Om övre Klarälvdalen i gångna tider

Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL

Med en levnadsteckning av Ingvar Larsson

Kyrkklockorna i Dalby

(24/10 1933)

Det var en stor högtidsdag av ovanligt slag i Dalby, då den nya kyrkan invigdes. Stiftets biskop var där. Kyrkoherden såg ämbetsbröder från skilda håll, och skaror samlades i det nya templet. Där var tal, predikan och sång. En gripande kantat författad av biskopen och tonsatt av en bygdens son Ivan Ekblom; och detta allt fördes vida omkring i radio. Men det som på skrivaren gav kanske det djupaste intryck var klockornas treklang från deras malmtungor. Det var samma ton, som jag hörde den tid då jag leddes vid handen till kyrkan och sedan växte upp och hörde dess kallande stämma, då folket kallades samman till andakt eller då de döda fördes till griften, och klockorna sade: "Nu komma de sovande" i upprepade toner.

Så förde klockorna tanken på tid, som gått, och de många, som gått hädan från min minneskrets i fosterbygden, och jag vill nu söka nedskriva ett och annat av klockornas historia.

Dalby kyrka har en klockuppsättning av oskattbart värde. Den äldsta är från medeltiden, den andra i ordningen är av år 1666 och storklockan gjuten 1786. De äro av utmärkt god beskaffenhet, ha fyllig klang och stämma väl tillsammans. Den äldsta och minsta kallas Munkklockan. I min ungdom hörde jag henne kallas "heningklocka". Den hade sin plats i kyrkan i Stommen och fördes därifrån 1726 till kyrkan i Långav. Hon har en vacker form, slät och utan inskription. I ett inventarium i Dalby kyrka från slutet av 1600-talet är upptagen "en klocka med kläpp".

En sägen förtäljer, att det funnits två klockor i kyrkan i Stommen, men den ena togs därifrån och bortfördes. Så hände att då man körde över Vingängsjön, gled klockan av släden och isen var icke stark nog att bära henne utan brast och hon gick till sjöbotten. Här ligger hon och draken har henne i sitt våld, så att ingen kan taga upp henne. "De ska' ha' sett henne men icke kunna ta' henne upp". Sedan dess sjunger "lellklocka": "Mi söster ligg i Vinge sjö".

 
Munkklockan

Sägnen om klockans borttagande har sannolikhet för sig och går tillbaka till den tid, då Gustaf Vasa tog upp klockskatten (1531). I den kungliga pålagan hette det, att i kyrkor, där det fanns två klockor, skulle den större utlämnas. Om denna klockskatt finnes från Dalarna en fullständig lista men från Värmland en längd, som upptar endast klockorna från Nordmarken jämte Dalsland.

Mellanklockan är en vacker, välgjuten och välljudanda klocka. Den har följande inskrift "Era vari Gud i hogenne. Anno 1616 Ericus N. pastor. Nericy H.F." och på ena sidan tvenne medaljer, den ena med Gustaf Adolfs porträtt, den andra med en ryttare. På motsatta sidan tre medaljer, en med en ryttare om omskrift "Gustavus" och i de två andra, cherubim.

Hur och på vilka villkor denna klocka kommit till Dalby, är icke känt. Men någon för kyrkan särdeles intresserad måtte det varit, som skaffat henne dit. Tanken faller då närmast på dem som varit lierade med prästhusen. Under tiden, då Dalby och Ny socknar voro ett eget pastorat på 1600-talet var Andreas Suenonis den förste kyrkoherden (1639) till sin död 1655. Han var gift med en syster till superintendenten Sven Elfdalius (Sveno Benedicti, som han skrev sitt namn), Gunilla Bengtsdotter. De hade två döttrar, Elisabet, gift med kapten Eskil Gyllenspets och Magdalena, gift med lektor Hellichius i hans första gifte. Andra kyrkoherden var Jonas Laurentius Kiällstadius, eller Källman, född i Närke, kyrkoherde här 1656-1659, svåger till företrädaren och gift med Katarina Bengtsdotter. De hade de kända sönerna Erik Elfdalius, professor i Lund, gift med Birgitta Henriksdotter Kolthoff, Bengt, adlad med namnet Elfvendal, borgmästare i Narva och Lars Elfvendal, kyrkoherde i Tösse, gift med Katarina (Henriksdotter) Kolthoff, samt dottern Maria, gift med efterträdaren Ericus Nicolaus Högvaldius, kyrkoherde här 1661-1685.

Det kan tänkas, att Jon Larsson Källman efter långvarigt parlamenterande varom vidare skall berättas, gjorde slag i saken om att anskaffa klocka i Likenäs kyrka, då det icke blev något av för församlingen, och det fullföljes av hans barn, då han tidigt föll undan, och då kan inskriptionen på klockan tolkas på följande sätt: Ericus N(icolaus) Pastor. Nericy H(ans) F(öreträdare). De som beställt klockan (församlingen har icke beställt henne) ha kanske menat, att hon skulle betalas; men då nu församlingen fått hjälp till klocka kunde den inte gå in på det, och de som fört klockan till Likenäs kyrka ville icke ta henne därifrån, och så fick hon bli kvar. Klockan fördes från Likenäs till Långav 1726.

Storklockans härkomst är en lång historia. Gustav Vasa hade plundrat kyrkorna på allt av värde och reformatorerna ansågo, att klockringningen var uppkommen av människopåfund, och om de icke utdömde klockorna, sågo de dem med oblida ögon. In på 1600-talet hade meningarna ändrats, och de fattiga församlingarna gingo till konungen med begäran om hjälp till att förskaffa sig klockor. Från Dalby och Ny hade liknande ingått och, heter det i k. br. 22/2 1639, "på menige allmogens underdåniga och anhållande hava vi nådigast deras kapell socknarna emellan, nyss upprättat, förunt och skänkt två tunnor spannmål till klockehjälp vilken spannmål landshövdingen dem tillställa skall, så snart de uppå fordrat". Drottningen hade även givit dem gåvobrev på koppar. Detta brev kom emellertid bort under den danska fejden (1644-1645), och då de nu kommo till Kopparberget utan brev, fingo de ingen koppar. Då Lars Olsson i Gunneby, grundläggare till Larsgården, var riksdagsman 1649 hade han en skrivelse, däri allmogen begär ett nytt brev och säger: "eljest få vi ingen koppar". Sedan hörs intet vidare av om kopparn. Vid riksdagen 1655 kommo sockenborna med förnyad begäran om klockehjälp och få det svaret, att k. m:t var icke obenägen "att allmogen uti deras begäran villfara, men såsom närvarande tids lägenhet sådant inte kan tåla, alltså vill k. m:t detta till bekvämare tid hava uppskjutit".

Återigen (1664 29/8) då Markus Håkansson i Uppgården i Dalby var utskickad till riksdagen, framförde han begäran från allmogen i Dalby, "som haver uppbyggt en ny kyrka, med begäran om hjälp till klocka", och k. m:t haver detta deras underdåniga anhållande ansett och de med 30 daler silvermynt (20 rdr. courant) med ena klocka velat benåda med förmodan, att de grann uppsikt hava det sådana penningar till de bruk de givna äro rätteligen använda bliva".

På 1670-talet inkallades en klockgjutare som verkställde gjutningen av en klocka i samma stil som förutnämnda av 1666 men mindre. Till denna gjutning låntes två små klockor från Ny socken om tilsammans 3 1/2 lispund, enligt deras memorial av 2/7 1682. Om vikten var delade meningar. I sockenstämmoprotokollet i Likenäs 9/8 1702 står: "Vad angår de små klockorna, som Dalby socken för några år sedan lånte, då de skulle gjuta sin klocka i Likenäs, så blev församlingen påmint, att betala dem i reda penningar efter Ny sockens memorial år 1682 den 2 juli utvisar och säger, att klockorna vägde 3 1/2 lispund. Församlingen föll på den meningen, att klockemalmen, som stått i Uppgården och väger 2 lispund och 15 mark skall säljas och sedan skall församlingen i Ny få betalning i reda penningar. Församlingen säger, att salig Markus i Uppgården alltid sagt, att klockorna vogo 5 mark mindre än detta metallstycke, alltså 2 1/2 lispund. På en särskild lapp står: "klockemalm uti Likenäs kapell väg, 2 lisp. 15 mark det stora stycket, nock 2 små tappar av samma slag 5 mark". Dessa malmstycken hade blivit över vid gjutningen.

I ett protokoll 1697 i Likenäs kyrka § 4 är upptagen en räkning. "Utgifter till stapelens byggning 15 rdr. courant, till messing 4 rdr., för 1/2 sk:pund järn 2 1/2 rdr., för tenn från Norge 4 1/2 rdr., klockgjutarens lön 15 rdr., tillsammans 41 rdr". För att täcka detta, inkommet för hemmanet Gällstad 30 rdr., som Likenäs efter ackord för arbete på Dalby kyrka (i Stommen) behöll ensam. Det som skjuter över är taget från de 20 rdr., som konungen skänkt till hjälp. Koppar till gjutningen är ej nämnt om. Den torde församlingen ha släppt till.

När denna klocka blev gjuten hade Likenäs kyrka två klockor vilka båda samtidigt fördes till Långav 1726.

Uti inventarieförteckningen den 26/6 1778 talas om den tredje klockan av 1670 "ganska liten, illa gjuten, dessutom sprucken, med inskrift på västra sidan, 3 medaljer, alldeles lika, som de förut beskrivna (å 1666 års klocka) mitt mellan bokstäver K.G.R.S. (Konung Gustaf Rex Suecia) på östra sidan fyra cherubim och I.N.R.I.

Det har berättats, som jag hört av gamla, att det var under en själaringning efter en konung, som klockan spräcktes. Någon antydan om när detta skedde, fås av inventarieförteckningarna. År 1745 (24/8 är upptaget "tre klockor" i ett "Tillägg" 30/9 1770 nämnes ej klockorna och 29/6 1778 säges, att klockan är sprucken. Härav kan antas att det var efter Adolf Fredrik (död 12/2 1771) som klockan spräcktes.

"Förbättring" av den spräckta klockan blev besluten 7/11 1784 med tillökning av det förut nämnda stycke malm, som kyrkan ägde, antingen av ordinarie storlek eller av två små klockor. Den 26/5 1785 ville icke sockenmännen besluta sig om klockan utan begärde anstånd, men den 7/10 1785 var församlingen redo att fatta beslut, att en klocka skulle gjutas i Örebro, vartill den 3:dje och mindre klockan och malmstycket kyrkan äger, kommer att användas och bör den nya klockan väga två skeppund.

Denna har följande inskription: "I konung Gustaf III:s Regeringstid, då vidt berömde doktor David Herwegr var biskop öfver Karlstads stift, Candid. Magnus Piscator Kyrkoherde i Elfdalen och Magist. Herr Dionysius Joh:nis Chenon Comminister i Dalby och Ny socknar blef denna klocka gjuten i Örebro af Olof Kiulander år 1786". På andra sidan "Jer. 22. v. 22 O Land, Land, Land, hör herrans ord".

Sol ... änglahuvuden och tre ornament.
Den stora klockan har kostat 161:38, frakt från Örebro 5:16, urmakaren Tinglöf för dess uppsättning 18:16, kosthåll åt Tinglöf 3 veckor och 2 dagar 3:40, diverse materialier av järn, spik m m 17:46:13 tills. i Specie 200 rdr. 12 sk. 3 rundst.

Klockorna ha som sagt setat i kyrkorna i Stommen, i Likenäs och slutligen - hela uppsatsen - i Långav. Dessa kyrkor ha under århundraden varit förskonade för eld och brand. Då den olyckliga branden inträffade i Grue kyrka i Norge 26/5 1822, då 113 människor miste livet, mest kvinnor och barn, framkallade den bävan och förskräckelse. Elden uppstod genom åskslag. Att olyckan fick så stor omfattning berodde på att dörrarna gingo inåt. Sedan dess har omsorg ägnats åt utgångar, att det varit väl beställt med dem. Men träbyggnader äro samma brandrisk. För byggnadskostnader kan brandförsäkras till fulla värdet, men icke så för oersättliga föremål. De böra förvaras i möjligst brandfria rum.

Kyrkklockorna böra icke hänga i trätorn utan i brandfria staplar, och byggda på avpassade avstånd från kyrkan bli till ökad prydnad. Brandfaran är större nu än förr sedan värme- och elektriska anläggningar tillkommit och ofta få dessa skulden till timade eldsvådor.