Om övre Klarälvdalen i gångna tider

Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL

En milslång färd på Klarälven

(31/12 1921)

- Hon drog åstad till främmande land liksom mången annan i ungdomen och blandade sig med mängden. Men så samlade hon sig och gick sin egen väg. Tills hon omsider med ett glädjesprång över tröskeln återkom till fosterlandet.

Ingenstädes gick hennes väg genom lösa jordlager, som grumlade hennes själ, utan på fast stengrund och därför har hon alltid varit lika klar, som hon var, då hon först framträdde i det höga fjället.

Det är på hennes silvertak vi skola färdas och erinra oss en och annan av dem, som i gamla tiden levat och bott vid hennes vackra stränder.

 
Ångaren Wingäng. Trafikerade Klarälven mellan Vingäng och Edebäck till 1926.

Nedanför porten till Övre Älvdalen, som stänges av Ennerbolshammaren på östra sidan och Dorfjäll och Trulsåsen på västra sidan Klarälven ligga byarna Segenäs och Ennerbol. De äro omnämnda i ett dokument av 1415 då Erik Larsson i Andhredhabole och Pädher i Syglenes gjorde ett ängbyte med den heliga kyrkan.

Detta inträffade således endast 65 år efter digerdöden. Och de  äldre, som då levde, kunde minnas mycket väl, hur det var när farsoten rasade. Därför torde sagan om skytten, som skulle upptäckt Ekshärads kyrka, då han sköt sin pil efter tjäder och pilen fastnade i kyrktaket, måhända få förstås så, att det var någon övergiven ridkyrka i det vidsträckta häradet, som han påträffade.

I Segenäs levde i början av 1600-talet en bonde Lars Larsson, som åtog sig knekttjänst och därför åtnjöt delvis skattefrihet för sitt 1/8 hemman i lön. Och därjämte det ökade anseende som följde med tjänsten. Han förekommer i rullorna (1610-1628), men synes icke haft någon annan kommendering än möjligen "spanare" vid gränsen. Efter honom har Larsgården namn.

Han hade en son, Bengt Larsson, som blev skriven till knekt och översändes till Tyskland, varest han mönstrade i Wollin 1639, och fick sedan stanna där till krigets slut.

Då han återsändes hem, hade han ett särdeles stort krigsbyte i sin ränsel. En liten dotter Rosina (Rosa, här uttalat Rösa). Hon blev gift i Södra Torp med bonden Jöns Olsson. Om henne står antecknat i dödboken, att "Rosina Bengtsdotter var barnfödd i Tyskland, gift till S. Torp, förde ett gudeligt lefverne, 50 år gammal". Deras gård har hennes efterkommande innehaft till i våra dagar, och hustrun på 1870-talet i "Rösgården", som den kallas, härstammar i sjunde led från denna Rösa.

Soldaten Bengt Larsson var gift och hade en son då han for ut. Endera hade han blivit änkeman och gift om sig i Tyskland, vilket är sannolikt, eller hustrun farit över dit; ty Rosina var äkta barn född och ärvde enligt lag med sina syskon.

Vi äro nu framme vid Norra Torp. Kyrkovärden Per Jönssons högt belägna vackra mangårdsbyggnad framträder mot det höga berget som bakgrund. Kyrkovärden Per Jönsson har plikttroget i över 40 år arbetat för det allmänna i socknen på flera områden, och har därför hedrats med guldmedalj. En enastående utmärkelse här i orten.

Norra Torp var bondgård till 1662, då den ålderstigna pigan Anna Nilsdotter gav och testamenterade till kyrkoherden i Ny och Dalby socknar vördige och vällärde herr Eric Nicolai Högvaldius halva N. Torp för att han skulle sköta, föda och försvara henne till döddagar. Och andra hälften köpte kyrkoherden av hennes halvbror Per Nilsson för 30 daler in specie och 3 tunnor råg. Högvaldius står skriven för gården från 1663 till sin död 1685. Men hans bostadsförhållande torde ställt sig så, att först bodde han hos sin svärmoder i Södra Stöllet, så när han blev ägare till Torp flyttade han dit; svärmodern hade en dräng som hjälpte henne att sköta gården. När omsider Högvaldii hustru blivit ägare till sina föräldrars egendomar flyttade hon till Stöllet, där han bodde vid sin död. Under alla förhållanden måste han alltid hålla boskap på gården i N. Torp, för att förtära fodret på platsen.

Sedan brukades någon del i N. Torp av sockenadjunkten i Ny sedermera komministern i Ny och Dalby hr Jacob Bergenhem.

Efter kyrkoherden Eric kallades Norra Torp "Erikstorp" en tid.

År 1712 inköpte finnen Cristopher Thomasson 1/4 i N. Torp och fick efter flera besvärligheter fasta därpå. Christopher var från Kringsberget (dit hans fader flyttade 1673), bodde sedan i Brunnberget och var född omkr. 1645. Han var den första finne, som hade säte i häradsnämnden i Älvdals härad (1682-1690). De 3/4 i Torp övergingo omsider i B. G. Geijers ägo, och han sålde 1/4 till Christophers son Thomas och de 2/4 till finnen Olof Matsson från Mången. Och därmed var prästgården förvandlad till finntorp.

Sedan vi passerat "porten" och gått genvägen, som Klarälven tog genom ett näs under högfloden 1916, äro vi framme vid Mjönäs. Här bodde mot slutet av 1700-talet en bonde, Jon Andersson, som drev handel med järn och andra varor. Sitt lager hade han på ett loft, som ännu finns kvar, men flyttats på annan plats. Det var en, som kunde något. Försökte någon att stjäla varor från hans lass, kunde han icke komma därifrån utan måste stå och hålla i det han tagit till dess Jon kom och tackade för att han hade passat lasset". Jons gård stod rätt österut från Sörgården, som nu äges av hans sonsons son. Och Jons farfars morfars morfar Clemet Olsson fick Mjönäs i byte med Kårbol. Clemet nämndes först 1608. I Mjönäs har det alltjämt bott välbärgat folk led efter led.

På östra sidan älven mitt emot Mjönäs ligger Grafvol, det hette först Gladenol av glad (glänta). Namnet har stavats på flera sätt och i början av 1700-talet blev Grafvol det vanliga. Soldaten för Grafvols rote hette Glada till 1807, då han kallades Graf.

I början av 1600-talet bodde en som hette Halfvard i Gladnold. Efter honom har Halfvardsgården namn. En sonsons son till honom var den "ärlige och beskedlige dannemannen" Bengt Halfvardsson, som var riksdagsman 1731 och 1738, första gången för Älvdals och Kils härader och andra gången för Älvdals härad. En mångbetrodd man. En sonsons son till riksdagsmannen var Bond Jöns Persson. Bondnamnet hade han av sin mor, som var från Bondgården i Ljusnäs, men ursprungligen är namnet kommet från Bonde Jönsson i Likenäs i Dalby socken, en framstående man, som var riksdagsman vid riksdagen i Uppsala 1654, där drottning Kristina nedlade kronan.

Bond Jöns i Grafvol var en driftig, ihärdig och särdeles omtänksam man, och arbetade upp sig till en betydande förmögenhet, så att han till sist ägde halva Grafvol. "Fyratio munnar mättades vid hans bord från en 16 kannors gryta på spiseln". Men på samma gång arbetade många armar på gårdens välstånd och förkovran.

Gårdarna i Grafvol lågo nära älvstranden, där ännu mängder av slagg ligga i jorden efter forntida järntillverkning, som även här på denna ort har allmänt bedrivits. Bond Jöns flyttade och byggde närmare berget bland stubbarna, sedan skogen nedhuggits.

I Grafvol slog sig en finne Per Henriksson ner under Carl XII:s dagar. Han tog först värvning som knekt för Osebols rote, blev sedan gift med en bonddotter från Elindebol, som fick arvejord i Grafvol. Vad han fick i lega är ej känt, och torde måhända ej varit mera än kronans knektekontrakt med allmogen av 1688 föreskriver, vilket var 100 daler kopparmynt, efter som han blev knekt 1700. Men under ofreden, den tiden, betaltes till och med 100 riksdaler courant, och på en rdr. court. räknades vanligen 4 1/2 dlr., något år 6 dlr. kopparmynt, således en lega 4 1/2 till 6 gånger större än den kontrakterade. Den gård som Per Henriksson grundlade var en tid en av de större i Grafvol. Olov Larsson i Svensgården, död 1868, var en avkomling efter denne Per i femte led. Änkan efter Olof och hans söner emigrerade till Amerika. (Det gick utför med Svensgården, och nytt folk - Jöns Larsson från Håksgården i Ljusnäs - flyttade in).

I Elindebol når en oavbruten släktkedja tillbaka till 1603, då Anders Ulfsson köpte Elindebol för 100 daler av Lasse Bengtsson, vars far Bengt står upptagen i 1540-50 och 1566 års längder. Anders Ulfsson hade en sonsons son, Torbjörn Eriksson, som tog sin brud Lisken Filipsdotter från Bergslagen - av finsk härkomst - och deras sondotter Lisken Håkansdotter blev gift med prästsonen häradsdomaren Olof Thyberg, som byggde Thybergsgården och var tingshusvärd några år.

I Näsberget, avgärda by till Elindebol, förekomma flera förbindelser mellan finnarna där och i Bergslagen. En syster till den morske finnen i Näsberget, som sade: "de må döma mig vad de vilja, jag skall sitta där jag sitter likväl", blev gift i Bergslagen och hennes son, Olof Olsson Kropp, blev sedan gift med en släkting i Näsberg och bytte bort sin jord i Västhushöjden i Färnebo mot jord i Näsberget, och en dotter till denne morske Henrik Henrikson blev gift med Johan Danielsson från Basthöjden i Bergslagen.

Mitt emot Elindebol ligger den stora byn Kårbol. Här gjorde fienderna påhälsning under Hannibalsfejden 1644-45. Så berättade kapellanen vällärde herr Johan Laurenti vid tinget i december 1654, att juterna hade i senaste danska fejdetid tagit båda Ingeborg Bengtsdotters i Kårbol fastebrev på fjärdingen (1/4 hemt.). Och från Dalby, där de även varit framme, klagades 1649 att donationsbrevet på kopparen till sitt nya kapell i Likenäs, som de fått av drottning Kristina, hade bortkommit under fejdens pågående, så att då de kommo till Kopparberget, fingo de ingen koppar.

På östra sidan älven har Kårbol en äng, Fisknäsängen kallad, som Kårbolsborna bytt sig till av Elindebolsborna för en stor skogstrakt. Bytesbrevet inlades för rätten i aug. 1668. Det var andra värden på marken den tiden än det nu har blivit. Då idkades boskapsskötsel i största möjliga utsträckning. Boskap fördes till Bergslagerna i Värmland och Dalarne, där de i byte fingo järn och smide. Med det foro de till Norge, och sålde för penningar och förnödenheter. En handel, som bedrevs långt fram i tiden. Då färdades folket där i orten långa vägar för att få sina livsförnödenheter.

När vi nu fortsatt färden förbi ett par näs som brukats till ängs- och betesmarker äro vi framme vid Kyrkebol, som förr i tiden kallats Stommen. Denna indrogs av konung Gustaf I och har sedan lytt under kronan, men överlämnats åt Ny socken till kyrkoherdens favör och omsider till prästboställe. Här har Ny kyrka stått så långt tillbaka som hemmanet varit stom, och stod där till 1764, då kyrkan i Stöllet var färdig och invigdes. Kyrkan i Stommen eller Kyrkebol var tillbyggd tvenne gånger och hade torn som slutade med en "lång järnspira". Här på kyrkogården vid denna kyrka ha de gamla i Ny socken sina sista viloläger, många som älskat och med redbart sinne strävat i sin fosterbygd, som sena tiders barn borde ihågkomma. Av församlingens herdar ligga där begravna kyrkoherdarna Jonas Laurentius Kjällstadius (död 1659) och Erik Nicolai Högvaldius (död 1685). Det var vanligt den tiden att begrava förnämligare personer i kyrkorna, och då är det mycket troligt att deras gravar ligga inom kyrkans murar. Av kyrkan finnes en stensättning kvar efter grundmurarna, varav man kan se hennes ungefärliga storlek. Kyrkogården är utlagd till åker.

Till Osebol kommer man på färja över älven, om man kommer resande efter landsvägen. På denna färja fördes konungen och drottningen över älven under sin resa i Värmland 1918. Osebol har varit postgård, och där har hållits marknad vissa tider. Här bodde en förmögen bonde under 1600-talet, som hette Jöns Jönsson, av gammal släkt i gården. En son till honom tog sig hustru från Vadje (skogen). Dessa hade en son Per Matsson som bosatte sig i Kärnberget och "blev finne". En sonsons sonson till den sistnämnde är den kände Kärnbergen, en av de få som kunna tala finska här på orten, och anses som en äkta finne, fast som vi se, det flyter stritt svenskt blod i en av hans ådror. I denna släkt, som bland annat går till "Ny stuga", har varit många ansedda och betrodda män.

Så äro vi framme vid Södra Stöllet, ett tredjedels hemman, i gamla tiden hälften krono- och hälften skattejord. Då kyrkoherden i Ekshärad, Benedicti Erici - fader till superintendenten i Karlstad Sweno Benedictus - förvärvat sig S. Stöllet, skatteköpte han kronodelen 1630 för 8 daler silvermynt, och hans måg komministern, sedermera kyrkoherden i Ny och Dalby, Kjällstadius, fick bosätta sig där, och sedan bodde Kjällstadii måg och efterträdare, kyrkoherde Högvaldius, förut kapellan i Karlstad, hos sin svärmoder, till dess han fick N. Torp, då han flyttade dit och så åter tillbaka till Stöllet igen.

Högvaldius hade tvenne söner, som blevo framstående män, och en dotter Sara. Hon blev gift med klockaren i Ny socken, Johan Svensson Hammar, som var en av de driftigaste jordbrukarne i socknen. Med sin hustru fick han 1/5 i S. Stöllet och av sin bror Bengt, kansliråd, adlad med namnet Högvall, konung Karl XII följaktig i Bender, fick Sara 2/5. De återstående 2/5 inköpte Johan Svensson av sina svågrar, Jonas som var kyrkoherde, och Anders, lektor. Dessutom brukade Johan Svensson en större del i Spikebol, som en lång tid tillhört prästsläkten och någon tid delar i N. Torp. Han hade många förtroendeuppdrag och avled 1723 i en ålder av 55 år, "sedan han klockaresysslan berömligen förestått i 33 år", och efterlämnade två söner och en dotter.

Sonen Nils Johansson blev hans efterträdare i tjänsten, vilken tjänst sedan övergick till sonsonen Erik Nilsson. Dessa tre, fader, son och sonson, ha i oavbruten följd innehaft klockaresysslan i Ny socken i över hundra år. Andra sonen Sven Johansson blev kyrkvaktare, och den sysslan innehades av fader, son, sonson och sonsons söner, till långt in på 1800-talet. Dottern Katarina Johansdotter blev gift med bonden Anders Engelbrektsson i Norra Stöllet. Flera i släkten ha varit kyrkovärdar.

Till kyrkan i Stöllet skänkte kyrkvaktaren Sven Jansson och klockaren Erik Nilsson kyrkoplats.

Då man betänker att det endast var sockenadjunkter i Ny socken, sedan det övre och det nedre pastoratet sammanslagits 1685, som till en början ofta byttes om och många levde i knappa omständigheter, förstår man att denna klockarsläkt måtte haft ett stort inflytande på folkets seder.

Södra Stöllet förblev i släkten till år 1820, då 1/3 därav såldes till länsman Samzelius och återstoden på 1830-talet till handlanden Brattström.

Så har nu i all enfald tankarna rört sig och skiftat om, under den förmenta färden, och vi stanna här och ägna en blick åt den vackra Ny sockens kyrka med sin djupa varma färg, och lyssna till klockorna, vilka nu som förr vid denna årstid säga: Gott nytt år!