Källa: Finnbygden 2-1976


Finnbygden


- - -


F. Prosten John Finnson berättar om gångna tider i Södra Finnskoga



John Finnson är äldst av 11 syskon, född i Bograngen i Södra Finnskoga 1897, där hans inflyttade far hade en lanthandel (som ännu fungerar under en sonson). Modern var från närbelägna byn Bograngsberget av finsk släkt: Veteläinen, Hämäläinen, Lehmoinen å fädernet; Vilhuinen, Tenhuinen, Liitiäinen å mödernet. Som ung pojke vistades John ofta där oppe på gården hos mormodern "Backa-Eli", som lärde honom de första finska orden och läste ur finsk bibel. I mormoderns födelsehem på "Ullagulla" (Backa) i Skrockarberget hade husandakt hållits på finska varje dag, och vid uppbrusning kunde hennes bröder "Backa-Henrik" och "Backa-Mattes" i hastigheten träta på finska, ett språk som det inte längre blivit fint att eljest kännas vid att kunna. Den siste finsktalande i den byn, "Räv-Henrek" Henriksson (från Gettomägg = Rävberg i Sörviggen), dog 1962, 90 år gl. Johns mormors far lär ha sagt: "Lär er inte finska! Jag har lidit mycket för finskan". John lärde sig emellertid senare finska och tjänstgjorde som fältpräst en kort tid i Finland under sista kriget på 40-talet.

När svenskan infördes på 1870-talet även i socknens södra delar i samband med folkskolans etablering, skedde det med mycken gråt och vånda. Hela byn Skallbäcken flyttade till Nordamerika, för att folket i byn inte ville lära sig svenska. I min barndom hade man fortfarande kvar mera allmänt än nu de finska ortnamnen, såsom Heinaho för Höbråten och
Baskaboro för Lortbäcken. När mormor gick och läste för prästen, fick hon tolka undervisningen.  Prästen kunde ingen finska och vissa barn ingen svenska. Mormor var dubbelspråkig. Ännu när jag växte upp vid sekelskiftet fanns det många fisktalande på "Söfinnskogen": Röjden, Bjurberget och Mackatjärn. Kyrkoherde Röjders i Lungsund föräldrahem låg i Sanela och jag minns hur hans föräldrar gick den långa vägen till kyrkan i Södra Finnskoga från Röjden, omkring 2 mil, skogsvägar med sommarbetande hästar och kreatur och andra djur.

Dessa finnar hade en djup religiositet. Kringresande finska predikanter hade väckt och fostrat en pietistiskt färgad tro, och människorna hade en stor vördnad för kyrkan och det heliga. När jag växte upp, var sockenkyrkan symbolen för Guds närvaro i bygden. Väckelsens kännetecken levde länge kvar bland finnbefolkningen. Ännu på 1900-talet kunde man höra
smackande ljud i kyrkbänken. Vid andlig rörelse sög de på Guds ord och hade då ett smackande ljud för sig. På grund av långa vägar fick många börja sin julottevandring redan på kvällen. De lyste sig med ett särskilt bloss, kallat kynnil, gammalsvenska. Vid 1900-talets början blev julgranen vanlig i dessa trakter.

Det var besvärligt att resa söderut till läroverket i Karlstad, då jag växte upp. Från Södra Finnskoga reste man först 4 mil med häst till Flisa i Norge, övernattning, och därifrån med tåget till Kongsvinger och så in i Sverige igen ner till Karlstad tågvägen. Det var min skolväg 4 gånger per år under gymnasieåren. När prosten Edgren i Södra Finnskoga skulle visitera i Norra Råda, fick han göra samma resa: Flisa–Kongsvinger –Karlstad–Norra Råda. Vägarna i Älvdalen var dåliga. Jag var helt obekant med socknarna där ända tills
jag blev präst i Ekshärad. Folk åkte också båt. Från Dalboängen i Dalby socken gick en båt ner till Edebäck. Det tog en dag med båten ned, men två dagar upp. Båten hette Vingäng
och gick ofta på grund. Då fick man gå av och skjuta loss båten från sandrevlarna i Klarälven.

– Min första plats hade jag som nådårspräst hos fru Anna Widing i Dalby. Hon hade ett gott hem och var en sprudlande människa med stor berättartalang. Jag arbetade sen i Ekshärad från 1923 till 1929 och därefter i Hagfors. 1934 blev jag kyrkoherde i Norra Ny och där stannade
jag till pensioneringen 1964.

– Hela min prästtid har präglats av omsorg om kristen fostran. När vi kom till Norra Ny, var min fru Ebba enda nattvardsgästen. Då fick man fostra fram en kyrklig kärna.
        



- - -


Källa: Finnbygden 2-1976