Källa: Finnbygdens Jul 1963
Finnbygden
- - -
Dalbyskalden Bock-Per
En naturbegåvad rimsmidare har Dalby socken haft. Det var Bock-Per, som avled 1926. I sin krafts dagar försakade han aldrig ett ting i Likenäs. Han blandade sig alltid med tingspubliken och han var en god vän med både häradshövding och nämndemän. Hade dessa gott om tid och ville höra en stump, bad de Bock-Per dikta en vers. Han var alltid villig att leverera en tillfällighetsvers på stående fot både med humor och udd i. Han slöt därvid ögonen och gnolade en stund för sig själv. Därefter kom både två och tre verser, ibland flera. Domaren var alltid road och nämndemännen grävde i sina smålandspungar efter en blank slant, som Bock-Per med stor förtjusning lät försvinna i sin slitna börs, som ett tillskott till snus- eller tobakspengar.
Det hände nog ibland i Klarälvdalen, om man ville ge en ovän ett tjuvnyp att man engagerade Bock-Per, som mot en slant elakt raljerade med den som skulle träffas av pilarna i hans vers.
Det sades att ingen kunde fabricera vers med den hastighet som Bock-Per använde i sitt verssnickeri. Man behövde bara be honom dikta en stump, han hade inspirationen uppskruven ständigt för full låga och det kunde vara högttravande poem som han ibland efter sitt gnolande läste upp.
Han levde och dog ogift. Men det sades att han i sin ungdom var ganska glad i en rik bondjänta som han med sitt låga stånd aldrig kunde få. Henne tillägnade han följande poem:
Inga är min skatt.
Jag byter inte bort min Inga,
ens med den som har en hatt.
Dikten kan förefalla banal, men vet man att hatten var på sin tid symbolen för finklädda herrar och stadsflickor, då begriper man allvaret i Bock-Pers poem. Han hyste nämligen ingen högaktning för högfärd i någon form.
G. Ad. R.
- - -
Källa: Finnbygdens Jul 1963
