Om övre Klarälvdalen i gångna tider

Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL

Om bröllop och begravningar i Dalby

(8/11 1924)

Utdrag ur brev som Erik Edgren skrivit

"När bröllop skulle hållas i Dalby, skickades en person, som var till åren och någon mera talför, men ej gärna någon ansedd hemmansägare, dock en man som kunde föra sig an efter ortens sed. Han åkte aldrig omkring, då han bjöd, utan gick från hus till hus, varest bjudning skulle ske. Det bjöds ganska vidsträckt, så att flera dagar därtill kunde åtgå. Bjudningen utgick från brudgummens föräldrar, hos vilka bröllopet med få undantag hölls. Bröllopbjudaren klädde sig snyggt, vandrade omkring och togs mycket högtidligt emot, var han steg in, ty man anade, vad som var å färde. På ett förbindligt sätt framförde han bjudningen, så vältaligt han förmådde, under förhoppning, att de icke skulle försmå bjudningen utan hålla tillgodo och göra så väl och komma. Sedan bjöds den bjudande på fägnad, varunder det samspråkades om det blivande brudfolket. Vid avskedet förnyades anhållan, att de bjudna skulle komma att visa att han uträttat sitt viktiga uppdrag. Av fägnaden, som han bjöds, måste han smaka på alla ställen vad han förmådde, med mindre gick ej an.

Så kom bröllopsdagen, som alltid var söndag, åtminstone då det var kronbrud. De gäster, som skulle följa brudparet, vilka gemenligen voro närmaste släktingar, infunno sig i bröllopsgården på morgonen för att följa till kyrkan, där vigseln förrättades omedelbart efter gudstjänsten. Brudparet och bröllopsgästerna skulle absolut bevista gudstjänsten, och måste därför vara i kyrkan i god tid. Brudpigor och bruddrängar följde brudparet förstås. Skulle vigseln försiggå på det allra högtidligaste sätt, så skulle fyra bruddrängar, helst ogifta bröder till brudparet, hålla "pellen" över brudparet under vigseln. Pellen var en mycket stor och fin schal, som hölls upphöjd över brudparet på så sätt, att varje hörn hölls upp av en bruddräng.

Efter vigseln reste alla till bröllopsgården. En broder till brudgummen eller en annan nära släkting till honom, ogift, skulle skjutsa brudgummen, och åkte först i raden. Därefter bruden, skjutsad av bror eller annan nära släktning, och därefter föräldrar och gäster i allmänhet. Förr i tiden berättas, att det vid vigsel i kyrkan i Dalby spelades marscher på fiol när brudparet gick in och ut ur kyrkan, men detta har jag aldrig sett under min Dalbytid. Vid ankomsten till bröllopsgården brukades salutera med starka skott, som emellertid stundom skrämde hästarna.

Vid bröllopsgården togs först och främst brudparet högtidligt emot och därefter alla de andra. Bjödos sedan på kaffe, nota bene efter det kaffet blev infört i Dalby. Därförut fick man hålla till godo med hembrygd god dricka och smörgås tills bordsättningen började. För denna dukades alltid i "sittstugan", som i allmänhet var mycket rymlig. I en sådan stuga stodo väggfasta sängar mellan spiseln och gavelväggen. Framför dessa sängar voro sittbänkar. Intill dessa bänkar dukades ett långt matbord. Ett andra bord dukades tvärs över stugans innersta del och detta sistnämnda ansågs för det förnämsta. Hörnet av stugan dit andra bordet sträckte sig, bekläddes med väggkläden, tillverkade av dalbykvinnor, och ansågos av kännare som konstvävnader. I detta hörn skulle brud och brudgum sitta under måltiden. Vigselförrättaren var alltid bjuden till sådana stora bröllop, och om ingenting hindrade honom att närvara skulle han bordsättas näst intill brudparet vid högra sidan. Därefter på båda sidor föräldrarna och de närmaste släktingarna till brudparet. Man fick lov att se till att den närmaste släkten sattes vid "tvärförbordet", så långt det lämnade plats, ty blev det fel där begånget, så blev det omtalat klandrande i bygden. Detta gällde dock första middagsspisningen. Senare under bröllopet fick det ej vara så noga i den vägen. På stora bröllop kunde ej alla få rum vid första bordsättningen, utan det blev många, och det led ut mot sena kvällen innan alla hann bespisas. Bruden skulle första dagen ha en följeskvinna. Som sådan tjänstgjorde någon gift släkting, någon gång prästfrun. Följeskvinnan satt vid bordet ej långt från bruden och prästfrun intill prästen.

Till finessen hörde, att alla som ej voro släkt med brudparet, skulle med envist tal och handgripligheter tvingas att taga plats vid matbordet. Att sätta sig godvilligt, det sågs för sniket och påträngande. Värden och värdinnan hade fördenskull ett styvt göra att kunna passa på och få alla till bords. De fingo till och med gå utom huset och tvinga in de mest omöjliga. Men blevo ej alla väl förplägade, så blev bröllopet illa beskrivet efteråt.

På kvällen började i ett annat rum dansen. Prästen, om han var närvarande, skulle dansa första dansen med bruden. Sedan dansade vem som helst med henne. Alla utom prästen lämnade henne danspenningar efter gottfinnande, och alla som dansade med henne, skulle hon taga med sig till bords och bjuda på en dryck av något slag med tilltugg sedan danspenningarna lämnats henne.

Senare på kvällen satte sig brudparet på samma plats vid bordet, som då de spisade, och togo emot skänker av förmögnare släktingar och gäster. Somliga gåvo mer, andra mindre, mest kontant valuta, men också kor gafs, vilka naturligtvis senare fingo hämtas i givarens ladugård. Detta kallades att giva i "skåla".

Dansen pågick långt ut på natten, utan att bruden alltid var närvarande. De som ville dansa med henne - icke alla gjorde de - skickade någon efter henne. När det led sent ut på kvällen, så kom bygdens ungdom objuden tillstädes för att dansa. Dessa bjödos, så vitt möjligt, på någon fägnad utan att bordsättas. Under bordsättningen gingo värdarna ständigt med flaskan och envist bjödo supen. Så gjordes även i dansstugan och annorstädes. Flertalet, som reste hem från bröllopet, voro mer och mindre rusiga. Gästerna bjödos åter andra och tredje dagen och åtlydde bjudningen. Alltså stod bröllopet i dagarna tre, och liksom första kvällen kom ungdom på dansen de senare kvällarna.

Alla, som voro bjudna till bröllopet, hade mat med sig i korgar, såsom smör i träbägare, smörkalkar, fläskryggar i en eller flera bitar, en fårbog, en tjock stor pannkaka, flera tjocka rågkakor och någon korv. Något kunde väl avvika ibland från detta slags mat, men i de allra flesta fall var det sådana sorter, fast i större och mindre mängder. Maten var väl och snyggt lagad i en korg flätad av "täggrar", kluvna smala trädrötter med handtag, och kallades förning eller bröskål, och korgen förnings- eller bröskålskorg. När gästerna kommo, tog värdinnan i all tysthet mot korgarna och förde dem till herbre, där maten sorterades. Somliga av gummorna, som voro bröllopsgäster gingo till herbret för att ta en översikt över den myckna förningen, och man kunde efter bröllopet få höra talas om vad den och den haft med sig i förning.

I min ungdom hörde jag gamla dalbybor berätta, att de mindes att det gick så enkelt till vid bröllop i även rikare hus, att det bakades tunna mjuka kakor av blandkornsmjöl, som hopveks och lades på matbordet i stället för tallrikar, som då ej brukades. På dessa kakor lades då maten såsom kött, fläsk och potatis, sedan denna frukt börjat odlas, och skars i munsbitar med jonger [liten kniv]. Maten sattes på bordet i stora träfat, från vilka bordsgästerna upphämtade och lade på sina bröd. Såser brukades nog inte då till köttet. Supanmaten och tunn föda åts ur stora träfat, då många åto ur samma fat. Det gick så till i min barndom i vardagslag i Dalby.

Då i Dalby brudgummen skulle vara riktigt finklädd, bar han Dalbytröja av svart kläde, knäbyxor och vita strumpor. En lång tämligen tjock silverkedja anbragtes i vissa skickligt gjorda fasoner på bröstet, bakut över axlarna och bredaste ryggen. Detta tog sig mycket bra ut. Denna kedja ägdes av flera storbönder i Gunneby. Då Olof Amundsson i Likenäs skulle stå brudgum fick jag i uppdrag att resa dit upp och låna dem åt honom. Hon fanns då i Övre Svabacken. Det var brukligt att kedjan gick i lån i Dalby den tiden.

Brudkrona hade församlingens prästfru till uthyrning. En förgylld silverkrona med silverkedja och insignier, vägande 32 lod. Denna sålde hon till Dalby kyrka 22/5 1853 för 100 riksdaler banko, "såsom en dyrbar klenod och vacker symbol av oskuld". Den 17/3 1872 beslöts att köpa en kanna av nysilver för kommunionvinet "i synnerhet som den gamla av tenn var tämligen gammal och missprydlig" och den 14/4 s å, beslöts att den brudkrona jämte kedja av silver, som kyrkan äger och numera ej begagnas, skall sändas till riksdagsman Bengt Bengtsson i Stockholm för att av honom försäljas samt anskaffa kannan. Den vackra silverkalken med faten hade 1869 blivit bortstulen. Tjuven hade huggit den i bitar och gett sig upp i Transtrandsberget och vid några hoplagda stenar sökt smälta ihop bitarna, men blivit skrämd och gått ifrån sitt arbete. Sedan hittades bitarna, och då uppdrogs åt riksdagsmannen 20/11 1870 att avyttra dem och inköpa kalk och paten av nysilver. Och nu fick genom kronoaffären kyrkan altarkärl av samma slag. I Branäs har också funnits en brudkrona som vid samma tid såldes till en antikvitetshandlare "för en femma". Efter 1871 har myrtenkrona brukats eller också har i några fall krona lånats från Ny socken.

Dalbydräkter från 1870-talet

                 
Söndagen näst efter vigseldagen reste brudparet till kyrkan, då de skänkte penningar till församlingens fattiga eller kyrkan, vilket söndagen därpå kungjordes i kyrkan. Förr har det varit vanligt att uppsamla penningar bland bröllopsgästerna till de fattiga. I Gunneby finns en svarvad ask, med lock, målad med rosor av flera slag, årtalet 1753 och P.I.S. På locket står "Byttan i Svabacken samlade mycket den gången". Det var brukligt att någon av den fattiga klassen gick omkring, sjöng och i kvicka och passande ordalag bad om skärven.

Före bröllopet skulle bruden låta binda och krusa flera par vantar och strumpor, som hon en tid efter bröllopet skänkte släktingar och vänner. - Här må inflikas att skomakaren som gjort brudskorna alltid skulle bjudas på bröllopet. - Då bruden efter giftermålet skulle flytta från föräldrahemmet, höllo hennes föräldrar i sitt hem dagen före vigseldagen ett gästabud som kallades utdreck, dit brudens och brudgummens närmaste släktingar voro bjudna. Vid detta tillfälle gick det tyst och mera stilla till. Inget glam och ingen dans. Hon blev dagen därpå hustru. Utdrecksdagen var en känslig dag.

Det hände nog, att främlingar uppsökte denna ort för att undergå den viktigaste akt i livet. Så gjorde prof. Pontus Wikner. Han blev nämligen vigd i Slättne. Gamle komminister Johan Pettersson var vigselförrättare och höll tal för brudparet, som måtte ha varit bra, eftersom Wikner yttrade om talet, att "en professor ej skulle kunnat hålla det bättre".