Källa: Finnbygden 3-1951
Finnbygden
- - -
BEN-HALVAR 100 ÅR:
Hundraåring läser ”kokkelböna” och stämmer blod
Hundraåringarnas treklöver i Värmland, fullkomnades den 3 sept. med den yngste, men säkerligen mest originellaste i kretsen, då Ben-Halvar, storjägaren och blodstämmaren m.m. rundade seklet. Vi ifrågasätter om ej ”Ben-Haven” som han också kallas, eller Halvar Olsson, som det står i kyrkböckerna, är landets färgstarkaste och intressantaste åldring.
Som det sig bör blev Ben-Halvar uppmärksammad och hyllad på sin 100-årsdag av både enskilda, släktingar och myndigheter.
Finnbygdens red. hade en månad före varit uppe i Dalby, och haft en pratstund med Ben-Halvar på vårdhemmet i Dalby, där han njuter sitt otium på ålderdomens dagar,
Det är en upplevelse att träffa Ben-Halvar. Särskilt för den som sysslat med uppteckningar om värmlandsfinnarnas övertro, och mitt i en krass och ytterst verklighetsbetonad tid, träffar en man som använt trolldomens magi på jaktfärderna, sett både det ena och andra som ingen kan förklara, växlat ord med skogsrån och besitter blodstämmarens sällsamma makt. Allt detta som avfärdas som nonsens och som ett utslag av ett folks okunnighet och efterblivenhet.
Med samma allvar som alltid, berättar Ben-Halvar om sina upplevelser. Med samma glöd och lika erfaret som alltid. Man glömmer faktiskt att allt detta ”Haven” talar om, tror han så gott som ensam på. Hans röst är som ett eko från länge svunna tider, då övernaturliga makter drev sitt spel.
Det är smygande steg från stökande hustomtar, gäckande skratt från skogs- och sjörå, ringande ljud från bergsfolkets koskällor och skall från berghunden. Man försöker läsa i hans skumma blick den förmåga som kom björnen, att sluta sin käft eller blodflödets källsprång att stanna.
Bennäset ligger i Norra Finnskoga och Ben-Halvars jaktmarker österut mot dalagränsen. Han är av storjägarsläkt och hade de stora skogarna noga kartlagda i sin jägarinstinkt. På fädernet var förhållandet enahanda. Fadern och farbröderna voro storjägare. Gustaf Schröder har i sina böcker skildrat deras bedrifter. Ben-Halvar själv var en av Lars Larssons i Långflon drevkarlar och berättar om de ”en i 40 fällda björnarna”.
Men det hjälpte inte att enbart stävja björnens framfart med björnspjut och grova muskedunder. Det var ingen björn som rev ett djur, där man låste hans käft med den trollbön som Ben-Halvar läser med samma inlevelse och lika trovisst som hans fäder.
”Du store svartbrune fåle som i skogen går,
jag stiller ditt huvud, jag stiller din tand,
jag stiller din ram, som Jesus stillte på trädets stam
då du inslog i Noak ark, att ko ej skulle rivas
och lamm skulle bitas.
Förtrogen vän med skogsrån
var Ben-Halvar och när han en gång tappat sin pipa under en av sina otaliga jakter uppåt Tisjön där ingenjörerna på modernt vis trollar med naturkrafterna vid Tåsans kraftanläggning, inskred skogsråa och hjälpte honom tillrätta. Han hade återvänt efter ett fåfängt letande och var ytterst nedslagen över förlusten. Då gluttade skogsrån på dörren och uppmanade ”let på myra”. Ja, på ”myra” där hade Halvar letat både länge och väl men ingen hittat. Men hade skogsråa sagt det, så var det nog så. Och mycket riktigt, pipan låg precis på det stället. Hur hon såg ut? ”Precis lik käringa”, berättar Halvar. Och hon fick ej så mycket som tack för hjälpen, ty hon försvann som en rök över kojbacken, där hon visat sig.
Eller de ynkliga fiskare som ville konkurrera med Halvar i de mörka tjärnvattnen om god fiskelycka. Med fina don kommer man inte långt, men Halvar, som stod på god fot med sjöråa, behövde bara släppa ned en revstump så högg fisken på bara kroken.
Att stämma blod är ju Ben-Halvars specialitet, och han är fullt medveten om sina krafter på detta område. Så sent som i vintras stämde han eget näsblod, fast det är sämre bevänt med kraften numera, anförtrodde han mig. Så faller han i begrundan och tänker på ett av de många fallen, då man anlitat honom som blodstämmare. Den gången en skogshuggare huggit av sig nästan hela smalbenet och höll på att förblöda. Halvar läste och läste, men blodet ville inta stanna. ”Varför stannade det inte”, skjöt min hjälpreda vid intervjun, in. Stan!, utbrast Halvar en smula förtörnad, hôls skull dä stan’ då dä fanns ett kvinnfôlk i närheta som var på syten (havande). Men då Halvar anat var felet låg, gick man ut i stallet, och vid en ny läsning, stannade blodet omedelbart så att ”såret blev vitt i kanterna”. ”Vill han hör kokkelböna?” Jo, da ska han läs:
”Så sant som Josua satt på Sions berg så måste du stanna.”
98 år gammal steg han upp till väders i en helikopter. 100 år stämde han ännu blod. Vem slår Ben-Havens rekord? Ingen! Han går till hävderna som Värmlands finnskogars sista blodstämmare och storviltjägare. När den furan faller, blir Nordvärmlands skogsbygd åtskilligt glesare och mera färglös.
Finn.
- - -
Källa: Finnbygden 3-1951
