Om övre Klarälvdalen i gångna tider

Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL

Lars Bäckvall (19/7 1858-1/10 1935)

Lars Bäckvall

- en levnadsteckning

I Nordiska museets årsskrift Fataburen 1936 läses på sidan 266 följande: "Ett annat förnämligt tillskott har arkivet under året fått mottaga, nämligen Lars Bäckvalls Elfdalsarkiv. Arkitekt Bäckvall, som avled i Stockholm 1935, hade dessförinnan till Nordiska museet med full äganderätt donerat sin samling av anteckningar, arkivexcerpter, tidningsurklipp m. m. rörande huvudsakligen Övre Älvdalen, omfattande 32 band, 4 band reseanteckningar, 6 buntar tidningsurklipp, diverse anteckningar om växter och djur m. m., allt förvarat i ett gåvan åtföljande skåp, daterat 1850. Denna samling, som är av mångsidigt kulturhistoriskt intresse, har tydligen sammanbragts av en man med brinnande hembygdskärlek och outtröttlig forskariver".

I dessa rader är ett ovanligt, för att inte säga enastående livsverk komprimerat. Hur mycket av outtröttlig möda, av tid och ekonomiska uppoffringar, som ligger bakom den ovan nämnda donationen, kan man knappast göra sig en föreställning om. 1971 besökte jag Nordiska museet för att i Lars Bäckvalls anteckningar erhålla belägg för några data i en studie om emigrationen från Norra och Södra Finnskoga i Värmland. Jag fick då tillfälle att se skåpet med samlingarna. Den närmare bekantskapen verkade nästan chockerande. Där stod de tjocka banden i stort folioformat på tre hyllor, sammanlagt nära tre hyllmeter, och vartenda blad skrivet med prydlig handstil. Här fanns en outtömlig källa för mer än ett helt livs studium av övre Klarälvdalens kulturhistoria.

Vem var då denne  man, som vid sidan av sin arkitektverksamhet åstadkommit allt detta? Mitt intresse för honom växte, allteftersom jag fördjupade mig i hans anteckningar och arkivexcerpter.

Nedanstående försök till levnadsteckning grundar sig dels på Lars Bäckvalls egna skriftliga meddelanden om sig själv och sin släkt, dels på genomgång av hans mycket utförliga anteckningar om sina arbeten och uppdrag, dels på en efterlämnad brevsamling, och sist men inte minst på samtal med hans nu avlidna dotter och hans husföreståndarinna efter hustruns död.

Lars Bäckvall var född i byn Transtrand, Dalby socken. Hans föräldrar var båda fattiga. Om dem och om sitt föräldrahem har han själv berättat i en minnesskrift, som han sände till sin bror på hundraårsdagen av moderns födelse 1826. Av den framgår tydligt hans stora beundran för henne. Minnesteckningen är ett värdefullt kulturdokument som ger en inblick i livet som det gestaltade sig i många Dalbyhem under 1800-talet.

Han berättar, att modern vid sex års ålder fick läsa högt på ett husförhör i byn. "Hon var så liten, att hon inte nådde över bordet, utan prästen höll boken för henne nedom bordskanten". Man får komma ihåg, att detta var tio år innan lag om obligatorisk skolplikt stadgades.

Första tiden efter sitt giftermål med torparen Jöns Håkansson Bäckvall bodde hon i sitt föräldrahem, Bengts-Larsheden. Där föddes Lars, den äldste av fem bröder, den 19 juli 1858.

Någon tid efter hans födelse flyttade hon till svärföräldrarnas torftiga hem, Bäck-hi-torp.

Bäckvalls föräldrahem, Bäck-hi-torp.
På bilden hans bror Jöns med familj.

Som de flesta andra barn fick han den tid han inte gick i skolan delta i arbetet hemma och i skogen. Några fritidsproblem för barn eller vuxna existerade inte på den tiden, åtminstone inte för de fattiga.

Det var sexårig skolplikt, men enligt hans avgångsbetyg från folkskolan i Transtrand omfattade hela hans skolgång endast 333 dagar, alltså i genomsnitt 55 dagar pr år.

Att han varit en begåvad elev framgår av avgångsbetyget: Berömlig i alla skolans obligatoriska ämnen (rätt- och välskrivning, kristendom, kyrkosång, räkning och gymnastik); likaså i överkurserna i geografi och fäderneslandets historia. För militärövningar (exercis med trägevär) tycks han däremot inte haft större intresse eller anlag; "Godkänd" står antecknat som betyg.

Följande episod från avgångsexamen förtjänar att anföras. Som ett särskilt prov blev han förelagd att räkna ut jordens kubikinnehåll(!) Denna uppgift löste han så elegant, att examensvittnena gjorde en insamling, som renderade honom en summa av 1:50 kr.

Modern var, säger Lars Bäckvall, en varmt troende människa. I hemmet höll hon husandakt, vilket var rätt vanligt på 1860-talet. De långa morgon- och aftonbönerna skulle läsas varje dag, och på söndagarna lästes texten i Ekmanssons postilla. För att förvärva denna hade hon spunnit ett pund lin (8 1/2 kg). Lars Bäckvall förde också med sig genom livet ett arv av gammallutersk fromhet, men med ett pietitiskt inslag. Det var nämligen under hans uppväxttid på 1870-talet, som väckelserörelserna genom nitiska lekmannapredikanter börjat vinna insteg även i Klarälvdalen.

 
Skolbetyg

Större bild

Efter slutad folkskola prövade den företagsamme ynglingen på en mängd olika yrken. Han stod ett år i handel, var skogsarbetare och timmerflottare, lärde timmermansyrket och snickrade husgerådssaker och enklare möbler, ja, försökte sig t.o.m. på att sy kläder och göra skor.

En skogförvaltare Örtensten, som vid den ovan nämnda avgångsexamen uppmärksammat den begåvade gossen, lät honom låna böcker. Genom hans försorg erhöll Lars anställning som apterare och timmermärkare. Örtensten gav honom också ett berömmande arbetsbetyg, när han slutade detta arbete för att med sin fästmö, torpardottern Kerstin Olsdotter, fara till Kristinehamn, där båda vunnit inträde vid Kristinehamns Praktiska skola. Där bevistade de vinterkursen 1882-83. Pengar till kursen hade han sparat ihop under ett års byggnadsarbete i Härjedalen.

Det unga paret tycks ha vunnit rektorns särskilda bevågenhet. Denne ordnade nämligen själv med bröllop för de båda.

Från Kristinehamn begav sig det nygifta paret till Stockholm. För Lars Bäckvall var det säkerligen de ökade möjligheterna till fortsatt utbildning som hägrade. Men obemedlade som båda var gällde det först att skaffa sig en nödtorftig bärgning. Lars Bäckvall tog arbete på byggen, först som hantlangare och sedan som murare, för att så småningom avancera till förman. På fritiden utförde han också planritningar och arbetsbeskrivningar till ett flertal hus i Stockholm. I en anteckningsbok med rubriken "Förteckning över ritningar utförda av Lars Bäckvall" finns en anteckning om hans första ritning 1883.

1886 har han startat ett eget byggnads- och ritkontor. Samma år tilldelades han bland sju tävlande första priset, 600 kr, för en ritning till ett hus åt ett ordenssällskap, och erhöll i en facktidskrift ett mycket berömmande omnämnande.

Samtidigt gick han på aftonskola och extra kvällskurser för att skaffa sig erforderliga förkunskaper för inträde vid Tekniska högskolan. Som han inte hade studentexamen, kunde han endast komma in dispensvägen. 1887 skrevs han in som extraelev vid högskolans arkitektavdelning. Där studerade samtidigt de sedermera berömda stockholmsarkitekterna Ferdinand Boberg och Ragnar Östberg.

Åren på högskolan var säkerligen en ekonomiskt mycket påfrestande tid för Lars Bäckvall och hans hustru. De livnärde sig nödtorftigt genom extra arbete; Lars genom att på kvällstid utföra ritningar och arbetsbeskrivningar och hustrun genom städhjälp o.d.

Han måtte ha haft en otrolig arbetsförmåga. Enligt den nämnda anteckningsboken utförde han som murare och arbetsledare 20 ritningar till större och mindre hus i Stockholm. Och under åren 1887-91 har han jämsides med sina studier på högskolan gjort inte mindre än 90 ritningar. Till en av dem har han noterat: "Torde vara den första byggnad i Stockholm, där gården överbyggdes".

Särskilt i Sundsvall tycks han ha gjort sig ett aktat namn som arkitekt. I Sundsvalls Tidningar kunde man den 26/6 1890 läsa: "Det s.k. Stockholmsbygget ... synes efter ritningar att döma, med sin smakfulla, fastän ej överlastade arkitektur, bli en av stadens vackraste byggnader". Han erhöll också därifrån flera uppdrag.

Kerstin Bäckvall med barnen Gustav och Sigrid.

År 1891, endast några månader efter det han fullbordat sina studier vid Tekniska högskolan, avreste han till Amerika för att studera arkitektur och nya byggnadskonstruktioner. För att spara pengar tog han plats ditöver på en lastångare. Året därpå följde hustrun och deras enda kvarlevande barn efter. - Två barn (se bilden) hade kort tid efter faderns avresa dött med endast en veckas mellanrum. - Efter en strapatsrik överresa fick Kerstin Bäckvall och hennes dotter vid framkomsten till New York ligga i karantän tre veckor på grund av en koleraepidemi.

I Chicago, där Lars Bäckvall slagit sig ner, disponerade de ett större hus vid 5231st Street i hörnet av Cottage Grove Ave. En del av huset tjänstgjorde som arkitektkontor. Hustrun bidrog till försörjningen genom att ta emot inackorderingar, huvudsakligen svenskar.

"Vid denna tid var svenskarna ett av de dominerande utländska befolkningselementen i Chicago. Längs långa gatusträckor och i stora områden talades inget annat än svenska". (DN 14/1 1972)
En hel stadsdel kallades t.o.m. Swede Town. 1890 var antalet svenskfödda 43.000. Chicago kunde därför med viss rätt betecknas som Sveriges tredje stad.

Baksida av L.B:s visitkort.

Många svenskar hade etablerat sig inom byggbranschen. Det var därför inte underligt, att det var svenskar som blev Bäckvalls första och huvudsakliga uppdragsgivare. Han har själv bokfört 43 sådana uppdrag gällande ritningar till omändringar eller nybyggda hus, däribland en stor fabriksbyggnad. Det vore intressant att veta om och i så vilka hus, som uppförts efter hans ritningar, ännu finns kvar i Chicago.

Skiss till ett av de hus L.B.gjorde ritningar till

På rekommendation av professor Gustaf Clason, som bl.a. utfört ritningarna till Nordiska museet, hade Bäckvall av Kungl. Kommerskollegium fått ett stipendium på 600 kronor för att studera arkitektur i Amerika. Clason hade varit hans lärare på Tekniska högskolan. Övriga stipendiater som Bäckvall sammanträffade med i samband med världsutställningen i Chicago 1892, var hans akademikamrater Ragnar Östberg, Ferdinand Boberg och Gustaf Wickman, av vilka den sistnämnde stod för utformningen av den svenska paviljongen på utställningen.

Det stipendium Bäckvall fick var avsett att räcka sex veckor. Men denna tid var för honom försvinnande kort. I stället för sex veckor blev vistelsen därute tre år.

En mera vetgirig och samvetsgrann stipendiat kan man knappast tänka sig. Hans aptit på att lära och ta del av nya rön tycks ha varit omättlig, vilket man med alltmer stigande häpnad kan avläsa i hans med detaljskisser, ritningar, tidningsutklipp m.m. späckade studieanteckningar, en inbunden bok på över 300 sidor, innehållande resultat av hans arkitektstudier i Amerika. Det sista påståendet är dock bara till hälften sant. På innersidan av bokens bakre pärm finns en anteckning: "Vid eldsvådan å hotell Continental (Stockholm), brann fortsättningen av studierna. Jag var kontrollant där och hade tagit den med till kontoret som vi hade i den brunna delen av byggnaden". Man anar den undertryckta smärtan bakom de nedskrivna raderna.

Överallt, inom olika områden, är han outtröttlig att samla data och kunskapsstoff. Man erinrar sig osökt i Linnés faktaspäckade anteckningar under hans resor genom svenska landskap.

Han får också tid att för Svenska Ingenjörsklubben i Chicago utarbeta och muntligen framföra en lång, initierad uppsats om Förenta staternas mest inflytelserika arkitekt H. H. Richardson, en uppsats som sedan infördes i Svenska Amerikanaren, Amerikas mest spridda svenskspråkiga tidning.

Särskilt intresserar han sig för betong som byggnadsmaterial, vilket vid denna tid tydligen inte var så vanligt. Han konstaterar också inte utan stolthet, att ett hus som han efter återkomsten till Sverige ritat, och för vars uppförande han varit arbetsledare, varit den förste byggnad i Stockholm, där detta material använts.

Han besöker också Delawere, en gång svensk koloni, och skildrar med märkbar inlevelse tillblivelsen av Trefaldighetskyrkan, Trinity Church, som uppfördes av de svenska kolonisterna 1699; för övrigt den äldsta protestantiska kyrkan i Amerika. Här träder för första gången hans levande intresse och känsla för sambandet mellan nuet och det förflutna i dagen.

I staden Philadelphia studerar han och beskriver ingående en annan kyrka Gloria Dei Church, och dess historia. Även den var byggd av svenskar. Kyrkan är sedan 1943 inregistrerad som ett av Amerikas nationella minnesmärken.

Under några dagar sitter han i Chicagos stadsbibliotek och skriver av artiklar om hur istiden danat de jordmassor, som Chicago vilar på och hur detta påverkar valet av grundkonstruktioner vid uppförandet av höghus.

Oftast är det offentliga byggnader, såsom skolor, fabriker och sjukhus eller nykonstruktioner av något slag, som han ägnar sitt intresse. Ett undantag förtjänar att omnämnas. Det är när han beskriver mångmiljonären Georg Vanderbilts praktbyggnad i North Carolina. Vanderbilt hade inköpt ett jätteområde på 100.000 acres (ung. 400 kvkm) för att få leva fullkomligt ostörd. Där hade han låtit uppföra ett palats i renässansstil efter mönster av det berömda chateau Blois i Frankrike. Men mitt i den dyrbart anlagda parken ägde negern Joshua Moore en jordbit på 9 acres och en simpel träkåk. Där gick han knappt halvklädd, planterade litet majs, som växte dåligt, och vände på slantarna för att klara livhanken. För att slippa det generande grannskapet erbjöd Vanderbilt 10.000 dollars för marken och huset. Det avvisande svaret löd: "Bekymra er inte för mig. Jag har ingenting emot att ha Vanderbilts till granne".

Bäckvalls amerikavistelse blev, som förut sagts, längre än vad som från början avsetts. Kungl. Kommerskollegiet tyckte också tydligen, att det var på tiden att deras stipendiat kom hem för att delge vederbörande resultat av sina studier. Detta skedde också 1894.

Med anledning av hans avresa skrev Svenska Amerikanaren: "Arkitekt Lars Bäckvall, som under bortåt tre års tid vistats här i Chicago i egenskap av från Sverige utsänd stipendiat för studium i arkitektur och hithörande ämnen, avreste förliden fredag till gamla landet. Efter avlagd redogörelse för sina iakttagelser här i landet ämnar herr B. åter begiva sig hit". Tidningen fortsätter: "Han har genom sitt flärdfria gemytliga väsen förvärvat sig ett stort antal vänner, liksom han genom ådagalagd skicklighet skaffat sig ett stadgat namn såsom arkitekt. Sv. A. önskar honom lycka på resan! och välkommen åter!"

Bäckvalls avsikt var också att efter avlämnad redogörelse för sina studier återvända till Chicago. (I hans efterlämnade papper finns en ansökan om amerikanskt medborgarskap). Hans hustru och enda kvarlevande barn, Helga - ett hade fötts och dött därute - lämnades därför kvar. Men väl tillbaka i Stockholm ändrade han tydligen sina planer på återresa. Av hans anteckningar om utförda arbeten framgår, att han fått en tillfällig anställning hos den välrenommerade arkitektfirman Ferdinand Boberg & Wickman. Sålunda har han i samarbete med dem under aug.-dec. 1894 utarbetat planer till ändring av gamla riksdagshuset på Riddarholmen.

Hustrun, som vid makens avresa hade ett pensionat, realiserade på egen hand deras tillhörigheter och återvände med sin dotter till Stockholm 1895 efter att med mycket stora ansträgningar från båda håll lyckats få ihop medel till överresan. (Beloppet för deras tillhörigheter hade gått åt till betalning av skulder för pensionatet m.m.)

Bäckvalls arbete för arkitekt Wickman fortsätter några år framåt. Han gör ritningar till Sportpalatset och utarbetar för AB Manhem ett stort byggnadsprojekt vid Brännkyrko- och Hornsgatan omfattande fem femvåningshus och inrymmande förutom butikslokaler ett hundratal lägenheter.

I samarbete med Ferdinand Boberg utförde han arbetsbeskrivningar till Industri- och Konsthallen på stockholmsutställningen 1897. Andra mera betydande ritningar gällde Städernas allmänna brandstodsbolag och senare även Nobelstiftelsens hus, för vilket han också var besiktningsman.

1906-13 var han byggnadskontrollant för Stockholms stad, tidvis också för statens räkning.

Efter denna tid åtar han sig endast sporadiskt arkitektarbeten, t.ex. ritningarna till Brattmons, Hole, och Långavs skolor och lärarbostäder i hans födelsesocken. Hans sista daterade ritning tillkom 1922. Hembygdsforskningen har blivit hans allt uppslukande intresse.

Sin mesta tid tillbringar han nu på bibliotek och arkiv i Stockholm och på andra platser. Han besöker Landsarkivet i Göteborg, stiftsbiblioteket i Karlstad och kyrkoarkiven i Klarälvdalen.

Under åren 1917-22 företog han fem studieresor till Övre Klarälvdalen, där han intervjuade äldre personer, vandrade miltals i Finnskogarna, bekantade sig med folket, gjorde anteckningar om bebyggelse, levnadssätt, sägner m.m. och noterade och kartlade förekomsten av gamla blästerugnar, där myrmalm hade smälts. Och alla dessa mödor utan något som helst ekonomiskt stöd. I ett brev till en kusin 1923 skrev han, att han sedan 1912 mest sysslat med hembygdsforskning, "detta för nöjes skull utan tanke på att förtjäna ett öre och i avsikt att lemna arbetet vid min död till någon offentlig institution".

Sorger och motgångar besparades inte Lars Bäckvall och hans hustru. Av deras fem barn överlevde dem, som förut nämnts, endast en dotter. Den fyra år långa brevväxlingen mellan dem, då de levde på var sitt håll, ger ett nästan beklämmande intryck av den ständiga kampen för att skaffa medel till hyra, kläder och mat - ibland bokstavligen för dagen. Till en del får det nog tillskrivas Bäckvalls bristande sinne för ekonomi och vardagens realiteter.

Så sent som 1923 såg han sig nödsakad att frånhända sig sin utomordentliga, av en mängd sällsynta böcker bestående boksamling, som han under flera decennier genom trägna besök på antikvariat och annorstädes förvärvat. Boksamlingen såldes för 19.000 kronor till ett antikvariat. Hans dotter berättade, att han en lång tid efteråt gick rastlöst omkring och såg på de tomma väggarna, där böckerna hade stått.

Allt detta i förening med en periodvis återkommande depression förmörkade de sista åren av hans liv. Förlusten av hans maka 1927 tog honom också djupt. Till sist blev de nedbrytande krafterna honom övermäktiga. En dag i oktober 1935 berövade han sig livet.

Kerstin och Lars Bäckvall

Av dem som stod honom nära har han beskrivits som ett i många avseenden stort barn, impulsiv och lättrörd.

Samtidigt var hans livssyn genomskådande och djupt pessimistisk. Betecknande är vad han skrivit som motto i början av en volym, där hans avskrifter ur Elfdals-, Frykdals-, Malungs och Lima domböcker är sammanförda:  "De syndade, ångrade och syndade ånyo. De voro hjälpsamma och välvilliga och skinnade varandra såsom sed är bland människors barn."

Grävskoporna har troligen skoningslöst utplånat de flesta spåren av Lars Bäckvalls verk som arkitekt, men i sitt Elfdalsarkiv har han rest sig ett monument varaktigare än betong, för att travestera Horatius bevingade ord. Var det detta som föresvävade honom, då han lade passare och mätsticka åsido för att helt ägna sig åt sitt egentliga livsintresse: att uppspåra och bevara för eftervärlden allt som hörde samman med hembygden, dess kultur och historia?

Vad som därför skulle behöva åtgöras för att göra materialet lättare tillgängligt och mindre tidsödande för forskare, vore paginering av de olika volymerna, ävenså en mera detaljerad innehållsförteckning och eventuellt ett sakregister.