Om övre Klarälvdalen i gångna tider

Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL

Om bröllop i Norra Ny

(4/11 1924)

Kronbruden, skildring från Älvdalen (W. P. den 21 maj 1859)

"Amor har överallt sina tillbedjare, som knäböja för hans fot och vörda hans majestät. Sistlidne annandag påsk 23/4 1859 bars honom offer av tvenne hjärtan, som förenades med kyrkans band i Ny och Älvdalen.

Kyrkan var överfylld av folk. Den täcka bruden i svart dräkt utstyrd med skiftande blommor och kulörta band från hjässan till fotabjellet, bar värdigt och blygsamt sin glittrande rosenströdda silverkrona, där Astrild log i varje blad. Brudgummen av manligt allvar, klädd i s.k. älvdalströja av svart kläde, vilken sågs prydd med breda silvergaloner på och omkring krage och framsida, kände ljuvt sin lycka och glädje under hymens fana.

Högmässan slöts. - Under brusande orgelmusik framträdde brudståten till altaret. Småsvenner i teten, därnäst brudgummen ledsagad av prästen, och bruden av en civil ståndsperson, med föregående brudtärnor, efter ortens sed. Den profana musiken tystnade, och den heliga akten med vanlig ceremoni, mässa och brudpall, börjades och slutades med en vald bröllopssång under ackompagnement av orgeln, som därpå åter brusade i livliga marschtoner, då brudparet, mönstrat av sinom tusende blickar, återvände i samma ordning som de framgått och åtföljdes av en böljande folkmassa, som tycktes ej kunna se sig mätt på denna högtidlighet.

Resan till bröllopsgården anträddes. Den av vårens inverkan svaga Klarälven måste passeras, men omtänksamhet hade förebyggt fara. På den lurande böljans klena istak var lagd en vandring av fyra i bredd hopfogade fyrslagna bjälkar. Ett gigantiskt arbete. På denna bekväma interimsbro, troligen den första i sitt slag, tågade den trygga brudskaran till andra stranden, åtföljd av hästar och åkdon. Vid ankomsten till brudhuset möttes det unga kärleksparet med sina många gäster av en fullständig violinmusik, den fryntlige värdens välkomsthälsningar och här bruklig undfägnad.

Vid inträdet i den klädda brudstugan sjöngs åter en bröllopspsalm, hölls lämpligt tal och lästes bön och välsignelsen över brudparet och exekverades en slutsång enligt handboken, varefter brudparet varmt lyckönskades av föräldrar och vänner. En väl serverad middag följde på denna andliga spis och slutade med tacksägelse till all godhets givare. Sist utbragtes en skål för "de sälla två", och måltiden var fulländad. Kort därpå öppnades bruddansen i en stor prydlig salong, varest detta ungdomsnöje upptog nästan hela natten. Efter en ståtlig frukost följande dag reste närvarande ståndspersoner välbelåtna med sitt bröllop hos kronbruden. Men bröllopet, i all anständighet, stod ännu 3 ā 4 dagar.

N.B. Hos sonens ej dotterns föräldrar står här vanligen bröllopet. "Dixi" (Sven Setterlund).

Till den lyriska artikeln har Bäckvall fogat följande:

Detta bröllop, som många hade i långt och livligt minne, stod i Bondgården i Ljusnäs. Bruden Marit Andersdotter, född den 14 april 1836, härstammar från gamla släkter med starka rotgrenar i bygden, av vilka en gren går genom Nordqvist- och Bergenhemssläkterna och sträcker sig till kyrkoherden Jon i Rangedal, och en annan till Anders Pålsson Vaisinen, eller som namnet ofta skrevs Woisen, som var nybyggare i Norra Viggen, och 1650 betalte tionde första gången. Brudgummen Per Persson tillhör den stora bondesläkten, vars äldsta förfäder äro kända från 1500-talet och har sitt namn efter Bonde Jönsson i Likenäs, en i orten framstående man och riksdagsman 1654, och hans dotterson Bonde Jönsson, som grundlade Bondgården, varest bröllopet firades.

Det hölls i en envåningsbyggnad, som bestod av sittstuga i ena ändan, förstuga och kåve samt nöstuga i andra ändan av byggnaden. I sittstugan var anordnad matsal. Alla väggarna voro klädda med "bordkläden" och på dessa voro uppsatta dekorationer av silkesdukar i mönster, som bildade spetsar. Det var finast anordnat vid högsätet, där brudparet, prästen och de närmaste anhöriga hade sina platser. Däröver under taket var anbragt en "tronhimmel". Bordet, ett långbord, längst fram i stugan, var dukat med porslinstallrikar, knivar och gafflar. Sådant fanns ej i allmogehem utan upplånades. På bordet stodo svarvade smörkalkar av trä målade i rött, grönt, blått och gult, i slingor, blad och blommor, med smör och sötost uti. Stora fat av tenn, porslin och stenfat med kött och fläsk. Prosten Setterlund höll tal vid bordet, deltog i samkvämet och stannade över natten i bröllopsgården. Då icke flera än ett 20-tal eller något mer hade plats vid bordet, blev det flera bordsättningar, som drogo ut på tiden.

Bruden bar Nordqvist-"guldkronan", hade kjol av svart fint tyg och tröja av svart tyg passande till kjolen med häktor i bröstet, vitt halskläde och vitt förkläde med påsatta silkesband i krokar och uddar. Vid kronan voro fästade långa vita band. Låga skor. Bruden kläddes i Brattströmsgården under det gudstjänsten pågick, av hennes moster Ingeborg Nordqvist i Kårbol, som också var brudkvinna, och hr J.P. Brattström förde bruden fram till altaret vid vigseln.

Brudgummen bar svart tröja av fint kläde, gula sämskskinnsbyxor, vita strumpor med "löv" i stickningen och låga hemgjorda skor. Felbhatt med smalt band omkring, med uddar i vävningen i bandet, väst av finare bomullstyg med röda, gula och blå blommor i ränder, skjorta av finaste linne med hålsöm i bröstet och röda armkvalar, hög krage och svart halsduk, som knöts i rosett under hakan. En silverspets om halsen, som nådde med änderna till kanten av tröjan. Tröjan var sydd som en vanlig nysockentröja och nådde till smalbenen och knäpptes med häktor över bröstet. Hatt, väst och skjorta äro ännu i behåll.

I nöstugan tråddes dansen. Organisten Anders Eriksson och klockaren J. M. Jerdin voro spelmän. De hade varit med till kyrkan och spelat på sina fioler, Jerdin till orgelackompagnement. Bröllopsgästerna hade matkorgar med sig enligt tidens sed och bruk.

Vid bröllop i Ny socken var vanligt att till prydnad resa släta stänger, liknande majstänger, vid bröllopsstugan så nära, att de fästades vid takfoten. I toppen av stängerna sattes lövkärvar om sommaren och om vintern kärvar av tall- eller granris tillsammans.

Om dessa glädjefester från äldre tider, än då föreskrivna bröllop firades, ha äldre personer lämnat vältaliga upplysningar om seder, bruk och upptåg, som förekommit. Det festliga i bröllopsgården inleddes med, att när brudfolket kom från kyrkan, sköts med bössor och vad annat man fick tag i som smällde. Ett bruk som förekommit till senare tider. På förstugukvisten stodo spelmännen och spelade en marsch till välkomst. Även i kyrkan voro spelmännen med 2 och 3 fioler och läto höra sig. Alla hälsades välkomna. Brud och brudgum togo plats i högsätet, där väggarna voro klädda med s.k. bordkläden och i taket mitt över där brudparet satt, var spänd en vit duk eller ett större lakan och därpå en silkesduk diagonalt över den vita, åt bordändan till, och från varje hörn av silkesduken och från dess mitt hängde silkesband. Bordet var dukat med vit duk, maten upplagd i stora fat och träskålar, och var och en skar av och tog ett stycke kött eller annat och lade på trätallrikar, som de hade. Porslinstallrikar kommo ej i allmogens hus i användning förrän på 1800-talet. Bordknivar och gafflar begagnades icke utan täljkniven eller jongen (matkniven), som varje karl bar på sig i den trerummiga slidan, där tredje rummet upptogs av en syl. Kvinnorna hade även kniv med sig. Supanmat åts med träskedar ur gemensamma stora skålar eller fat, som stodo mitt på bordet, och skeden ströks av mot fatkanten för att ej spilla på duken. Till maten togs 2 ā 3 supar. Ätandet, som började då brudfärden kom från kyrkan, fortgick med flera bordsättningar från kl. 3 ā 4 till 6 ā 7. Brudparet satt kvar, ty alla skulle äta med dem; att inte få den äran var nedsättande, vilket endast kunde vederfaras betjäningen och en och annan, med vilket det icke var så noga. Vid bordet språkades och skämtades kvickt och livligt.

Bruden var klädd i krona, om hon hade rätt att bära den. Det fanns två brudkronor i Ny socken, Olof Thyberg- och Nordqvistkronan. Från kronan hängde silkesband som, om det var riktigt fint, nådde till kjolskon; svart rynkad kjol, rött liv, på senare tid vita ärmar med röda ärmkvalar och kvalar kring halsen. En silverbrosch med hängen under hakan, randigt förkläde i flera färger med tvärränder och band nedtill. Blå strumpor, låga skor med spännen. Ända fram till på 1850-talet näverbottnade skor till bruddräkten. Håret upplagt inlindat i band, och var ej håret rikt nog fylldes alltid "hårflätan" med halm eller annat. Och en målad hårnäver, som sattes upp som ett diadem. Hela bondstassen var hemgjord utom silket. För dem som ej hade vigselring, fanns ring att låna i kyrkan.

Brudgummen hade svart tröja av vadmal om vintern och om sommaren armväst med korta skört, gula sämskskinnsbyxor med laskningar och spännen vid knäet, livstycke (väst) av rött hemvävt tyg. Mössa s.k. tallrikhätta, lik frälsningsarméns mössor med rörspö i kullen, som skulle hålla den utspänd. Eller också bar brudgummen hatt. Låga skor med remmar, vita strumpor med röda "löv" på smalbenets båda sidor ned till skon. På bröstet och på ryggen sattes på tröjan silkesband, så rikligt ibland, att det skämtades med brudgummen och frågades, om han skulle ut till skogs och leta efter hästar, därför att det såg så ut, som då hästletare buro hästgrimman över axlarna, som hängde och slängde.

Efter slutad måltid började dansen, som fortgick till fram på morgonen. Alla som dansade med bruden skulle giva henne penningar. Och de som dansade med henne bestods en sup och en smörgås. Penningarna stoppade hon i brudtaskan, och skramlade med dem under dansen. (Kvinnor, "som det var något med", buro två taskor. I den ena hade de brännvinsflaskan, då de foro till kyrkan eller eljest ute, då det var behövligt). Så fortgick dansen i tre dagar med ätande och drickande. Brudar, som ej voro så starka, blevo hårt medtagna. Många tänkte nog på vad de kunde få in i kontanter. Till bröllopet förde gästerna mat i korgar. Och i drickesvaror var 100 kannor brännvin samt konjak och vin ett vanligt mått vid större bröllop. Det fanns flera fiolspelare, som spelade bra. De bästa voro Per Halfvardsson, Tämtängen kallad, som bodde på Månäsmon. Knöl-Lars från Knölen öster om Knölberget och klockaren J.M. Jerdin. Styva spelmän alla tre. Längre tillbaka fanns en spelman, som hette Kniven, boende i Mörbacka; av honom hade Tämtängen lärt och Frans Olof i Backa. Dessa voro bland de bäst ansedda och anlitade i början av 1800-talet. På större bröllop voro klockarna i Dalby anlitade. Per Modén d.ä. och hans son Per Modén d.y. i Ny socken voro båda duktiga spelmän, som räknades till de allra förnämsta.

Vid bröllop blev alltid slagsmål och det hände t.o.m. att spelmannen tog sig ledigt och slogs "när de bar te". Det började med ordkastning, gräl och så ihop och slåss med knytnävar, tobaksdosor och slitande och dragande i håret, där det var ett bra tag, då de hade långt hår på den tiden. Kniv och mordvapen användes aldrig i bygden vid slagsmål, men hos finnarna drogs ofta kniven. När striden blev som hetast var det kvinnornas tur att framträda som fredsmäklare och gå emellan kämparna. Då sinnet var vänligare prövades styrkan med "ryggtag" (brottning) och fingerkrok. Någon tingssak efter slagsmålen vid bröllop förekom aldrig; och oftast voro slagskämparna lika goda vänner en stund efter det de kämpat ut striden, söpo i lag, och om det så ville sig, började striden om igen, för att efter tredagarsfästandet fara, var och en hem till sitt, och berätta hur bröllopet var och hur det gått till, då meningarna därom voro starkt delade, men stod kvar för en och var i minnet som ett av de gladare minnena.

Här som annorstädes skulle åtskilligt iakttagas, som skulle hållas hemligt. Till det viktigaste hörde att det skulle hållas tyst om bekantskapen, så att ingen fick veta om den, förrän den kungjordes i kyrkan, eljest kunde förtrollning ske och de älskande ej få varandra. Så skulle de icke taga emot föda av någon obekant eller som var mindre välkänd, ty det var farligt. Under vigseln var det bra att brud och brudgum hade närmast kroppen ett avigt plagg. Det var nyttigt att bruden hade en silverslant i vänstra skon; därigenom var hon skyddad emot onda människor och t.ex. försmådda friare. Under vigseln skulle brud och brudgum stå nära intill varandra, så att inget ont kunde komma emellan. Att tappa ringen var liktydigt med olycka. Infunno sig ej flertalet av de bjudna till bröllopet skulle de få knappt med mat. Regn i brudkronan betydde rikedom. Var första mötet på hemresan en häst och en karl, var det ett lyckligt möte, då däremot en gumma eller en katt voro dåliga tecken. Den som först somnade i brudsängen skulle först dö. Detta med mera sådant skulle ihågkommas.

Ett annat, som heller icke glömdes vid något bröllop i gångna tider här på orten, var att giva en allmosa till de fattiga och till kyrkan.