Källa: Oscar Larsson

Johan Utter, predikanten och muraren från Filipstad, har väl inte så mycket samhörighet med en sockenbeskrivning från provinsens nordligaste ända annat än därigenom, att han otaliga gånger varit och hållit sina bönemöten i socknen, alltifrån Långflon i norr till Kärrbackstrand i söder och gjort sig bekant i stugorna med både karlar och fruntimmer, mest dock de senare, huvudparten av publiken på hans möten bestod i regel av kvinnor och halvvuxen ungdom. Det hände väl också, att en och annan husfader lät sig fascineras av Utters målande och mustiga framställningssätt.

Utter var minst av allt någon verklighetsfrämmande fantast, utan sökte gärna i sina predikningar anknytning till det dagliga livet och kryddade dem ofta med en godmodig humor och inte sällan med en personlig adress, liksom talade han till en viss person bland åhörarna.

När han var som bäst i tagen kunde det låta ungefär på detta sätt: Sackeus du, han var en liten man han. Han var inte så stor som jag en gång. Men han ville se Gud å därför klättrade han opp i mullbärsträdet. Inte heller du är för liten för att kunna se Gud du. Även för dej finns dä ett mullbärsträd vid vägen att klättra opp i.

Om Sackeus och hur Jesus besökte hans hus fastän han var en publikan talade han också vid ett predikomöte i Kristinehamn och när han kom till stället där Sackeus sade till Jesus: Hälften av mina ägodelar giver jag åt de fattiga utlade Utter texten på detta sätt: "Härta åttå mine ägodelar gir ja ôt di fattie. Tänk dej då du. Härta åttå allt han hadde ga'n bort. Har du skôre e så tjock skive nôn gang.

David Flood, som också var en resande i dessa trakter för femtio år sedan, fast med en annan förkunnelse än Utter, har berättat att han en gång gjorde hans bekantskap i en av de sydligare socknarna i Klarälvdalen.

En bonde hade upplåtit sin storstuga för ett bönemöte och där satt det en stor skara människor och väntade på den populäre predikanten. Ute var det bitande kallt, stormen rasade och snön virvlade och hopades till meterhöga drivor. Predikanten lät vänta på sig, men publiken satt tålmodigt kvar och till sist kom också Utter fastän mycket försenad. Han stampade tungt i farstun och kom in överhöljd med snö och is. Han berättade då, att han gått till fots den fjorton mil långa vägen från Norra Finnskoga och endast avbrutit sin färd för att predika i någon stuga utmed vägen.

Själva julkvällen hade han hållit möte hos en fattig änka i finnskogarna och efter bönemötet bjöd änkan på julmat. Den bestod av några potatisar och en sill stekt på glöden i den öppna spisen. Gumman hade satt fram maten och sagt: om du tror på Gud, så ät. Och jag åt den bästa julmat jag någonsin smakat betygade Utter.

Såsom det alltid brukar vara för personer med Utters självtagna predikantuppgift, så blev han även ofta utsatt för spe och anslag från yngre element, som gingo till hans möten bara för att få ha något hyss eller upptåg, som skulle bli dem till nöje och i viss mån åstadkomma förargelse för predikanten. Gentemot sådana tilltag använde Utter aldrig några hårda ord eller upptuktelseformer. Han avstyrde det oftast med godmodighet och humor och förtog på så sätt varje illa menat anslag dess avsedda verkan.

"Dä står i bibbla", brukade vara ett av hans stående uttryck och bibeln var också hans ständige följeslagare på hans många resor och vandringar. En gång, så berättas det, hade han hållit flera möten i följd och kom hem till sitt värdfolk mycket uttröttad. Dessa ville då, att han skulle läsa något ur bibeln och hålla en kort andaktsstund, innan de gingo till sängs. Det blev i drygaste laget för den gamle mannen och han svarade trött: Nej i kväll lägger ja mäj som ja ä.

På ett ställe, där det vanligtvis brukade bli till största delen kopparmynt i kollekten passade han på att före kollektupptagningen tala för offervillighet hos de församlade och han gav sitt anförande följande drastiska slutkläm: Gulle ä mett, å selvre ä också mett säjer Herren, men kôppern har han int sagt ett ol om så den kan ni behôlle för er sjôlve.

Utters verksamhet kom att under hans senare år infalla under en rätt så stormig brytningstid. Såväl de frireligiösa rörelserna, som nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen samlade sina skaror kring ordet och upplysningen i långt större utsträckning än nu och även mot det religiösa förkunnandet riktade åskådningar, framträdde i mycket utmanande former, såsom hos Lennstrand, Nyström med flera. Utter blev dock trogen sin uppgift ända till slutet och han har kvarlämnat minnet av en ovanlig, originell och gedigen personlighet.

Han var född 1842 och dog 1923 och han var sålunda vid sin död 81 år gammal.

Källa: Oscar Larsson