Om övre Klarälvdalen i gångna tider
Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL
Några anteckningar om de äldsta inbyggarna i Norra Finnskoga och om dess kyrka
(23/12 1922)
Geografiska data
Sporadiska strövtåg av lappar
Norra Finnskoga, den längst upp i Värmland belägna socknen, gränsar i öster mot Dalarna, i norr och väster mot Norge och i söder mot Södra Finnskoga och Dalby socknar och har i gamla tider tillhört Dalby socken. Landet genomflytes av Klarälven, som i gränsen bildar det vackra Sandkällefallet och mottar under sitt lopp de mera betydande älvarna från väster Varån och Höljån och från öster Hafsvallån och Tåsan, vilken sistnämnda utgör gräns mot Dalby. Hela landet är uppfyllt av berg och vidsträckta myrmarker. Något annat slättland finnes ej. De små åkertegarna, som äro uppodlade, där befolkningen byggt sina bostäder, ligga i den täcka Klarälvdalen på smärre sandterrasser och sandavlagringar och i finnbygderna på uppröjd moränmark. I denna socken ligger Värmlands högsta berg Brånberget, 691 m.ö.h. (enligt nyare mätningar är Granberget 700,5 m.ö.h. högst) och Jättstensberget 638 m.ö.h., Spetsberget 612 m.ö.h. och Bagg- eller Backklinten i Värmlands nordvästra hörn, 654 m.ö.h. Några fjäll eller skoglösa bergtoppar finnas ej inom Värmlands gränser.
I äldre tider ha lapparna strövat omkring med sina hjordar i dessa marker och så sent som 1766 voro lappar här (i Transtrand i Dalby) med sina renar och eldade på myrar och kärr för myggen. Och än i dag kan man isynnerhet i Norra Finnskoga urskilja de tre folkraserna: lappar, svenskar och finnar.
Befolkningsutveckling
Enligt mantalslängderna bodde inom det område, som nu utgör Norra Finnskoga socken, år 1606 8 mantalsskrivna män och kvinnor, 1610 14, 1628 16, 1650 15, 1667 19, därav 6 finnar, 1671 23, 1687 46, därav 30 finnar och bland dem 20 husfinnar, 1715 33, 1745 51, 1776 139 och 1796 202. År 1805 uppgick folkmängden till 440, 1850 till 1.102 och 1917 till 1.700 personer. Under 1600-talet och början av 1700-talet strövade lösfinnar omkring och hade sina tillhåll än på svenska och än på norska sidan. Dessa äro ej upptagna i mantals- eller andra längder.
Höölösa (Höljes) - den äldste byn
Till långt in på 1500-talet fanns i Norra Finnskoga endast en by Höljes, enstaka, längst upp i Värmland, vackert belägen, där Klarälven gör en holmprydd utvidgning, som kallas Höljessjön, redan i Gustaf I:s jordebok av 1540 upptagen som helhemman. Höljes ägde omkring sig ett skogsområde, som omfattade nuvarande Höljes skogar. Därjämte Båtstads, Aspbergets, Uggelhedens och Järplidens vidsträckta skogsmarker, tilsamman omkring 65.000 tunnland. Namnet skrives Höölösa, då det framträder första gången, och sedan är stavsättet olika under 1500-talet. I början av 1600-talet Hölös och i medio av samma århundrade närmande sig nuvarande skrivsätt, Hölies. Namnet kan ha kommit av hölje, ett stillastående vatten eller jöl (Höljessjön), eller av Höljån, Holja eller Hölja är ett lappskt namn, som betyder stor hund och Höljån (Stora hunden) mottar en å, som heter Hynnan. Skulle namnet härleda sig härifrån, så ger det stöd för ett antagande, att Höljes till en början varit en lappby, där fiskarlappar slagit sig ner och byggt sig bostäder. Den befolkning, som bodde i Höljes, då den först blir känd, förefaller vara av samma ras som i socknen (Dalby) för övrigt. Genom upprättade släktförteckningar över gårdarna i Övre Älvdalen, som gå tillbaka till början av 1600-talet och någon gång in på 1500-talet kan man av dem, som man sett i livet, antaga hur deras förfäder varit växta, och att det till större delen varit ett högrest folk. De utskrivna soldaterna torde väl också varit målfylliga, och redan 1553 års rulla är en soldat Halfvard Tronsson från Höljes upptagen och sedan förekommer under 1500- och i början av 1600-talet och framdeles flera soldater från Höljes och Båtstad. År 1623 och 1626 voro knektarna, ett korporalskap från Dalby, musketerare och bland dem Olof Jonsson från Höljes 1623 och Halfvard Bengtsson, död 1626, på Mårten Hyvenaes kompani och då de uttogos till musketerare, måtte de ha varit duktigt folk - hyvens till karlar - ett uttryck, som måhända i detta sammanhang har sin förklaring. Det bör anmärkas, att soldaterna, som den tiden voro bönder och bondsöner, voro fria från mantalspenningar och således ej upptagna i mantalslängderna.
I Höljes bodde 1540-1550 Bengt helbonde. Endast den som svarade för skatten eller var byfogde var upptagen i längderna dessa år. 1572 stå Erik, Anders och Olof upptagna. Det är således tre gårdar i Höljes, och fortfar det att vara oförändrat till i början av 1700-talet, då det blev fyra bönder på hemmanet. På dessa gårdar stå skrivna: Erik (1572-1616), (Årtalen inom parentes anger de år vederbörande är antecknad i längderna.) Bengt Eriksson (1618-1658), Halfvard Bengtsson (1658-1681), Lars Halfvardsson (1675-1699), Jon Halfvardsson (1702-1723) och Bengt Halfvardsson (1706-1723). På den andra gården bor Anders (1572-1603), änkan Marit (1608-25), Olof Jonsson (1620-1667) barnlösa och därför överlåta gården till styvdotterns man Jöns Olsson (1666-1688), sedan till deras son Jon Jönsson (1687-1713). På tredje gården står Olof skriven (1572-1621), Nils (1626-1628), Håkan Olsson (1632-1665), mågen Olof Larsson (1667-1687), Jöns Olsson (1692) och Olof Olsson (1695-1718). Jon Halfvardsson har en dotter Sigrid, som blir gift med Henrik Danielsson från Löta i Trysil. Deras son Daniel Henriksson, som fått sitt gifte från Ransby, var på sin tid den förnämsta i byn. På 1740-talet inflyttade Lars Håkansson från Branäs, son av häradsdomaren Håkan Markusson där, och byggde på 1/8, som han köpt för 242 rdr., och därmed inkom domarnamnet. Denne Lars hade ett häftigt lynne och svårt att komma överens med de sina. Han anklagade sin son Jon för att ha slagit sin far och mor, varför han dömdes 11/6 1755 att liv sitt mista och varda halshuggen, men blev "benådad" från dödsstraffet. Domargården innehaves (1765-1786) av Håkan Andersson och efter honom av sonen Anders Håkansson och är nu ett ansett och förmöget hus. År 1736 tillåtes Bengt Jonsson bygga öster om gamla gården på Qvälnebacken och 1732 hade samtliga Höljes åbor lovat vara Lars Olsson i Höljes behjälpliga att flytta hans hus över Storälven, för bättre utrymmes skull. Förut bodde alla på östra sidan.
Historier om fiendskap mellan
finnar och ortsbefolkning
Enligt sägen stod den första striden mellan finnar och svenskar vid Höljåns infallande i Klarälven. Där ligger i Klaran en ö, som än i dag kallas Mördarön. Ty det var här finnarna först blevo ödelagda. De som då undgingo faran flydde flera mil söderut, och först i nejden av sjön Dypen eller dalsänkningen emellan Bograngs- och Skråckeberget vågade de förföljda åter att stanna. De byggde sig här nya pörten, och förtäljer sagan, att de under pågående arbete hade yxor och andra vapen upphängda i träden. Här anföllo dem svenskarna, som dukade under i striden. Ehuru segrande vågade dock finnarna ej stanna utan flyttade söderut och befolkade Vitsand. Men där de vunnit sin seger kallas stället Slaktaredalen. Det är på denna tradition, som hjältedikten "Saimi" av Maximilian Axelson är grundad, prisbelönt av Svenska akademien och tryckt i kalendern "Norden" 1853. Sägnen saknar belägg. Om namnet Mordöns uppkomst lämnar domboken 17/9 1649 och 8/8 1652 långa och uttömmande förklaringar, och är händelsen omnämnd av lektor Falk i "En bok om Värmland", del III sid. 260. Vi nämna endast, att en finne från Järna, Carl Eriksson Hare, som jagade här på skogarna, hade stulit en älg ur ett giller tillhörande Bengt Eriksson i Höljes, blev därför påtalad av ägaren till gillret, då han kom in i Bengts stuga, varefter tvist uppkom, som slutade med, att då Hare, blev överfallen och sökte springa sin väg, lät en förrymd norrbagge lodet gå genom honom, varefter han blev släpad ut på en holme i Höljessjön, där de grovo neder honom. Carl Hare hade en jaktkamrat Zakris Simonsson, som en halv mil norr om Höljes blev illa biten av en björn, och Carl begav sig till finnmarken med björnhuden och älghuden efter mat, men kom ej åter. Zakris, som låg i 14 dagar i skogen, kom sedan till Höljes på kryckor. Det är med denna mordhistoria, som med rågen. Ur ett korn har växt många strån.
Under sjuårskriget 1563-70 blev Höljes bränt av norrbaggarna.
Bringsåsen
På Höljes skogar hade finnar bosatt sig i slutet av 1600-talet i Bringsåsen eller, som det först skrevs, Brintåsen (brint=björn), Björkhalla och Rangen. Det sistnämnda stället kom vid rågränsens fastställande under Sysslebäck. Om Bringsåsen förmäles i domboken 9/5 1681, att åborna i Höljes och Båtstad voro stridiga med Pål i Järpliden om ett skogsfall i Branåsen, men förentes så, att Pål skall behålla halva rågen och avstå från att hugga eller hävda mer där. Den 30/9 1684 förordnades nämndemän att besiktiga det oskattlagda torpställe, som lösfinnar upptagit norr om Hjärplia på Höljes skog, "som åbon i Hjälplia klagar sig till skada och förnär vara upptaget och prövas må, vilka kunna bli bestående eller utrivas". 1726 år Olof Persson i Järpliden mantalsskriven i Brintåsen. Vid rannsakning om finnhemman 1727 synes att, "det ej finnes i Brintåsen på Höljes ägor så mycket åker, att den kan uppmätas - bebos nu av Kristofer". 1728, öde, 1729 äro Lars Larsson, Esbjör Björnsson och Kristofer Staffansson skrivna där. 1741 äro Lars Larsson och Erik Staffansson i Brintåsen alldeles utfattiga och kunna icke betala någon skatt och skola deras torp i följe av landshövdingens order instundande vår "rasjeras och ödeläggas". 1760 bor smeden Johan Jonasson Hane i Bringsåsen. Han är son av hammarsmeden Jonas Larsson Hane vid Letafors, f. 1694, och hans hustru Katarina Jonsdotter, f. 1700. "Hammarsmeden Jonas Larsson Hane (blev) ihjälfrusen mellan Järpliden (där han då bodde) och Juberget natten till den 3/2 1766, 76 år gammal". Smeden Johan Jonasson Hane, f. 1725, gift med Anna Jonsdotter, 1730, hade elva kända barn, fem flickor och sex gossar, som ha utgrenat sig i en stor släkt. Dottern Annicka, f. 1749, blev gift med Mattes Torstensson i Järpliden f. 1749, d. 1821. En sonsons sonson till detta par var framlidne pastor Broberg. 1760 28/1 kärade bruksskrivaren Kristoffer Ullin vid Geijersholm till Johan Hane i Norra Bringsåsen på Höljes ägor, om att han måtte avträda torpet Norra Bringsåsen, som han åbor, emedan det för bolbyn Höljes skall vara ganska nödigt och omistligt. Häremot anförde svaranden, hurusom hans förfäder för mer än 80 år sedan skola med Höljesbornas bifall upptagit detta torp av skogsroten, detsamma tillträtt i ett slätt tillstånd till hus och ägor, detsamma uppodlat samt till hus och ägor ansenligen förbättrat. Häradsrätten tog detta i övervägande, besinnande att denna sak vore av K.B. avgjord, så att Johan Hane bör förbliva odreven vid torpet mot viss avgift till Höljesborna. Sedermera bebor sonen Hans Jonsson, f. 1769, torpet.
Björkhalla och Rangen
I Björkhalla hade en finne Olof Kaikelan, gift med Elin Larsdotter, satt sig ned. Deras son Anders Kaikelan, född i Björkhalla, står med hustru och dotter upptagna i husförhörslängden 1719. Brodern Olof bodde först i Järpliden och sedan i Kinsjön. På tinget i februari 1733 påstod Olof Olsson i Järpliden att få övertaga det torpställe hans förfäder upptagit på Höljes skog, vilket nu sedermera är ödelagt. I början av 1800-talet bor Henrik Larsson från Mangsliden i Björkhalla och 1826 är nybyggaren Olof Pålsson, f. 1790 i Aspberget, och Olof Larsson f. 1779 i Tutstad, boende därstädes.
Om Rangens förste bebyggare Mattes Matsson står nämnt, att han 16/10 1682 dömdes för svarslösa mot hustru Britta Larsdotter i Bogerången, men böterna uppskutas denna gång emedan han lång väg, 12 mil ifrån, boendes är. Den 2/6 1684 betygar Kristofer Tomasson i Kringsberg att han tre resor (citerat: här = stämt inför domstol) Mats Matsson i Höljes Rangen mot hustru Britta Larsdotter i Bogeråstjärn för skuldfordran, ty kännes han skyldig betala henne 13 dlr. 28 öre k:mt. 1728 står Rangen öde; och 1731 dömes Kristofer Michelsson i Rangen för rest på kyrkodagsverken.
I början av 1730-talet hade norska innevånare ingått kontrakt med Höljes åbor att emot en viss årlig avgift få bygga en länsa eller bom över Höljessjön och där upptaga timmer, som flottats ner från Trysil efter Storälven, Varån och Höljån och köra det landvägen till Halsjön, därifrån det flottas till Glommen och vidare till norska utskeppningsplatser. Länsan var nybyggd 20/3 1732. Häröver klagade de svenska timmerhandlarna och borgarne i Karlstad, som hade privilegium på timmerhandeln i Älvdalen, men kontraktet försvarades av norske ståthållaren Rantzau, som framhöll, att genom fredstraktaten hade norska undersåtar fått tillstånd att efter vanligheten få betjäna sig av de svenska vattendragen till deras timmers framflottande, dessutom den k. förordningen av 16/6 1729 av innehåll, att de norska få leda det timmer, som fälles på deras skogar, igenom de svenska vattendragen. I svarsskrivelse till k m:t. sökte landshövdingen i Örebro finna hindrande skäl mot berörda timmertrafik. Emellertid är timmerlänsan kvar, och timret har forslats denna väg; och finnes länsan antecknad på en karta 1801 liggande snett över älven i södra ändan av byn. Vid Halsjön på gränsen mellan Sverige och Norge står i mantalslängden 1755 Johan Olsson, f. 1693, upptagen och (1790) bor huskarlen Lars Ersson på ett torpställe, som han upptagit och bebor på Höljes ägor vid Halsjön, och efter honom bodde hans söner på det torp deras far upptagit.
Tallåsen
Tallåsen är bebodd sedan 1600-talet. År 1689 betalar Olof Rast i Tallåsen 2 fjärd. och 1 kappe råg i tionde. 1690 18/2 (på tinget) "fans skäligt det skall Olof Larsson i Tallåsen på Höljes ägor hustru och efterlefverska upprätta en förteckning på sin mans kvarlåtenskap till nästa ting, som hon edeligen skall erhålla (bekräfta), och därför pröfvas må huruvida dess kreditorer kunna komma till sin betalning". I 1776-1786 års mantalslängder står Håkan Larsson, f. 1731, gift med Anna Andersdotter, f. 1732, skriven för gården i Tallåsen och 1796 hans son Lars Håkansson, f. 1766, d. 1819, gift med Karin Halfvarsdotter, f. 1763. Det berättas att en finne (?) vid namn Tallås-Lars (Håkans far) var svårt ansatt av bergfolk, de lössläppte för honom boskapen om nätterna samt gjorde honom annars mångfaldiga småknep, men genom Olof Bengtssons i Uggleheden - som var den störste trollkarl - kraftiga åtgärder måste de slutligen uppgiva sin vistelseort i Tallåsen. Det var förmöget folk i Tallåsen under senare delen av 1700-talet.
Sursta, Andersstubben, Skårahorn,
Storviksmon och Höljoset
I Sursta står Olof Olsson, f. 1782, upptagen som nybyggare (1816). Samtidigt bo här f.d. fältjägaren Bengt Håkanson, f. 1789, i Uggleheden och avsk.sold. Per Höljman. I Andersstubben står Olof Eriksson, f. 1700 i Uggleheden samtidigt som nybyggare. I Skårehorn bor (1826) Brede Andersson, f. 1772 i Norge. På Storviksmon har torparen Jöns Persson, f. 1784 i Vingäng, satt sig ned. Och vid Höljoset är Knut Olsson, f. 1763, den först nämnde.
Båtstad - den näst äldsta byn
Båtstad, avgårda by under Höljes, "nybesatt" som torp 1581 och skattlagd 1606 till 1/3 hemman. Här bodde Jöns 1572, Halvard, eller Harald (1608-1632) och änkan Gertrud Amundsdotter född i Uggenäs, står för gården 1639-1646. Harald hade sönerna soldaten David Haraldsson som mönstrade 1637 och 16/5 1641 i Bro, varefter han med tilsammans 12 knektar från Dalby överfördes till Tyskland - av vilka 4 kommo igen - stannade där till krigets slut och hemkom 1649. Fortfor sedan han kom hem att tjäna som knekt i några år. Brodern Jon Haraldsson blev skriven till knekt 1647 och Per Haraldsson blev hemma vid gården, som han innehade (1648-1681). Han blev ihjälskjuten av en västgöte Erik Jonsson Hök vid Havrenäset, gift två gånger och hade två kända söner. Ene sonen Jöns Persson, soldat (1676) var gift två gånger och hade en son och fyra döttrar, vilka togo sina giften från finnarna och en dotter gift med en o.ä son till Carl Gyllenspets. Andre sonen Harald, även han gift två gånger, hade fått sina hustrur från finnskogen. Hans son Mickel Haraldsson hade sitt gifte från Järpliden och deras son Jon Mickelsson, f. 1721, blev gift med Malin Pålsdotter från Skallbäcken. Efter henne är Maligården uppkallad. En broder till Jon, Olof Mickelsson, bosatte sig på Båtstadnäset som nybyggare. Härefter togo Båtstadborna mestadels sina giften från svenskbygden. I mitten av 1700-talet bosatte sig Olof Halfvardsson, f. 1708, d. 1811, i Båtstad och på Halfvardsgården. Han blev mycket rik, så att hans silverpenningar mättes med kappmått. En gång i ofredstider nedgrävde han för säkerhets skull en brännvinspanna full med silverpenningar under en krokig björk, men sedermera när det blev fred kunde han omöjligen igenfinna björken. Från förstugukvisten kunde han se björken, men så fort de gingo att söka densamma försvann den (Borgströms resa).
Den äldsta gården i Båtstad är utan tvivel Halfvardsgården, vilken har sitt namn, enligt gammal sed, av den första som bodde där, nämligen Halfvard, i början av 1600-talet. Den andra gården på östra sidan Klarälven, Maligården, räknar sin tillvaro från mitten av 1700-talet. På västra sidan älven är en gård, Henriksgården, belägen. Vid rannsakningen om finnhemman 1727 står antecknat: "Båtstad 1/3 vid Klarälfven i bygden beläget af finnar till en del bebos". 1698 namngåvos Båtstadkarlarna på sockenstämman, att de aldrig förbida välsignelsen och eljest föröva tjuveri och andra otillbörligheter. Anbelangandes Jöns Perssons begravning beslöts på stämman 1699, att därmed skulle anstå efter som ett rykte gick, att han näst före sin död slagit en kvinna från finnskogen, att hon blev död. En del av gamla stammen blevo utfattiga och inflyttningar skedde nerifrån av nytt folk. Vid Båtstad är färjställe och här har i gamla tider varit en båtstad. Därav namnet. Liksom i Höljes äro gårdarna även här synnerligt vackert belägna.
Aspberget - den äldsta finnbyn
Aspberget ligger högt med storartad och vidsträckt utsikt åt alla väderstreck, höjande sig över en mängd uppstigande berg och kullar. Längst åt norr ser man i fjärran det stora Trysil fjäll, i öster Dalfjällen och i syd Klarälven i sin trånga älvdal. Högsta stället på Aspberget heter Kålåmäk. I Aspberget bosatte sig de första finnarna som slogo sig ned på Höljesskogarna, och i mantalslängderna 1661, 1666 och 1667 ha de inget annat namn än Höljesskogen, under det att Aspberget är namnet i tiondelängderna 1664, 1666 och 1667 på deras nybygge, som därefter kallas Aspberget i alla längder och handlingar. I 1668 års jordebok står antecknat, att det "hafver varit ett nybygge men är nu skattlagt till 1/4 hemman". "Välborne Hugo Hamilton (en bror till stamfadern för den Hamiltonska släkten till Sverige från England), haver vederkändt (ung. protesterat) emedan det är upptaget på hans donations hemmans ägor". Under ofredsåren 1675-1679 var Aspberget "spolierat av fienderna". År 1661 står Lars mantalsskriven för tvänne egna och tvänne husfolk, och Mattes för tre mantal. 1664 betala Lars, Josef och Mattes tionde och 1667 en som heter Staffan istället för Lars. Denne Lars Olsson (Persson) sålde sin andel, som han upptagit från "skogsrätten" till Sigfrid Matsson och David Larsson, men bor kvar. Mats Themund, vilken på Höljes åbors tillstånd och ägor begynt att uppröja, hade strax därefter sitt nedlagda arbete försålt till Mats Mohall och dess broder Henrik Mårtensson.
Lars Olsson (domb. 9/9 1710), Persson (domb. 21/1 1712) Hackare eller Hackran och Per Hackare voro bröder och kommo från Nain i Ekshärad, dit deras fader Per Påvelsson inflyttat från Finland. Om denne Per finne vid Nain står i domb. 11/6 1640, att han pliktade 40 mark för det han förfallolöst icke var kommen till senaste utskrivningen och 2 mark för försutten 7 år för rester på utlagorna. Lars Hackare har sönerna Henrik, Pål, Bengt Larssöner Hackare och mågen Staffan Waiken, som bosätter sig i Aspberget. Hans mångtaliga efterkommande spridde sig i norra finnbygderna och han kan anses som en stamfader för en stor mängd folk, som lever där i våra dagar. Per Hackare hade en son Henrik, boende i Nain, och Josef i Aspberget. Efter honom fortlever Josefnamnet. Han hade nämligen en son Josef Josefsson, sonson Josef, f. 1706, och denne en son Josef, f. 1739, och åter Josef Josefsson, f. 1767, d. 1825. En bror till den sistnämnde, Erik Josefsson, f. 1783, d. 1880, 97 år gammal, var den sista i Aspberget som kunde tala finska. Pecka (Per Hackran) byggde enligt sägen först på södra sluttningen av Vattahåberget, och kallas stället ännu Pekka Valln; där märken finnes efter hustomter, stenrösen och murar. Den andre brodern byggde sydväst från Aspberget på Läbbehå. Han skall haft mycken boskap; men åskan slog ihjäl alla hans kreatur på en gång. Denna olycka ansåg han som ett himmelens straff och övergav stället, samt byggde där gårdarna nu äro belägna och överst på berget, och stället kallades Jorsla. De flesta gårdarna i Aspberget bära sina bebyggares namn, såsom Nickla, Jorsla, Massla, Joöjsa, Tecklar och Wattahå. I skogarna finnas även ställen som bära finska namn, såsom Hackransfallet, Hackransmyrarna, Raboso, Gaigoskongo, Rimso, Viddaro m.fl.
Mats Mohalls fader hette Mårten Matsson. Han har kända sönerna Mattes, Mickel, Klemet och Elias Mattssöner Mohall, vars mångtaliga efterkommande äro spridda i orten. Mårten Haiken eller Håcken är en av dem, som tidigare bosatte sig i Aspberget. Den 25/12 1671 omförmäles, att Mårten i Aspberget och hans hustru voro uteslutna ur mantalslängden 1669, beroende på att kommissarien intet känner dem. Han hade fyra kända döttrar, Marit, gift i Björnberg i Norge, Britta med Henrik Larsson Hackare, Elin gift i Kärnberg och Anna med Staffan Staffansson Waiken från Löfåsen, d. 1729 96 år gammal. Efter Waiken lever en stor släkt. Sigfrid Matsson (utan tillnamn), även en av de tidigare bebyggarne, hade en son Staffan, d. 1735 78 år gammal. Denne Staffan förrättade nöddop tvänne gånger och var således en av de mera kunniga i kristendomsstyckena.
Lappsläkten Kosman har i Aspberget intagit ett bemärkt rum. Den äldste kände i släkten hette Anders Olsson Kosman och bodde i Röjden 1658-1667, där han utfört röjningsarbete och börjat lägga skatt till kronan; men efter dessa års förlopp måste han, för sin grannes svårighet, sälja det till Anders Hamelen, och flyttade till Graberget under Elverums prästgård i Norge. Han kallades Anders Liten. Av domböckerna framgår, att han drev handel och var under Gyldenlövska fejden använd av de norske som kunskapskarl eller spejare. 1687 och 1690 står en "husfinne" Per Kosman mantalsskriven i Aspberget. I början av 1700-talet inflyttade bröderna Henrik, Anders, Mårten och Olof Olssöner Kosman. Henrik var en förmögen man, "en storfinne". I mantalslängden 1711 står Henrik lapp upptagen, i längderna 1715 och 1718 ömsom Henrik lapp och Henrik Olsson och i domb. i febr. 1738 nämnes "så kallade finnen Henrik Kosman". Han hade sex kända döttrar, av vilka två flyttade med sina män till Uggleheden och dessutom hade han tre mågar av släkten Mohall. Henrik Kosmans bröder levde i små omständigheter.
Lars Larsson hette en gårdsägare i Aspberget i början av 1700-talet, gift med Anna Pålsdotter, f. 1687. De hade sonen Lars Larsson, nämndeman, f. 1708, gift med Britta Klemetsdotter, f. 1711. Två av deras söner och en dotter äro kända. Sonen Johan (Jan) Larsson, f. 1754, gift med Britta Halfvardsdotter från Höljes, äger Jansgården. De ha sönerna Lars f. 1787, gift med Ingerd Larsdotter från Tallåsen, f. 1793, Halfvard, f. 1790, gift med Ingerd Bengtsdotter Bergenhem och som flyttar till Uppgården, och Olof, f. 1794, gift med Karin Olsdotter f. 1804.
På Aspbergets skogar ha flera torp och utgårdar blivit upptagna. I öster Furuberget eller Furuåsen. Här bodde (1790) en finne Henrik Persson, f. 1761, gift med Sara Danielsdotter, f. 1763. Hon blev änka och omgift med torparen Olof Andersson, f. 1764, d. 1816. Denne Olof Andersson eller Arnesson, en norsk finne, fick ej vara i lugn för elaka grannar i Furuåsen, varför han flyttade en natt 1802 med allt vad han hade, och ingen visste vart han tagit vägen. Till en början livnärda han sig med bark, mossa, mjölk och fisk. Han var den förste som byggde i Bastuknappen, dit han hade flyttat. Han var en stor skytt och den snabbaste skidlöpare på sin tid. En gång rände han fyra mil på sex timmar, då han förföljde en älg. I närheten av Bastuknappen ligger Rådelbråten. Här bosatte sig en finne av en släkt vid namn Porrans, Lidians Erik kallad, f. 1750 i Norge och kom från Aspberget, där han hållit till förut. Bastuknappen och Rådelsbråten ligger nära intill, där rikslinjen bildar Värmlands nordvästra hörn, högt belägna, så att härifrån är en vid utsikt så långt ögat når. I söder den öppna Havådalen och längst bort det höga Juberget. I Ersberget bosatte sig en nybyggare (1798) Per Klemetsson, f. 1760 i Aspberget. Genom skrift 9/10 1798 hade han av Elias Persson fått en skatträttighet till sig upplåten där. I Aven bor en torpare Erik Henriksson (1800). Denne Erik bodde (1794) i Hvithammaren, och i Storberget, som ligger nära norska gränsen i norr, bosatte sig vid samma tid en finne Pål Larsson från Aspberget.
Långflon
Långflon är översta byn i Värmland i Klarälvdalen. Bostäderna äro vackert belägna på båda sidor om älven. Om dess första bebyggare finne följande sägen: "Av tvänne finnar, som först bosatte sig vid Långflon byggde den ena vid Hafuns och den andra vid Nybons på västra sidan älven. Den senares namn var Nils Larsson (Riddarå Nils). Hans granne vid namn Hafvens hade en mycket god bössa. Denne lånade en gång Nils och ville intet återlämna henne. Då Hafvens en dag kom till Nils för att med våld återtaga bössan, sköt Nils ihjäl sin granne". Vid ett säterställe Paradiset, som hör till Långflon, ha även tvänne finnar haft sina bostäder. De voro ytterst fattiga; och under nödåret 1812 dog där en gammal gumma av hunger. Dessa finnar livnärde sig en längre tid under våren med litet mjölk samt ungt sälglöv. Vid Skåreholn svulto samma år tvänne barn ihjäl.
Om Långflons första bebyggare erhållas några upplysningar från domböckerna och offentliga handlingar. 1738 i oktober kärade samtliga Aspbergskarlarna till Mårten Olsson Kosman vid Långfloden för det han skall vela på deras hemmans ägor upptaga ett torp, det han förmente borde tillkomma honom genom någon arvsrätt; men måste vidgå, att samma hemmans skog var oskiftad och måste därför ha alla Aspbergs jordägares tillstånd. Vid samma ting kärade Mårten Olsson vid Långflon till Mårten Staffansson i Aspberget med påstående att utbekomma sin hustrus lösa och fasta egendom. Denne Mårten Olsson från Norge finnes upptagen i längderna 1737 vid Sandkällstranden och 1739 vid Långflon. Gift 16/6 1727 med Anna Mårtensdotter. Utom honom bor huskarlen "Lång Erik" Ersson vid Långfloden (1738). I medio av 1700-talet bosatte sig flera familjer vid Långflon. De första kommo från Aspberget; sedermera inflyttade folk från andra platser, och upptogo boplatserna, som de första inbyggarna måste lämna.
År 1725 tvistade aspbergskarlarna med Höljesborna om fisket i Sandkällefallet, upprättat för 8 år sedan, och även Båtstad gjorde anspråk på andel däri; och 1744 påstodo de i Aspberget mot Höljes att få behålla hälften i laxfisket; men rätten förklarade att fisket var samfällt lydande under bägge dessa hemmans åbor efter skattningen, Höljes ett helt hemman och Aspberget ett fjärdedels.
Uggelheden
Uggelheden skildes från Aspberget och skattades 16/10 1666 till 1/8 hemman, men var redan i slutet av 1600-talet bebott. År 1686 betalar Samuel i Uggelheden 2 kappar råg i tionde, och 1690 tilltalades husfinnerna Samuel Staffansson Waiken och Anders Samuelsson Waiken på Aspberg eller Uggleheden av Anders Liten för det de uppskrämt en inringad björn för honom. Dessa äro de äldsta kända, som bott på detta ställe. På många ställen i dessa trakter finnes märken efter hustomter samt stenrös. Storfinnen Kosman Henrik hade säter i Uggelheden och två hans döttrar, Gertrud, f. 1725, gift med Olof Bengtsson från Höljes, f. 1715, Bengt Olof kallad och Guli, f. 1727, gift med Olof Klemetsson från Aspberget, bosatte sig i denna säter. Bengt Olof uppgives ha varit den störste trollkarl bland de gamla finnarna i Norra Finnskoga men använde ej gärna sin konst till annat än det som var gott. Så botade han sjukdomar hos både folk och boskap, kunde bortdriva bergfolk, en förmåga, som värderades mycket bland finnarna, som oftast byggde på bergen och oroades av dem. Förut är nämnt, hur han hjälpte Tallås-Lars att bli av med det för honom så besvärliga bergfolket. Han kunde nog skrämma boskap och hästar, så att de ej kunde draga eller äta, kor så att de ej gåvo mjölk ifrån sig och stämma björn att slå andras boskap, men mycket sällan kunde han övertalas till sådant. Han hade flera svartkonstböcker och var på sin tid mycket anlitad för sin kunskap. Hans son Bengt bodde på fädernegården till sin död och en hans efterkommande Bengt Bengtsson, död vid mycket hög ålder 1867 var den mest upplyste bland finnarna på sin tid och var både skriv- och räknekunnig. Olof Klemetsson, som bodde på andra gården, hade en stor barnskara; ej mindre än elva barn äro kända. Efter honom tog hans son Olof hand om gården och därefter sonsonen Håkan Olsson. Flera torpare nedsatte sig där. En av dessa hette Erik Matsson (ink. 1797), Dräng-Erik kallad, gift med Karin Matsdotter. Det skall ha varit en både modig och ondsint kvinna. Då hennes man dog forslade hon liket ensam den långa vägen till Dalby kyrka, där den döde blev begraven.
Den 28/1 1760 kärade Höljesborna med påstående, att Olof Klemetsson och Olof Bengtsson måtte till dem avträda och flytta från deras torp Uggelheden. Häremot invände svarandena, att detta torp skulle ligga inom Aspbergets område och uppvisade K.B:s brev av 27/6 1755 till häradshövdingen Carl von Numers av innehåll, att detta torp borde skattläggas och förmente sig icke vara skyldiga torpet att avstå, vilket deras förfäder före dem innehaft och nyttjat. Den 16/7 1761 kärade Anna Henriksdotter med påstående, att få i börd lösa den säter Uggelheden hennes man och svågrar sålt 30/1 1760 för 30 dlr. silvermynt. Då Henrik Kosman hade sex kända döttrar efter sig torde denna summa ha gällt för 2/3 av säterns i Uggelheden. Värdet av skogen den tiden var obetydligt och härav kan man få en uppfattning om, i vilket pris detta hemman gällde den tiden. Annat är det i våra dagar.
Kärrbackstrand
Kärrbackstranden, eller som namnet i dagligt tal förkortades till "Stranna", har varit ett namn gemensamt för alla nybyggen från Tåsan till Flåsta, och vid inflyttningen dit i slutet på 1700- och början av 1800-talet sades, att de flyttade till Stranna. Namnet är uppkommet efter en finne, som bosatta sig söder om Örån på 1650-talet, och som hette Erik Kiär-bagge. Tillägget bagge därför att han kom inflyttande från norska sidan. Han hade en son Hans Eriksson. Om honom står antecknat i kyrkboken: "Hans Eriksson i Järpliden, född i Kärrbacktorpet, som aftonen före pingstdagen (blef) ihjälslagen af ett omkullbrändt furuträd och begrafven 27/5 1729 70 år gammal". I februari 1720 uppvisades en förening inför rätten mellan delägarne i Långaf om myrslogarna vid Åros (Öråos) och Kiärbaggetorpet och om mulbetet i Balkåsen. På tinget i oktober 1728 bevisade Erik Hansson att hans farfader upptagit oskattlagda torpet Kärrberget, varefter han sedermera kostnad gjort. År 1731 i augusti inlämnades för rätten en förening mellan Persby och Långaf å ena sidan och huskarlen Mattes Jonsson Otterian å andra, "om det bemälde Otterian allenast till nästkommande vår skall vara efterlåtet innehava sina tomter, som han på förenämnde hemmans samskog upptagit och 1732 i september dömer rätten, att alldenstund Mattes Johansson Otterian genom förening 26/8 1731 utfäst sig att vårdagen detta år avstå till Långaf och Persby det torp, som kallas Kärrbackstranden, som på deras hemmans ägor upptaget är, fördenskull och som 1664 års skogsordning förmår, det inga sådana torp böra bolbyarna till mans upptagas, ty finner rätten skäligt, det bör Mattes Johansson Otterian avträda samma torpställe och lämna det under bolbyarna, som skola förnöja Otterian efter mötesmanna ordom för på torpröjningen använda kostnad".
- Under de följande åren pågår en lång rad av processer mellan båda dessa finnar och bolbyborna, vilka anklagade finnarna för flera ofog, bl a för olovlig skogsåverkan och att de mot laga förbud sälja av deras skog till norska innevånare. Finnarna appellerade från den ena domstolen till den andra, och förlorade i alla instanser.
År 1728 står huskarlen Olof Samuelsson från Järpliden upptagen i husförhörslängden på Kiärbacktorpet och 1732 i samma längder Bertill Hamelen på Kärrbackstranden.
Hittills ha endast finnar varit bosatta på Kärrbackstranden. Först i medio av 1700-talet började inflyttningen nerifrån socknen. 1765 har till Kärrbackstranden under Norra Persby inflyttat från denna by Per Jönsson och Per Olsson med familjer, och, såvitt kyrkoböckerna visa, de första från bygden, som bosatte sig där. Längre fram blev Stranna en koloniort, dit folk inflyttade mestadels från Dalby, men även finnar och andra. Till Örmon inflyttade Halfvard Larsson från Ny socken (1794), till Baggholmen Bernhard Halfvardsson från Långaf (1776) och till Eggholmen (1794) Nils Hansson från Norge, gift med Lisa Jönsdotter från Båtstad, dotterdotter av Mattes Johansson Otterian, (av processerna att döma) avkomling av "Kiärbagge", och moder till Hans Nilsson, som byggde Hansgården i Amnerud.
Före koloniseringen hade flera byar i Dalby sätrar uppefter Klarälvstranden inom förenämnda område, och än i dag har Gunneby sätrar på Tåsängarna. På dessa ängar växa ett flertal för orten sällsynta växter, och ha därför ofta varit besökta av botaniserande ungdomar, som där med stort nöje fyllt sina portörer. Dessa torde ha kommit dit med foder, som resande haft med sig och varav spillts frön på rastställena och vid färdvägerna, vilket nämnes för att fästa uppmärksamheten vid att sällsynta växter och blommorna vid vägar och rastställen i avlägsna bygder kunna i någon mån tjäna som historiska dokument.
Från Norge till Höljes och Båtstad har helt säkert i gamla tider bedrivits en rätt så betydande smuggelhandel. 1692 (24/9 tilltalades Daniel i Medskogen för det han fört 28 tunnor råg, som han ägde allena och 32 med Jon i Höljes (tilsammans 60 tunnor) till Höljes förbi tullplatsen. Rågen sade han, att han köpt av finnar, som bott på norska sidan och som flytt (flyttat) till Ingermanland.
Lång och besvärlig väg till Dalby kyrka
Angående de kyrkliga förhållandena i Norra Finnskoga är lätt att förstå, att det för dem, som först bosatte sig där i en så avlägsen ort, skulle uppstå svårigheter. På somrarna fanns endast gångstigar att färdas på, och på vintrarna de vanliga skogsvägarna, som ingen hade skyldighet att uppehålla. Barnen gingo odöpta tills de blevo stora och liken begravdes här och var. Vid sockenstämman 1697 i Dalby angav Pål Larsson i Aspberget att fem lik blivit begravda där, ett förliden sommar, nämligen Staffan Staffanssons son, 16 år gammal, vilken av modern begrovs. Av de övriga begravdes två för 20 år sedan och två för 7 år sedan och, sade Pål, att det spökar kring den platsen, och berättades att Olof Mommon begrov sin svärmor för den orsaks skull, att han ej ville lägga lägerstad för henne. Vid Larsgården i Långflon skall, enligt sägen, en gumma ligga begraven. År 1770 anklagades komminister Lars Thyberg för det han attesterat om en norsk rymmare, som dött i Höljes, att han blivit begraven i Dalby kyrkogård, fast den döda kroppen ännu ligger nedgrävd på Höljesängen.'
Norra Finnskoga får egen kyrka
och blir särskilt pastorat
År 1724 var kyrkobyggnad i Höljes på tal. I ett brev till komminister H. Bergenhem skrev prosten Andreas Piscator 24/11 1724, att "tvänne finnar från Aspberget vid namn Henrik här hos mig och föreställde något sådant, som eders vördighet i sitt brev berättat, men jag skurade upp dem på bästa sättet, och då Henrik Kosman kom att nämna kapellet, som de vilja hava byggt på Höljes, försäkrade jag honom, att som han är främling här från Norge och söker sprida myteri i församlingen (mot tilltänkta kyrkobyggnaden i Långaf) skall jag skriva till landshövdingen därom, att han skall handskas med dem i Aspberget efter som flera finnes bo på 1/4 hemman, tvärt emot k. m:ts. förordning. Då kastade de om sitt tal".
I början av 1820-talet uppstod en stark rörelse bland finnmarkens innebyggare om att få upprätta egna församlingar med egna kyrkor och präster och de ingingo 3/3 1823 med en skrivelse till prästeståndet därom. I maj s.å. uppvaktades konung Carl Johan av en deputation från finnskogarna med begäran om bildandet av egna församlingar och 4/11 s.å. inlämnades ansökan till k. m:t om församlingars bildande på Dalby finnskogar för religiösa behov. 1824 9/7 var landshövding Wingård till Höljes och höll stämma om ortens angelägenheter. År 1826 24/4 erhölls k. brev angående första kapellsinrättningen i bägge finnskogaförsamlingarna. Och enligt k. brev 24/12 1826 avskildes i slutet av 1830 Södra och Norra Finnskoga församlingar från Dalby församling med kapellpredikant, som omväxlande predikade i båda kapellen, sedan k. m:t genom brev 3/7 1829 givit konsistoriet befallning att gå i författning om kapellpredikants tillsättande i nämnda församlingar och förordnade Branzell till tjänsten. 1828 8/7 var kontraktsprosten Per Elfvendal från Ekshärad och konstbyggmästaren Erik Sandberg i Höljes, då de utsynade byggnadsplats för kyrkan och begravningsplats för Norra Finnskoga församling. Prästen från Trysil Hofgård Steneson var närvarande och en stor allmoge från närgränsande orter. Den 21/9 s.å. invigde kyrkoherde J. Jerdin begravningsplatsen på Storviksmon. Den 8/5 1831 hölls gudstjänst i Höljes första gången av Branzell i Öststugan, där gudstjänst förrättades, tills kyrkan blev byggd. Så uppskottades landsvägen till upparbetande från Höljes till Rangen och 29/10 1833 delades vägen mellan Höljes och Djäkneliden tingslagsborna emellan. (Landsvägen mellan Slättne och Höljes blev fullbordad 1872 efter 34 års arbete och strider. Därförut fanns endast ridväg). 1831 fastställdes ritningarna till kyrkan av konung Carl Johan, upprättade av professorn och intendenten i Överintendentämbetet P.A. Nyström. Hans far var borgaren och skräddarmästaren i Stockholm Anders Nyström, född 1740 i Ny (ej Norra) i Värmland av bondeföräldrar och antog namnet efter födelsesocknen. Den 4/7 1834 lades grunden till Höljes kyrka och arbetet fortsattes till 12/10 av kyrkobyggaren Nils Olsson från Asplungstorp i Västra Ämtervik, och 7/9 s.å. predikade komministern i Dalby Olof Liljebjörn i Höljes kyrka och var den första som upplät sin röst där till guds namns lov. Sedan förrättades alltid gudstjänsten där. Kyrkans väggar voro då ej fullt färdiga och taket ej pålagt. 1836 den 1 och 2 augusti äro biskop Agardh m fl där och bese kyrkan. På sommaren 1837 utfördes snickeriet i kyrkan. Och den 13/10 1841 blev kyrkklockan uppsatt och har följande inskription: "Till Norra Finnskoga kyrka på kapellbornas bekostnad år 1841 M:O 97 guten af Hans Skierstad Elverom udi Norge. Biskop öfver Karlstads stift Agardh. Kapr. S. Schagerberg. Kyrkov. I P S; H; L L S, L. under Carol XIV Regering och klockaren L. Löfgren". Det är väl enastående att klockarens namn står på kyrkklockan, men det visar hans stora betydelse i denna avlägsna ort. Klockan kostade 748 rdr. rgd. och väger 31 betsmalpund och 2 mark norsk vikt och med uppsättning 937 rdr. 36 sk. rgd., och kyrkan i utlagda penningar 17/10 1841 5.970 rdr. Till fullbordande av inredningen anslog stämman 1861 till virkesanskaffning 350 rdr.
Höljes gamla kyrka.
I kyrkan finnes en vacker mässingkrona med 2:ne ljusstaksrader, en antik glaskrona med mässingsmide och en kammarorgel på läktaren. Sakristian ligger bakom altaret. Dess tak når ej upp till kyrktaket, utan däröver är öppet rum liksom över läktaren, och taket, byggt i segment valvform med bindbjälkar, välver sig över ett vackert rum med god kyrklig stämning. Kyrkan har ett högt och vackert läge sydväst om Höljessjön med en vacker utsikt. Hon har torn med tornhuv. Raka fönster med frontoner till överstycken. En rätt originell kyrkostil.
Den 22/2 1865 hade kyrkoherde Almqvist anmält hos domkapitlet, att Norra och Södra Finnskoga församlingars kyrkor, som varit till gudstjänst begagnade i några och trettio år, ehuru nu först kunna anses färdiga, ej voro invigda och anhöll om anvisning för deras invigning. I anledning härav uppdrog biskopen åt kyrkoherden Almqvist, att på sätt honom lämpligt syntes anordna det högtidliga avslutandet av byggnadsarbetet på dessa kyrkor.
Vid uppdelningen av Älvdals pastorat enligt k. brev 20/12 1872, som skedde 1/6 1873, då Norra och Södra Finnskoga församlingar ombildades till ett eget pastorat, blev kapellpredikant anställd i Norra Finnskoga församling och Norra Finnskoga har sedan den tiden haft egen präst. Nu är beslutat att Norra Finnskoga församling skall skiljas från Södra Finnskoga och från och med 1/5 1923 bilda eget pastorat med egen kyrkoherde.
Ny kyrka i Norra Finnskoga 1969.
Kyrkan från år 1834 brann ner året före.
