Källa: Finnbygden 2-1976

Finnbygden

- - -

HENNING TOLLESBY:
En diktare och idealist

Vem kommer ihåg Ante L:son Anteè? I hans hembygd Sysslebäck lever givetvis minnet, men för många värmlänningar i övrigt säger kanske inte namnet så mycket. Ändå tillhörde han dem som skrev flitigt i tidningar och tidskrifter under många år. Särskilt under mellankrigstiden – alltså åren mellan de båda världskrigen – framträdde han ofta. De åren var ju en särskild grogrund för poeter och idealister. Man drömde om något bättre efter första världskrigets fimbulvinter. Sökande och kunskapslängtan förenade, men möjligheten till skolor och utbildning var nästan obefintlig. Då blev det föreningslivet och det fria folkliga bildningsarbetet som fick ersätta. Det var om dessa entusiaster som Harry Blomberg i en bok talade om ”landets lågor”.

Det var i den tidsepoken och miljön som också Ante Anteè hörde hemma. Han liksom många av den tidens skrivare var starkt påverkade av Dan Andersson. De växte upp i en skogsbygd som bar på finnbebyggelsens särdrag. Ingvar Larsson har i sin antologi: ”Rim och Ramsor från Dalby” givit en fin definition av ”släktskapen” med Dan Andersson:

”Denna frändskap är väl till en del betingad av den likartade uppväxtmiljön – skogsbygden och den av finnarna präglade bebyggelsen. Dessa båda faktorer – vildmarken och fattigdomen – har gett samma underlag för diktarfantasin».

Ante Anteè var född i Sysslebäck 1895 och började som de flesta andra i sin bygd i skogen. Han prövade på både som huggare, apterare och flottare. De första novellerna och dikterna han skrev hämtade också företrädesvis motiv från skogsarbetarens hårda vardag. Det har sagts att han hade planer på att samla sig till en bok som skulle heta ”Strykare och timmerhuggare”. Bror Finneskog skrev i en artikel i Finnbygden nr l 1967, att Anteè kom på namnet till sin bok en dag då han drog stifttröskverket hemma på logen tillsammans med diktarbrodern Emil Bran. Om detta var det ovan nämnda namnet är dock ovisst. Senare planerade han för en bok som skulle heta ”Vid stjärnglimt och kojbrasa”. Men inte heller den kom ut. Däremot var han med i en antologi 1949 med 12 dikter och en berättelse. Den boken hette ”Bukett till Er” och gavs ut av idealisternas förlagsförening i Gökahult, Kalmar.

Många av Anteès dikter har varit införda i Finnbygden. Men särskilt i slutet av 1920-talet och in på 30-talet skrev han både dikter och noveller i NWT:s söndagsbilaga Söndagsmagasinet, som den tiden redigerades av Josef Oliv – själv skald och författare. Anteè var naturromantiker, men i övrigt var det främst det sociala engagemanget som lyste igenom. Hans bilder ur fattigtillvaron och vardagsslitet kunde inte sällan få både skärpa och djup. Men ibland hemföll han åt tidens blomsterspråk och hade svårt att nå koncentration och egenart.
 
Kanske blev Ante Anteè med åren litet för splittrad för att kunna ta vara på sin diktargåva. Han var inte bara folkbildningsman och ideell föreningskämpe i största allmänhet. Han var nykterhetsman i Logen Vårblomman, esperantist och flitig bokläsare. Han intresserade sig för det mesta. En gång när vi träffades var han hänförd ciceron i ett trädgårdsförsök som hushållningssällskapet lagt ut för att utröna vilka fruktträd som var tillräckligt härdiga i övre Klarälvdalen. Sedan han startat Finnskoga – Dalby djurskyddsförening upptog djurskyddsarbetet en stor del av hans intresse. Han var ju själv till sin död föreningens djurskyddsinspektör och utförde i den egenskapen ett arbete som fick rykte långt utanför länets gränser.

Men hans ideella patos förnekade sig aldrig. Amatörteatern och föreläsningsverksamheten hörde till hans skötebarn och den organiserade fredsrörelsen hade i Ante Anteè en hängiven förespråkare. Ingvar Larsson uppger i sin bok att Anteè under kriget hade nära kontakt med den norska motståndsrörelsen mot nazisterna och att han med fara för eget liv gjorde frihetskämparna stora tjänster. Detta berörde han aldrig till mig, men det är helt följdriktigt. Ante Anteè var född för barikaderna. Politiskt orienterade han sig åt yttersta vänsterkanten, men han var för mycket idealist för att bli någon partiboss.

Iwan Schyman skriver i sin bok ”Värmländska versmakare” att Anteè inte bara hörde till den saxonska skolan utan även ägnade sig åt teckning, målade, sjöng och musicerade. Om detta vet undertecknad ingenting. Men det skulle gå väl in i bilden av denna oroliga ande om han gjorde det. I varje fall såg han säkert i varje tecknare, målare, sångare och musikant en vän och själsfrände. Sådan var han.

Enligt min mening lyckades Anteè bäst med sin naturlyrik. Där kunde han fånga stämningarna på ett ofta mästerligt sätt. I en vårdikt skriver han t. ex. på ett ställe:

”Nu klämtar gökens klocka dagen
lång
och trasten spelar flöjt från vide-
snåren,
naturen ljuder av musik och sång
och allting på sitt sätt välkomnar
våren”

Men han skrev också orimmad vers och det ganska tidigt. I dikten ”Vaknande liv” lyder en strof:

”Under skogens mörka
tronhimmel
dansar de unga
tills månlampan
hänger där blek  
mellan träden
med sitt hjortronljus,
som drickes upp av
solens röda tungor”.

”Hela universum är mitt hem, allt skapat är min släkt. Jag själv är en irrande ande på en slocknad stjärna”. Så avslutar han en dikt som mycket väl kunde vara hans självbiografi.

Ante Anteè var ständigt på väg. Det var något symboliskt att han fick sluta sina dagar på väg genom skogarna i sitt uppdrag att inspektera hur skogshästarna hade det i sina provisoriska stall. Det var en vinterdag 1960 som det oroliga hjärtat inte ville fungera längre. Skidfärden blev den sista och han dog ensam i den skog, som livet igenom varit hans livsmiljö och inspiration.