Källa: De värmländska järnbruken, Furuskog Jalmar
Övre Älvdalen
I det följande skola några ord ägnas åt den bruksrörelse som utvecklade sig vid Klarälvens nordliga bifloder i övre Älvdalen. Denna järnhantering ägde bestånd endast under ett fåtal årtionden men är icke dess mindre av stort intresse ur kulturgeografisk synpunkt. Den innebar en enastående utvidgning av den värmländska järnbruksbygden. Att den icke fick lång livslängd beror på att den var tillkommen under övergången mellan två olika tidsskeden. De stränga restriktionernas tid var förbi, det mötte på 1830-talet icke någon större svårighet att få anlägga nya verk. Produktionen hade börjat att betydligt stiga, nya och större verkstäder voro erforderliga. Men ännu var järnvägarnas tid icke kommen, ännu kände man ej Bessemers och Martins metoder. Industrins tillväxt resulterade därför i en geografisk expansion, icke i koncentration.
De nya bruk som nu anlades av Uddeholmsbolaget utnyttjade de vattenfall som Klarälvens bifloder bilda vid övergången från det höga platåområdet till den djupt nedskurna älvdalen. Det först uppförda bruket, Halgå, ligger ännu inom Ekshärads socken. Det uppbyggdes år 1833, bestod av två hamrar med fyra härdar och ett privilegierat smide av 2000 skeppund. År 1837 privilegierades Femtå bruk, beläget på gränsen mellan Norra Ny och Dalby socknar, samt Likanå bruk i Dalby. Det ingick i den stora utvidningsplanen att bygga hammarbruk även vid Värån i N. Ny och Tåsan på gränsen till N. Finnskoga, men ansökningen om ett bruk vid Tåsan avslogs av hänsyn till Letafors och vid Värån kom något bruk icke till uppförande. I slutet av 1839 voro bruken vid Femtå och Likanå färdiga, vartdera omfattande två hamrar och fyra härdar.
FEMTÅ
Det förefaller oss ganska äventyrligt att med de samfärdsmedel som stodo till buds på 1830-talet anlägga nya järnbruk på så långt avstånd från bergslagen. I viss mån blevo dessa bruk också en missräkning. Man hade hoppats att deras avsättning av smidesprodukter skulle underlättas genom de påtänkta kanalbyggnaderna vid Deje och Forshaga, men då dessa aldrig kommo till fullständigt utförande voro de nämnda bruken huvudsakligen hänvisade till att sälja sina alster i Norge. De svåra kommunikationerna gjorde också framställningskostnaderna relativt höga. Redan på 1860-talet kom man till insikt om att systemet med ett stort antal spridda företag måste ersättas med en koncentrering av bruksrörelsen, och därmed voro bruken i norra Älvdalen dömda att försvinna. Femtå och Likanå nedlades 1862, Halgå 1884.
Under sin korta livstid gåvo dessa bruk dock upphov till en samfärdsel, som förtjänar att närmare omtalas, då den utgör ett av de märkligaste exemplen på långväga järntransporter före ångbåtarnas och järnvägarnas tid. Tackjärnet hämtades från Motjärns- och Sunnemohyttorna. På grund av de omfattande kol- och malmkörslor som måste ske under vintern var man nödsakad att använda sommaren till tackjärnstransporter.
FEMTÅ
Utsikt från öster mot resterna av bruket (t.h.) och mot Klarälvsdalen. T. v. en gammal husbehovskvarn.
Från Motjärnshyttan kördes järnet efter häst till Edebäcks faktori och fraktades därifrån i båtar upp till stångjärnsbruken. Dessa järnbåtar voro rätt små och kallades ”Dalbybåtar”. Till sin konstruktion voro de av norsk typ, enligt uppgift påminnande om nordlandsbåtarna. De stakades uppför älven av en forkarl, som stod i aktern. Vid färd uppåt lät han båten gå nära stranden för att dra nytta av bakströmmen i älven. Vid färd utför roddes båten däremot mitt i älven. Dalbybåtarna hade (liksom t. ex. Venedigs gondoler) ett stycke järn fästat i fören för att, då båten var tom, motväga mannen i aktern; det kallades "nosjärn". - Från Sunnemohyttan forslades tackjärnet med lastbåt över Lidsjön och Rådasjön till Årås faktori, efter häst därifrån till Edebäck och sedan med Dalbybåtarna mot norr. - Det stångjärn som framställts i brukens lancashiresmedjor och som icke kunde avsättas på Norge roddes nedför Klarälven till Edebäcks faktori, kördes därifrån till Sjögränds lastageplats, roddes vidare till Munkfors, där en rallvägg ledde förbi fallen, roddes och "trälades" från Munkfors till Mons lastageplats ovanför Dejeforsarna, fraktades på rallväg förbi dessa samt sedan vidare utför älven och genom Forshaga kanal till lastageplatsen vid Skoghall.
Kort efter nedläggandet av Halgå, Femtå och Likanå upphörde också bruksrörelsen vid Letafors. Detta bruk hade under förra hälften av 1800-talet vuxit till en ganska betydande anläggning. Manufaktursmidet utvecklades genom att en stålugn anlades 1816. Bruket omfattade vid denna tid därjämte en ämnes-, tre spik- och två knipphamrar samt såg och kvarn. På grund av de dåliga konjunkturer som omkring 1820 rådde för järnmanufaktur fick Letafors, liksom flera andra värmländska manufakturverk, omlägga sin produktion till stångjärnssmide. I slutet på 1830-talet, då bruket under ledning av patron C. J. Tjeder nådde sin högsta utveckling, bestod det av en stångjärnssmedja med tre hamrar för 1600 skeppunds smide, en manufaktursmedja med en knipp- och tre spikhamrar, en vid särskild damm uppförd knipphammare med klippsax samt en stålugn. Dessutom hade Tjeder anlagt ett tobaksspinneri och en snuskvarn vid bruket och upprättat en brukshandel. Att bruksrörelsen sedermera gick tillbaka berodde till en del på anläggandet av Femtå och Likanå, varigenom Dalby och Ny socknar ej längre blevo avsättningsorter för Letafors. När sedan stambanan till Kongsvinger och Kristiania var fullbordad kunde de norska gränsbygderna lättare erhålla järnvaror med denna bana, så att även den norska kundkretsen förminskades. Till bruksrörelsens avtynande bidrog också den omständigheten att trävaruhanteringen visade sig alltmera lönande. Spiksmidet vid Letafors nedlades våren 1870, stångjärnssmidet våren 1871. De olika verkstäderna ha sedan dess efter hand alldeles förfallit (se fig. 206 och 207) utan att ha efterträtts av några andra anläggningar.
Sedan hammarslagen tystnat i övre Älvdalen har skogsavverkningen utvecklats till en för dessa trakter alltmera betydelsefull näring. Vattendragen äro numera nyttjade som flottleder, och timmerrännor leda förbi vattenfallen. Inga sågverk ha någonsin varit förlagda till dessa nordliga bygder; det enda undantaget utgör en ångsåg vid Femtå. De kraftstationer som uppförts vid biflodernas vattenfall ha icke behövt byggas så stora som energitillgången kunde medgivit, då kraften icke går till några industriföretag utan till belysning och jordbruk. De mest betydande kraftstationerna ligga vid Brattfallet ovanför Halgå gamla bruk, vid Värån och vid Femtån. Skogsbrukets betydelse för de nordliga älvdalssocknarna avspeglar sig mycket klart i den officiella yrkesstatistiken. I trakter där befolkningen delar sin arbetskraft mellan jordens odling och skogsavverkning bli siffrorna i denna statistik vanligen mycket för små för skogsbruket och mycket för stora för jordbruket. När 1910 års yrkesräkning hänför 16 % av befolkningen i Dalby och N. Ny till skogsbrukets yrkesgrupper, så får det anses som en mycket hög siffra, och det visar sig också, att ingen enda värmlandssocken utanför Älvdalen kommer upp till detta procenttal. Så mycket märkligare är det, att av befolkningen i S. och N. Finnskoga 33 resp. 35 % hänföras till skogsbruket. Dessa rekordsiffror böra ställas vid sidan av jordbrukets procenttal: 41 resp. 45 %. De båda Finnskogasocknarna äro de enda socknar i Värmland som sakna industri och där den jordbruksidkande befolkningen dock ej kommer upp till 50 procent. Den odlade jordens areal visar avtagande procentsiffror från söder till norr: Ekshärad 4,3, N. Ny 2,0, Dalby 1,5, S. Finnskoga 0,6, N. Finnskoga 0,4. På intet annat ställe i Värmland är den odlade bygden så försvinnande liten i förhållande till de stora skogsvidderna. Genom skogsavverkningens dominerande ställning inom näringslivet intar övre Älvdalen en säregen plats för sig bland Värmlands olika bygder.
- - -
Källa: De värmländska järnbruken, Furuskog Jalmar
