Om övre Klarälvdalen i gångna tider

Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL

Älvdalen, Dalbyn, gamla Dalby och Ovansjöbygden

(3/7 1922)

Sedan ovanstående uppsats skrevs, har de nya fynden av boplatser från stenåldern, som gjordes 1956 och 1960 i samband med vattenregleringen i Kindsjön, S. Finnskoga och uppdämningen av Höljessjön i N. Finnskoga, på ett överraskande sätt korrigerat uppfattningen om den äldsta bebyggelsen i norra Klarälvdalen - om det nu rör sig om mer än tillfälliga boplatser.

Geologiska fakta om Älvdalen

Älvdalens ålder sammanfaller med urbergens och har bildats på så sätt, att en lång stor spricka uppstått i bergmassorna. Detta skedde under jordens urtid och dalen har sålunda ägt bestånd i miljoner år. Berggrunden består till det huvudsakligaste av gnejs och gnejsig granit. Några yngre lager, som bibehållit sig, har icke tillkommit förrän under istiden, då de mäktiga sandlagren i dalbotten sammanfördes och bergen blevo övertäckta med rullstenar och grus. Hur det har sett ut här i Älvdalen före istiden är ej känt; om det möjligen varit en lång smal sjö ifrån Edebäck och norröver - sandlagret hindrar utforskande och bedömande - men vi förstå dock, att den tiden då de växter frodades, varav stenkolslagren i Skåne, England och på Spetsbergen bildats, så var i vår älvdal och på dess bergsluttningar en växt- och djurvärld av annat slag än den vi nu ha och som tarvade en hög temperatur för att kunna leva. Det är emellertid först sedan isen smält, som forskningar kunnat giva några upplysningar om landskapets utseende och om dess första bebyggelse.

Enligt dessa uppgifter så skall istiden i Värmland upphört 6.000-6.500 år före Kristus. Isen drog sig tillbaka 50-200 meter pr år, och där Stockholm är beläget är utrönt att isen smälte undan omkring en mil på 45 år. I Klarälvdalen skulle således issmältningen tagit en tid av något över ett halvt tusen år från Edebäck till Höljes. Då istäcket lämnade Älvdalen, nådde havet upp till en höjd av något mera än 200 meter över nuvarande havsyta och Älvdalen var en lång smal havsvik som nådde upp till Höljes. Omkring 1.000 år senare hade landet höjt sig och havet nådde nu upp till en höjd av 114 m.ö.h. i Sunnetrakten. I den mån isen smälte undan Klarälven, som av den rikliga vattenmängd hon mottog av de smältande ismassorna inom sitt vattenområde jämte nederbörden gick stor och fyllde dalen till hela dess bredd och skar sig ner i de mäktiga sedimenten till ett djup av omkring 50 meter i den nuvarande dalbotten, vari hon utskar sin slingrande fåra; och först då hon intagit detta läge och dalbotten torrlagts, stod Älvdalen färdig att bjuda människan välkommen att taga den i besittning, vilket torde ha sammanfallit med den äldre stenåldern. I bergen och i skogarna kunde folk vistas före denna tid. Växterna invandrade allt efter som istäcket försvann och i omedelbar följd därmed djurvärlden, så att de trakterna kunde beträdas av människor.

Fornfynden berättar

Om Värmlands äldsta befolkning är känt igenom fynd, att det under tidigare stenåldern bott folk vid Glafsfjorden, och att det 3000 år före Kristus bodde i Värmland ett folk, som jämte jakt och fiske idkade boskapsskötsel. Från bronsåldern har anträffats en mängd fynd i Värmland, och genom jämförelse med andra folk har man funnit, att den svenska konstslöjden på konung Davids och Mose tid kunnat frambringa arbeten i elegans överlägsna vad som förfärdigats i Italien och Europa (Montelius). Men Älvdalen är fyndfattig från äldre stenåldern; blott något enstaka föremål har påträffats i den Nedre Älvdalen tills 1915, då en trindyxa (trindyxorna anses nu tillhöra början av yngre stenåldern) hittades i en myr väst på Ambjörbyskogen. Yngre stenåldersföremål som påträffats äro något flertaligare. Men det allmänna talet att det här och där hittats torviggar (fynd av stenyxor, som troddes kastade eller tappade av guden Tor), som betraktats vidskepligt, gör det troligt, att det gjorts många fynd som icke blivit kända i våra offentliga samlingar. Från bronsåldern äro inga minnen kända från Älvdalen.

Att så få föremål hittats i själva dalen kan bero på att Klarälven genom att skära in på ena sidan av sina bågar och lägga av på den andra sidan ständigt förändrat läge och skurit ut byggnadsplatserna, varöver ofta klagats från äldsta tider (så långt tillbaka som det finnes handlingar) till i våra dagar. Så t ex klaga Norra och Södra Trandstrands jordägare vid tinget 1689 7/10 "att där husen i förra tiden stått löper nu djupa älven, och vittnade nämnden och tingsallmogen att de behöfvde väl en fjärdedels förmedling hvardera". Liknande klagan förebars från ett flertal hemman i Dalby och Ekshärad vid detta ting. Så nog förstår man att Klarälven har samlat mycket i sina gömmor.

Mildare klimat under brons- och järnåldern

Under stenåldern och bronsåldern var högre temperatur i Sverige; ända till 2 1/2° högre medeltemperatur under växttiden på året. Denna uträkning är gjord genom att jämföra ömtåliga växters dåtida växtgränser med nutida. Hasseln växte då i Dalby t o m i Norra Finnskoga. I en mosse i Branäsberget har för några år sedan i upptagen torv hittats hasselnötter, och kapellpredikanten C. G. Nylén berättar på sin tid i en skrivelse (i Segerstedtska saml.) "att kyrkovärden Olof Olsson i Jansgården i Aspberget på sina nyodlingar påträffat veritabla hasselnötter ehuru hasseln mig veterligt icke någonstädes finnes i öfre Älfdalen". Värmlands övre Älvdal hade den tiden som hasseln växte där en lufttemperatur motsvarande den nuvarande i Bohuslän - uträknat efter Hambergs Temperaturkartor - och man kan därav antaga att inte blott under stenåldern utan även under bronsåldern funnits folk, som tagit Älvdalen i besittning, då ett så milt klimat gjorde den behaglig såväl för jordbruk som boskapsskötsel.

Klimatförsämring

Vid järnålderns början 500 år före Kristus inträffade en hastig temperaturförändring, som gjorde, att de ömtåliga växterna ej kunde leva i dessa bygder; och måhända folket lämnade orten då frostens järnnätter påkommo och förstörde deras skördar. Huru hastigt denna förändring skedde illustreras av torvmossarna i Sverige i den skarpa skillnaden mellan nedre lagret, bränntorven, och det övre lagret som är lämpligt till torvströ. (Sv. Geol. undersökn.).

Samfärdsleder korsades vid Ovansjön som får namnet Dalbyn

Om Klarälven ofta gjort skada har hon också varit till stor nytta som färdväg från Edebäck uppöver till Vingängsjön, vinter och sommar mellan dem som bosatt sig på älvstränderna, i en trakt där det varit svårt och besvärligt att åstadkomma vägar landledes. (Man behöver bara tänka på vår nuvarande järnvägsfråga, som första gången var uppe på sockenstämma i Dalby den 13 januari 1878 och sedan oupphörligen varit föremål för underhandlingar och rådplägningar intill dags dato (3/7 -22) utan resultat, så att ännu får älven ofta bära det man ville att loken skulle dra). Från Vingängsjön har sedan urminnes tider varit färdväg norrut; och i öster och väster har folket sedan uråldriga tider färdats mellan dala-bygderna och Hedemarken. Vintervägen mellan Fors i Malung och Dalby över tiomilsskogen har varit en bekväm väg. Sedan gick vägen till Ovansjöbygden och därifrån över tolvmilaskogen förbi Leten genom Medskogsälvdalen till Norge. Från 1816 till dess bron byggdes över Klarälven till Brattmöln (Klarabro) gick vägen till Letafors från Vingäng före den tiden från Letbacken västerut. Efter denna väg har gått en oerhörd trafik. Kapellpredikanten Nylén, som bodde vid Djekneliden (1817-73) intill landsvägen har skrivit och berättat, "att man kan räkna med ända till 100 dalkarlsforor på en gång", och att denna väg är så trafikerad både vinter och sommar, att knappt någon ort i Värmland har större trafik".

Vid vägkorsningen ovan sjön uppstod en by kallad Dalbyn. Den har sitt namn av dalen liksom även älven, som till mot slutet av 1600-talet kallades Dalälven. Det är tydligt att Dalbyn är ett bland de äldsta samhällena i Älvdalen och hade därför flera betingelser; ty utom att bygden låg vid, vad man kan kalla, naturlig vägkorsning och vid ändpunkten av älvens åtta mil långa vattenväg, var här gott utrymme för jordbruk, vidsträckta goda betesmarker, fiske i både lugnt och strömt vatten och därjämte tillgångar på vilt. Byn utvecklades omsider till en bygd bestående av flera byar med det gemensamma namnet Ovansjöbygden. Men Dalbynamnet lever dock ännu kvar i en äng kallad Dalby- eller Dalboängen, och i den ängen ha alla byar ovan sjön andelar än i dag.

Dalby den första kristna socknen i Värmland?

I Dalbyn byggdes kyrka. Kyrkan fick namn av stället där hon byggdes, och socknen (socken kommer av söka, sökande kyrkan) fick namn efter kyrkan; och på så sätt uppkom namnet Dalby socken. Det har antagits för sannolikt, att Älvdalen skulle vara den ort i Värmland, där kristendomen först infördes; och att det skedde från Norge är utan allt tvivel - skriver Hammarin. Till detta antagande finnas flera omständigheter, som kunna tjäna som stöd. Först och främst att Norge var kristnat och sockenbildningen därstädes genomförd under Olof Haraldsson den heliges tid. Värmland var då en gränsprovins och någon gräns fanns icke rikena emellan. I Vaaler i Norge, gränsort till gamla Dalby, säges kyrkan vara uppförd av själva Olof den helige, som på vårsidan 1022 "for öster och kristnade denna bygd". Då var kristna läran kommen nära och kunde icke gärna vara obekant i Dalbyn; och i Ny sockens kyrka "fins ock Sancte Olofs beläte och berättas att Sancte Olof var af påfven utsendt att med Vadstena och i desse orter åt Trånhem att stella folket uti lika ordningh med Romerska riket", skrev det 1683, och bilden finns kvar.

Kyrkan i Stommen

Om kyrkans läge finnes sägner att hon stått på flera andra ställen, nämligen i Persby, på Digerheden i Vingäng och på Munkheden, mittemot Vingäng, men bekräftelser saknas. Lämningar av något slag eller spår av gamla begravningsplatser ha icke påträffats på dessa ställen. Det är först om kyrkan i Stommen, som vi ha historiska dokument att tillgå.

I sitt slag särdeles märklig är en skrivelse, inlämnad till antiqvitetskollegiet 1683 på särskild order av landshövdingen given 30/4 s.å. till befallningsmannen Kylberg. I denna handling, till vilken ofta har refererats, heter det om gamla Dalby kyrka, att "samma kyrka är mycket gammal med gamla målningar, uti ett turmer (timmer) står målade vapen på väggen, sägs vara Sverges och Norges vapen. Några rökelsekar har varit och små klockor, som de har burit för lik och ringt med, hvilka blevo instöpta när andra Dalby socken klocka göts. Offerkistor på väggen in uti kyrkan finnes ännu väl behållna. Item gamla munkekläder och många små beläten, som ligga under altaret. Långa vaxstakar 4 aln långa med bleckkronor upp i ändan och vaxljus däruti. Många permar efter stora munkeböcker och tummeböcker fins någorlunda där behållna. - Ett stort träkors 6 alnar långt eller högt har stått utanför kyrkoporten och vid samma kors har varit en offerkista, dit där sön- och helgdagar ingen gudstjänst var i kyrkan, likväl några av allmogen gått och offrat i kistan för sina sjuka, de hemma hade. Men där någon oflitig var i gudstjänsten, förebrådde andra allmogen honom, att han går varken till kors eller körka; hvarav ordspråket kommet är. - Söder om kyrkan på en stor Dalboäng är stora groper i backen. Sägs af gamla män att munkar och pilgrimar hafver där tvänne gånger hållit möte om året, neml. vid Botzmesse då de reste till Trondheims kloster och om Mikaelis tid då de skulle åt Vadstena kloster och till påfven i Rom efter aflatsbrev, hvardera gången 14 dagars tid samlade på Dalbo äng, där allmogen kom till dem hafvandes mat och dricka med sig hvarmed munkarna gjorde sig lustiga och dansade, så att det blev gropar i ängen".

Krucifix (fr. 1300-talet).
Ursprungligen i kyrkan i Ovansjön, nu i Dalby kyrka.

Häradshövding Lonner har uppgivit för Fernow, att när bräderna revos av kyrkan, då hon nedrevs, fanns årtalet 1311 på en stock i väggen, vilket skulle vara året då hon blev byggd; och erinra vi att Värmland var lifgeding (underhåll till änkedrottning) åt hertiginnan Ingeborg, konung Håkans dotter i Norge gift med prins Erik i Sverige fr. 1313, vilket kanske till någon del förklarar, varför det norska vapnet tillsammans med det svenska stod målat på korväggen.

Av kyrkans räkenskaper 1685 inhämtas, att församlingen låtit spåna kyrkan och givit Erik Olsson i Malung 20 dlr 1/3 öre s:mt och köpt 2.000 spik till spåningen, 1687 till kyrkans utvidgning utlagt och betalt byggmäst. kosthåll 6 dlr lön 12 dlr, för smide 6 dlr 16 öre och för bräder 4 dlr och 1688 betalt byggmäst. Erik Olsson resterande byggnadslön 6 dlr 12 öre s:mt. 1694 utbetaltes för tjärning av kyrkan 25 dlr 21 1/3 öre, därtill hade åtgått 5 tunnor tjära. 1697 hade församl. låtit göra en stock med behöriga gångjärn för 1/2 dlr s:mt och 1698 förmärktes att kyrkan var förbättrad och eljest försedd med stolar. Den 7/8 1726 togs klockan ner och fördes till kyrkan i Långaf. Näst förut innan klockan togs predikade för sista gången i Dalby gamla kyrka komminister Jacob Bergenhem. Han dog påföljande 9/8 och följde efter sin klocka, med vilken han kallat församlingen samman sedan 1696, till Långav, där han begravdes. Omedelbart efter det sista gudstjänsten hållits togs alla inventarier och fönster, men byggnaden fick stå kvar ett par tiotal år innan den togs ner, som det sades, av vördnad för den gamla kyrkan. Så ha även de gamla berättat att dörren till kyrkan var låg och fönstren små så att det var skum dager därinne. I Lillbergsgården - prästbostället - har funnits stockar intimrade i en vedbod, som voro från kyrkan i Stommen i vilka det fanns topphål och inhuggningar för masterna i tornet. I Gunnargården i Tutstad är ett härbre på gården. I det skall de nedersta nio varven vara från nedre delen av tornet i kyrkan. Men av vad man kan se på timringen, så äro dessa varv från tillbyggnaden 1687.

Bland inventarierna märkas särskilt en kalk av silver förgylld, en patén av silver, en kittel av koppar, klocka med kläpp - den vackert formade s k munkeklockan i Långav, en funt av täljsten, 3 ljusstakar av järn, 3 brudtärnor (ljusställ), ett timmerglas, 2 kyrkokistor, Gustaf II Adolfs bibel med spänne, Karl XII:s bibel och Kyrkskogen i Furuberget, som här upptagits bland tillgångarna.

Härbre från 1600-talet med de nedre stockvarven från klockstapeln i Stommen. Nu flyttad till Dalby hembygdsgård.

II

Begravningsplatsen i Stommen

På kyrkostämma i Dalby socken 24/8 1706 förmäldes, att Storälven har mycket begynt att bryta mitt för kyrkan så att hon och kyrkogården med tiden kunde stå i fara; ty förmantes församlingen söka något medel mot dess brytande, det hon lovade med flit förrätta vid lägligt tillfälle. Nu är som det uppgives, kyrkogården utbruten av älven helt och hållet; och en betydande mängd lämningar måtte då följt med i djupet då här har varit begravningsplats i omkring fyrahundra år. Att något blivit tillvarataget och fört till annan vigd jord lär ej vara fallet. Bland mera bemärkta män som efter största sannolikhet blivit jordade här, nämnas kyrkoherden i Dalby och Ny Andreas Svenonis, död 1655, kaplanen Nicolaus Laurentius Helsbeckius, död 1676 och hans son, klockaren Sven Nilsson, den första kända klockaren i Dalby, död 1713 och riksdagsmannen Lars Olsson i Gunneby, död på 1600-talet.

Det var ett fel att nedlägga de gamla kyrkorna i Dalby. Anledningen härtill, som gjorde sig kraftigast gällande, var kyrkoherdens önskan, att minska kyrkornas antal i sitt pastorat och därmed trygga pastoratet för befarad delning enl. Karl XI:s brev och löfte av 18/7 1686. Därtill kom, att det för den ensamme prästen i gamla Dalby skulle bli något lättare och för församlingen något lindrigare att ha endast en kyrka att underhålla. Nu torde det emellertid vara på tiden att upptaga frågan om återinförande av samma ordning som varit i gamla tider. Dalby socken är över fyra mil lång bebodd, och det är tungt för många i synnerhet för läsbarnen att gå så långa vägar varje läsdag; och nu har Dalby socken det så lyckligt ställt, att de äga en bra kyrkoskog varmed de kunna i väsentlig mån klara byggnadskostnadsfrågorna. (Skrevs 1922.)

Hemmanen i Ovansjöbygden

I Ovansjöbygden - den utvidgade Dalbyn - står i 1540 års jordebok upptagna Peder i Gunneby, Peder i Lillebjörnsgården, sedermera kallad Lillbergsgården, Harald i Hool, Peder i Tutstad, Anders i Södre Persby med Slättne och Jöns i Transtrand och Skötslebäck, helbönder, och Peder i Prestegården (Stommen), prestebonde. År 1564 står Slättne ensamt som helt hemman och Skyslebäck taxerat till halvt hemman. I samma längd nämnes torpet Vingäng under Gunneby och Nöde (Nedre) Torp (Nedergården) under Tutstad. 1578 står torpet Fläskremmen upptaget under Hole. Torp kallades den tiden mindre gårdar som fingo erlägga ränta, men ej kunde uppskattas till halva hemman. Dessa tre torp skattades 1606 till 1/3 hemman. Med tiden gjorde Storälven stor skada genom bortskärning av jorden och översvämningar. Av denna anledning blevo flera av ovannämnda hemman förmedlade (nedtaxerade) näml. Lillbergsgården till 2/3 (1633), Hole till 2/3 (1637), Stommen till 2/3 (1633) och Slättne till 2/3 (1729).

Jordägare i Ovansjön

Gunneby har varit den förnämsta av byarna i Ovansjöbygden. Här i Gunneby bodde 1601 tre bönder. Olof var den förmögnaste av dem. Han hade sonen Lars Olsson, den förutnämnde riksdagsmannen och Larsgårdens grundläggare. Efter honom övergick gården till hans son Håkan Larsson, död 1694, 65 år gammal; därefter till mågen Halfvard Olsson "Storsvarten" från Hole, död 1741, 61 år. Härefter i rätt nedstigande led till Håkan Halfvardson (1710-1785), Halfvard Håkansson (1734-1827), Lars Halfvardsson f. 1769 och Halfvard Larsson f. 1799, vilken hade mågarna Jacob Bengtsson f. 1838 i Nedergården, Jon Bengtsson f. 1842 i Tutstad och som övertog gården. Larsgården i Gunneby har från och med dess första ägare till i våra dagar varit ett förmöget hus. Den andra bonden i Gunneby (1601) hette Sonit. Han fick till måg Per Jacobsson från Branäs. Denne hade sönerna Jacob Persson och Olof Persson, Jacobs gård har gått ut, sedan den hade ägts av Bengt Jacobsson (1689-1769), Bengt Bengtsson (1737-1807) och hans son Bengt Bengtsson f. 1762. Sonen Olof Persson, som bodde i Vingäng, hade en dotter Ingärd Olsdotter (f. 1689 d. 1770). Hon var först gift med Per Eskelsson vilken genom arv blivit jordägare i Gunneby. Hans far Eskel Eskelsson bodde i Slättne och hade jord i flera gårdar och farfadern Eskil Persson var jordägare i Sysslebäck från 1601. Andra gången var hon gift med Bengt Bergenhem (1694-1783) son av komminister Jacob B. Med sin första man hade hon sönerna Petter Pettersson, komminister i Grums, död 1750 och han hade en son Pehr Pettersson som var reg.-past. hov.-pred. och kyrkoherde i Uppland; och Eskel Persson i Eskelgården (1716-1754). Efter honom har Eskelgården gått i arv i nedstigande led och ägts av Bengt Eskelsson f. 1744, riksdagsman 1789, Eskel Bengtsson, f. 1780 och Lell Eskel Eskelsson, f. 1811. Med sin andra man hade Ingärd Olsdotter Olaus Benedicti Bergenhem 1727 (?), pro. 1750, mag. I Greifswald 1754, död som past.-adj. i Kila 1759, andra sonen, Jacob Bengtsson Bergenhem (1727-1802), som jämte flera barn hade sonen Bengt f. 1761 i Nedre Svabacken och Per f. 1771, som bodde i Öfre Svabacken och tredje sonen Bengt Bengtsson Bergenhem klockare i Dalby f. 1735, död 1774 ogift. Ingärd Olsdotters man Bengt Bergenhem byggde i Svabacken och uppförde där en stugbyggnad, som på sin tid var den ståtligaste i Övre Älvdalen och ännu finns kvar; bestod av en stor stuga med en väldig spismur, förstuga, kofve och nösstuga. Här gjorde kyrkmålaren Daniel Hjulström sina skisser till kyrka i Långaf på nösstuväggarna.

Av dessa målningar finns endast en bild kvar på en dörr och några målade bräder uppsatta på vinden. I Svabacken bodde folk 1694. Vid en delning 1719 nämnes att det var hampeland i Svabacken. Hur namnet har uppkommit är ej lätt att reda ut, måhända är det kommet av tyska ordet zwieback=skorpa, som någon knekt fört med sig hem och givit den plats där han fått bosätta sig och ändrat uttalet. Bengt Bergenhem blev en förmögen man, utom skötseln av sina gårdar drev han handel och intresserade sig för industri. Det var han som anlade Gunneby hammar i Letälven, det längst upp i Värmland belägna järnbruket sedermera kallat Letafors. Hans efterkommande blevo omsider ägare av nästan hela ovansjöbygden. Den tredje bonden i Gunneby (1601) var Per i Vingäng; hans efterkommande i rätt nedstigande led ha varit egendomsägare där till i början av 1800-talet. Han hade sonen Harald Persson som övertog gården efter fadern och sedermera sonsonen Mats Haraldsson. Denne Mats hade en ryslig olycka, som omtalats till i våra dagar. Medan hans hustru ansade sitt några veckor gamla barn en vinterkväll ville en hennes gosse om 2 à 3 år gå ut i "sitt ärende"; men han hade knappt kommit genom dörren förrän det hördes ett dödsskri. Vargarna hade tagit gossen. På en holme i Vingängsjön hade barnet blivit sönderrivet och uppätet av odjuren. Endast ena foten var kvar och hittades av dem, som gingo för att söka gossen. Det visar hur närgångna vargarna voro på den tiden.

Ovansjöbygden äger betydande skogsarealer liggande inom en gränsning. Inom detta område har varje hemman skog på flera ställen, så att om man färglägger kartan med särskild färg för vart hemman, ter hon sig som ett lapptäcke. Långaf och Persby ha haft hävder inom området ovanför Tåsan på västra sidan Klarälven. På deras mark nedsatte sig en finne, som kom från norska sidan vid namn Erik Kärbagge. Han blev utdömd och måste flytta därifrån, men det är efter honom som Kärrbacksstranden, först kallat Kärbaggtorpet, fått sitt namn. År 1737 i februari påstodo vid tinget Sysslebäck och Tustad åbor, vari alla boende ovansjöbor instämde, att deras byallmänning sträcker sig öster om Hån förbi Örån sedan Hasvalla efter ned i Storälven och vidare Storälven till landamäret vid Sandkällfallet och därifrån till Kärrgruvan och dalrået. Ehuru detta icke blev bifallet av skäl att rågränser hade förut blivit bestämda, vittnar det dock om att Ovansjöborna haft vidsträckta hävder.

Vid delningen av ovansjöbygdens skogar har Gunneby fått brorslotten, nära en tredjedel. Likaså har halvhemmanet Sysslebäck fått åt sig en god sjättedel under det att helhemmanet Tutstad ej har mer än en tiondel så mycket som Gunneby. Detta beror dock delvis på att Tutstad tillsammans med Ransby fått skogsområden till Bograngen och Skråckarberg.

Ovansjöbygdens ägor utgöra 35.000 tunnland duglig mark, därav åker och äng ett halvt tusen tunnland, rundade tal på 5 1/2 jordeboksmantal. En förmögen bygd således och en av de bästa i den urgamla klarälvdalen.