Om övre Klarälvdalen i gångna tider

Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL

Upp efter Älvdalen ett stycke

(28/5 1935)

Det finns några namn i Ny och Dalby socknar i Älvdalen, som påminna om gammal tid, som jag nu skall uppteckna. Dessa har jag fått från kartor och handlingar eller haft minne från unga år och sedermera fått uppgifter om dem. Jag är viss att mina hemmavarande systrar och bröder, unga och gamla, känna till flera, och skulle de vilja lämna uppgift till den åldrige brodern i förskingringen att foga till samlingarna, han tillhopabragt, göra de honom glad.

Här jag nu sitter har jag i tacksam hågkomst de som bo och bott i bygd och skog uppefter Värmlands älvdal för bidrag till forskningsarbetet, vilka jag i rikt mått bekommit.

Nu börja vi med att nämna Krusmon, där namnet säger oss, att det stått ett kors där. Norr om denna ligger Monkbol och här har vi Tienbacken (tiondebacken). Ovanför Monkhia och på skogen Helvetesbäcken och Helvetestjärn - kanske yngre namn. På östra Månässkogen Påvtjärnssätra, som har sitt namn efter Påvtjärn. Mitt på Femtheden ligger en hed som heter Monkhia och Monktorp, som fått sitt namn av heden.

Söder om Munkebol där Klarälven gör sväng i öster återfinna vi det gamla namnet Löperud. Här, förtäljer sägen, har det stått en kyrka innan kyrkan byggdes i Kyrkebol. Då älven skar ut marken och det var hög flod flöt kyrkan till Kiörkänga i Björby.

Korsbäcken på Örsängsmon har jag skrivit om förut. Men på samma mo är, på en geometrisk karta över Ny och Dalby socknar upprättad 1720 av Lorentz Gillberg, ritad en bäck benämnd Lärbäcken. Det är bäcken som rinner förbi Lärberstäppa och som vi kallat Tjutbäcken, således i en krök längre norr. Denna bäck är såpass stor att den drivit en fotkvarn. En sådan fanns på östra sidan landsvägen men togs ned, då vägen byggdes om (1869) och flyttade till Lärberstäppa och uppsattes där till bod.

Söder om Bengs Larshia - där jag kom till världen - ligger Monkknöln.

Helveteshia på södra sidan Likån ska ha fått sitt namn, hörde jag de gamla säga, av den anledningen, att då de kommo med mäld från västra sidan älven, Väster Transtrand, sedermera Uppgården (fr. 1606), och skulle till kvarnen sades, att de skulle uppför den helvetes hia. Detta måste dock varit före den tiden då Hammarsmedsvägen på 1630-talet eller sedermera Sågvägen kallad anlades i "svag" från Holmle och Holmkälla (där Transtrands skola hämtar vatten för sitt behov) upp på Almunhia.

På Uggenäs område gränsande till Likenäs ligger Korsmon och på sydsidan av mon, alldeles inpå Likenäs rå är Korsbäcken ritad på 1720 års karta. Uggenäs är styckat från Likenäs.

Enligt Gustaf Vasas fogderäkenskaper, som begynna 1540, och jordeböckerna, ägde kronan här i bygderna Prästgården i Ekshärad, Stommen (Kyrkebol) och halva Södra Stöllet i Ny, Strandås samt Stommen i Dalby. Av dessa skattköptes kronodelen i Stöllet och Stommen i Dalby (1629) och Strandås 1703. Det är antagligt att här uppräknade gårdar tillhört "kyrkan" och efter Västerås riksdag 1527 beslut blivit lagda under kronan. Strandås är som lätt kan ses på kartan utbrutet av Norra Persby, som det förr i tiden tillhört, och vi finna här ett stöd för sägen att det varit kyrka i Persby, som då hade stått på Strandåsen. Ett annat som påminner om kyrkan är Kiörkån, vilken genomflyter Norra Persby skog och rinner ut i sjön Leten, och jag vill också minnas att det finns en myr där i trakten som heter Kiörkmyra.

På Gunnebyheden och på östra sidan Vingängsjön ligger en hed med det återkommande namnet Monkhia och här, säges det, skall munkarna haft ett kloster. Ett stycke söder om är Kiörkhia belägen, och här skulle munkarnas kyrka stått. På västra sidan Vingängsjön är en äng, som kallas Monkhiänga: Skulle det varit till Kiörkhia kyrkan flyttats från Persby - Vingäng har i äldre tider varit en utgård till Gunneby?

Dessa kyrkor och kyrkan i Löperud hänföra sig till en äldre tid i Dalby innan kyrkan i Stommen byggdes. Då denna började rivas upptäktes under bräderna årtalet 1311. Kyrkan i Kyrkebol har jag den uppfattningen om, att ängbytet av år 1415 17/6 gjordes för att få plats till kyrka och stom i den Nya socknen mellan Halgån och Femtån.

Dalboängen, någon gång skrivet Dalbyängen (söder om Dalbyn, som blivit uppdelad i flera byar och som alla ha andelar i ängen) är omtalad i "Anteckning öfver gambla monumenter och antiquiteter åhr 1683, Elfwe dalls häradh" (i Kungl. bibl.), där det bl.a. heter: "Söder om kiörkian på stoor Dalbo Engh ähr stora groper i Backen, Sägz af gamla men, att monkar och Piligrimmarna hafva där tvänne gånger hålltt mööthe om åhret, nemlbl. widh Botzmesse då pilgremmerna Reste till Trånhems klåster, sammaledes om Mikaelis tidh, Dåå dee skulle att Wadstena kloster och till Påfven uthi Room efter aflåttz Bref woro der hvardera gången 14:ton dagars tydh Samlade på Dalbo Engh der allmogen kom till dem hafvandes maat och dricka medh sigh, hvar medh monkarna och Pilgremmerna gjorde sigh lustige, och dansade att dett blef groper uti Engen".

Av stort intresse vore, om det kan utforskas, huruvida vår första lutherska kyrkoherde Jonas Nicolaus Rääf, kallad Jon i Rångedal emedan han var kommen från Rångedala församling i Skara stift, är identisk med munken i Vadstena kloster Johannes Nicolaus Rääf, vilken "3/12 1532 fördes bort ur Vadstena kloster av konung Gustafs fogdar Peter Svenske och Anders Månsson samt sändes till Norge". (Klosterfacket i Vadstena av Carl Silfverstolpe II 1899 s. 145).

Enligt Vadstena klosters uppbörds- och inkomstbok för åren 1539-1570 drev klostret handel i Värmland och undfick gåvor, och då är särskilt nämnt om gåvor från Elvedalarne. (Antiquarisk tidskr. XVI:I)

Men icke endast från Vadstena utan långt tidigare kom klosterfolk hit upp och närmast oss lågo munkklostret Varnhem och nunneklostret Riseberga. Dessa kloster tillhörde cistercienserorden, som redan 1144 blev införd i Sverige. Denna orden hade en sträng regel, som utom en mängd försakelser och sträng lydnadsplikt, fordrade att de skulle sysselsätta sig med jordbruk och boskapsskötsel - och äta eget bröd, med andra ord arbeta för sitt uppehälle. Åkerbruket, som är modernäringen, uppammade slöjd och teknisk kunnighet och klostren blevo således lantbruks- och tekniska läroanstalter.

Vår älvdal har alltid varit en inbjudande bygd för bosättning. Jorden lättbrukad, präktiga gräsängar, fiskrika vatten och de ypperligaste jaktmarker. Armborstet med pilen i häradssigillet påminner om jakten i skogarna, och på älven en åtta mils farled vinter och sommar. Säkert hade våra förfäder ofta besök från kulturcentra och fingo så kunskap i såväl det andliga som i praktiska göromål. De ha ock som vi finna lämnat ett och annat namn efter sig.

Den vackra kantat, som vår biskop ägnade invigningen av Dalby kyrka, börjar med orden:

"Från Varnhem till Nidaros vi vandra i Klarälvens dal.
Krist give oss att möta varandra i sitt rikes konungasal".