Om övre Klarälvdalen i gångna tider
Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL
Om Likenäs kapell i Dalby socken
(1/3 1922)
Artikeln aktualiserad med anledning av att flera skelettfynd
gjordes, då. en vattenledning 1921 drogs fram över den gamla kyrkogården i Likenäs. Bäckvall engagerade sig starkt för att kyrkogården skulle fridlysas och i flitig brevväxling med intresserade bybor angående denna fråga men först nu, 1978, förefaller frågan vara nära sin slutgiltiga lösning.
Under rubriken "märkeliga orter" skriver Fernow: "Likenäs kapell ställer jag främst. Jag har icke funnit det nämnt förr än 1665, då kyrkoherden herr Erik Nicolai begärde stommen Kyrkebol till sitt gäll Ny, Dalby och Likenäs, vilket landshöfdingen Abr. Leijonhufvud, enl. k. m:t resol. 1664, närvarande vid tinget i Lakene i Råda 6/3 1665, föredrog". Även omnämner Fernow stämman, som hölls i Likenäs 25/1 1711 av kyrkoherden Andreas Piscator, då hopöl blev förbjudet. - Hopöl var en den tiden vanlig tillställning av söner och döttrar, drängar och pigor, som sammansköto spannmål, görande sig dricka och brännvin, vilket i synnerhet uti fähusen hälg- och söndagsnätter var anledning till förargelse; och beslöt stämman att vilken husfader, som tillät sådant, skulle plikta 5 dlr. smt. och den son, dotter, dräng eller piga som sammanskjutit spannmål därtill skulle sitta i stocken vid kyrkdörren en söndag.
Kyrkoplatsen
Kyrkan och kyrkogården i Likenäs voro belägna på en hed, Lillheden kallad, som slutar i en spets söderut med branta sluttningar, så att man har fri utsikt åt alla sidor, i norr och söder längs dalsträckan, i öster Likåfallen med vattenverk och omväxlande terräng och i väster gårdarna och de stora åkerfälten, begränsade av älven, som svänger under foten av det höga Mörsberget. "Den vackraste plats i Älvdalen troligen kan erbjudas", yttrade kyrkoherde Setterlund, då han uttalade som sin mening (1845), att här var lämplig plats för byggande av en sockenkyrka i stället för kyrkan i Långav, som den tiden ansågs vara för liten.
Kyrkoplatsen är intagen på en av Johan Daniel Carlberg 1766 upprättad karta över inägorna i Likenäs. Men sedermera har, vare sig vid storskiftet 1802 eller vid laga skiftet på 1840-talet, icke något avseende fästats vid den gamla kyrkogården, utan marken har ingått i delningen hemmansägarne emellan. Förra sommaren då vattenledning framdrogs från Likenäsåsen till gårdarna påträffades vid grävningen för ledningen och för en vattenreservoir ett flertal skelett, som på det tydligaste påminde om begravningsplatsen.
Kyrkan
Kyrkan i Likenäs blev byggd omkring 1638 eller vid tiden då Älvdalen delades i tvenne pastorat. Från dess första tillvaro finnas inga räkenskaper, men senare förekomma några anteckningar i kassaboken och man får därav veta, att församlingen 1694 har inköpt 4 tunnor tjära till brådning av kyrktaket och att stämman 1667 anslog 15 rdr. till stapelens byggning, 4 rdr. för messing, 2 1/2 rdr. för 1/2 skeppund järn, 4 1/2 rdr. för tenn från Norge och klockgjutarens lön 15 riksdaler, allt courant.
Kyrkan hade torn. Vid rannsakningen om en kyrkstöld 1698 anmäldes att brottslingarna "stigit upp i tornet, där klockorna hänga, vilket var sammanbyggt med kapellet, och efter stegen eller trappan ned i vapenhuset". Den 7/8 1726 förrättades gudstjänst sista gången i Likenäs kyrka av komminister Haq. Bergenhem. Hon var då mycket förfallen. Sedan 1704, då förslag väcktes första gången om att bygga en ny kyrka för hela församlingen, har ingenting åtgjorts för att hålla henne i gott stånd. Redan 1727 hade klockhuset och boden sålts för 5 dlr. smt. och därmed var rivningen i gång. Nu finnas inga lämningar.
Kronan bidrar med medel till klocka
Då det beslöts att bygga kyrka i Likenäs synes företaget varit särdeles väl gynnat på högsta ort och benådats med gåvor, 1639 25/2 skrives från Örebro: "Vi Kristina - hava nådigast på menige allmogens underdåniga anhållande, deras kapell socknarna emellan nyss upprättat, förunt och skänkt två tunnor spannmål till klockehjälp, vilket spannmål landshövdingen (dem) tillställa skall så snart därpå fordrat varder". Därjämte hade församlingen fått ett gåvobrev på koppar till klockgjutningen. Om detta frambar riksdagsmannen Lars Olsson i Gunneby - Larsgårdens grundläggare - vid riksdagen 1649 följande besvär: "Vi fattige undersåtar i Dalby hafva stor orsak e. k. m:t före danska fejden till vårt nybyggda kapell förärade; och som donationsbrefvet, vid danska fejdens påstående bortkom, hafva vi vid Kopparberget ingen koppar bekommit, bönfölle vi ödmjukeligen underdånigst till e. k. m:t. om allernådigst ny anordning till Kopparberget, eljest få vi intet". Än en gång hade allmogen vänt sig till konungen om hjälp, som framgår av k. m:ts resolution på allmogens i Älvdalen enskilde besvär 29/8 1664, däri det heter, att "allmogen i Dalby socken hafva sig uppbyggt en ny kyrka, suplicerandes en hjälp till klocka. K. m:t hafver detta deras underdåniga anhållande med nåder ansett och dem med trettio daler silfvermynt till klocka velat benåda".
På 1690-talet inkallades en klockgjutare, som i Dalby verkställde gjutningen av en klocka i samma stil som nyssnämnda av 1666 men mindre. Då de skulle gjuta denna klocka låntes av Ny socken två små klockor om tillsammans 3 1/2 lissp. och antagligen hade församlingen någon gammal söndrig klocka, ty när gjutningen var verkställd fanns ett metallstycke om 2 lissp. 15 skålp. över. Klockan blev illa gjuten, sprack och användes sedan tillsammans med metallstycket till den stora klockan i Långav, som göts i Örebro 1786.
Kyrkans inventarier och penningmedel
Bland övriga inventarier i Likenäs kapell fanns en ljuskrona av messing med 8 pipor. Hon sitter nu längst ner i kyrkan i Långav, ljusstakar och en ljusarm av mässing och en tornlina av hampa. Den stora stannstolen, som är avbildad i M. Axelsons bok "Vandring i Verml. Elfdal" tryckt 1857, sirad med inskurna kors och kalkar i stolkarmen, torde ha hört hit. Karl XII:s bibel inköptes och kostade med kopparstycken och band 21 dlr. 16 1/3 öre smt. Till kyrkan i Stommen i Dalby inköptes även en Karl XII:s bibel och när nu "den skingrade hjorden församlad då blev" i den nya kyrkan i Långav såldes det ena exemplaret till Bengt Bergenhem för 18 dlr. smt. Denna ståtliga och vackra foliant har sedan gått i arv i släkten och äges nu av Bengt Bengtsson i Slättne.
Likenäs kyrka ägde 322 dlr. smt. i sin kassa, då nödmynten utkommo. Dessa vita penningar måste de utbyta mot mynttecken. Då mynttecknen förklarats värdelösa erhöll församlingen 2 öre för var daler (d v s 1/16) med loven och försäkringssedel att ytterligare få 14 öre, således endast halva summan igen; men icke heller dessa utlovade penningar har församlingen erhållit. Vid kyrkan i Stommen bortväxlades 211 dlr. smt. mot mynttecken med samma resultat.
Kyrkorna i Likenäs och i Stommen hade särskilda kassor och kyrkovärdar, men socknen var ej delad. Till kyrkan i Likenäs gick nedre delen av socknen till och med Långav, någon gång Persby; och bland finnarna de inom Dalby sockenrå boende upp till Elgsjön någon gång Kindsjön. Någon bestämd gräns mellan den övre och nedre församlingen kan ej märkas. Emellertid gick ungefär hälften av socknens befolkning till var sin kyrka.
Av upprättad kalkyl efter befintliga dödböcker och mantalslängder framgår att under tiden 1638-1726 i augusti ha 1.005 personer blivit begravna i Likenäs kyrkogård, motsvarande en dödlighet i medeltal pr år under denna tid av 69 på 1.000 mantalsskrivna. Denna siffra är sannolikt något för låg och har sin förklaring däri att icke alla döda blivit införda i dödboken. (Att siffran 69 promille skulle vara för låg är otroligt, då den genomsnittliga dödligheten för hela riket 1751-1800 var ung. 27,5 promille). (Eli Heckscher, Svenskt arbetsliv).
Vi vilja nu ägna en tanke åt och omnämna några av dem som gingo till Likenäs kyrka. Bland nybyggarne, som bröto bygd "på skogen", erinra vi oss plogmakaren Olof Matsson Koo, som upptog Skallbäcken (nybygge 1647, skattlagd 1653), Snickar-Lasse och Mattes i Mackartjärn (skattl.1656), Filippus och Jöns i Ryggen (Röjden nyb. 1649, skattl. 1656), Per Henriksson i Kringsberget (nyb. 1650, skattl. 1659), förordnad till länsman för finnarna, den sluge Filipus i Bjurberget (nyb. 1650, skattl. 1656) och måhända Mårten Staffansson å Kinsjön (nyb. 1649, skattl. 1656) och hans son Påvel Mårtensson nybyggare vid Elgsjön (skattl. 1668).
I socknen bodde denna tid en kraftig släkt, som vi spåra tillbaka in på 1500-talet. Den förste, Markus i Likenäs, betalar tionde 1572. Under åren 1574-1605 framträder Jöns Markusson, han är kvarnägare, och lämnar mård- och viltskinn i tionde i stället för spannmål. Hans son Markus Jönsson i Likenäs hedersman (nämndem.) valdes 1604, att med Olof i Stjern, Nils i Hambra och länsmannen akta och värja häradskistan och penningarna. 1611 hade landshövdingen Boo Ribbing frigivit Markus i Likenäs och Nils i Åsteby (Vitsand) "för alla hjälpar (hjälp- och landtågsgården) för ett hemman vardera efter han brukar dem till spaneri och kundskap i Norge". Sin jord hade Markus Jönsson själv delt mellan sina barn sålunda, att Håkan Markusson i Uppgården och Kerstin Markusdotter i Kårbol hava Uppgården och Brönäs och Jöns Markusson i Fensbol och Anna Markusdotter i Ytterbyn erhålla Likenäs i Dalby, med det villkoret, att om jorden icke finns lika bra, förlikas, som skäligt kan vara.
Håkan Markusson i Uppgården var socknens förmögnaste man på sin tid, och mångbetrodd. Från hans och hans grannars färjstad gick hammarsmedsvägen genom ett "svag" i branten upp på Almundheden till Likenäs hammare (omnämnd av Fernow).
Även hans bror Jöns Markusson kom att få befattning med hammaranläggning. Åt Olof Börjesson åtogo sig Jöns och fyra andra bönder i Fryksände att bygga dammen till Fryksände hammare för två tunnor salt i betalning. Dammen blev dock ej bättre utförd än då Olof Börjesson skulle börja smida måste han själv bygga honom. Men däremot bevistes att dammen var av dem färdigbyggd och sedan fördärvad om hösten av floden (Domb. 26/10 1640). Jöns Markusson i Fensbol var häradsdomare i Fryksdals häradsrätt. Hans son, riksdagsman Bonde Jönsson, hade bosatt sig på sin faders arvejord i Likenäs.
Håkan Markusson i Uppgården hade tre söner, som blevo framstående män. Främst bland dem var Markus Håkansson. Denne man beklädde alla möjliga förtroendeuppdrag. Han var fjärdingsman, nämndeman, kyrkovärd och riksdagsman vid riksdagarna 1664, 1672, 1680 och 1689 och frambar vid riksdagarna sina häradsbors många önskemål. Ingen annan i Älvdals härad har, före nya riksdagsskickets införande 1865, varit vald och utskickad till riksdagen så många gånger, och i denna bygd torde det ej vara närmelsevis någon, som så oegennyttigt och med värdighet och klokhet verkat för sin fosterbygd i alla dess angelägenheter, som han. Två gånger gift, slutade han sitt verkningsfulla liv vid hög ålder (1701). Vi märka honom vid riksdagen 1664, där han framför begäran om hjälp till klocka i sin kyrka, stom åt pastoratets kyrkoherde och framhåller behovet av fri marknad vid gränsen, vilka framställningar vunno regeringens bifall. Marknad blev sedan tillåten enl. k. m:ts förordnande 13/12 1672, att hållas i Likenäs, där allmogen sina varor kunde föryttra och sig mot persedlar anskaffa. Marknaden skall enligt sägen hållits på planen invid landsvägen på södra sidan om gamla landsvägsbron över Likån, där dalkarlsvägen tar av österut till Malung. Efter tio år flyttades marknaden till Byn i Ekshärad. I samband härmed kan nämnas att 1634 blev för första gången gästgivaregård inrättad i Likenäs och Dalby, i många år den längst upp i Värmland belägna.
På 1600-talet voro de fyra älvdalssocknarna jämnstora. Under tioårsperioden 1660-69 bodde i medeltal i Dalby med finnskogar 346,7; i Ny med finnskogar 301,3; i Ekshärad med skogsbygder 395,3 och i Råda med Sunnemo 369,5 mantalsskrivna personer för år räknat. Motsvarande siffror i medeltal för år räknat under tioårsperioden 1790-99 äro för samma områden i Dalby 1.303,1; i Ny 830,2; i Ekshärad 1.686,6 och i Råda-Sunnemo 2.090 mantalsskrivna. Övre Älvdalen är således folkrikare på 1600-talet i förhållande till den nedre än som den sedan blev.
I det anförda äro endast några få omnämnda av dem som byggt, underhållit och deltagit i gudstjänsten i Likenäs kyrka, bland många andra, som borde hava sin plats på minnets helgade altare.
Att kyrkoplatsen var en gåva, av dem som ägde jord i Likenäs den tiden, då kyrkan byggdes, är utan allt tvivel. Och det kan väl ej annorlunda få anses än som en oförsvarlig försummelse och likgiltighet av församlingen att icke ha försvarat platsen och hållit den i ett värdigare skick. De som här lämnade sina närmaste, kära och vänner, hade säkert haft den förhoppningen, att de skulle få vila i frid i den invigda jorden. Men förhoppningarna gå om intet, släkten gå bort och glömmas. För länge sedan är kyrkogården övergiven och skogen och plogen ha invandrat över förfädernas viloläger. Men måhända man får hoppas, att det för kommande släkten skall bliva en hjärtesak att hedra deras minne.
