Om övre Klarälvdalen i gångna tider
Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL
Om den olovliga timmerhandeln med
Norge från gamla Dalby sockens skogar
(5/4 1923)
I
Schröder skriver om timmerhandeln i Älvdalen i sin bok, En timmermärkares minnen, "att timmerförsäljning till Norge ägde rum redan 1750 av finnar och Dalbykarlar uppgives i ett handskrivet arbete av Albert Segerstedt och lär fortgått till 1814 på det sätt, att folket utan att äga därtill laglig rätt, sålde timmer till norrmännen. På vilka rättsgrunder denna timmerhandel existerade, har jag icke alldeles klart för mig, varken av vad jag läst eller hört berättas, men så alldeles laglig måtte den ej ha varit, då en person i nämnda manuskript uppgiver, att ett konsortium av finnar och Dalbykarlar i mutor utgav 42.000 rdr. årligen. Att timmerhandel med Norge existerat, därom behöver man ej tvivla, men att den haft så stort omfång att den kunnat bära så stora extra omkostnader, förefaller mig och torde även synas många andra tvivelaktigt".
Upprepade förbundsförordningar
Den olovliga timmerhandeln, varom Schröder sålunda skriver, pågick under ett och ett fjärdedels sekel. Timret från gamla Dalby sockenskogarna, ämnat till Norge, drevs ut på Medskogsälv- och Halåvattendragen. Om denna handel finns en betydande mängd handskrifter, varur vi i det följande meddela korta utdrag, som få tala för sig själva.
De viktigaste förordningarna rörande timmerhandeln i Värmland och Dal äro, här att nämna, k. m:ts resol. 11/3 1643 på Brätte riksdagsbesvär, då det medgavs Brätte, Karlstad och Åmål att upprätta ett kompani om masthandeln och tillhandla sig master från Värmland och Dal; den 30/8 1673 tillsatta kommissionens beslut om reglering av timmerhandeln i Värmland och Dal mellan städerna Karlstad, Åmål, Vänersborg och Uddevalla, då Karlstad erhöll Älvdalen, Ullerön och Fryksdalen sig tilldelta; den år 1688 utkomna författning för Värmland och Dal, som påbjöd trähandeln med Norge och k. m:ts nådiga förordn. hur med timmerhandeln i Värmland och Dal hädanefter bör förhållas av 16/6 1729.
Förordningen, som förbjöd timmerhandeln med Norge, gjorde sig strax kännbar för dem som hade sina skogar liggande intill riksgränsen. Redan 16/9 1690 ingåvo socknemännen i Dalby till landshövdingen en av tingsrätten 27/2 samma år given resol.: "på deras inlämnade suplicater om att undersökas måtte om situationen och tillståndet på det timmerhygge de begära få åtnjuta på skogen där i socknen in mot landamäret Sverige och Norge avyttra, på det de därigenom, i den magra orten, därest de ringa och inga medel hava att förtjäna och anbringa penningar till sina nödiga utskylders utläggande, kunde hava något att förtjäna; och blev intygat, att timmerskogen uti bemälda Dalby socken, där emot norska gränsen, inte kan bringas hit ut på svenska orterna till någon förhandling antingen genom älvar och vatten eller till lands för den där fast obekväma och bergiga marken, utan måste skogen där stå, utan inbyggarnes någon nytta, och förfalla eller fördärvas, var den i nåder ej må tillåtas, den hugga och föra in uti Norge till salu genom därhos liggande ström, Midskogsälven, som löper in i Norge och där stora älven Glommen. Att härmed så beskaffat är bliver för mera tro under häradets signete bekräftat". Denna resol. följer som en bilaga till en skrivelse från landshövdingen till k. m:t. Den hade dock ej haft någon åsyftad verkan, ty vid riksdagen 1697 gjorde allmogen underdånig ansökan om att få handla med Norge med skog; och fick avslag även då.
Hårda böter
Följderna av förbundsförordningen visade sig snart, och varom domböckerna bära mångtaliga vittnesbörd. Redan 24/9 1692 anmälde skogvaktaren Erland Brunn, att Daniel Johansson i Midskog huggit och sålt timmer till Norge; och förordnades två nämndemän att syna var timret var hugget. Sedan länsman och nämndemannen verkställt synen, attesterades 20/9 1693, att de ej funnit mer på denna sidan, än som behövdes till kvarn och kvarndamm. Det övriga på norska sidan landamäret. Det är att märka att gränsen rikena emellan den tiden ej var så noga bestämd. Men gick det lätt att komma undan den gången, blev det svårare sedan, som av följande framgår. 1697 13/9 anklagade skogvaktare E. Brunn Tutstad- och Ransbyborna, för det de lovat länsman Arent Torstensson i Hovs s:n i Norge att hugga sågtimmer här invid landamäret till ett stort kvantum som vid stubben kvarligger. Svarandena anförde, att det skett utan deras vetskap och sade sig sånt bud och strängeligen förbjudit norrmännen att hugga, vilket de ej aktat. 1/4 1698 anmälde länsman Lars Milander, att timret efter landshövdingens order blivit arresterat, men likväl av Norgeborna avfört till Medskogsälven och med tillkommande flod avgått till Norge. 1701 18/2 androg skogvakt. Per Svensson att en hop finnar m.fl. andra skola huggit ett parti timmer i Dalby, det de tänkte mot förbud låta utföra med vårfloden, vilket med arrest blivit belagt, där det nu ligger vid Medskogsälven framkört. Samma år bötade Olof Persson i Tutstad och Daniel i Medskogen 1 dlr. smt för uteblivande mot skogvaktaren för försålt sågtimmer till Norge, och samma dag Daniel i Medskogen, Henrik i Skråckeberg, Olof Larsson och Olof Persson i Tutstad 40 mark smt var för det de brutit landshövdingens förbud med sågtimmers huggande och försäljande till Norgebor; och vad som ligger kvar förbjudes vid lika vite att utföra. 1704 1/9 bötade Henrik Matsson i Avundsåsen, Pål i Järpliden, Olof Persson i Tutstad, Jon Håkansson i Hole för det de huggit sågtimmer mot förbud, som de tänkte låta nedflyta till Norge, vartill de intet kunde neka, och sade, att de varit tänkta att skaffa penningar till utlagorna, som de äro skyldiga. De dömdes att böta 40 mark vardera till kronan. 1705 4/9 dömdes Pål Mickelsson i Järpliden, för det han tvärt emot förbud huggit ansenligt med sågtimmer och det med baggars tillhjälp nedkört för att med älven nedflyta till Norge, till 40 mark smt, och som han så ofta med slikt igenkommer, bliver han vid 50 dlr. smt vite varnad, att mot höga överhetens förbud härutinnan bryta. Pål blev utfattig på timmerhandeln. Hans sterbhus krävdes 1713 av Torsten Arentsson för 116 dlr. 4 öre smt. för förlag på timmer. 1709 8/9 tillspordes åborna i Uggenäs hur det tillkommit, att de emot allvarsamma höga överhetens förbud legt bort ansenligt mängd nyttig skog till norrmän att föras ur riket, tillsammanräknat 532 tolfter. Detta sade de vara gjort dem ovetande av några namngivna finnar. Hur det förhöll sig med den saken visas 1721, då Uggenäsborna m. fl. av norrmän instämdes till tinget för 110 rdr norskt mynt för köpskilling för masttimmerskog på Uggenäs ägor utbetald 19/1 1708. År 1718 6/2 tilltalade jägmästare Erik Hasselström en del av allmogen i Dalby för det de huggit sågtimmer på tolvmilaskogen till 250 tolfter, och kört på Bogeråstjärn, för att av de norske avhämtas. 1724 13/10 klagade Olof Persson i Avundsåsen för det att finnarna i Järpliden och Medskogen mot rättens förbud bortfört sågtimmer, som var satt under arrest, och dessutom ytterligare huggit timmer åt de norska avsett att bortföras.
År 1720 ingingo Dalby sockens fattiga undersåtar till konungen med begäran om tillåtelse att få hugga något timmer vid landamäret till understöd vid utlagornas utläggande. Varande denna skog, säga de, av sådan beskaffenhet, att han till landets nytta i intet mål befinnes; det hosgående attest m.m utvisar. Rörande en sådan sak resol. k. m:t 1723 på allmogens besvär, att k. m:t ej kan tillåta att timmerhandeln av de svenske till de norske kan lidas; dock vill k. m:t häröver sig vidare utlåta, då den om skogarnas belägenhet och tillstånd förordnade kommissionens undersökning bliver verkställd.
Fängelsestraff, "Marstrandsarbetare"
för olovlig utförsel
Resultatet av undersökningen blev den betydelsefulla k. m:ts nådiga förordning av 16 juni 1729, huru med timmerhandeln i Värmland och Dal hädanefter bör förhållas. I denna förordning omnämnes, att ansenliga partier svenskt timmer överföres från Värmland till norska sidan, att allmogen ej utkommer med det pris, varom de med städerna ingått kontrakt 1674; och förordnades bl.a., att det skall hädanefter som hittills all trähandel från Sverige med de norska alldeles vara förbjuden, och intet svenskt timmer tillåtas att föras till Norge; och skall den som uti sådant detta rikes skadliga och olovliga timmerhandel sig förbryter och är ägare av det timmer som utpraktiseras utom varans konfiskation vara förfallen till 2:ne års arbete i Marstrand, samt de, som gå ägarne tillhanda till samma straff, samt oss och kronan hemfallna de av de norska emottagna förskotter, både för förskjutaren och förskottsmottagaren. Och skola sågbruksintressenterna och städerna betala för en tolft furublockar 6 aln. och 1 fot i gluggen 4 dlr. 8 öre smt, 5 aln. 12 tum 13:16, 5 1/2 aln. 9 tum 3 dlr., 5 aln. 9 tum 2:16, en tolft gårtall eller gran, 1 fot i lilländan 3 dlr. o.s.v. Att Marstrand blev en känd ort för folket i dessa bygder förstår man därav att allt hårt och tungt arbete kallades "Marstrandsarbete".
II
96 Dalbybönder tre månader i
fängsligt förvar i Karlstad
I oktober 1730 skriver landshövdingen och berättar, att på Dalby skogar och från 21 namngivna hemman därstädes 4.180 tolfter huggits för att utpraktiseras på till Norge ledande vattendrag. Av dessa ha 2.182 tolfter 6 aln. långt sågtimmer, som konfiskerats, blivit försålda på auktion till major Frans Carl Didron och kapten Axel von Koff. Anklagade för den olovliga timmeravverkningen hade 96 bönder införts till Karlstad och hållits i fängsligt förvar. Bland fångarna funnos flera av socknens mest framstående män, bl.a. nämndemannen Halfvard Olsson i Gunneby, vilken av den anledningen var från tinget frånvarande 31/8 1730, och grundläggaren av Letafors bruk Bengt Bergenhem. Den 19 och 20 augusti 1731 hölls på order av landshövdingen extra ting och rannsakning i Södra Persby med dem som i häkte suttit anhållna för timmerdriften. De tilltalade erkände, att de före förbudet huggit tillsammanräknat 109 tolfter sågtimmer dels av kullblåsta träd och dels av för barktäkt för deras näring kullfällda, för de ej skulle ligga och förruttna, men för övrigt ej befattat sig med det åtalade hygget som de sade vara skett olovligen av norrmän, och anhöllo att för plikt och tilltal vara förskonta. Som vittnen voro inkallade sergeanten Tobias Feltström, korporalen Petter Brandberg och soldaterna Anders Slättman och Anders Tutenfelt; men dessa sade sig ej bekant eller någon vetskap om, att de tilltalade vare sig åverkat eller till vattendragen framfört något timmer. Efter en lång och omständlig utredning, däri det omnämnes, att de tilltalade i tre månaders tid ifrån sina hemmansbruk suttit i Karlstads arrestfängelse, syntes rätten, sedan nu timret icke allenast från dem konfiskerats och till andra auktionerats, utom denna långa fängelsetid, icke med vidare plikt kunna belägga besagde allmoge.
År 1731 inlämnade riksdagsman Bengt Halfvardsson i Grafvol en skrivelse till riksdagen, däri de i Älvdalen boende skattdragarne anhöllo, att de må vara undantagna från de övriga värmlandsborna uti vad k. m:t förordnat om timmerhandeln i Värmland och Dal 16/6 1729 för sin avlägsenhets skull och bönföllo om att få avyttra sitt timmer där de kunde få någon skälig vedergällning. Vid denna skrivelse gavs, lätt att förstå, inget avseende.
"Julgranar" bortförs till Norge
Härefter förekommo några märkliga tilldragelser. I febr. 1733 antogs för rätten att samtliga Slättnebor sålt en ansenlig mängd timmer till norska invånare. 1736 i febr. hade vice landsfiskalen Lidbom instämt samtliga Höljesbor för det de sålt och underhandlat med norrmän om sågtimmer. Höljesborna påstodo att norrmännen huggit olovligt och framhöllo att Bengt Bergenhem varit till Norge och vid Åsnes (?), och där på kyrkovallen tillsagt, att de skulle avstå från vidare åverkan över gränsen. Den s.k. finnen Kosman klagade (1738) att det timmer, som han hade på älven Hynnan (flottbar den tiden således) blivit bortfört av norska invånare. Om berörda timmertrafik skrev landshövdingen till k. m:t 31/1 1738, att de norska i slutet av år 1736, långt inom landamäret på Höljes ägor i Dalby socken kullvräkt en ansenlig mängd sågtimmer till 1.540 1/2 tolfter. Sedan länsmannen begynt före detta timmer till Hynnan och frambragt 150 tolfter inställde sig ungefär 80 personer, näst före juldagen, och bortförde det som låg närmast till och sedan de blivit bortdrivna, samlat folk från tvenne prästegäll, samt därpå under juldagen icke blott bortfört det parti, som länsmannen lyckats föra till nämnda älv, utan ock vad på skogen och annorstädes kunde överkommas, så att här och där finns endast något litet, som är med snöbetäckt; och synes, att det vore intet omöjligt, om man finge bruka gränskompaniet att taga igen timret, som olovligen hugges, eller åtminstone avhugga eller göra det för de norska onyttig, såsom en och annan gång tillförne skett, då det icke kunnat räddas.
Norskt timmer uppsamlas vid Höljes
och fraktas lagligt till Norge
Här inskjuta vi ett omnämnande rörande länsan eller bommen i Höljessjön, som Matt Waern från Fredrikshall i början av 1730-talet ingått kontrakt med Höljes åbor om, att mot en viss avgift få bygga och där upptaga timmer, som flottats ner från Trysil efter Storälven, Varån och Höljån och köra det landsvägen till Halsjön. Denna länsa blev genom k. brev 6/11 1732 förbjuden och först 1741 blev, efter vidlyftiga underhandlingar, tillåtet åt Waern på 30 år, att från Trysils skogar flotta och till Norge föra sågtimmer. Länsan vid Höljes fanns kvar i början av 1800-talet, och är tecknad på hemmanskartan av 1801. Under ofreden 1809 fanns vid Höljes omkring 1.000 tolfter timmer med norska märken, på vilket i anledning av fiendskapen rikena emellan, lades beslag.
Rörande flottning av norskt timmer genom svenska vattendrag och vissa konfiskeringar av timmer ärnat till Norge växlades en mängd skrivelser mellan svenska och danska hoven, då därtill, som ofta var fallet, gavs anledning. Flottning av norskt timmer genom svenska vattendrag var än tillåten och än förbjuden. År 1745 förordnades av konungarna i Sverige och Danmark en undersökningskommission för att söka komma till enighet angående av norrmännen framställda önskemål. Dennas vidlyftiga arbete, varom efterlämnade handlingar upplysa, slutade så, att svenska konungen fann för gott 1750 sina kommitterade hemkalla.
Eftergifter från myndigheterna
För att få någon nytta av skogarna belägna intill gränsen hade gamle Bengt Jacobsson i Gunneby muntligen andragit i allmogens namn hos landshövdingen Erik Wrangel om tillstånd att få avyttra ett visst kvantum timmer till norgesbor, och landshövdingen hade hållit före, att kommerskollegii betänkande vid handen givit, det icke skulle skada, om Uggenäs, Långav, S. Persby, N. Branäs, Ransby, Gunneby, Lillbergsgården, Stommen, Tutstad, Slättne, Båtstad, Höljes, Aspberget, Medskogen, Järpliden, Avundsåsen och Kinsjön, tillsammans 12 7/12 hemman, finge frihet att handla med de norska med timmer från de vid norska rået liggande eller till Bogeråstjärn, Svanflon eller Rangen stötande skogar. Detta hade landshövdingen Nils Reuterdal i underdånig påminnelse till konungens kännedom komma låtit, och gav konungen från rådskammaren 9/2 1742 i nåder tillåtelse, att bemälde 12 7/12 hemman i Dalby må lämnas frihet till timmerhandelns utnyttjande med de norska till det kvantum (8 tolfter årligen pr hemman) landshövdingens betänkande innehåller: och medan vi både nödigt och nyttigt finna att sågkvarnar inrättas och att å timmer och bräder sättes dräglig tull, hava vi anbefallt kammar- och kommerskollegierna att inkomma med utlåtande. Om inrättande av sågkvarn i Medskogsälven, att därpå idka sågbruk till avsalu inlämnades ansökan till tingsrätten 1742 och lovades syn, så snart ledig och tjänlig tid därtill lämnas.
I enlighet med skogslagen hade vart helt hemman rätt att årligen hugga och försälja 12 tolfter årligen från sina skogar, utan avseende om de voro större eller mindre, och de små hemmanen i förhållande därefter. Emot denna lag skedde ofta förseelser i handeln med dem som hade rätt att köpa timmer, vilka träffade avtal och lämnade förslag för större mängder än som var tillåtet att utdriva. Säljarne blevo då åtalade, dess vara konfiskerad och stående i skuld hos köparne och förläggarne.
Tjänstemännens plikttrohet var ej alltid att lita på. Så t.ex. anklagades skogvaktaren Wallmén på order av landshövdingen för 471 tolfter av vårfloden, för det han icke i tid sökt förekomma de norskes skadliga åverkan. Han friades från böter, men manades allvarligen att hädanefter giva bättre aktning på de norska invånarnas anläggningar och försök att utpraktisera timmer.
III
År 1745 anmälde landshövdingen till k. m:t, att kapten von Koten rapporterat angående åverkan, som åter skett på älvdalssidan om en kvantitet av 100 tolfter på Dypen, och säger, att det bör vara ett bättre eftertryck mot de norskes övervåld, som eljest icke tager någon ände, så länge ett dugligt träd finnes igen. Norrmännen å sin sida hade gjort ansökan om, att mot betalning få hugga på svenska sidan. På denna avstyrkte landshövdingen bifall 17/3 1746. Den 25/4 sistnämnda år anmälde landshövdingen att 86 tolfter konfiskerat timmer genom offentlig auktion i Karlstad blivit sålt till svenska undersåtar, att 10 tolfter blivit avkapade. Det övriga, mängden ej angiven, ha de norska med våld bortfört.
Klagomål från allmogen
I sitt betryck klagade allmogen i en skrivelse till konungen, som frambars vid riksdagen 1746 av riksdagsmannen Nils Månsson i Fastnäs, av följande lydelse: "Måtte vi beklaga oss över det svåra handelstvång, varunder vi ligga, i det såg- och byggnadstimmer är den enda vara, som vi mest kunna avlåta från våra mycket avlägsna och till gränsen belägna skogar till de handlande i Karlstad, vilka veta sig vara ensamma om att uppköpa samma varor av oss, sedan vi nu stängda blivit att försälja sådant till Norge, därföre samma borgarskap, allt för väl söka att betjäna sig av ett sådant tillfälle och ej mera för en tolft sågtimmer till oss betala än 1 dlr 16 öre smt tolften, ändock vi som tillsläppa timret måste med mycket besvär hugga, samt en lång och besvärlig väg till leveransplatsen framföra; vilken betalning vi ändå ganska sällan få i reda penningar utan mest i sådana varor, som ganska högt för oss stegras, varföre vi omöjligen kunna med sådan handel uthärda, vilket kan nogsamt därav skönjas, att våra grannar få till 6 dlr smt och något däröver av norska köpmännen i betalning, för det sågtimmer de till dem försälja, vilket ock samma norska handelsmän erbjuda sig att erlägga för vårt timmer, om de finge därav bliva avnämare, och nu fri handel med dem stode att ernås. Vi kunna således icke annat finna, än att de handlade i Karlstad, således måste söka en mycket obillig vinning av oss, då de så litet vilja betala en så ädel vara, därföre andra erbjuda sig så ansenligen mera att erlägga. Vi fly därföre till E. k. m:t med underdånigt bönfallande att E. k. m:t i nåder täcktes tillika hämma, hos samma handlande, en så skadelig egennytta, samt rädda oss ifrån största armod, varuti vi, som intet annat hava att nära oss med och ofta måst uthärda svåra missväxtår eljest ofelbart råka måste, emot någon skälig taxa kunde vara utsatt och fastställd och dem handlande förelagd, på det timmer vi således kunna hava att avyttra".
Åren 1746-1751 reste ryttmästaren Johan Magnus Svinhufvud i gränstrakterna för att hava uppsikt över timmerhandeln i Värmland och ingav till riksdagen en 171 sid. stark berättelse, däri han omnämner att allmogen i Dalby socken, vars skogar äro belägna på s.k. Tolvmilaskogen, bortackorderat hela skogstrakterna till de norska, och varpå kontrakten finnes hos fogden Juhl i Norge; och slutar sin berättelse och säger: "den förnöjelse jag såsom trogen svensk undersåte härav haft är, att nyttan av denna bevakning redan är ögonskenlig; ty ifrån år 1746, då densamma mig nådigast anförtroddes, till närvarande tid 1751 är enligt behöriga extrakter och tulljournalerna ej mera än 3.958 tolft 5 st. till Norge utpasserade (från det distrikt han bevakade) där likväl på lika många år förut till Norge utgått 23.112 tolfter 6 st., av, vilken märkliga differens nogsamt skönjes, både huru det förut i vattendragen blivit hushållat med de svenska skogarna och huru de nu den senare tiden till fäderneslandets tjänst blivit befredade".
Allvarliga (?) försök att
göra Letån flottningsbar
Under sin resa på Tolvmilaskogen, skriver landshövdingen till k. m:t, hade Svinhufvud konfiskerat 481 tolfter på Letvattendraget och 921 tolfter på till Norge ledande vattendrag (1748 konfiskerade Svinhufvud 650 tolfter timmer). Över detta beslag klagade danska ministern Wind hos svenska hovet, med påföljd att timret blev frigivet 24/9 1750. För att verkställa utflottningen av de 480 tolfterna på Letvattendraget, hade skogvaktaren Helge Broström från Dingelvik på Dal kommenderats hit. Hans noggrant specificerade reseräkning jämte omkostnader för flottningsarbete av 8/4 1748 slutade på 236 dlr. 22 öre smt; men han avsäger sig samma flottning, till dess syn och värdering blivit hållen på det arbete brukspatron Robsahm gjort för 1.400 dlr. smt, han bekommit av kronan och endast använt 100 dlr. smt till dammens förfärdigande och älvens uppränsande. Åt Svinhufvud uppdrog herr landshövdingen förrättningen att besiktiga huruvida det mellan honom och Robsahm upprättade kontrakt angående Letälvens uppränsande vunnit fullbordan. 1751 avreste Svinhufvud från Göteborg till bemälda älv och hade med sig en förfaren konstapel och tvänne hantlangare med 2 centner krut, vilka genom 508 skott och 10 skålp. krut söndersprängde alla större stenar, som voro i ådran liggande och uppsatte en stendamm, 75 alnar lång 3 1/2 alnar hög och 3 alnar bred med 3:ne stämbol. Om detta arbete skriver konstmästaren O. Åkerrén 1803: "En ryttmästare Svinhufvud har för omkring 60 år sedan med kronans medel (30.000 dlr. smt) på hög befallning försökt uppränsa Letån till timmerflottning och då uppköpt en mängd blockar att nedskaffa med vattendraget, varav en stor del kringkastades kring åns vilda stränder, där ännu finnes större och mindre hopar nedruttnade. Särdeles överst i ån synes åtskilliga stora stenar med ofantligt grova borr sönderstyckade. Detta arbete, som ej ledde till önskat resultat, lärer pågått i 3:ne år".
Till Leten har timmerflottning ägt rum för längre tid tillbaka; och det antagliga är, att timret sedan körts från Leten till Bograngstjärn. År 1733 i september anföres vid tinget i en rågångstvist, att år 1690 blev en rös upplagd vid södra ändan av Stockforsen i Kinsjöbäcken, där den faller i Letån (Kyrkån), vilken rös sedermera blivit rubbad, enär de sedermera börjat flotta timmer genom samma å. Till talet om gamla flottleder, anföra vi från domboken 1754 i juni där det heter, att skattejordägarne i Ny socken lämnat herr Johan Palmgren i Karlstad ett bevis, att Palmgren sedan 1734, således långt förr än Åsteby såg byggdes, som skedde 1743, försträckt dem med förlager på sågtimmer; och ansåg sig Palmgren framför Åsteby sågverksägare berättigad att uppköpa det timmer, som de utförde på Ljusna älv.
I avgivet utlåtande 1756 säger riksens ständer, att de trodde huvudorsaken till det olovliga utpraktiserandet av svenskt timmer till Norge vara beroende av det norska lurendrejeri av salt och andra varor, som gränsallmogen borgade. Och beslöt riksens ständer sekreta utskott, dit ärendet hänskjutits den 25/10 s.å. att vid norska gränsen inrätta köpingar och marknadsplatser, varest allmogen för lika pris, som av de norske kunde få sina förnödenheter. Härom anbefalldes k. kommerskollegiet att till k. m.t. ingiva betänkande.
IV
Som de norske, heter det i kunglig skrivelse, åter började att vid gränsen utöva åtskilliga våldsamheter, anbefalldes 23 april 1759 krigskollegium, "att till hindrande därav, postera militäriskt manskap på de bekvämligaste ställena". Men detta hindrade icke trafiken, som synes av den rad av beslag och åtgärder, som måste vidtagas. Redan år 1760 konfiskerades en hop timmer på Bograngen. Det man icke kunde uppbränna utan låg kringstrött högg man utav; och kronan, anmärkes i en tidning, gjorde på detta förfaringssätt en ren förlust på beslaget. 1762 den 20 augusti skrev landshövdingen till k. m:t, att jägmästaren anmält, att mycket timmer från skogarna i Värmland utpraktiserats till Norge och kan ej förekommas, då vittnen ej skola vara att tillgå, alldenstund kungl. förordn. den 16 juni 1729 stadgar, att såväl ägare av timmer, som de vilka med utpraktiserandet gå till handa, äro fallna till tvänne års arbete i Marstrand; och hemställer om nådig förklaring och ändring, så att flottkarlar kunna vittna. Den 3 jan. 1763 skrev landshövdingen till k. m:t och sade, att den 16 aug. nästlidet år har jag hos k. m:t gjort underdånig förfrågan hur förfaras borde med den ansenliga timmerfällning, som de norska invånarne anställa på skogarna i Dalby socken, om inte samma timmer kunde genom auktion försäljas, vilket enligt k. m:ts förordning av år 1755 skulle avkapas, blir i skogarna kvarliggande och förruttna; och vartill kommer kostnaden för dagsverken för kapningen". Samma år den 14 mars anbefalldes landshövdingen greve Mörner, att inkomma med närmare yttrande över dess i underdånighet gjorda förfrågan, att genom auktion få till norska föryttra det timmer, som norrmännen på Dalby skogar olovligen fällt och ej kunde ledas till svenska vattendrag. Ytterligare den 1 sept. påföljande år skriver landshövdingen till k. m:t, att flera 1.000-de tolfter kommit att ligga i skogarna till förruttnelse och allt olovligt timmerhygge icke kan påhittas, varav hänt, att de svenska med de norskes tillhjälp tagit sin skada åter, vilket av betjäningen omöjligen kunnat förekommas i en ödemark, där endast illasinnade finnar äro boendes; och hemställer om icke auktion och utförsel till Norge tillåtes av det timmer, som ej kan föras till svenska vattendrag. Den 10 mars 1766 avgick nådig befallning till kammarkollegium om föranstaltande av en undersökning över det olovliga över norska gränsen utförda timmer, och skall därom vid gränstullrätten i Karlstad saken upptagas och avdömas. 1761 den 15 jan. beviljades landshövdingen baron Hamilton, enligt ingivna förslag, tillåtelse att, dock endast till svenska undersåtar, försälja det timmer, som på den s.k. Tolvmilaskogen blivit fällt; men med villkor, att ifall inga svenska köpare infinna sig, samma timmer fördärva och tillintetgöra, vilket landshövdingen vidare anbefalldes den 17 aug. s.å., sedan han den 25 maj hos k. m:t därom ytterligare framställt begäran; den 7 juli bland annat anmält, att det olovliga timmerhygget utgör 3.000 tolfter och att jägeribetjänte ej alltid kunna uppteckna förbrytare.
1769 den 18 febr. voro åborna i Bograngen och Medskogen inkallade till tinget av expeditionskronobefallningsmannen Johan Vennersten med påstående, att de måtte fällas till vite av 100 dlr. smt, för det de låtit beslagtaget timmer flottas genom vattendragen till Norge. De skyllde på stark vattuflod, som gick långt högre än den vanliga vårfloden, och varav både broar, kvarnar och dammar och allt som fanns, såväl i små bäckar som älvar, bortflöt.
Den 13 mars 1770 klagar landshövdingen i skrivelse till k. m:t, att olovligt timmerhygge, på de nära vid norska gränsen belägna skogar, dagligen förövas, oaktat krono- och jägeribetjäningen sökt sådant förhindra. S.å. den 1 maj gav k. m:t order till landshövdingen Hamilton om gränstullsrätts inrättande vid norska gränsen för att undersöka, om det på svenska skogarna olovligt gjorda hygget och 1 juni s.å. framställde landshövdingen hos k. m:t om intet för honom, som i hans förfäders tid skall skett, något tillstånd lämnas att få försälja detta olovliga timmer till den mestbjudande.
Vid riksdagen 1771 inlämnade riksdagsmannen Håkan Jönsson i Stommen besvär, däri allmogen i Dalby socken, som ligger närmast intill norska gränsen, anhåller underdånigst, att få emot skälig tulls avläggande till k. m:t och kronan för varje tolft, sälja det sågtimmer till Norge, som icke kan ledas till svenska vattendrag och vartill denna allmoge skall haft k. m:ts nådiga tillstånd den 9 febr. 1742. (Detta k. tillstånd rörde sig om de 8 tolfter, som fingo säljas till Norge från vart helt hemman räknat) och om beskaffenheten, varav nu undersökning av lantmätare bör förrättas, som ehuru anbefalld ännu ej skett". Denna skrivelse hänsköts till kollegium, som i sitt utlåtande den 23 sept. 1771 anser det vara betänkligt, att i underdånighet tillstyrka bifall därtill. Till denna ansökan hade borgmästare O. Hambraeus i Söderhamn avlämnat ett votum, uppsatt av borgmästare Kruskoff rörande timmerhandeln och de privilegierade sågverkens avstannande, och omnämner bland annat huru timmerhandeln förlupit, sedan greve Löfvenhjelm på 1750-talet anlade i Värmland ett finbladigt och ett grovbladigt sågverk i tvänne särskilda strömmar, att priserna 1768 och 1769 föllo till 50 proc., att för sådan handel allmogen blivit lagförd, en del undergående arrest och häkte och andra flyktat till Norge. "Emellertid är över själva lurendrejeriet undersökning hållen och dom vid gränstullrätten fallen och denna allmoge av k. m:t, dit målet hänskjutits, enligt lagens stränghet dömd, en del till Marstrand, en del till fängelse och en del till spisning på vatten och bröd. Dock, tillägges i skrivelsen, som ärbara bondeståndet upptagit målet och med föreskrift till de andra respektive stånden utverkat, att riksens höglovliga ständer tagit sig deras nöd an, som är så stor, att de nästan årligen av brist på bröd, och av onaturlig föda, bestående av bark och syrgräs, hos dem uppkomma smittosamma sjukdomar, så att hela hushåll, till stor myckenhet dö bort, så har denna allmoge njutit förskoning".
Den 15 april 1744 anbefalldes landshövdingen av k. m:t att låta 1.132 tolfter sågtimmer, som i Dalby blivit konfiskerade, förauktioneras; men därvid på det noggrannaste och allvarsammaste tillse, det ingen del av detsamma såsom stridande mot författningen utpraktiseras till Norge. Landshövdingen anmodade befallningsman Sahlén att utlysa auktionen på timret, med det villkor, att köparen ej skulle få föra det över gränsen. Auktionen utlystes att hållas i Likenäs den 9 maj. "Dit jag reste", skriver överjägmästare Sparrsköld, "ej utan största livsfara för Klarälvens starka flödande och som gjort alla vägar där i orten opraktikabla. Men någon köpare blev ej synlig. Sedan jag dröjt där till eftermiddagen, och rapport nedkom från finnskogarna, att floden där var så stark, att timret, som låg i vattnet, omöjligen längre kunde vårdas, befallde jag hejdridaren Falk och skogvaktaren Bodin, att genast resa dit och vid avkapningen vara tillstädes; och rekvirerade av gränsinspektoren Åberg, att han skulle beordra tullbetjäningen, att vid expeditionen närvara; och blev allmogen uppbådad, att inställa sig på Dypen och avhugga varje stock, som kunde på öppet vatten eller på isen tagas, mitt på till märgen".
Samma år tilldrog sig en händelse av märklig art, enligt vad en samtida berättar. "Näst före första söndagen i advent 1774 blev i Dalby på Tolvmilaskogen 8 ā 10 hästar konfiskerade för olovligt timmerkörande till Norge, och den 28 nov. försåldes 6 st. av dem på auktion i Benteby. Men som ingen av hästarna fördes till auktionsstället utan blivit nedsatta i Branäs, varifrån åborna infunnit sig vid auktionen, lämnande hästarna hemma, blevo hästarna under deras frånvaro återhämtade under namn, att de blivit stulna".
V
Ny framställning om lättnad i förordningarna om timmeravyttringen
Åren 1777-1779 äro händelserika, och många åtgärder vidtogos mot den olovliga timmerhandeln. En mängd skrivelser växlades mellan lägre och högre tjänstemän, landshövdingen och kronan rörande denna handel. År 1777 hade en stor mängd timmer, ärnat till Norge, konfiskerats. Huru med det har befarits framgår av flera brev från inspektör Erik Åberg till landshövdingen, däri han berättar, att enligt tulljournalen i april hade 57 bönder och finnar avkapat det seqvestrerade (beslagtagna) timret; dock ej bättre än att, som han skriver den 7 juni, största delen av det avkapade timret skall ligga helt: och i brev den 19 juni, att han funnit hundrade tolfter i de till Norge ledande vattendragen oavkapade. Han hade därför låtit länsman kungöra på predikstolen i Dalby kyrka att 40 ā 50 man skulle vara honom till mötes den 6 juni och avkapa det, som låg närmast Norge; men ehuru han väntade i två dagar kom ingen, varför han lät de posterande soldaterna avkapa 16 tolfter, samt uppbränna den av de norske, med stor kostnad uppbygga dammen vid Dypen, sedan åborna i Medskogen och Djäkneliden förklarat, att de icke byggt dammen, eller såsom tjänlig för sina där nedan belägna kvarnar försvara ville. Med anledning av det underslev, som vid kapningen förövats isynnerhet förlidet år, skrev landshövding Hamilton till k. m:t den 13 nov. 1777 och hemställde om förordnande. I korrespondensen omnämnes, att timret varit utbjudet på auktion, med tillstånd att det till Norge skulle få utföras; och att när ingen ville göra så högt anbud, att det kunde antagas, blev för gott funnet, att låta timret gå under kapning.
Den 8 april 1778 skrev vice landshövdingen J. G. Uggla, daterat Bograngen, till hejdridaren och befallde, att han skulle beordra skogvaktarna Petter och Johan Bodin att tillse, att den vid ändan av Dypen gjorda länsan ej må bliva borttagen, att Dypdammen, vilken hålldamm av de norska är uppbyggder, må alldeles bliva utkastad, så till dess byggnad som stenkar och tillse, att kvarndammerna vid Bograngens kvarn och Medskogens, ej må hållas mer dämda, än till nödvändigt kvarnvatten.
Samma år den 23 april inkom landshövding Hamilton med en skrivelse till k. m:t med bilagda utlåtanden från tjänstemän, som fått i uppdrag att ombesörja, att det beslagtagna timret blev transporterat till Klaran. Härom säger exped. kronofogden Johan Sahlén i sitt utlåtande, att han enligt k. m:ts order sökt verkställa timrets framförande till Klaran, som är över 2 mils eländig mark, och kommer det också att kosta tredubbelt mera än vad det kan fås på auktion vid svenskt vattendrag. Kronobefallningsman Jonas Engholm skriver till Sparrsköld, att timret, som han räknat, går till 600 tolfter, och att för att transportera detta till Letbacken, 1 1/4 mil, omkring 50 st. hästar inställt sig, men ej medhunnit att köra mera än en stock om dagen, och att de med 84 hästar (hästdagsverken) på två dagar ej hunnit framskaffa mer än ungefär 7 tolfter till Klarälven till en kostnad av 21 rdr sp. Överjägmäst. Sparrsköld anför, att sedan 1720 (som av föregående synes har det pågått sedan längre tid tillbaka) ha ständiga utpraktiseringar blivit förövade eller tillämnade på denna skog, som ligger belägen två mil från bebodda landsbygden, och på vilken skog ej finnes mer än 8 finnbadstugor eller torp, som av finnarna bebos, och ej mer än ett vattendrag finnes, som ryttmäst. Svinhufvud sökte upprensa. Således en omöjlighet att framföra detta timmer till svenskt vattendrag. Och hemställde landshövdingen slutligen, huruvida med sådan kostnad att förfara, eller ålägga allmogen, att för en otillräcklig, och för deras arbete och tidspillan svarande ersättning bestrida dessa körslor, och anför att den svenska timmerhandeln blivit de senare åren med svåra importer belagd, så att svenska timmerhandlare icke kunna betala bonden i den mån, att han kan vara för varan och arbetet skäligen tillfredsställd. Emellertid kom transporterandet av timmer till Klaran att fortgå, som synes av landshövding Ugglas skrivelse till k. m:t den 23 mars 1779, däri det heter, att något över 300 tolfter av det seqvestrerade timret förts till Klarälven, och hemställde om icke auktion till den högstbjudande skulle utlysas därpå.
Den 12 aug. 1779 insände landshövding Uggla en lång skrivelse till k. m:t, däri han erinrar, hurusom enligt kommissionens beslut 1673 delningen städerna emellan förorsakat, att allmogen därigenom till endast två och tre personer få avyttra sitt sågtimmer och det till stundom ganska slätt pris; och har samtliga allmogen vid 1752 års riksdag klagat över sådant tvång och enligt § 5 k. resol. fått tillstånd att föra timmer till vilken inrikes ort de helst finna sig vid. Denna resol. har dock ej haft minsta kraft, att förskaffa allmogen ur sitt tvång, då de icke om varandra få förlägga allmogen med det de behöver och i orten hemma hos dem om timret ackordera. Så t.ex. har lagmannen Antonsson borgarrätt och den oskyldiga allmogen överlämnas åt hans välbehag, varav den fått erfara de svåraste påföljder. Och för några år sedan säljer lagman Antonsson Älvdals timmerhandel till översten greve Löfvenhjelm. Av de norska får allmogen 11 ā 12 plåtar (20 ā 22 dlr. smt) pr tolft och är säker om betalningen, då här kan ernås 5 ā 6 dlr. smt kr tolft och betalningen i varor, sill, salt och säd efter det pris, som där behagas sättas. Och hemställer, att flottled skall vara öppen och i stället för att enligt förordningen 12 tolfter få huggas på vart hemman, det må fixeras efter vart och ett hemmans tillgång.
1781 den 8 dec. anmälde landshövding Uggla hos k. m:t, att räkningar inkommit från kronofogdarna Vennersten och Lundstedt för förskjutna medel till länsors byggande och förvaring av det till Halån och Medskogsälven liggande olovligen huggna sågtimmer. 1782 den 27 febr. anmälde överjägmästaren, att han under en resa på Transtrands, Branäs och Vingängs skogar konfiskerat 400 tolfter och på Tutstads skog 40 tolfter och fogat anstalt om, att få timret sålt till någon svensk, då det är att förmoda, att det kan föras till svenska vattendrag.
VI
Medgivet tillstånd - därpå stränga utförselförbud
Den 3 aug. 1790 inberättade landshövding Uggla till k. m:t att överjägmästaren anmält, att olovligt timmerhygge blivit förövat på Letafors, Vingängs och Gunnebys skogar utgörande 786 tolfter, och omnämner i skrivelsen, att i stället för att avkapas såldes till de norske på landshövding Ugglas framställning den 19 mars 1784, efter k. m:ts nådiga befallning den myckenhet timmer, som då var fällt, och kronans andel belöpte sig till 1.134 rdr 34 sk. sp., som blevo avlevererade till hrr kommitterade för spannmålsanstalterna i riket, och hemställer hos k. m:t om inte även nu försäljning till Norge liksom 1784 kunde ske, så framt ej någon svensk köpare skulle infinna sig, som tilltror sig kunna föra det till svenskt vattendrag. I annat fall, säger han, är ingen annan utväg än avkapning. 1791 meddelar landshövdingen till k. m:t, att 1.001 tolfter blivit sålda till avlidne krigskommissariens Holtogs i Kristiania änka fru Maria Jouls ombud för 304 rdr 12 sk. Sedan detta timmer blivit sålt rapporterade överjägmästaren, att på samma skogar ha flera tusende tolfter blivit huggna, och ville samma på 4.500 dlr. smt. eller 750 rdr. sp. Detta gillades ej av k. m:t, som bestämde att de 3.000 tolfterna skulle säljas på auktion såvida ej 1 rdr. 24 sk. för var tolft kunde erhållas. Auktionen utlystes att hållas i Gunneby, men någon köpare kom ej tillstädes.
Den 9 okt. 1791 skriver en anonym, att norrbaggarna nu fått fritt att ta emot avgift till "kanslist statten" i Karlstad hugga och bortföra all vår furuskog, varandes i år många tusen tolfter redan utgångna till Norge, och för att bättre skyla sig, avgett från kansliet i denna månads början brev till nådige konungen, att baggarna skulle få mot 12 skilling tolften i vinter och nästa vår utföra 3.000 tolfter och blir då visst 10.000 i stället för 3, ty de hugga nu allt fort, och med all makt och med mycket folk. Och folket skrattar åt barnleken, som sker på konungens räkning.
Då ingen köpare inställde sig på auktionen, gav landshövdingen order den 29 april 1792 till länsman, att han skulle tillse att intet timmer med floden må över till Norge bortföras, och beordrade kronofogden Branting uppåt skogarna och vattendragen, som led till Norge, och med kronolänsman Kjellholm och nämndemannen Lars Eskelsson i Nedergården i sällskap. Med stort besvär genomvandrade han med sitt folk ställena där timret skulle finnas. På alla platser, som besöktes, räknades tillsammans en tolft riktigt sågtimmer, oberäknat några här och där liggande gamla mer och mindre förruttnade sågblockar. Länsman hade förut varit på skogarna och då funnit en och annan stock. Den 23 juni 1793 underrättar landshövdingen k. m:t, att gränstullrätten sammanträdde i Gunneby den 22 juni s.å. Vid anställd undersökning med jordägarne, som hava sina skogar belägna intill de norska vattendragen, nekade de till delaktighet däri, och då timret ej var till finnandes, hade landsfiskalen Bergenhem ej funnit skäl något påstående göra. Landsfiskalen och fjärdingsmannen inlämnade en räkning på 69 rdr 34 sk. 8 runstycken för sina besvär.
1794 den 12 febr. skriver landshövdingen till k. m:t och berättar, att överjägmästaren anmält en myckenhet olovligen hugget timmer ärnat till Norge, av skogvaktaren Carlqvist räknat till 1.320 tolfter, nämligen i Ljusnäsåsen 360, vid en skogskoja 430, på Dypen 200 och på Leten 330, och den 8 maj s.å. framhåller landshövdingen, att det är utan ändamål, att utbjuda timret till någon svensk, och då försäljning till Norge ej får äga rum, hemställer att k. m:t tillåter sådan ändring i k. brevet den 14 maj 1783, att avkapning genast och utan föregående auktion må ske, så mycket mer, som en sådan svår åtgärd skulle avskräcka de norske från sådana förödande hyggen. Lanträntmästare Sjöstedt i Karlstad hade på auktion den 24 april 1793 inropat 600 tolfter, vilka blivit kvarliggande på Dypen och Bogerangstjärn och sammanblandats med timmer, som norrmän huggit och nedfört. Och nu hade altsammans till förekommande av utpraktisering blivit avhugget.
På order av K.B. i Karlstad sammanträdde den 27 sept. 1797 kommissionslantmätaren Nils Bredsberg, kronobefallningsmannen J. Branting med biträde av tvänne besiktningsmän samt räntmästare Sjöstedt från Karlstad för undersökning och beskrivning av Dalby sockens skogar, vilken undersökning, i anledning av Dalby sockenbors hos k. m:t gjorda ansökan om rätt att få till Norge sälja sågtimmer, befunnits nödig. I ett långt och vidlyftigt utlåtande heter det, att besiktningsmännen funno, angående skogarnas tillstånd, att de voro mycket avbrukade, isynnerhet på de närmast intill norska vattendrag belägna trakter, att alla, som haft att skaffa med den norska handels, "äro i ynkelig belägenhet, och det berättas för säkert, att de norska ha fordran af flera hundra riksdaler hos de flesta af våra svenska finnar och låtit samma deras egendomar inteckna".
Överjägmästaren Svederus hade anmält, att han på Dalby skogar funnit sågtimmer ärnat till olovlig utförsel, och hemställer landshövdingen hos k. m:t 1801 den 22 jan., att ägarne till timret, som äro okända, men giva sig tillkänna ifall de få nådigt bifall att nedföra der till norska vattendrag, och försälja det till Norge mot erläggande av viss tullavgift för tolft, eller försälja det på auktion till norska undersåtar, som säkert betala vida mer än dubbelt mot vad svenskar betala. Till utförseln lämnade k. m:t bifall. Men nu inträffade, som det skrives från Dalby, att timret, som de fått tillstånd att utföra, av det höga vattenflödet, utan motstycke på tjugu år, blev kastat ur flottleden 100 till 1.000 alnar, och att en del ej medhunnits att framföra till vattendragen, emedan, då den k. nåden blev kungjord, det mesta föret var förbi; och att nu kronan och jägeribetjäningen förbjuder timmerägarne att därmed taga vidare befattning. Därjämte omnämna de i sin skrivelse, den stora nöd och trångmål, vari de kommit efter tvänne på varandra följande missväxtår; varför de nödgas tillgripa bark och annan mindre tjänlig föda; och bönfalla om tillstånd att nästa vinter få till vattendraget nedföra och nästa vår till Norge sälja och utföra det kvarliggande timret. Vidare tillkännagavs, att jägmästare Svederus, för deras nödställda belägenhet efterskänkt sin rätt i beslagsandelen. Skrivelsen är undertecknad av Anund Markusson i Möre och Bengt Jacobsson i Gunneby å egna och socknebors vägnar. Timret blev besiktigat och befanns på skilda platser utgöra 1.970 tolfter. Överjägmästaren tillstyrkte den 24 sept. och i brev till k. m:t hemställde landshövding Silfversköld den 1 okt. s.å. om nådigt bifall till vad sökandena begärt, och det med tagen hänsyn till, att de i flera år varit straffade med total missväxt och lidit skada av Klarälven, som sistlidne vår med ovanligt flödande fördränkt en del av deras utsådda vårsäd och överhöljt åkrarna med sand. Och torde, tillägger landshövdingen, "eders k. m:t nådigt tillåta mig anmäla, att 1792 gjorde samma sockenbor underdånig ansökan om nådig tillåtelse, att årligen få utföra sågtimmer till Norge emot tulls erläggande för varje tolft, emedan tredubbelt mer betalas av norske än svenske timmerhandlare och att timret icke kan föras till svenska vattendrag, utan med en kostnad överstigande timrets värde, varöver jag mitt underdåniga utlåtande givit, och med vissa förbehåll tillstyrkt bifall, men vars avgörande ej ännu kunnat företagas i anseende till, att vederbörande kolegiers utlåtande uteblivit".
Den 14 dec. 1802 kom svar från k. m:t, som efter nådig prövning finner, att tillstånd till timmerhandeln i Värmland med Norge, varken i allmänhet eller enskilt i Dalby socken kan vara med rikets sanna fördel förenlig, och icke allenast befallt lands hövdingen att ombesörja noga tillsyn över timret, vars utpraktiserande till utländsk ort genom genast utfärdad kungörelse blev strängeligen förbjudet utan ock i nåder för gott funnit, att den från västra sidan Klarälven kommande Leta finge genom en skicklig mekanikus undersökas om den kunde upprensas och göras flottbar. Och anbefalldes av k. m:t, på landshövdingens förslag, brukspatronen och magistern O. Åkerrén att verkställa undersökningen.
Om denna undersökning avlämnade Åkerrén en lång berättelse med karta, som han upprättat över till Letälven angränsande trakter; och skulle enligt hans förslag upprensningen av Letälven stiga till 8.000 rdr. Då tillgången på timmer, som kunde transporteras denna väg, ej överstiger 300 tolfter årlig leverans i 5 års tid, och Arfvidsson ej var villig att deltaga i kostnaden, kunde upprensningsarbetet icke tillstyrkas. I sin berättelse, låter han en ursäktande ton höras över att det fattiga folket i sin nöd söker något till sin näring genom att sälja till norrmännen. Och som ett exempel på, i vilka torftiga omständigheter de leva, säger han, att kring hemmanen finnes gärdesgårdar och andra ställningar fullhängda med bark från ung barrskog att torkas i solhettan och föreställande en mängd bruntorkade skinn vid varje gård. Denna fulltorkad sönderhackas och blandas med linknopp och försättes med sädeskorn efter råd och lägenhet att förmalas och till bröd användas.
I ett i ärendet avgivet utlåtande slutar Arfvidsson angående sitt intresse av timmerhandeln och säger: "Hade jag icke egna sågar i Klara älf och behöfde blockförlag och vore intet mitt laxfiske och öfriga byggnader blottställda för timmerflottningen, befattade jag mig icke med denna kostsamma handelsgren, som kan bära sig så länge jag ensam idkar den, men icke i samband med flera".
Sedan nu k. m:t, som ovan är nämnt, förklarat, att tillstånd till det beslagtagna timrets utförande ur riket ej kunde beviljas, samt ålagt landshövdingen att till förekommande av dess utpraktisering ofördröjligen verkställa den 23 april 1782 års förnyade påbud om timmers utförande till Norge, gav landshövdingen A. Nolchen befallning till överjägmästaren Svederus, att såväl själv som genom skogvaktare hava noga tillsyn över det seqvestrerade timret och enligt 1783 års k. brev verkställa avkapning. I svar till landshövdingen den 19 febr. 1803 tillkännagav Svederus sig vara sinnad att nästföljande vecka resa till Älvdals finnskogar och begärde att en korpral och 24 soldater med fullt under- och övergevär samt 8 skarpa skott på man jämte nödiga yxor måtte bliva kommenderade att verkställa kapningen av timret ifråga, utgörande 723 tolfter. Länsmannen och skogvaktare Clarqvist ålades att hava överinseende av kapningen, som utfördes av en korpral och 24 man från Fryksdals kompani. Det visade sig sedan, att avkapningen ej utförts samvetsgrannare, än att vid av landshövdingen Nolchen företagen resa genom skogarna en stor del befanns orört och det övriga så ofullkomligt skadat, att 2/3 därav kunde utnyttjas. Landshövdingen åtalade vid häradsrätten överjägmästare Svederus, länsman Kjellholm och skogvaktaren Clarqvist för försummelsen. Svederus och Kjellholm frikändes och Clarqvist (syndabocken) dömdes till 30 rdr böter för det han ej övervakat kapningen bättre. Clarqvist dömdes till avsättning från sin tjänst samt 20 rdr i böter och betala rättegångskostnaderna. Målet återförvisades från hovrätten då häradsrätten dömde lika som förra gången. Med ökade rättegångskostnader för den olycklige Clarqvist.
Det stundar ljusare tider
I en skrivelse till k. m:t 1811 den 4 juni anmälde landshövding Vibelius, att ett beslag på Ny och Dalby skogar skett av ett parti sågblockar, avsedda att utföras till Norge; men hade icke velat förordna om timrets förstörande och sönderhuggande innan han fått k. m:ts befallning, eftersom k. m:t stundom benådat allmogen, stundom anbefallt timrets försäljande och även stundom att det skulle avkapas och förstöras. Han erinrar om att Älvdals härads nordligaste del är liksom avstängd från den bebodda världen, omgiven av fjällryggar, att oaktat alla förbud och konfiskationer avsevärda mängder sågtimmer gått till Norge; "ty", säger han, "när hungersnöden och behovet tvingar, äventyrar den lidande allt". Den 27 nov. s.å. förklarade k. m:t i nådig skrivelse, i betraktande av flera skäl, att k. m:t i nåder funnit för gott att bifalla, att timret må mot lämplig tull, till Norge utföras från hemmanens skogar å västra sidan Klara älv i Dalby vid vattendrag ledande till norska sidan. I anledning av givna tillåtelsen hade landshövdingen låtit verkställa undersökning varav framgick, att från skogarna liggande till åt Norge ledande vattendrag, skogstillgången, för vart och ett hemman särskilt uträknat, tillsammans uppgick till 927 tolfter, som under 3 år skulle kunna utföras mot tillsatser från 32 sk. till 2 rdr pr tolft. Sedan Norge blivit förenat med Sverige förbättrades förhållandena ytterligare. Den 21 juni 1815 tillkännagav konungen, att han i nåder, efter överläggning gemensamt med norska statsrådet bifallit nedsättning av tullavgift för timmers utförande från Dalby socken till Norge till en fjärdedel av sitt förra belopp, så att hädanefter endast kommer att i tull erläggas för en tolft timmer från 8 till 24 skilling.
Då konungen i nådigt brev den 24 dec. 1826 förordnade, att församlingar skulle bildas på Dalby finnskogar, anslogs tullhuset i Djäkneliden till bostad åt kapellpredikanten i Södra och Norra Finnskoga församlingar. Byggnaden befanns då vara mycket förfallen, så att den ej utan en större reparation kunde bebos, varför domkapitlet den 19 juli 1832 anhöll att få till sitt förfogande beviljat anslag av 668 rdr 16 sk. för reparationskostnaderna. Tullhuset innehöll kök, vaktrum och konfiskationsrum, förstuga och förstugukvist.
