaka med utseende av den största bedrövelse och berättar, att han tappat penningarna och omöjligen kunde åter hitta dem - men - om jag ville låna honom summan så skulle han med säkerhet återbetala den om ett par dagar, emedan han på saltbärande vid hamnen dagligen kunde förtjäna 10 riksdaler. Jag visste att denna uppgift ej var överdriven, ty det var en stark karl och arbetslönerna voro mycket uppstegrade den tiden i Göteborg. Ung, oerfaren och lättrogen lämnade jag av min egen kassa samma summa och bad honom skynda sig att avlämna den till underofficeren, som borde göra utdelning därav före exercisen.

Då jag anlände till bastionen, anmäldes att alla voro närvarande utom nr 17 Palm och att underofficeren ej fått några penningar till manskapets avlönande. En av folket, som stod nära då detta tillkännagavs, utropade då: ”Kors för tusan! Han har rymt!” ”Men hur kan du tro det?” frågade jag. ”Jo, han lånte mina bästa civila kläder i går afton och sade han skulle gå på bal i natt. Ja, det är säkert, att han har rymt, och varken får jag se mina kläder eller löjtnanten sina penningar mer.” Ja, så var verkligen förhållandet, och tycktes ibland det övriga manskapet ej väcka mycket uppseende.

Jag påminner mig med anledning härav något som berättats mig. Under västra arméns vistelse i Stockholm 1809 voro tvenne officerare, den ene av Värmlands jägare och den andre av Svea artilleriregemente mycket tillsamman och tvistade alltid om manskapets företrädde vid båda dessa regementen. En officer av indelta armén var händelsevis närvarande vid en sådan tvist och undfägnade då de båda kamraterna med följande, förmodligen för tillfället komponerade historia. Han sade sig, själv osedd, ha från en portgång vid Rosenbad observerat en artillerist och en fältjägare mötas. Artilleristen tilltalar då jägaren: ”God dag, kamrat! Jag ser du har borstar att sälja liksom jag, vad tar du för dina?» Jägaren nämner då ett ganska lågt pris. ”Hå”, utbrister artilleristen, ”du är väl icke tokig? Det är alldeles för litet” - ”Ja, men”, säger jägaren i en förtrolig ton, ”jag har stulit borstet och trävirket och därför kan jag avyttra dem så billigt.” – ”Bah!” svarar artilleristen, ”jag har stulit mina färdiggjorda, men kan knappast sälja dem för dubbelt vad du begär.”

Ovanstående kan väl häntyda på den högre grad av civilisation och världskännedom, som ett längre vistande i stora världen medför, men det jävar dock icke vad jag sagt om jägarna. Att de dugde, då det gällde ådagalade de både i Tyskland och i Norge.

Georg Bergfeldt, som oförbrännelig knekt av den gamla stammen, 80 år gammal, på stort knektmöte å Skansen 1957. Sångerskan Sonja Stiernkvist vill gärna känna efter hur det är att tvinna upp en ståtlig knektmustasch. Månget kvinnfolk har på lek ryckt i den mustaschen, men denna flirt var det något särskilt med...

Det var en liten ful karl vid Löwenborgs kompani som hette Fredriks. Denne hade vid en
nattlig marsch under tyska fälttåget kommit vilse och letade sig slutligen fram till en rysk kår, vilken han åtföljde i åtta dagar och bevistade under tiden tre affärer. Då han slutligen återkom till de sina, medförde han de amplaste lovord om sitt förhållande och var dessutom utnämnd till riddare av S: t Georgs orden. Mången gång talte jag med Fredriks om denna hans vistelse bland ryssarna. Det var en stilla, fromsint och blygsam karl - man skulle knappast trott honom om att vilja döda en mygga, men vad han ansåg vara plikt, det gjorde han. Han berömde mycket de ryska officerarna för deras godhet emot honom och även sina kamrater, de ryska jägarna, som ofta klappade honom och sade: »dobbra Svenske». Oftast slutade han sina relationer med »men se kosackerna, dä va ena djävlar». Fredriks hade under kriget varit vid 1:sta bataljon, men sedan tagit värvning vid Löwenborgs kompani, där han hade en kamrat, som även bar Georgskorset och tillika Svenska tapperhetsmedaljen. Denne, som hette Widga, var en stor, mycket vacker karl och begagnades vanligen till ordonnans vid högtidliga tillfällen. Både han och Fredriks voro av ren svensk bondras. De där talangfulla karlarna med de svarta ögonen befordrades icke gärna till korpraler, men de hade sina förtjänster ändå. I synnerhet berömdes de såsom rekognosörer, och om det kom an på att anskaffa några förnödenheter, som icke kunde fås för goda ord och betalning (sådant händer under ett fälttåg), då voro de alldeles förträffliga.

Varje kompani inom regementet hade den tiden sitt särskilda skaplynne. Liljeströms, eller dåvarande andre majorens, ansågs allmänt för det vackraste. Det var så ock, samt bäst beklätt. Folket var till största delen från Jösse härad och det var således naturligt att de bästa polskdansörer skulle finnas däribland. Det var i synnerhet en, som hette Elg (första korpral och medaljör), vilken ännu 1826 på lägret å Ladugårdsgärdet gjorde uppseende för sin dans. Chefens kompani, som det hette den tiden, var därnäst det vackraste och företedde verkliga praktexemplar av karlar sådana som Wasiliow (en ryss) och Fin, som sedermera fick ändra sitt namn till Fyr. Denne senare dog för ett par år sedan såsom förmögen egendomsägare uti Karlstads Sanna. Löwenbergs kompani hade de minsta och fulaste karlarna, men de voro de bäst exercerade, fastän de i den enskilda instruktionen ej gingo upp emot Gyllenhaals folk, varav vilken karl som helst under kriget kunde sättas på riktroten och alla korpralerna föra pluton. Ugglas kompani utmärkte sig genom de mesta skojarna och var de sämst beklädda.

Då man under vaktombytet från det lilla brädskjulet, som utgjorde vaktrummet, hörde käpprapp och jämmerrop, hette det alltid bland truppen: »Nu skrika Ugglorna», ty det var vanligast någon av detta kompani som bestraffades. Det påminner mig om en ceremoni, till vilken jag aldrig sett något motstycke. Tvenne karlar blevo nämligen ordagrant utsparkade från regementet. Sedan regementet var uppställt till parad, gjordes gevär för fot och delinkventerna framfördes mitt för fronten, där de bevakades av två man, under det att regementschefen höll ett både skarpt och rörande tal. Därpå uppläste regementsväbeln deras dom och sedan framkallades den egentliga överceremonimästaren vid detta tillfälle, regementsprofossen. Det var en högst egen och mycket ful figur i sin underligt utsirade uniform och med en stor käpp i handen. Hans åtgörande måtte ha varit ganska besvärligt, ty karlarna påskyndade sina steg. Om det blott varit en, så hade det väl gått någorlunda lätt för sig, men de skälmarna skiljde sig åt, så att han måste springa än till den ene, än till den andre. Hos mig väckte det löje, men jag hörde manskapet bakom mig i pluton sucka: ”Gud bevare var och en för ett sådant straff.”

Värmlänningarna äro i allmänhet känsliga för all sorts skymf, och jag skulle nästan tro, att denna exekution gjorde lika starkt intryck på truppen som åskådandet av en avrättning skulle ha gjort.

Den tiden gick reveljen kl. 4 om morgnarna och kl. 5 ryckte man ut på exercisen, som varade till kl. 8. Kl. 10 var vaktparaden, där alla ovillkorligen skulle vara närvarande. För att få permission från paraden skulle man ha något mycket viktigt angeläget att andraga. Strax
 
efter vaktombytet skedde alltid bestraffningarna, vilka ej voro sällsynta. Sedan expedierades orderna, och nu var man fri från alla ordinarie tjänsteplikter på förmiddagen. Middagen intogs kl. 1 och därtill gavs signal med trumpet. Mellan kl. 3 och 4 inövades hälsningssätten och förelästes i soldatinstruktionen.

Dessa små böcker voro författade i frågor och svar, varav somliga ganska konstiga. T. ex.: ”Är det en soldat tillåtet att sova, äta eller dricka på sin post?” Svar: ”Nej, aldrig!” Och: ”Vore det icke bra om soldaten kunde laga alla sina kronpersedlar?” Svar: ”Jo, visserligen!” Kl. 5 e. m. utryckte man på exercis, som slutade kl. 8 och omedelbart därefter lät trumpeten höra sig och man samlades då i det stora tältet till aftonmåltid. Det var egentligen efter kvällsvarden, som det muntraste livet började. Strax utanför tältet stod ordonnanser och betjänter med de äldre herrarnas stoppade pipor, och då dessa voro tända, bar det av till det så kallade torget fram vid landsvägen. Där kappsprangs, brottades, hoppades i säck m. m., m. m.

Då man passerar Lillerud, ser man nu på norra sidan om landsvägen en tät småskog av tall; där var exercisfältet. I regniga år var det mycket bra, ty då bibehöll det sig torrt och fast men i långvarig torka fick man där vada i djup sand och det dammade alldeles förfärligt. Bredvid västra kanten av fältet tätt intill tallskogen, stod ett litet anspråkslöst sockerstånd med ett par simpla bänkar utanför. Så tarvligt det var till sitt yttre, innehöll det dock utom konfekt alla sorters dryckesvaror av bästa kvalitet samt limonad och glacer, vilket kunde förtäras antingen i fria luften eller i det för ändamålet strax bredvid uppresta granristjället. Utefter samma sida av fältet ända intill landsvägen stod en mängd marketenteristånd, där manskapet förplägade sig. Truppen hade den tiden ingen proviant - den måste köpa sin föda för kontant och detta togs av lönen, ty någon särskild avlöning under mötestiden bestods icke.

Då man härtill besinnar, att de värvningspenningar kronan bestod endast utgjorde 12 rdr på sex år eller 2 rdr banko om året per man så må man väl undra att folk kunde anskaffas på sådana villkor. Visserligen fanns det sådana av manskapet som voro utstyrda med matsäck då de kommo till mötet, men dessa voro ganska få - de flesta måste leva på sina kontanter. Att ett sådant krogliv, som härav uppstod, ej skulle vara nyttigt utan högst demoraliserande, kan vem som helst inse. Om tänkesätten i detta avseende då voro annorlunda än nu, så var det levnadssätt, som jägarna förde vid mötena, även en följd av nödvändigheten. Man inrättade det annorlunda sedermera, men det var en tvångsåtgärd, till vilken man på den tiden icke fann sig befogad. Emellertid ville jag väl se huru, under så ogynnsamma ekonomiska förhållanden en trupp skall kunna vara bättre än Värmlands fältjägare då voro. Att förtjänsten härav till stor del måste tillerkännas befälet, är givet. Men jag vågar även tro, att befolkningen inom provinsen hade stor del däri, och jag återkommer till mitt gamla påstående, att man har svårt för att finna en sådan allmoge som den i allmänhet är i Värmland. Fångvårdsstyrelsens underdåniga berättelser jäva icke heller detta påstående. Som jag förut nämnt, var största delen av manskapet rena värmlänningar, och om några av dessa blevo demoraliserade av sina sämre kamrater, så utövade dock flertalet en hälsosam verkan på det hela.

---/---



- - -

 

Källa: Finnbygden 2-1960