Om övre Klarälvdalen i gångna tider
Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL
Från Älvdalen i ofredstider
(20/9 1922)
I
Sjuårskrigets härjningar i
Norra Finnskoga och Dalby
Under sjuårskriget 1563-68 blev i Värmland en svår tid. I oktober 1564 hade Johan Siggesson från Härjedalen gjort ett infall på Hedemarken, och norrmännen svarade med ett motanfall i Härjedalen. Den 7. febr. 1566 drog åter Johan Siggesson från Dalarna över fjällen in på Hedemarken med två fanor ryttare och 2.000 man och berövade under sina strövtåg alla kyrkorna i Hedemarken med undantag av Ringåkers deras ornamenter och utnyttjade de enklaste till stall, ödelade vad han kunde komma över, brände Hammars torn och sprängde dess murar och tvang allmogen att svära kung Erik trohetsed. Den 4 febr. 1566 rapporterades till k. m:ts kansli, att de norska upprest sig på Hedemarken och "att Måns Swale ligger med en hop folk på tolfmilaskogen mellan Värmland - Dal och Hedemarken och att han, Måns Swale, hafver förskickat 100 skyde (skytte) karlar in i Dalby socken och lät afbränna 10 gårdar och lät gripa några bönder".
Då blevo brända, Höljes, alla gårdarna ovan sjön, Ransby samt Branäs och Persbygårdarna. I en del längder är även Långav nämnt. Den 13 febr. svarades av Stockholm, att "oss synes icke vara likt, att de norske skulle kunna draga hit alldenstund de nog hava att skaffa hemma hos sig". Och i sin dagbok har konung Erik 10 dec. 1566 gjort följande anteckning: "Skref till fogden Per Nilsson i Värmland, att när han hörde det Johan Siggesson infallit i Norge skulle äfven han angripa dem å sin sida". Och under befäl av sin fogde Peder Matsson Gyllenstråle (olika namn) hade värmlänningarna dragit in i Norge och bränt i några socknar. Den 13 sept. 1566 skriver konung Erik i dagboken, "att det kommit bref från Värmland och Dal att fienden ärnade där infalla".
I Värmland, som låg utan skydd, inbröto norrmännen i vilt raseri, brände och ödelade 410 hela hemman, 98 halva och 15 torp, d.v.s. omkr. två tredjedelar av samtliga i västra sysslet och i östra sysslet 26 hela och halva hemman och 12 torp; varjämte prästgårdarna i Gillberga, Holmedal, Blomskog, Arvika, Köla och Fryksdalen undergingo samma öde. Eländet var fruktansvärt. Det högsta befälet å ömse sidor gav order att med rov, mord och brand gå fram och intet förskona. Och i Värmland var en av de orter, som under detta grymma krig fick lida mest.
I Älvdalen brändes ej flera gårdar än de ovan nämnda. De brända blevo befriade från de flesta skatterna -, de hade inget att betala med -, nämligen från tiondens erläggande, jordeboksräntan, landtågs- och oxgärden och tavernpenningarna (för 1566-68). År 1570 betala alla gårdar i Dalby sina räntor utom Höljes, men dock upptaget i tiondelängden för samma år. Angående oxgärden och tavernpenningarna är det märkliga förhållandet att uppmärksamma, "att dessa gärdar icke utgjordes efter något visst mantal utan fogden hafver ransakat bland bönderna och de som hafva haft någon råd hafva då utgjort efter förmögenhet" (d.v.s. fogden tog där något fanns att ta). I Gällstad, Benteby, Backa, Amnerud, Transtrand, Möre, Likenäs togs 7 st. oxar 1568. Allmogen blev tydligen rädd för denna beskattning, så att 1572 kunde ej upptagas mer än två djur från Dalby och två från Ny socken. Bönderna trycktes över förmågan av de många extra gärderna, som oupphörligen pålades i dessa tider, så att många måste gå ifrån sina gårdar.
Under detta krig började brännvin först allmännare komma i bruk i Sverige. Till vinterfälttåget 1567 utanordnade konung Erik XIV fårskinnspälsar och så mycket brännvin, som kunde fås in till soldaterna. Ifrån Ny voro soldaterna Ulf i Stöllet och Torbjör i Kårbol "reste för fienderna" 1566; men redan 1552 finnas soldater härifrån rullförda.
Hannibalsfejden 1644-45
Att under trettioåriga kriget, då hela världen var upprörd och det allestädes knakade i fogningarna, freden omsider skulle brista mellan oss och våra grannar i väster, var ofrånkomligt. Danmarks konung hade under hela tyska kriget uppträtt på sådant sätt att Oxenstjerna menade: "Vill konung Kristian hafva krig skall han få det med besked". I december 1643 skedde fredsbrottet. Liksom under förutnämnda krig blev Älvdalen icke oberörd, utan hade starka känningar av ofreden. Norska fältherren Hannibal Sehested gjorde under våren 1644 och 1645 flera infall i Sverige, varför kriget kallats Hannibalfejden. "Gränsbevakningen i Värmland hade han betrodt åt en gammal krigsman och god vän, prästen i Ullensåker Kield Stub, och Kield hade uppdragit den viktiga posteringen på tolfmilaskogen åt Herrman Hansson, som varit präst i Näs i Hedemarken, men blifvit afsatt (1613), som hemlig jesuit och dömd till landsflykt; och ville nu då han fått tillåtelse att vända hem, för trofast tjenst i kriget, göra sig förtjent till ett ämbete, som kunde öppna för honom bättre ställning på gamla dagar. Från sitt ombetrodda hvärf skilde han sig med sina förmäns tillfredsställelse", skriva norska författare.
Ransby skans
I Dalby hade bönderna av förut vunnen erfarenhet byggt en skans i Ransby, vilken är antecknad på Johan Persson Torings kartor över Fryksdalen och Älvdalen av 1657 och kopian 1659, och skall ha legat vid Klarälvstranden mitt för Digerheden. Här har till senaste tid funnits några gropar, som ansetts för märken efter skansen, men som av älven brötos ut under högfloden 1916. På Digerheden, säges, lågo norrmännen och sköto över älven på svenskarna, som då lågo skyddade i sin skans.
Om förhållandena i Älvdalen, isynnerhet i Dalby, under Hannibalsfejden, lämna allmogens enskilda besvärsskrivelser omfattande upplysningar om de mödor, som folket hade att utstå. I skrivelsen, som inlämnades till riksdagen i Stockholm i nov. (daterad 1 okt. 1644) av den försiktige Håkan Andersson i Torsby i Råda, riksdagsman för Älvdalen klagas, att "som de danska och fienderna, isynnerhet dessa värmländska gränser mot Älvdalen söka dagligen praktisera för att infall göra, så hava vi fattiga undersåtar efter e. k.m:ts stränga förbud (påbud) måst efter plikt och skyldighet allt ifrån 20 juli (s.å.) till dato hålla fyra starka vaktposter och bevaka gränserna, och sådant isynnerhet vad Älvdalen angår, såsom den där utmed gränsen är belägen, dag från dag och stundeligen måste vederredo vara, det ännu att göra; och skola vi efter bästa förmåga vinnlägga oss om att hålla fienden utom gränsen. Därjämte klagar allmogen att de dagligen bliva pantade och slitna för sina utlagor, då de äro i brist på penningar, och bönfalla om att få utgöra landtågsgärden uti sådana persedlar, som bonden kan åstadkomma och till k. m:ts krigsfolks underhållning tjänliga äro". Rörande finnarna klagade allmogen vid samma riksdag (1644) och anföra att, "eftersom några finnar som ligga och bo på Älfdalsskogarna, icke allenast utöda skogen; men de ingen tjenst vilja göra kronan med vakt eller annat sådant; men häldre draga in i Norge att uppegga fienden till motstånd; ty bönfalla vi underdånigast att e. k. m:t ville oss härpå ett gunstigt och nådigt svar förordna".
Betungande pålagor och vakthållning
Följande år, 1645, framförde gemene man i Älvdals härad flera önskemål i sin besvärsskrivelse, som deras riksdagsman framlämnade vid riksdagen i Stockholm i augusti, däri de anföra, att "vi hava här i Älvdals härad sedan detta krig begynte måst vakta gränsen och skansen i Dalby, betalt i 15 veckor en man för vart (jordeboks) mantal, förutom 200 man härifrån Älvdals härad, tagna till att bevaka Morast skans, vilka vi underdånigt begära måtte restituerade varda, till att så mycket hellre bevara vår egen skans i Dalby socken, icke aktandes vad som våra fattiga hustrur och barn uti vår frånvaro av fienden ha att vänta, ej heller att vakten vid skansen blir försvagad, så att han lätteligen kunde av fienden bliva intagen och sålunda få insteg i riket och vår ringa näring, både innan- och utanför råd, förtagen. Och som vi av det stränga vaktandet äro förhindrade att erlägga utskulderna, begära vi ödmjukeligen att bliva förskonte från ännu resterande mantals- och boskapsskatten. Och hava vi utan ordinarie och extra ordinarie räntor förliden vinter följande persedlar utgjort av var gård (helt hemman), nämligen 2 lisp. kött, 1 lisp. bröd, 2 mark smör, 8 fjärdingar havre, 1 par skor och så hava åtta gårdar tillsammans givit en oxe, och fört förbemälde persedlar till fältet (samma gärd utgick även från Fryksdalen) samt 15 veckors kost, som vi vid vakten själva förtärt och icke desto mindre med inkvarteringar varit betungade och därav utarmade vordne, och bönfalla att av kristelig mildhet bliva förskonta från utskrivningen i detta år och oss allernådigst benåda med något "gewähr", som är flintesäker, krut och bly, varmed vi oss förmoda, att näst Guds hjälp kunna avvärja fiendens infall".
Ehuru fienden varit så närgången att de hade anledning klaga över att gåvobrevet på kopparn till kyrktaket bortkommit under den danska fejden, och att juterna tagit Ingeborg Bengtsdotters i Kårbol fastebrev (omnämnd i en föreg. uppsats), lär under detta krig icke någon gård i Älvdalen blivit härjad eller bränd utan allmogen har lyckats att hålla ett gott försvar. Och då man betänker, att i de fyra älvdalssocknarna, funnos 1.189 mantalsskrivna, män och kvinnor 1644, och 1.059 år 1645, må det anses vara duktigt gjort, då 200 man voro utsända till försvaret av Morast skans och omkr. 100 utskrivna till knektar, varav de flesta lågo på tyska bottnen och en del på västkusten och i Göteborgs garnison och bland vilka vakanser ofta uppstod, som måste fyllas. Det har även varit ett tal att "när bönderna kommo, fingo baggarna blåbär i nacken".
Gyldenlövfejden 1675-79
Ulrik Fredrik Gyldenlöv, konung Fredrik III:s i Danmark son till vänster, ståthållare i Norge en tid, utmärkte sig i kriget mot Sverige 1675-79; och efter honom har det kriget fått namnet Gyldenlövska fejden. Vid detta fredsbrott byggdes en ny skans vid hemmanet Persby, och som ansågs vara av en viss betydelse. I en skrivelse från landshövding Duwall i Dalarna av 21 dec. 1675 till k. m:t anför han ett brev från Henrik Flemming, däri denne yttrat sig om de fyra vägarna från Norge in i Dalarna och säger: vägen genom Värmland löper förbi Persby skans, som förmodligen hindrar denna avenuen från andra sidan. Och vid riksdagen 1680 androg herredagsmannen Markus Håkansson från Uppgården i Dalby i en skrivelse, "hurusom vi uti denna förflutna krigstiden själva måst bygga oss en skans och den med manskap och vård conserverat så och dess vaktmästare och skrivare med nödtorftigt uppehälle försörjt". I samma skrivelse anföres, att de "dessutom varit uppmanta att gå till andra orter, såsom åt Eda skans och Dalslandet, jämväl och drivna i bästa and-tiden från våra egna hus och vaktställen in över gränsen in åt Norge; och förutom åtskilliga gärder, som vi hava utgjort, jämte stora skjutsningar, måst utlägga den stora Skaragärden och 10:de gärden". Varför de bådo ödmjukeligen om någon förmedling. Skansen i Persby ansågs som en tid som en märkesplats. Så t.ex. antecknade lantmätaren E. Wallring på sina 1697 utarbetade kartor över hemman i Ny socken avståndet från Karlstad å ena hållet och avståndet från Dalby, åt andra hållet. Nu finnas inga märken kvar efter denna skans, endast namnet Skansheden och Skansbacken, och ingen kan säga var den har legat.
I skansen torde det ha varit ganska stilla; men vid gränsen mot Norge fördes ett tygellöst rövarliv av finnar och löst folk från båda sidor. De norska finnarna plundrade svenskar och svenska finnar plundrade norrmän, varjämte de å ömse sidor tjänstgjorde som spioner och vägvisare. På gamla Dalby finnskogar blevo under dessa ofredsår hemmanen Aspberget, Afundsåsen, Järpliden, Skråckeberget, Rögden och Mackarkärn "spolierade af fienderna". Till Viggen i Ny sockens finnskog kom fienden med ett stort parti och för den eländige mannen Påvel Andersson där förstörde hans fjärdedels hemman och bortförde hans egendom, sedan de ihjälslagit hans gamla föräldrar, Anders Pålsson Vaisinen och hans hustru. I k. m:ts resolution på allmogens enskilda besvär 1680 har punkt 9 följande märkliga lydelse: "Begärer förmedling på ett hemman i Ny socken, Stöllet benämndt, vilket för några år sedan uti varande krig förbrändt är (hur elden kommit lös, står ej) så vill k. m:t det landshövdingen efter föregående ransakning låter vederbörande njuta hvad k. m:t på dess nådiga resol gifven på allmogens allmänna besvär, som i detta mål nådigast förunnat hafva och i punkt 15 eftergifves ägaren till hemmanet Viggen tre års restantier".
Belysande över förhållandena anföres: Per Smed hade tillsammans med en finne, Täljknifs Simeon, varit på norska sidan för att plundra och kommit i dispyt. Av räddhåga för Simeon, som ansågs särdeles farlig, slog Smed ihjäl Simeon med sin bössa.
En norsk man Toloff skräddare från Hofs socken i Norge var bland andra in över gränsen, icke skonandes varken kvinna eller man, som var förståendes, att de i Rögden togo fatt på Per Bengtsson Smedsdotter, hanterande henne illa och omsider mördade henne ömkeligen och togo en annan piga med sig och all boskapen. Från båda sidor rövades boskap trots förbud. Kristofer Olsson i Järpliden tilltalade länsman om betalning för en häst, som länsman fått av hans broder Pål. Detta ogillades, emedan Pål och andra gått in i Norge och rövat. Jöns Persson i Båtstad dömdes att betala hästar tagna i Norge, därför att hästarna blevo tagna sedan fredsfördraget publicerat blev. Anders Kosman från norsk sida - "Anders Liten", en lapp fast han kallades finne - var över gränsen och förstörde Jacob Larssons i Torgås (Rörbäcksnäs) blästerverk som Jacob nyligen upprättat, att utplundrat Pål Olsson i Vallsjön. Anders förklarade, att han gjort det på order, emedan detta rikes inbyggare pläga infalla i Norge och bägge - Jacob och Anders - voro kunskapskarlar. För landsförräderi och colation med fienden var finnen Daniel Johansson i Medskogen tilltalad. Och märkligt är det, att hans hemman, som låg alldeles vid gränsen, icke blev spolierat. Detta är endast några enstaka fall, som kommit till synes i offentliga handlingar, men som kasta ett bjärt ljus över förhållandena under detta krig. I folkets mun har berättats från ofredens dagar, att kvinnor och barn, orkeslösa och sjuka vågade ej stanna i gårdarna utan flydde till skogarna, matvarorna gömdes i gropar och hålor i skogen, penningar, silver och andra dyrbarheter i jorden, slöjdredskap fördes till sätrarna, där handarbetena utfördes; de friskaste sökte i möjligaste mån sköta jorden och bärga skörden och hålla vakt att ej boskapen blev bortrövad. Från denna tid har folket målat händelserna i sagans form, varav följande är ett exempel. I en Transtrandssäter vistades en säterkulla, som var förstepiga. Säterstugan där hon bodde var så liten, att hon intet rum hade för vävstolen därinne och hade därför satt upp den på en hög sten - ett stort flyttblock - på närbelägna Skärberget. Stenen är så hög att man ej kan komma upp på den utan stege, och här trodde hon att hon kunde sitta säker, då hon tagit upp stegen efter sig. Men medan hon satt där och vävde kommo trollen, och för dem var ingen konst att komma upp på stenen, och tog henne och förde henne med sig in i Femtåsen, där de hade sitt tillhåll och hon kom aldrig tillbaka. Hennes fästman såg en skymt av henne en gång, och då syntes hon vara mycket bedrövad. Stenen kallas fästepigstenen än i dag.
Det vilda liv, som isynnerhet den lösa befolkningen förde vid gränsen, hade till följd, att tjänstehjonsstadgan kom att tillämpas i all dess stränghet, så att till och med de, som hade tillåtit nära släktingar sitta på sina ägor, blevo tilltalade för intaget husfolk (inhyses) och dömda till 40 marks böter och de som ej hade att erlägga böterna pliktade med kroppen.
II
Allmogen övas för gränsbevakning
Förut är nämnt, hurusom allmogen varit utkallad att försvara gränserna och gränsfästningarna. För att förbättra sådant försvar hade konungen befallt landshövdingen, att han skulle göra anstalt att allmogen i häraderna i Värmland, som ligga intill norska gränsen, kunde bliva med bössor försedda, och att de så efterhand måtte tillrådas att skjuta till måls. Med anledning härav hade landshövdingen vidtagit åtgärder, och skrev till k. m:t 10 dec. 1684, att han bragt allmogen därhän, att en del tagit av de gamla flintmusqueterna, som finnas här och där kvar i socknarna, och en del hade själva skaffat sig bössor, och att han låtit rotera allt det friska manskapet i var socken för sig, där var bondes namn blev antecknat; och allt sedan har länsman haft allmogen åtskilliga gånger tillhopa att låta dem skjuta på tavlan och givit 2 à 3 caroliner, efter som manskapet äro starka till att utdela som pris vid skjutningen, och begär nu att de som intet hava bössor måtte ibland de gamla musqueter, som äro tillhopalagda i Örebro slott, få utsedda de som kunna vara dugliga att reparera till lagom svåra flintmusqueter och hakar, varmed allmogen bättre kan umgås än med lantmusqueter, och att gamla avskedade soldater kunde utväljas till att föra allmogen, när de skulle behövas mot fiendens anfall. Här i Älvdalen blev anledning att klaga över huru som allmogen visade mycken försummelse och tredska att gå på mötena, varför förmantes vid tinget, att ställa sig höga överhetens förordning till efterrättelse. Icke desto mindre visade försumlighet och flera blevo anklagade och fingo plikta för det de icke komme till mötena med gevär för att bliva exercerade. I Värmland uppgick den inrollerade allmogen 1716 till 5.040 och 305 finnar med överstelöjtnant Lars Granfelt som chef, därav i Älvdals härad 470 gemene allmoge och 120 finnar. År 1715 uppgick den mantalsskrivna befolkningen i Älvdalen till 1.874 män och kvinnor. Befälet i Älvdalen utgjordes av en kapten Kristian Henrik von Lossau, en löjtnant Petter Hasselrot i Gällstad, död 1720 i sitt 50:e år, en fänrik, fem underofficerare och två trumslagare.
Krigshot under Karl XII:s sista år
Under Karl XII:s långa krig rådde lugn vid gränsen tills efter det olyckliga slaget vid Poltava, då Danmark förklarade Sverige krig på hösten 1709. Men redan förut hade de täta sorgebuden kommit från de utkommenderade tremänningarna (extra utskrivning av soldater under krigstid), och nu fick den vid gränsen boende befolkningen fienden inpå sig. Luften var full av orosnyheter. All handel mellan de norska och svenska, var strängeligen förbjuden, isynnerhet salt, korn och tobak, och tillståndet i bygden miserabelt. Den rullförda allmogen uppbådades och skulle uttaga kulor och krut och mot gränsen marschera, samt hålla vårdkasar. I mitten av februari stod halva Älvdals kompani av N. och V. (Närkes och Värmlands regementen) regemente vid Vingäng såsom hjälp för de bönder, som bevakade gränsen. Från nämndemännerna i Dalby socken inlämnades en ursäkt att de icke kunde bevista tinget den 28 jan. 1710 i Bogerud i Råda, förmedelst det allmogen i dessa socknar, som äro närmast intill gränsen belägna, måtte nu för tiden stadigt hålla vakt vid denna sida, emot fiendens anfall, som stundeligen befaras, och rätten måtte med halv nämnd denna gången bliva uppehållen. Något fientligt anfall i denna ort är ej känt från denna tid, och folket på båda sidor sökte, av allt att döma, stå i ett gott förhållande till varandra, och icke obetydligt av handel bedrevs dem emellan under ofreden. Det kan man se därav, att olovlig timmerhandel med Norge blev åtalad och att efter krigets slut, norrmän hade många kravmål vid rätten för under kriget sålda varor till denna sida, och även för penningförsträckningar, och ordet "bagge", som förr allmänt användes såväl offentligt som enskilt, bortlades, och norrman blev benämningen i det offentliga och norsk och svensk, man och man emellan.
År 1716 tedde sig ställningen vid gränsen allvarlig. I brev till överste Granfelt rapporterade den 25 febr. 1716 löjtnant Hasselrot, att i dag avgingo alla bönderna i Dalby socken på vakt till Vingäng och den 28 febr. meddelas i en skrivelse från Gunneby av kunskapskarlen Per Eskelsson där, att alla wetter eller vårdkaser inne om norska gränsen natten till den 24 febr. uppbrända voro, att bönderna äro uppbådna i vakthåll, de tvänne skanserna har vid skogen oppfyllda, såväl som de andra i Norge. Alla byvägar inom norska gränsen igenfällda men stora vägen öppen som tillförne. I ett PS till denna skrivelse (av komminister H. Bergenhems hand) står, att norska kunskapskarlen hade begärt, "det måtte finnarna på vår sida hålla sig stilla och intet med något otidigt rappande dem föroroa, så länge som de gå på sin sida och hålla sig stilla, vilket ock allmogen här i Dalby socken ödmjukeligen begära, att herr översten gunstigt täcktes hava sin hand vid och så laga, att finnarna intet komma i otid att göra någon oreda; och omnämner att allmogen enhälliga rådslag gjort, att hava hållhästar vid vaktplatserna, och kommit överens och hållit för rådeligt att hålla vakt, som de ock göra intill dess de kunna få högre mäns inrådande och underrättelser". Den 9 mars skrev kapten Lossau från Branäs ett längre brev till översten, däri han omnämner att kunskapskarlen Per Eskelsson i Gunneby inberättat, att krigsfolket på norska sidan dragit sig från nordlanden och deras skijkarlar (skidlöpare) var med i följe, av vilka skijkarlar en del kommit tillbaka. Skanser och fästningar bevakas av några bönder och småskanserna vid Boltebohl och Sönsterud av några bönder och runballer (f.d. soldater). Angående den önskan att finnarna ej skulle göra någon oreda avlöpte ej bättre än att en skrivelse avgick från norske fältsekreteraren V.C. Gottsche den 24 aug. 1717 till fältsekreteraren Gabriel von Seth, däri det heter, att det inkommit berättelse om att svenska finnar borttagit en del hästar från norska bönder, och säger, att som slikt är skett utan någon militär kommando och därför ej kan annorledes anses än tjuveri, så förväntar man att k., svenska styrelsen skall göra anstalt, att dessa hästar må komma tillbaka igen, ifall man av k. norska styrelsen samma justice vill vara förväntande.
Det har berättats, att en konung har legat i nöstuga i Markusgården i Transtrand och haft sitt krigsfolk lägrat i Transtrandsbackarna och på hedarna och man har hittat flintor efter dem. När man nu vet att Markusgården är byggd och har sitt namn efter Markus Amundsson, död 1717, är lätt att tänka vem denne konung skulle vara, nämligen Karl XII. I förutnämnda brev från kapten Lossau finner man förklaringen. Han skriver: Näst förliden tisdag den 6 hujus anlände hans excellens generalmajoren greve De la Gardie och överstelöjtnant Falk med major Lejonhufvud hit till Dalby socken med Dalregementet. De hava sig här inkvarterat i socknen, och lärer härifrån intet uppbrott ske förr än hans excellens kan få hans m:ts allernådigste konungs order vart han med sitt manskap begiva skall, antingen göra infall över tolvmilaskogen. I Dalregementets historia berättas, att Dalregementet utom 2 kompani hade samlats den 7 mars i Malung, varifrån de marscherade över skogen till Dalby. Vid Ny stötte kompanierna tillsammans och fortsatte över Fryksände, Gräsmark, Gunnarskog till Eda. Antagligen var det excellensen, som låg i Markusgården. Hjältekonungen, som var långt i förväg, kom från Skåne uppefter västkusten och sent en bister vinterkväll hade han kommit till Åmål inkörandes genom tullen, sittande i sin tunna blå kappa på en höbunt med en halvt förfrusen skjutspojke vid sidan. Den 26 febr. inbrutit med armén i Norge, samt förskingrat de norska trupper som stått vid gränsen och tagit dem och deras anförare till fånga" (Björlin). De som lågo vid tolvmilaskogen hade därför måst draga söderut, som vår kunskapskarl hade rapporterat.
Ovannämnda stugubyggnad i Markusgården, bestod av sittstuga med invändigt brutet tak, förstuga och kåve samt nösstuga. I denna flattak, men så lågt i taket, att en lång karl nätt opp kunde gå rak därinne. Denna byggnad stod kvar till för ett par år sedan, men redan under 1870-talet ändrades, och sittstugan uppdelades i flera rum. Här i denna stuga satt antecknaren vid ett lågt bord, första veckan han gick i skola.
Det som mest tryckte allmogen under sista skedet av detta krig var skjutsar, durchmarscher och dragoninkvarteringarna, då det rådde brist på allt för folk och hästar, och dragonernas klandervärda uppförande. Vid tinget den 18 jan. 1715 fälldes 2:ne dragoner under major Bernhard Wergies kompani för det, att den ene huggit Mats Jonsson i Osebol i huvudet och i handen och den andra slagit och kastat värjan efter Per Jönsson i Baggerud, att hon gått genom tjocka benet, till böter, för vilka de pliktade med kroppen. För våldtäkt klagades. Vid riksdagen 1719 ingav Per Håkansson i Skoga, fullmäktig för Älvdals härad, en skrivelse, däri androgs, hurusom hans hemmavarande medbröder genom brev yttrat sin högst tryckande nöd och svårighet av den inkvartering, som häradet betungades med från december förlidet år till närvarande tid och består denna inkvartering av ett kompani av överste greve von Fersens dragonregemente, och att en stor del lärer av hunger försmäkta, och till stor del ha måst gripa till det svåra medlet, att hämta bark och bedja att av nåd bliva befriade från denna dragoninkvartering. På extra ting den 5 december 1720 stod rustmästaren för Upplands dragoner Nils Rydberg anklagad för det han i oktober förlidet år givit Bryngel i Ljusnäs en örfil, slagit hans hustru med värjan över armen, stuckit Håkan Persson ett sting i låret, laddade sina pistoler med sten och sköt efter honom och hade i sitt kvarter i Månäs tilltvingat sig penningar, emedan han ej ville hålla till godo med kosthållet. Rydberg dömdes, sedan genom förlikning straffet kunnat mildras, till 24 dlr. 16 öre smt och sändes till regementet att avstraffas, om han ej hade penningar att böta med.
För att signalera fiendens ankomst, eller då fara syntes vara å färde, tändes vårdkasar eller wetter på höga berg, som lyste från ena stället till det andra. I Älvdalen voro vårdkasar resta på Holmberget i Dalby, på Ulvhedshammaren och på Rösa vid Ännerbol i Ny och på Aurenaberget (Hagrena) i Ekshärad. På Johan Persson Torings karta av 1659 och på en värmlandskarta av år 1742 står antecknad en wette eller wåhle på Ulvhedshammaren och en på Mjönäsberget. Det är antagligt, att de på sistnämnda ställe haft vårdkasen ömsom på östra och västra sidan Klarälven. På en karta i början av 1700-talet står vårdkasen på Aurenaberget antecknad. Vid en syneförrättning om gränsen mellan Ljusnäs och Munkebol 1754 nämnes vårdkasen på Ulvhedshammaren, som skiljemärke mellan dessa hemmans ägor. I Svenska Turistföreningens tidskrift 1909 sid. 37 finns en vårdkase avbildad.
Gränsfejdernas sista akt
På hösten 1788 hade Danmark förklarat Sverige krig och Värmland fick då som förr mottaga första stöten. Kriget blev helt kort och några händelser från Älvdalen äro icke att anteckna, utom att lantvärn utskrevos och utrustades. Det blev i april 1808, således efter 90 års lugn i bygden, som krigshändelser åter upprepades i dess närhet. Den 3 april stod andra bataljonen av Dalregementet under överste Gahns befäl i Malung och tågade därifrån den 4 från Fors till Likenäs, dit den anlände på aftonen samma dag. Strax sändes en trupp, bestående av en officer och 24 man till Vingäng, för att skydda där befintliga spannmålsmagasin. Följande dag fortsatte bataljonen med Medskogen som mål. Ett magasin uppsattes vid Letafors och ett sjukhus vid Vingäng. För trosskörning voro alla hästar och karlar strängt anlitade. Från Medskogen, där styrkan var lägrad, framryckte löjtnant Jakob Cederström med en trupp av 150 man och överraskade norrmännen och drabbade samman vid Skalbukilen, där en strid utkämpades. Cederström fick en kula i ena benet och måste föras till Karlstad för att få det amputerat och nyttjade sedan träben, vilket icke hindrade honom att fortsätta på krigarbanan, där han steg till generalmajor och blev landshövding och president, och som det sades, rörlig som han var: "aldrig trött i benen". Den 24 april ryckte Gahn över gränsen och lämnade kvar vid magasinerna vid Medskogen 50 man. Det var i tjällossningen, vägen av svåraste beskaffenhet genom snö och issörjan, som stod dalkarlarna högt på benen. Då Gahn närmade sig Trången blev han omringad av en betydligt större styrka än svenskarna voro. Sammanstötningen blev våldsam och manfallet i det närmaste lika stort å ömse sidor. Å norrmännens sida låg en kapten fallen. Då Gahns soldater icke hade mera ammunition kvar slogs chamade (signal om dagtingan, underkastelse). De döda jordades med sina stupade fiender i Åsnes kyrkogård. (Dalregementets historia V del).
Vi ha nu i sammanträngd form, mestadels från offentliga handskrifter, anfört det väsentligaste rörande krigshändelserna, som berört älvdalsbygden under nyare tiden. Av detta och av vad som är känt från medeltiden finna vi, att denna befolkning aldrig burit främmande ok. Många svårigheter ha de fått genomgå, men sedan mödorna varit överståndna har det idoga och kärnvuxna folket, liksom alla i vårt land, med en sann stolthet kunnat sjunga: "Du gamla, du fria"; och med glädje: "Ack Värmeland du sköna".
