Om övre Klarälvdalen i gångna tider

Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL

Bilder från Dalby

Vid ett besök hos Lars Bäckvalls dotter frågade jag henne,
varför hennes far inte i större utsträckning låtit bearbeta
sina forskningsresultat och ge ut dem i tryck. Hon svarade,
att han själv sagt sig inte behärska det skrivna ordet så som
han önskat.

I hans efterlämnade papper fanns dock ett manuskript
med titeln Bilder från Dalby,som är ett konstlöst försök
att i berättelseform återge några faktabetonade händelser
från Dalby på 1600-talet.

Det var sommaren 1627. En kyrksöndag i Dalby. Kaplanen, mäster Anders, väntades. Det var en präst som var kraftig både i ord och ande, och därför skulle så många som möjligt fara åstad till kyrkan. På nämndemansbänken satt Lars Olsson i Gunneby och Håkan Markusson i Västra Transtrand, även kallad Uppgården. För övrigt var den lilla kyrkan till trängsel fylld.

Fast dörren var låg och fönstren små, kunde man denna tid på året, då det var ljus i luften, se de gamla målningarna på väggarna och även urskilja, att ett svenskt och ett norskt vapen var målat på en stock i korväggen. Vidare fanns där att se rökelsekar och många bokpärmar av gamla böcker, vilket visade att de hade läst mycket i denna kyrka i gamla tider.

Anders var sträng den dagen. Han gick igenom budorden med församlingen och påvisade, att de hade brutit mot dem alla och gjort sig förtjänta av straff, och det var många som den dagen med darrande knän gick fram till Herrans bord. Men till de gamla, sjuka och orkeslösa hade han det trösteordet att säga, att såsom vaggan är utgången, så är graven ingången till paradiset.

Men var han sträng i ordet, så var han så mycket ljuvligare i sången. Å, hur han sjöng "Förfäras ej du lilla hop!" Det lät alldeles som en änglasång.

När allt var slut i kyrkan, tömdes "offerkistan", som hängde på ett sex alnar högt träkors utanför kyrkan. Dit hade gudsälskande människor brukat gå de sön- och helgdagar då det icke var gudstjänst och lägga ner penningar för sjuka och behövande. Hur nu dalbyborna visat sitt hjärtelag för den lidande nästan, därom underrättades de av mäster Anders, då kistan blev tömd.

När Lars Olsson kom hem, satt hans hustru och lekte med deras lille son Olle och sjöng:

Ri' ri' ranka,
hästen heter Blanka.
Vart ska vi rida?
Till en liten piga.
Pigan var ej hemma.
En hund låg under bänken
och "ramlade" i länken - -.
Boff, boff, söt' lella hunden.

("Ramlade", dialektord=skramlade)

"Ja", sade Lars Olsson, "det var andra tider då än nu, när drottning Blanka och hennes svärmoder prinsessan Ingeborg, konung Håkans dotter i Norge, hade Hedemarken och Värmland som sina underhållsländer. Då var ingen ovänskap mellan den västra och den östra Långsidan (Storälven har i forna tider även kallats Långsidan), men annat har vi fått känna på sedan dess. Min fars far berättade, att sedan dalkarlarna varit in i Norge och bränt här och var i socknarna, rövat i kyrkor, bland andra även i Trysils lilla kyrka och förstört Hamars hus, så kom "norrbaggarna" över oss här i Värmland som bisvärmar, brände och skövlade gård efter gård, upp till två tredjedelar av samtliga gårdar i Västra sysslet och en stor del i det Östra; och här i Dalby brände de och gjorde det slätt från och med Höljes alla gårdarna utöver till och med Persby och Branäs. Och hade icke hertig Karl tagit hand om oss och lånat ut spannmål till dem som icke hade till utsäde samt drivit på oss att sätta igång med "järnbränning" och svedjefallshuggning, så har jag sagt och så säger jag, att här vore lika öde nu som det blev efter digerdöden."

Detta hade hans hustru hört honom berätta så ofta, att hon ej lyssnade på vad han sade utan gick till väggen och tittade ut genom "vägg-glas", som de nyligen fått insatt. Det var inte många den tiden som hade vägg-glas. Som hon ser ut på gården och låter Olle titta, får de se länsman Jacob Hansson komma. "Å, nu kommer länsman", sade hon. "Ja", sade Lars Olsson, "när de högförnäma herrarna får feta gårdar i de sydliga och rika socknarna, så får länsman nöja sig med det magra Höljes."

"God dag!" sade länsman och öppnade dörren och stack in huvudet.

Gu' sign'; sade Lars. "Jag förstår att herr befallningsman är på väg till Höljes för att ta upp sin ränta och hindra laxarna att fara oppöver inåt Norge".

- Ånej, Gud bättre oss, denna gången har jag allt ett annat ärende. Jag har fått brev från landshövdingen med underrättelse, att det gått illa med de våra nere i Tyskland. Närke-Värmlands regemente, som fulltaligt följde hans Majestät konungen över på höstsidan, hade, då det i början av april mönstrade neri Pillau, inte hälften kvar vid något kompani, ock av dem som är vid liv är en stor del sjuka, och av det tjugotal som är utskrivna från Dalby lär inte mer än sex vara kvar i livet.

- "Hur är det?" frågade Lars Olsson, "lever min granne korporalen Lars Persson?"

- "Ja, han lever och även din granne Eskel och Gudmund i Persby".

När nämndemansmoran hörde detta, fick hon stora tårar i ögonen och satte sig på "skara" (bänk framför sängen) och torkade bort tårarna med förklädet. Det var allt mer än en av hennes ungdomskänningar och även närskylda, som hon aldrig skulle få se mera, och om vilka hon ej visste hur svårt de hade haft det på sitt sista. Och Lars Olsson satt tyst vid bordsändan. Men som han suttit där en stund sade han: "Det är allt tid på att vi sätter igång med skansbyggnaden, som korporal Lars gett oss förslag på. Gång på gång har den varit på tal och nu senaste vid tinget i Likenäs 1625, då Tandökarlarna i Lima återlämnade Hagenässkogen, som var pantsatt till dem och där de brände järn. Vid det tillfället var det nära, att saken blivit avgjord, men enighet kunde inte uppnås. Korporal Bengt i Likenäs, som hade pik, menade att det bästa var att gå in på fienden och nedlägga honom med piken, men korporal Lars, som bar musköt ansåg att det var bra att ha ett skydd för sig och sina förråd. Och så tycker jag, och så tycker Håkan Markusson och alla andra som jag talat med."

"Ja detta är också en tanke", yttrade länsman. "Å nu är ordern från landshövdingen, att alla nämndemän skall fara neröver och sammanträffa med "skrivaren" för utskrivning av nya knektar, och då kan de tala med nämndemännen i de andra socknarna om byggandet av skans."

Innan de skulle bege sig åstad, måste de ha något till livs. Och den helgdagsanrättning som nämndemansmoran bestod hedrade då i sanning huset. Det var kaka av fallråg och tunnbröd av korn, malt vid den nya kvarnen vid Näckån. Kött tog hon inte fram, emedan det var torrt och "trått". Det hade hängt sedan förra hösten. Men smör, gult som äggula, och ost, som hon nyligen fått hem från sätern ovanför Tåsängen, stod på bordet. Och lax som de fångat i laxverket i Storälven strax väster om Gunnebygården. Där var älgkött, som Lars försiktigtvis sade att han sparat sedan den lovgivna tiden. (Det var förbjudet att jaga älg mellan fastan och Olsmässan). Länsman tyckte att det smakade färskt och gott. Vidare fanns rovor, kokta och skurna i skivor, och rotmos; nävgröt av siktat havremjöl, öl som stått sig bra i källaren under stugugolvet, och en "stark", som inte fick komma fram annat än vid ett så viktigt tillfälle som detta.

Det var obehövligt att mana på de båda karlarna att inte bara se på maten utan äta, ty "jongaan" (matknivarna) skar "kakbock" (kakbit) på kakbock och gick i det ena sovlet efter det andra och emellanåt i rotmosen och nävgröten.

När de ätit och länsman tackat för god välfägnad, drog de åstad neröver Dalboängen till Vingängsjön. Där i en ävja hade Lars Olsson en nygjord ekstock med "vingar" (utstående ribbor på sidorna), så att hon skulle gå stadigt, och "rogångar" (årtullar), så att hon kunde ros med åror. Ekstocken gick också lika stadigt som en laggiltig båt. På den tiden hade man ingen landsväg i Dalby utan färdades efter älven, om vintrarna på isen och om somrarna i farkoster.

När de for förbi Branäs, fick de se att Torkel höll på att "bränna" järn, och nu måste ni få höra, hur det gick till. Man sökte efter järnet i myrhalsar och vid sjöstränder. Om det inte var synligt i dagen, stötte man med en trästake eller järnstör och bröt. Ifall det då knastrade, kunde man antaga att det fanns järn där. För att förvissa sig därom, smakade man på det som kom upp för att känna om det hade järnsmak. All myrmalm är nämligen inte röd utan kan vara både gul och grönaktig. När man så funnit järnmalm ("örtja" som den kallades), östes den upp i högar. Sedan gjordes en eld av stockar och torr ved, ett par famnar i fyrkant, och när det brann bra, östes malmen på och brändes, så att den skulle bli ren. Detta gjordes där malmen togs upp. Sedan fördes den till byn, där något som liknade nedre delen av en masugn var byggt. I botten var en avlång avrundning, kallad "stället". Då järnet skulle smältas, fylldes ugnen rågad med torr ved och tändes. Sedan veden brunnit till glöd östes järnmalmen på, och bälgen sattes i gång. Vid Blästkäringbäcken i Södra Branäs gick bälgen med vattenkraft, men vid smedjan på gården hos Torkel drogs den med handkraft eller trampades. Om vi ger noga akt på hur det går till, ser vi Gertrud och pigan dra bälgen. Drängen sköter elden, men malmen öser Torkel på själv. Detta är alltså brukspatronen och bruksfolket vid det järnbruket.

"Han är säker i järnbränningen", sade länsman.

"Ja", sade Lars Olsson, "när Torkel bränner järnet, tas det smidfärdigt ur ugnen och behöver inte föras till färskhammaren."

Och lågorna steg upp och lyste så vackert mot en rodnande aftonhimmel i nordväst och speglade sig i älven, som den tiden kallades Daleälven men mot slutet av sextonhundratalet fick namnet Klara älv för sitt klara vattens skull.

"Ja", sade Lars och betraktade det vackra skådespelet, "sådan grannlåt får vi inte se mera, sedan nu göteborgarna fått privilegier på att uppköpa allt järn i Värmland och stora järnverk anläggs." Och båten gled utöver, och då de kom till den Västra Transtranden steg Håkan Markusson på, och nu var de tre som for vidare.

Då de kom till Ny socken, skulle de talas vid om skansbyggnaden. Men där ville man ha skansen i sin socken. "Nej", sade länsman, "det är onödigt, ty fryksdalingarna har enats om att bygga en skans i Fryksände." Men nysockenborna höll på sin mening. I Ekshärad och Råda däremot mente de, att man inte borde släppa fienden längre in i landet än nödigt var, och vid Ransby kom det värsta baggstråket som fanns den tiden. Och det blev bestämt, att skansen skulle byggas.

Efteråt sammanträffade nämndemännen med skrivaren för utskrivning av nya knektar.

Det har varit en svensk mans heder och plikt alltsedan hedenhös att gå ut till landets försvar. Om denna skyldighet stadgades 1600, att utskrivningen skulle ske efter "jordatal", men detta år, 1627, ändrades författningen därhän att utskrivningen skulle ske efter "huvudtal", för att man skulle få mera folk. Männen i åldern 15-60 år indelades i rotar om nio man i varje, och dessa hade att bland sig utse eller leja knekt. Sådana som var självskrivna, såsom "löskedrängar, spanntalströskare, gångande ämbetsmän och andra överflödiga" var redan uttagna; och nu fanns inga andra än bonden själv, hans söner eller drängar att utskriva. De som satt på helhemman hade lov att ta mera hjälp för jordbrukets skötsel än de som satt på mindre hemman. Och där det var tvist om vem som skulle utskrivas, skulle nämndemännen, som svurit med hand på bok, avgöra saken.

Det var tunga bördor som ålades befolkningen, men tiden gick sin jämna gång, och man skrev nu år 1649. Olle hade nu vuxit till sig och blivit stor, gift sig och fört in en sonkvinna i gården. Och det var då behövligt, ty "moran" hade nog börjat tröttna och känna med sig, att hon "blev efter". Lars Olsson själv hade rest till Herredagen i Stockholm.

En dag tog Olle hundarna, ena hästen och drängen med sig till Spjutbergstrakten för att se efter, om han hade något storvilt i sina giller till hjälp till vinterföda, och kvinnfolken var nu ensamma hemma.

Det var tidigt en morgon strax före jul. Just som svärdottern varit ute och mjölkat gallkon och den som var "höstlätt" och moran själv höll på med att tända under grytorna och lägga eld i bakugnen, kom kyrkoherden fader Anders gående. Han hade varit hos Jöns i Ransby som låg i själatåget, och gett honom sakramentet och avlösning. Folk sade, att han hade gjort sig bråttom för att få en god ko i likstav, fast det inte fanns mer än fem kor i gården. Det var annars vanligt att han inte fick någon ko, om det inte fanns sex.

När han nu kom, så var han både trött och törstig. Men det fanns hjälp för båda delarna. Färskt jäsöl bjöds, och han satte sig på bänken och började berätta. Se, fader Anders var alltid trevlig och språksam.

"Hur annorlunda haver det inte blivit i Dalby under de sista tjugo åren. Landsväg ha vi fått. Broar äro slagna över älvar och bäckar. Gästgiveri har inrättats i Likenäs. Det skedde 1634. Postgång i Sveriges rike så att man kan skicka brev ända till Stockholm. Ny kyrka ha vi fått byggd på Lillheden i Likenäs, så nu behöver ingen trängas i Herrens hus eller vid Herrens bord. Det stora älvdalspastoratet är delat i tvenne, så att nu äro vi våra egna.

Huru mödosamt det än har varit, och huru många sorger som än oss drabbat under det trettioåriga krigets dagar, har arbetet likväl icke avstannat utan fortgått med kraft. Sätrar ha blivit anlagda öst  och väst på skogarna, nya åkertegar uppodlade, svedjebråtar fällda och skördarna ökade, så att ladorna måst tillbyggas. Kreatursbesättningarna ha varit ganska stora. År 1641 redogjorde Håkan Markusson för ej mindre än 17 kor, 4 ungnöt, oxe, stut och småkreatur."

"Och vi", sade nämndemansmora, "hade inte mer än 10 kor, 6 ungnöt, de onyttige och småkräken".

Fader Anders fortsatte: "Skansbyggnaden blev också byggd, och det var då i Gud behaglig tid. Aldrig lär jag väl glömma våren 1644, just som marken började grönska och blommorna tittade fram mellan tuvorna. En dag får jag höra säterkullan väst på Tutstadtrakten blåsa i sitt horn:

Ja, hur vackert det än lät och hur ljuvligt det var att höra, så gick dock en rysning genom kroppen, ty man visste att då man hörde den signalen, då var fara å färde, och det dröjde heller icke länge förrän vi fingo veta, att skogarna voro fulla av norrbaggar.

Ja, hur vi hade det detta året och året därpå, därom underrättade vi hennes Majestät drottningen i tvenne skrivelser, som vi medsände våra herredagsmän åren 1644 och 1645. I den ena av dessa skrivelser begärde vi att få gevär som är flintesäkra och krut och bly, varmed vi oss förmoda näst efter Guds hjälp kunna avvärja fiendens anfall. Dessutom meddelades, att vi måste vakta skansen i Dalby i 15 veckor, en man av vart mantal, förutom 200 man från Älvdals härad som satts att bevaka Morast skans i Jösse, vilka vi önskade få tillbaka för att bättre kunna bevaka vår egen skans. Dessutom meddelades att vi hade sänt vaktposter mot gränsen och att varje hemman hade till skansen levererat två lispund (17 kg), var åttonde gård tilsammans en oxe, och övriga i skrivelsen uppräknade livsförnödenheter i förhållande härtill. Utom det nämnda vaktmanskapet var många av bygdens män uttagna till soldater, största delen på tysk botten och de övriga ingick i Göteborgs krigsstyrka vid västra gränsen. Nu begärde vi i vår skrivelse någon lindring i våra tunga skatter och dryga, hos många utpantade utlagor. Landshövding Olof Stake understödde också välvilligt vår begäran. Dessutom begärde vi, att Värmland som lidit så stor tunga av ofreden under 1644 skulle befrias från utskrivningar året 1645.

Men riket var i så betryckt ställning att intet kunde beviljas. Den enda uppmuntran som vi erforo var, då hennes majestät, vår allernådigaste drottning, skänkte oss två tunnor spannmål till hjälp att inköpa kyrkklocka för i vår nybyggda kyrka, och ett gåvobrev på koppar till klockemalm. Men brevet kom bort för oss under fejden, och då våra män kommo till Kopparberget, fingo de ingen koppar. Får nu se, om fader Lars har något brev med sig, eljest lär vi inte få någon klocka i den nya kyrkan.

Och så steg han upp, välsignade huset, önskade en god jul, Gudi till ära och allt folket till sannan glädje, tackade och gick.

Om en stund kom Olle hemsläpande med en stor björn. En väldig slagbjörn, en slik en som trollkunniga männinskor stämde, än hit än dit, för att slå ihjäl boskap för folk. Hade det varit en mager 'ungtass', hade han tagit huden och låtit 'skrotten' ligga, så som man brukade den tiden.

Se, det var så, att innan han kom till sina giller, hade det suttit en älg i ett av dem, men en finne från Järna hade varit framme och stulit älgen. Men de fingo fatt i finnen hos Bengt i Höljes, och där gav de sig på honom med både 'segt och hårt', så mycket han tålde, och mera till. Och då han sökte ränna iväg, var det två förrymda norrbaggar som satte efter honom. Den ena baggen lät lodet gå genom finnen, och den andra hjälpte till att släpa honom ut på en holme i Höljessjön, som sedan dess fick heta Mordön.

Olle gav sig nu iväg upp i klyftorna, där björnarna brukade lägga sig, och det dröjde inte länge, förrän hundarna gav tillkänna var det låg en björn. Olle ställde sig framför öppningen till idet. Hundarna drev ut djuret, och just som det blev synligt, satte Olle spjutet i bringan på besten, sprang sedan åt sidan och ställde sig färdig med bössan. Men stöten hade tagit så säkert, att han inte behövde öda bort dyrbart skott.

Han ropade på drängen att komma med hästen, skar upp djuret, och så drack de av "livskrafta", högg sedan till ett par slanor, som de fäste vid 'alaan', och surrade samman med vidjeband. Och så släpade de hem det gilla jaktbytet på samma sätt som man fraktade liken på finnskogarna.

När Olle kom hem, fick han veta, att drängen Bengt hade farit iväg med Blacken för att möta far hans, som var i antågande. Men då må man tro att det blev brått att flå skinnet av björnen. Och det dröjde inte lång stund, förrän han kom in med en grann björnskinka, som hans mor och hans hustru skulle laga i ordning tills 'främmat'n' skulle komma, ty att det skulle komma främmande och mottaga herredagsmannen, det kände de sig säkra om.

Och det gick som de tänkt. Dagen efter strax efter högsta middagen fick de se Håkan Markusson i sällskap med Per Månsson ifrån Uggenäs komma västerifrån upp efter Gunnebygärderna.

Per hade suttit i nämnden i Stöllet för Lars, medan han var borta, och nu hade de enligt tingsbeslut och befallning varit väster ut på skogarna för att se, om det fanns vidder tillräckligt stora för finnarna att slå sig ned på. Man skall veta, att det var ett allt annat än behagligt uppdrag att på egna marker utse boplatser åt sådana 'strykare'; och de ville nog förmena att de själva behövde trakterna för egen hävd och eget bruk, men kronans befallningsman Gilis Gilisson ansåg, att Tolvmilaskogen var tillräckligt stor, och han skulle skicka bud till lantmätare Thoring, som skulle reva och kartlägga skogen. "Och tro mig", mente Håkan, "nock blir dä gjort, så han räcker till." Den farhågan han kände var inte så oriktig, att döma efter kartan som blev färdig 1657 och som ännu finns i behåll.

Och så kom flera till gården. Det var Tron i Backa, Sone i Transtrand, Bengt i Långav, Jon i Branäs, och jag tror att även Torkel var med. Halvard i Hole kom, och så väntades Bengt från Höljes och Anders på 'Hia'. Huskarlen, skall en veta, passade alltid på, då han trodde att något skulle vankas, och nu till kvällen skulle han sitta vid 'lyskäringen' och sköta lysstickorna. Sist omsider kommer Lars Olsson inridande på gården. Till åren kommen och stel som han var efter den långa resan, hade det inte varit så lätt för honom att komma upp på hästryggen, men denna gången gick det i alla fall lätt att komma ned, ty det var många som hjälpte till; och han fick inte nå marken, förrän han kom i förstugan.

När de nu satt sig till bords, skulle han berätta något från herredagen. Och han talade om, att han hade sett höjden, där slaget på Brunkeberget stod, stenarna på torget, där Stockholms blodbad hade försiggått, det stora tornet på Stockholms slott, som de sade att Johan III byggt för att ha fångar förvarade i. Han hade också sett de stora salarna och granna gemaken i slottet, och drottningen som till växt och utseende mera liknade en karl än ett fruntimmer.

"Å adeln, jaa, dom får man akta sig att komma för nära. Kan en tänka, di säger, att lantmarskalken hade yttrat; 'Det är underligt, att det folk som är skapt till trälar skall judiceras fritt'".

"Å ändå", fräste Tron, "ä de int' nä ann än utbölingar som glider fram som snoken och slukar levande och luktar lik, men vi får se när vi träffas i Askersund".

Det blev tyst en stund.

"Hur gick det med skattpenningarna?" frågade Bengt.

"Jag bryr mig intet om skattpenningar", sade Olle, "då jag ser så rart främmande, som gör ära åt min jakt."

"Ha, ha, ha", skrattade Bengt, "det var inte sådana skattpenningar jag mente. Ni minns att 1644 upplästes en kungl. kungörelse, att 'ho som ertappar skogstrykare och fågelfria skall få 40 marker i belöning', och då var där fem som kom till vår landshövding i Örebro och begärde belöningen, som landshövdingen utanordnade till utkvittering."

"Ja, för de våra. Har vi inte år efter år och gång efter annan klagat och beklagat oss över skogsstrykare, drivfinnar och andra ogärningsmän som farit omkring, gjort ohägn och förfång, jagat i olovandes tid och stulit här och var i bygd och skog och nu sist i Uggenäs- och Hjällstadssätrarna. När så ett sådant följe kom och jagade älg i olovandes tid ända upp till Höljes, var där åtta yngre dalbybönder, som satte efter dem. Då de upphann dem, sköt de en. Den andra slog de fördärvad, så att han blev liggande och frös benen av sig; den tredje sprang sin väg. Inte visste de att de gjort annat än det som var rätt."

"Å hur har det gått?"

"Ja, hand och fot får de behålla, men de får plikta var sina 40 daler silvermynt för dråp och dessutom för hullsår, blånader och avfrusna tår samt kyrkobot."

"Men säg mig nu", sade Håkan, "vad är denne Hamilton för en?"

"Ja, det skall jag väl säga", sade Lars. "Han är son till ärkebiskopen Melcher Hamilton i England och kom hitöver som en pojkvasker och gav sig in i salig kungens armé som simpel soldat. Men så fick han penningar från far sin, så att han kunde leja 150 skottar, och sedan satte han upp ett helt regemente schweizare. Ja, det var bara sammanrafsat skrot och skräp. Men han munderade och underhöll dem, och då de kom i fångenskap, betalde han för sig och sitt folk och utlösningssumman med, och han fick stora penningar att fordra av svenska kronan. Så när vår överste för Nerike-Värmlänningarna, skotten Gordon, dog, hade han fordringar. Men kronan hade intet att betala med, och Hamilton fick då ett tillgodohavande på över åtta tusende blanka silverriksdaler."

"Kors i herrans namn", sade nämndemansmoran, "så mycket penningar. Det var väl många vagnslass?"

"Ja", sade Lars Olsson, "hade det varit i koppar, så hade inte alla kampar som finns i Dalby kunnat dra den."

"Men fast inte kronan hade penningar, så visste drottningen råd. Hon tog skatteböndernas hemman och lät honom få dem till ett 'everdeligt frälse', som det står i det kungliga brevet; och han fick hemman i Näs, i Grums, i Kila och i Fryksdalen, i Råda och Ekshärad, och här i Dalby fick han alla utom de sju som skall underhålla knektar."

"Ja, vi har allt fått känning utav det", sade Halvard i Hole, "de som förr åtnjöt förmedling till 1/3 eller 1/4 får nu skatta för fullt."

"Å så vill hon inte ta koppardalern för silverdalern", sa Jon i Branäs.

"Nej", sade Lars Olsson, "koppardalern som för några år sedan stod i samma värde som silverdalern är nu inte värd mer än hälften."

"Men säg mig du", sade Håkan, "vad är meningen med dessa finnarna?"

"Ja, det blir väl så", sade Lars Olsson, "att väst på skogen skall anläggas tolv finnhemman inom Dalby rå. Ett vid Skallbäcken, ett vid Mackartjärn, i Kringsberget, i Bjurberget, vid Röjden, Älgsjön, Kindsjön, i Skråckarberget, Medskogen, Avundsåsen och Järpliden, ja, ett ända upp i Aspberget. Och finnen Olav Mattsson har redan fått sin byggningssedel, och de andra får sina undan för undan."

"Vad sa du?" inföll Bengt i Långav, "sa du Medskogen? Där hände ju för en tid sedan ett dråp som inte blev uppdagat utan förklarat som 'dulgadråp'. Och kronan tog skogtrakten enligt lag. Men så slog sig de större hemmanen i socknen samman och löste in skogen. Ska nu han 'Skarp-Johan' ha den för ingenting?"

"Jo jo", sade Tron, "Slaktardalen fick namn."

Som det var sagt , kom lilldrängen inspringandes röd i synen som en ros, och hästen som han hade med sig var blöt, så att det dröp av vartenda hårstrå.

"Hur är det med dej, pojk?"

"Jo, när jag körde förbi Hohln där Annikas jordkoja är, så fick jag inte hästen varken fram eller tillbaka. Då gick jag framför honom och tittade mellan huvudet och huvudlaget och fick då se en liten svart en sitta på länden. Jag strök bort den och gjorde kors och satte mig på, och då gick det som om självaste den onde hade varit efter."

"Ja, det blev hårt för Annika", sade Per Månsson, "det var tredje gången hon var i färd för oäkta barn och dömdes såsom gångerna förut att kåkstrykas, men hårdare. Hon hängdes vid pålen framför tingsstugudörren, och hur långt profossen piskade och slog, så skrek tingsmenigheten: 'Slå häxan, för hur hon än skriker, så är det bara en halmkärve som ni piskar'. Det blev för mycket, så hon strök med, utan sakrament och avlösning och utan att ha återkommit till kyrkans gemenskap."

"Hur är det med de stackars barnen?" frågade nämndemansmoran.

"Kors, för dem är det väl ingen nöd", sade Anders på Hia, "så länge de får ligga på 'ommen' (bakugnen) i Norstugga."

"Men jag förstår inte", sade lilldrängen, "att hon, som kunde sätta ont på vem hon ville och fria den hon ville för ont, inte kunde fria sig själv."

"Nej", sade Håkan, "då lagen får tag i någon, så hjälper inga trollkonster."

"Men", sade lilldrängen, "om inte vägen läggs i en lång krok förbi Hohln, så kan ingen fara till kvarnen vid Näckån."

Som det var sagt, föll något tungt i förstugan och Markus från Höljes kom in.

"Du kom sent, Markus."

"Ja, det var fullt med fågel i skogen, och jag kunde inte låta bli att ta med några."

"Du hade allt en börda, det var tungt efter vad det hördes."

"Å, nog hade jag orkat med mera. - Jag mötte en vandringsman ute på gården, och han tittade på mig."

"Hur såg han ut?"

"Allt det han hade på sig var bara klutar och lappar."

"Vart gick han?"

"Till 'fuggus' (ladugården)."

När nämndemansmoran hörde det, skickade hon ut lillpigan med mat och skar av björnfläsk och lade på.

När lillpigan kom in, utfrågades hon.

"Vad gjorde han?"

"Han tvättade sig."

"Vad sade han?"

"Det var god kost."

"Gå ut", sade Lars Olsson till Olle, "och säg till honom att han kommer in och redogör för oss i vad ärende han är stadd och hur han är förpassad."

När Olle kom ut, sade han: "Min far herredagsman och nämndeman säger, att du ska komma in och redogöra för i vad ärende du är stadd och hur du är förpassad."

"Åå, jassåå", sade vandringsmannen.

När vandringsmannen kom in, stod Markus kvar framför eldbrasan, och båda blev stående och såg på varandra, men ingendera yttrade ett ord.

Men det var visst Halvard i Hole som först kände igen honom, och han sade: "Nej se, han David i Båtstad, är du allt hemkommen nu, välkommen!"

Se, det var så, att Markus skulle rättvisligen ha varit utskriven till knekt. Men så blev det bestämt, att han skulle bli måg åt Bengt i Höljes, och eftersom Bengt satt på helhemman, så kunde de konstra till det så, att Markus slapp, och David i Båstad som satt på ett tredjedels hemman blev tagen, fast han var en änkas son och hans bror var liten.

Nu skulle han fram till bords och berätta, hur han haft det. Jo, det hade nog varit både si och så. "Då vi den 16 maj 1641 mönstrade vid Bro (där Kristinehamn anlades), var vi sexton från Dalby. Nils i Tutstad lejde Knut Kristoffersson i sitt ställe. Knut har vi inte hört något om sedan fyrtiotre då han var i Leipzig.

Vart de tre blev skickade, har vi heller inte hört något om. Av oss övriga tolv var Anders Klemetsson den som först strök med, och det gjorde han strax han kom i land."

"Nej, vad säger du, Anders Klemetsson i Möre. Han som dömdes till döden, för det han höll sig undan, när han skulle ut på tåg, men benådades därför att nämnd och tingsmenighet bad för honom."

"Ja, prygel och fängsel hade så tagit på honom, att han inte stod ut längre. Och så gick den ena åt här och den andra där. Då vi stormade Prag föll två, och då vi låg i Demmin, rymde Brodde Jönsson i Likenäs ifrån oss."

"Men du har inte nämnt något om Björn Ingemarsson i Slättne."

"Jaså, Björn den nidingen. Jo, han vart med general Königsmarck långt nedåt sydländerna och menar sig ha varit i de största vidlyftigheterna."

"Å var är han nu då?"

"Han är på hemväg."

"Å för övrigt, hur många är ni som kommer tillbaka?"

"Vi är tre."

"Å de andra då?"

"De stannade nere i socknen, men jag ville skynda på. Ja, jag ville se, om det fanns något vilt i skogen att få."

Mer kunde han inte säga, men nämndemansmoran sade: "Ja, 'mongä di' (din mamma) hon har allt slutat, men vi följde så allmänt på hennes sista färd."

"Nu stannar du väl hemma och slutar med detta", mente de som satt vid bordet.

"Får jag inte bud under vintern, så ska jag ut och mönstra till våren", sade David i Båtstad.

Det var sent lidet. Håkan Markusson steg upp och räckte handen till Lars Olsson och sade: "Tack ska du ha för tjänsten, du gjort oss vid herredagen!"

"Det är väl jag som får tacka för äran som vederfarits mig."

"Ni får väl leva som fåglar här uppe", mente Håkan.

"Men hålla oss oppe på egna vingar. Ja ja, du och jag är gamla, och för oss stupar det utför, men jag menar våra efterkommande."

Och så skildes de denna gången. Mot slutet av 1650-talet skildes Håkan Markusson för sista gången från anhöriga, släkt och många vänner, och i början av 1700-talet följde honom Lars Olsson samma väg. Håkan fick sitt sista vilorum vid kyrkan i Likenäs. Den hade han och hans släkt verkat mer för att den skulle komma till stånd än några andra.

Och Lars, som bodde i övre delen av socknen, fick sin sista vilostad vid kyrkan i Stommen. På deras gravar sattes enkla träkors med deras bomärken inristade och dessutom enligt tidens bruk bokstäverna I. H. S. (Jesus Människornas frälsare), men träkorsen voro för ovaraktiga minnesvårdar, och även kyrkorna äro för ett par hundra år sedan försvunna. Kyrkogården i Likenäs är beväxt med skog, och kyrkogården i Stommen är för länge sedan bortskuren av Storälven. Något minnesmärke finns ej efter de döda, men att deras verksamhet lämnat tydliga spår efter sig torde framgå av vad här blivit berättat.