Om övre Klarälvdalen i gångna tider

Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL

Blästugnen vid Blästkäringbacken

på Södra Branäs ägor i Dalby socken
och dess ägare
(Särtryck ur Såningsmannen 1920)

Den 9 augusti 1919 en vacker sommardag med sol och regnskurar, begav jag mig med sällskap, en student och en yngre bror till honom, till den s.k. Blästkäringbäcken för att söka lämningarna efter smältugnen, som funnits där. De tämligen ansenliga klöckelhögarna (uttal: tjockt l) vittna om att där har fordom bedrivits järntillverkning; och nu skulle vi göra en undersökning, försedda som vi voro med hackor och spadar.

Fyndplatsen är belägen söder om Branäsgårdarna, där det höga Branäsberget utan någon hedavsats stupar mot Klarälven. Den har ett vackert läge på södra sidan om nämnda bäck i en gräsbeväxt östsluttning, nära älvstranden och alldeles intill och ovanför vägen, som går till Sandnäs. I närmaste omgivningen växa lövskogsdungar och ovanför i berget granskog. Här och där hallonstånd, som buro rikligt med frukt, och i synnerhet då de ätas från kvist, av bättre smak än trädgårdshallon.

På högsta punkten å den lilla upphöjning, som ligger närmast klöckelhögarna, företogs grävningen. När vi borttagit torven och grävt ett stycke, påträffade vi stenar, som syntes vara ditlagda av människohand, varför vi iakttogo försiktighet och grävde ömsom med våra skyfflar och hackor, och ömsom med händerna för att inte skada vad som kunde finnas av intresse.

Vi blottade så en stenläggning, vars största mått voro 1,85 meter lång och 1 meter bred med smältugnens kärna, nämligen "stället" i mitten. Denna kärna var utformad av mojord (stenblandad glaciallera) lagd på grusblandad jord. På denna utformning satt en slaggskova, till formen lik en gryta, avlångt rund, höll invändigt 50 cm i en och 40 cm i en annan riktning, 35 cm hög och 5-6 cm tjock där blåsröret varit infört, sänkte sig och tunnade av till sidan mitt emot blåsröret, där den var endast 15 cm hög och 1 cm tjock. Efter blåsröret var ett runt hål i skovan, 10 cm i diam. Ugnen hade således drivits med en bälg. På yttersidan vid blåsröret fanns ganska mycket rost, och även någon rost på undersidan. Men utom dessa rostfläckar en svart smältyta.

Genom att denna skova fanns kvar, erhölls exakta mått på "stället" i blästen.

I "ställets" botten fanns ingen öppning eller avloppskanal för slagg, utan hade de tydligen tagit upp smältan sådan den var utan att någon slagg blivit avskild.

All sten, utom förenämnda stenläggning, som utgjort ugnens grundmur, eller del därav, var bortförd och använd till spismurarna i gårdarna. Att slaggskovan ändock var bibehållen oskadd, sedan hon förlorat detta sitt stöd berodde på, att "stället" hade fyllts med grus och så att jord hade fallit mot yttersidorna och skyddat henne.

Denna invändiga grusfyllning, vari några slaggstycken funnos, var tydligen avsiktligt inlagd innan stenen bortfördes; måhända för att is och snö icke skulle samla sig i ugnen, och för att det om vårarna, då bäcken började flöda och orkade dra bälgen, var lättare att ösa ut gruset än att bortskaffa is och snö ur ugnen; också den fördelen att ugnen var torr, då den skulle tändas.

Invid bäcken finnes en nedschaktning, där det måhända stått en hammare fordomdags. Vattenfallet är så högt, att det samtidigt kunnat utnyttjas som dragkraft till både blästen och hammaren. Ett stycke ovanför ugnen synas lämningar efter jordvallar, vilka tjänat som damm.

Från de nedom ugnen liggande slagghögarna ha förr i tiden hämtats klöcklar (slagg), att lägga under bakugnshällar, för att hålla stadigare och jämnare värme; ett vanligt sätt där i orten. Så berättade korpral Bran, att han hade tagit slagg där till sin bakugn på soldattorpet.

I närheten finns ingen myrmalmsfyndighet, utan malmen har fraktats långa vägar, och antagligen rostats på de platser, där den varit upptagen och sedan förts till blästen i smältfärdigt skick.

Blästkäringbäcken är helt liten och kan endast om vårarna lämna dragkraft, så att om ugnen varit i gång andra tider på året, har bälgen endera dragits för hand eller trampats. I slutet av 1800-talet var en pärthyvel uppsatt på samma ställe där det forna lilla järnbruket stått. 

För att kunna göra sig ett begrepp om under vilka tider som myrjärntillverkningen bedrevs i Värmlands älvdal och när den upphörde, ge följande anteckningar från fogderäkenskaper och domböcker en ledning.

1545 redogör fogden i sina räkenskaper för uppburet skattejärn. 1581 betaldes en hjälpgärd med osmundjärn, 10 lispund av varje helt hemman, och mindre hemman i förhållande därefter. I Älvdals härads domböcker för åren 1603, 1604 och 1605 förekomma ej mindre än ett 25-tal uppbud av hemmansdelar vid häradsrätten, köpta och betalda med järn. De flesta från Ekshärad och Råda socknar, vilket tyder på, att det i nedre Älvdalen varit större järndrift än i övre.

1625 återlämnade Limabor Hagenässkogen, som de arrenderat av Gunneby m. fl. hemman för järntillverkning. Åren 1631 och 1640 processa bönderna i Munkebol och Björkenäs om äganderätt till myrmalmstäkt. 1656 sökes Amund Larsson i Transtrand av superintendenten i Karlstad för 900 myrjärn, som han lovat för han bekommit mjöl, bygg och havre. I domb. 13/1 1714, vid en jorddelning i Lillbergsgården, säges, att "rået går från Jacobs åkergärde till gamla 'blästkäringen'". Och vid en häradssyn mellan Långav och Södra Persby å ena sidan och Södra Branäs å andra förrättad 17/8 1731 "prövades, att en rös på Åslebärget varit en ugn, eljest gammal blästkäring kallad, varutinnan efter forna tiders bruk dessa invånare ävensom dalkarlarna varit vana att tillverka myrjärn". 

Branäsbornas här omtalade bläster torde icke ha varit i bruk längre än till medio av 1600-talet. Ägare därtill voro i första hand de tre bönderna som bodde i Södra Branäs den tiden, nämligen Markus Jacobsson, Olof Jönsson och Engelbrekt Bryngelsson. Men genom giften hade södra och norra branäsbor fått jordlotter om varandra, och nordbranäsbor kunde således äga rätt till anläggningar som hörde under södra gården. Och i norra Branäs bodde samtidigt Per Torkelsson, Per Jönsson och Jon Persson. Att någon enskild ägde blästern är föga troligt, då de hade samhävd i all skog, och det åtgick mycken ved att driva dessa blästerugnar.

Vi vilja nu påminna oss dessa gamle bruksägare.

Markus Jacobsson synes ha varit en särdeles ansedd man eftersom hans namn står präntat i några längder. Han står som gårdsägare (1640-1675) och hans far Jacob (1610-1639). Marcus hade en son Håkan, f. 1657, d. 1/9 1734, som var sockenskomakare, nämndeman och den förste i Dalby som blivit bevärdigad med, som det då hette, häradsdomareämbete. Hans gård brann ned och sedan byggde han den på heden, som efter honom kallas Domarheden. Håkan hade en son, Markus, som var kyrkstöt en lång tid. Från dessa äro domar och stötnamnen komna.

Olof Jönsson, gårdsägare (1639-1675), hans far Jöns Olsson (1610-1632) och 1601 står farfadern Olof för gården. En hans efterkommande, Jöns Jönsson, blev gift med Johanna Chenon i hennes första äktenskap, dotter av komministern i Dalby, D. Chenon. En dotter av Johanna blev gift med klockaren i Dalby, Per Modén från Gunnarskog, känd för sin ypperliga sångröst; och han har haft många efter sig som haft vackra röster och goda musikaliska anlag.

I denna släkt omtalas en jättegestalt, som kallades "Branäsen", som "hade händer och fingrar så stora, att i hans syring kunde andra karlar sticka tre fingrar".

Engelbrekt Bryngelsson, gårdsägare (1626-1667), hans far Bryngel (1601-1625). Namnen Engelbrekt och Bryngel förekomma omväxlande i släktkedjan till inpå 1700-talet.

Per Torkelsson i N. Branäs, gårdsägare (1628-1667) och hans far Torkel (1608-1628). Per-namnet går tillbaka till 1540. Per Torkelsson hade sonen Torkel Persson och denne har sönerna Anders, som flyttar till Strandås, Jöns flyttar till Transtrand, och Per blir kvar vid gården. Denne Per var repslagare och slog linan som användes vid kyrkbyggnaden i Långav. Han var klockare en lång tid och fick sin son Per Persson till efterträdare.

Per Jönsson, gårdsägare (1641-1681), hans far Jöns Persson (1608-1621) och hans mor, som blir änka (1626-1640), Per Jönsson har sonen Jöns Persson, gårdsägare (1686-1713), sonsonen Per Jönsson (1718-1740) och dennes son Jöns Persson (1755-1788). Ett förmöget hus.

Långt i norr bodde Jon Persson. Hans Gård kallades Uppgården och han står för gården (1651-1681) och är nämndeman 1651-1676. Hans far Per Olsson, gårdsägare (1608-1648). Denne Jon har en son Håkan, lektor och kyrkoherde, som antog namnet Brand och blev stamfader för värmlandssläkten med detta namn. I Uppgården bedrevs klensmide. Där smiddes söm och hästskor, som såldes i Norge. Myrmalmen smältes vid Källåsen på Branässkogen; men även i närheten av gården finnas klöcklar i jorden, som visa att det varit bläster där. Smedjorna stodo på älvbacken norr om gårdarna, och av stybblagren i jorden kan man förstå, att det har varit en ej så ringa smidesverksamhet, som därstädes bedrivits.

Folket i Branäs (så även i allmänhet i de andra byarna) kunna lätt följa sina förfäder led efter led i 300 år och mera, och även om deras jord icke gått i omedelbar arvsföljd led efter led utan från en gren till en annan, så veta de, att de gräva i den jord deras förfäder i långliga tider odlat, och där ligger en stark magnet bevarad.

Mina medhjälpare vid framgrävningen av ugnen vid Blästkäringbäcken äro sonsons sondotter, sonsons söner av Jon Persson i Uppgården i Branäs.