Källa: Edgren, Wilhelm: Ditt och datt. Sid 31

Ditt och datt

- - -

Per Styffe
En av de få ännu kvarlevande veteraner från krigets tider har i dessa dagar nedlagt vandringsstaven, nämligen f.d. furiren och f.d. gränsridaren Per Styffe. Såsom furir vid Nerikes och Wermlands regementen deltog han i 1813 och 1814 års krig, och var med vid den stora folkslaktningen vid Leipzig och vid stormningen av en av dess portar. Inkommen på stadens gator såg han general Adlercreutz, klädd till full parad, sittande till häst, lugnt framkommenderande kanoner mitt i det häftiga kulregnet. Han såg även den förföriskt förbindlige men falske kejsaren av Ryssland, den stele och slutne kejsaren av Österrike, den av olyckan hårt prövade konungen av Preussen, den vilde barbaren storfursten Constantin med flera av den tidens så kallade stora.
Rik på minnen, men fattig på penningar, hade han den lyckan att äga både framstående och förmögna släktingar, vilka, ehuru de aldrig kommit i tillfälle att göra personlig bekantskap med sin släkting, likväl ej glömde den gamle fattige anhöringen, utan lämnade honom på gamla dagar allt behövligt bistånd och hjälp.
Hemkommen från kriget tog han avsked och erhöll gränsridarebefattningen vid Holmberga i Dalby socken, varest han den 18:e innevarande månad slutade sin långa levnad, 85½ år gammal.

Stark jägare och fiskare ,började han idka jakt och fiske i de tider, då skogarna vimlade av vilt, och sjöarna voro fyllda av fisk, så att ”vattnet till och med smakade fisksoppa”.
Arbetsam och händig i mycket samt stor ordningsman, begåvad med en stark och härdig kropp, var han frisk och rask allt intill de sista trenne åren, då han måste intaga sängen, emedan benen ej ville bära honom; men för övrigt bibehöll han fulla själsförmögenheter och god matlust intill de sista dagarna av sin händelserika levnad.


- - -


Per Styffe hade som underofficer vid Nerikes och Wermlands regementen deltagit i 1813 och 1814 års krig uti Tyskland och Norge; hemkommen från strider och segrar tog han avsked 1815 och erhöll gränsridarebefattningen vid Wingängs dåvarande tullstation; allt sedan var han bosatt i Dalby socken.

Denna tid var jaktens gyllene tid, denna ort jaktens förlovade land. Styffe var och en ivrig och härdad både jägare och fiskare – dock måhända mera skytt än verklig jägare. Några år efter den nya jaktstadgans tillämpande slutade han med jakten och kastade sig uteslutande på fisket, ty han påstod, att jaktens tid numera vore förbi, av skäl att inga fullt dugliga jakthundar kunde uppövas, enär den tillåtna jakttiden var alltför kort, vidare att vildaveln utödats av allehanda rovdjur, sedan jakt är förbjuden under vår och sommar. Förr, då under den härliga våren och den vackra sommaren harjakten var tillåten, genomströvades jaktmarkerna av den hurtige jägaren, berg och dalar gåvo eko av jaktrop, jägarhorn, hundskall och skjutande, varigenom rovdjuren måste flykta till de djupa skogarna och där bygga och bo, avlägsna från hemskogarna, där haren och hönsfåglarna voro fredade för de svåraste av sina oräkneliga fiender. Visserligen sköts en och annan dräktig harhona, men det betydde föga i det hela mot den vinst, som låg däri, att rovdjuren hölls på avstånd. Nu däremot få rovdjuren ostörda driva sin jakt och bygga sina nästen i de bästa jaktmarkerna. För jägaren återstår nu blott att hålla till godo det vilddjuren lämnat kvar, då han äntligen får visa sig på de förödda jaktmarkerna; så talade den gamle skytten. Född 1792 slutade hans minnesrika levnad högsommaren 1878.

- - -
 

Källa: Edgren, Wilhelm: Ditt och datt. Sid 31