Naturdiktaren Bock Per Jönsson.

- In memoriam, -

Jag mötte Dig på den stora allfartsvägen genom skuggornas dal. Jag lärde känna Dig. Älska Dig. Du hade så mycket att giva. I gengäld fick Du ingenting. Du levde hela Ditt liv hemlös. Du var född för fattighuset. Det blev också Din lott att sluta Dina dagar där. Ack käre vän, Du var ändock glad. Du tog livet från den rätta sidan. Detta utan att vara uppsluppen och alldaglig. Du var glad på ett särskilt sätt. Men även vemodsfull och svårmodig dock utan att verka tråkig och pinsam.
 
Nu har Du vandrat bort till de namnlösa länderna. Från skuggorna till dunklet; från människorna som betraktade Dig som en själslig krympling på det andliga livets skuggsida. De anade ej de stackars människorna, vad som rörde sig i Ditt inre. Det hade blivit så inpräntat hos dem detta att Du inte hörde till de normalt funtade. De trodde sig stå på en högre intellektuellt plan än Du. De inbillade sig att Du inte förstod. Du kände Din lott så väl som någon annan. Det i Ditt inre över människornas uppfattningar om Dig; över deras små tankar om Dig.

Vad de togo fel, människorna! Jag fann Dig ej som andra. Jag fann Dig för mer än andra. I vårt umgänge märkte jag endast att Du var en del av något annat: diktarsnillet.

Lågan fanns inom Dig men ingen förstod att giva den näring. Den flammade upp som en mareld. Saktade sedan av. Försvann.

Du levde Ditt lekamliga liv på skuggsidan. Men Ditt andliga? För alla sådana människor är det skönt att få sluta. Din ande fick dock för snart budet. Jag skulle velat samla Dina tankar för eftervärlden. Jag hann ej det. Det oundvikliga har skett. Du har gått.

Käre vän ! Tack för vad Du varit för mig. När jag kommer till det rum där Du vilar skall jag lägga på Din grav en högröd ros, som från mig skall vara hälsningen till Dig och i mitt hjärta skall glädjen över att ha fått lära känna Dig aldrig förgå.

A. L. A.