Källa: Elise Lindow-Agnarsson. Bonniers Illustrerade barnböcker. 0610 ISBN 91-0-041325-9

Elise Lindow-Agnarson

När jag var liten
var jag väldigt liten

Till Björn och Maj för att de inte ska glömma sitt ursprung

I mitt hem bodde:
2 föräldrar
1 gammal farmor
7 barn (6 flickor + 1 pojke)
1 hembiträde
1 bodbetjänt

Till mitt hem kom:
Kunder till min fars diversehandel
Gäster till min mors rum för resande
Städ- tvätt- slakthjälp + hemsömmerska vid behov
Släkt, vänner

Mitt hem var fyllt av:
Skämt och gräl
Skratt och gråt
Pianoklink och sång
Trappspring och dörrsmällar

Mitt hem luktade av:
Våta kläder på tork
Nybakat bröd, limpor, kanelsnurror, pepparkakor, blodpalt, plättar
Bärkok av lingon, blåbär, hjortron, hallon, vinbär
Syrener, liljekonvalj, jasmin och gula rosor
Murklor på tork

Mitt hem uppvärmdes av:
Kokspisen i köket
Kakelugnar
Kaminer av gjutjärn och täljsten
Många människor med 37 graders kroppsvärme

Jag var:
Ruskigt blyg
Ganska grinig
Lite klen
Näst yngst

Jag ville bli (små barn har stora önskningar!):
Starkare
Vackrare
Klokare
Mäktigare än alla andra

I stället för att skriva så mycket om hur jag hade det när jag var liten, har jag gjort bilder med bara lite text.
Varsågoda och ta en titt!

Jag själv

Jag bodde i toppen av Värmland vid Klarälven.

Så här såg vårt hus ut. Innanför det stora fönstret till
vänster låg glasverandan, där min mors pelargonior,
liljor och oleandrar blommade. Genom fönstret till
höger såg man min fars kontor. Innanför fönstret
högst upp låg ett rum för resande. Klumpen under
takåsen är ett svalbo. Svalorna flög kring huset på sommarkvällarna i solnedgången på jakt efter mygg.

När jag var riktigt liten klädde dom mej så här. Jag lekte med ett halsband av tomma trådrullar.

Sen klädde dom mej så här. Kläderna ärvde jag från dom äldre systrarna, så plaggen såg stora ut ibland.

Det fanns inte cellstoffblöjor på den tiden, bara riktigt
små barn hade blöjor av tyg. Ibland hände en olycka . . .

Den största lyckan var att plocka blommor. Jag fyllde
alla vaser och burkar i huset med prästkragar, blåklockor, tjärblomster, pärlgräs, smörbollar och törnrosor.

Kattfötternas små mjuka kuddar i vitt, rött eller rosa
satte jag i äggkoppar. Men smultronblommor var det
synd att plocka, för av dom blev det ju smultron.

Smultron blandade med skrädmjöl (havremjöl) och
grädde och socker smakade sommar.

Vi åt mest värmlandskorv med dillsås, paltbröd med amerikanskt fläsk och vit sås, falukorv, islandssill, köttbullar, potatis, pannkaka med lingonsylt och ibland tusenbröder, en sorts små, svarta tjärnabborrar, som smakade gott hårdstekta.

Jag hatade havregrynsgröt. Barnen i Ryssland älskade havregrynsgröt, sa min mamma. Jag tänkte alltid: Dom kan få min! och föreställde mej att dom såg ut så här.

Ägg var söndagsmat för det var ont om ägg. När jag var sjuk önskade jag mej alltid omelett.

Jag var ruskigt mörkrädd. Det kändes fasansfullt att gå
uppför den mörka trappan och se nyckelhålet till vindsdörren
som ett ondskefullt lysande öga. Jag drömde ofta
att jag störtade ned för trappan.

Jag var rädd att det låg NÅGOT under min säng som
skulle nafsa mej i fötterna när jag klev upp ur sängen.

Ibland drömde jag att min mor dog, det var den
hemskaste drömmen. Då vaknade jag och grät.

När jag blev förföljd i drömmen, kunde jag ibland lyfta
mej över jorden och flyga, om jag flaxade alldeles våldsamt
med armarna. Det var hela tiden ansträngande att hålla
sej oppe så att förföljarna inte kunde nå mej.

Telefonen var jag lite rädd för. Jag vågade aldrig tala i den.

Jag var förfärligt lat. När jag skulle hjälpa till att torka disken sprang jag och gömde mej på magasinsvinden och läste
serierna i Allers Familjejournal. Det fanns en om en pojke,
som hette Buster Brown. Hans mamma klådde honom
med en hårborste. Hos oss använde man björkris.

Jag knyckte karameller i min fars speceriaffär.
Pengar snattade jag också.

Jag petade ofta näsan.

När jag förlorade på fia eller rävspel blev jag SUR
När mina äldre systrar sprang ifrån mej blev jag LEDSEN
När någon berättade en saga för mej blev jag GLAD
När jag plockade blommor blev jag LYCKLIG
När min äldre syster klådde mej blev jag VANSINNIGT ARG.

Vi hade aldrig jultomte hemma, utan julbock.
Vi fick aldrig se honom. När jag blev äldre upptäckte
jag att det var mamma, som bräkte.

Jag var förargad över att vara tvungen att ha förkläde
på mej när jag gick på julgransplundring. Mina knäppkängor knäppte jag med en sorts virkkrok.

När jag trillade omkull i nån snödriva trängde snön in
på bara skinnet i mellanrummet mellan strumpan och underbyxan. Det kändes ruggigt kallt!

Vi hade vargskinnspäls hemma, som man måste ha när man åkte släde om vintern. När jag provade den såg jag ut så här.

När hemsömmerskan kom för att sy kläder åt oss alla, satt
jag vid hennes fötter och lekte med lappar. Ovanför
mitt huvud hörde jag dom vuxna prata och skratta.
Det kändes skönt att få vara med på ett hörn.

Dom kallade alltid hästar för springare i sagoböcker. Jag läste många såna, Bland tomtar och troll, Putte, Lill-Nisse, Sagoprinsen och Sagoprinsessan. Att vara prinsessa önskade jag aldrig.
Men, tänk, att vara en prins på en vit springare!

Jag grät floder över en sång om en liten flicka, som hade mist sin mamma och som försökte ringa till himlen för att få tala med henne. ”Fröken, giv mej himlens nummer”, hette den.
Den är det sorgligaste jag hört i mitt liv.

Morfar var skollärare och klockare och min mor var musikalisk. Därför var alla vi barn tvungna att lära oss spela piano.

Jag spelade skalor och grät.

Det var otäckt när den hotfulla aftonsolen gick ner bakom de blå bergen. De faluröda husen fick en blodig ton.
De vita duvorna färgades röda av solstrålarna.
Jag kände mej liten och ensam och rädd.

Jag visste att någonting skulle ta slut en gång precis som solskenet tog slut och mörkret kom.

Jag & syskonen

Vi var sju syskon.

Ibland slogs vi som bestar. Ibland kramade vi varann.

Det fanns inte en säng för varje barn. Vi trängdes
två och två och sparkade av oss.

Det var bistert kallt i sovrummen om vintermornarna tills
någon vuxen kom in och tände i gjutjärnskaminen.

Skenet fladdrade över rummet från ugnsluckornas glimmerfönster. Det var skönt att ligga i sängen
och känna hur det blev allt varmare.

Vi hade inget badrum, nästan ingen i byn hade det.
Vi badade i en jättestor balja framför spisen i köket.

Vi hade familjedass med två stora hål och ett litet i mitten.

Det var ruskigt kallt att sitta där, när det var
minus 20-30 grader. Och mörkt. Man ville aldrig gå
ensam utan övertalade nåt syskon att följa med
för sällskaps skull och bära fotogenlyktan.

Det fanns inte toalettpapper då, utan man torkade
sej med tidningspapper eller med sidor ut
Åhléns & Holms postorderkatalog.

När vi varit olydiga fick vi stryk. Vi fick själva
bryta riset från björken ner i backen.

Den såg luggsliten ut till sist.

När mina syskon och föräldrar var elaka mot mej,
föreställde jag mej att jag var död, och att de stod sörjande omkring min lilla kista och ångrade sej.

På påsk klädde vi alltid ut oss till påskgummor - det gör man i Värmland än i dag - och så sprang vi omkring till grannarna med påskbrev, som vi ritat själva. I korgarna fick vi ägg,
kakor och småslantar.

Jag & dom stora

Så här såg mina föräldrar ut när dom var finklädda.

Till min fars diversehandel kom många kunder. Dom köpte mjöl och socker, salt sill och falukorv, hästskor, mjölkkannor och hornsuggor, ett slags borstar, som man tjärade taket med.

Barnen köpte karamellstrutar eller tjocka stänger av saltlakrits.

Det var roligt att stå innanför disken och titta på.

Hos mormor och morfar fanns orgel och taffelpiano och en gammal bok, som hette Andersens Sagor och som det var mörka, mystiska bilder i. Dom hade ladugård med kor och häst, och jättestora granar stod tätt inpå huset, som hette Granbo.

Min farmor högg ved, vevade smörkärnan och
passade min lillasyster och mej.

Farmor hade en finare sjalett på söndagarna. Gamla damer använde inte hatt på den tiden.

Fruarna, som hjälpte oss att tvätta och slakta, var intressanta personer. Dom drack kaffe på bit från fatet, åt kanelsnurror och visste allt som hänt i byn. Jag hängde jämt kring dom.

På sommaren hängde vi tvätten ute och på vintern på magasinvinden. Var det riktigt kallt fick vi ta in dom stelfrusna kläderna i köket över natten. Där hängde särkar, byxor, undertröjor, långkalsonger, livstycken, underkjolar,
strumpor av fårull och raggsockor av getragg.

Det droppade överallt och luktade gott av såpa och smältande is.

Min lillasyster och jag fick se vår farmor ligga stilla och vit i en kista. Det var vårt första möte med döden.

På farmors begravning slogs en pojkkusin och jag.
Han påstod att prästen hängde oppi taket, och jag var säker
på att han satt på väggen.

När jag gick på begravning hade jag den här klänningen,
som jag ärvt efter fyra systrar.

Det var oftast gamla, trötta människor som dött,
och deras släktingar hedrade deras minne med ett
riktigt stort kalas, där både vuxna och barn deltog.

På min farmors gravkors står det: Sigrid Pettersson,
Slättne, född 6.12.1835, död 28.4.1920.

Jag & djuren

Att hämta mjölk i ett torp uppe i skogen var hemskt.
Skogen var full av kossor, som pinglade med skällorna.

Att inte hjärtat gick sönder som jag sprang!
När jag inte var stel av fasa!

Hästar var jättestora, därför var dom farliga.
Tänk, om dom trampade mej på tårna!

Hästar skenade och kor, som betade vid vägkanten,
skumpade förvirrat för att komma ur vägen, när den första
bilen tuffade fram och rev upp landsvägsdammet.

Baggar var opålitliga djur.

Duvorna, som pickade ärter ur min hand, hade så röda fötter. Jag undrade alltid om dom frös om dom.

På svinhustaket hade vi utflykter med saft och bullar.
Vi kastade ner en saftig grön växt, som vi kallade grisgräs - antagligen var det våtarv - till grisen, som gick
därnere och bökade och nöffade åt oss.

Till jul åt vi opp honom.

Vi hade ingen hund, men grannen hade en av
newfoundlands-ras.

Att stå med fötterna i mjukt gräs och borra in händerna
i Labbus varma, rödlockiga päls kändes skönt.

Jag älskade katter. Alla våra katter hette Ernst, för vår hemhjälp gillade en pojke som hette så, och så ville vi reta henne för det.

När jag bad min aftonbön och skulle be Gud välsigna min
mor och far och mina syskon, och alla människor på jorden, tyckte jag att det var väldigt orättvist att inte djuren fick vara med, så jag sa alltid: Alla människor och djur på jorden.

Jag & skolan

Högt uppe på en kulle låg min skola och den var omgiven av jättestora björkar. Vi lekte ofta ringlekar och sjöng för full hals. När lärarinnan ringde i en stor klocka var rasten slut.

Skolkamraterna från västra sidan älven gick över
den här bron. Innan den blev färdig gick dom
över isen, när den bar. På sommaren rodde dom.

På vintern fick många av mina skolkamrater, som bodde
i torpen uppe i skogen, pulsa flera kilometer i djup
snö på sin väg till skolan nere i dalen.

Skogen var vacker som ett julkort, men dom
blev trötta och våta, och det var kallt och mörkt,
för det fanns inga lyktor på vägen.

När postbussen kom i vinande fart var det bäst att springa undan. Det tog 5 timmar att färdas 10 mil, för bussen
stannade stup i ett för att ta upp post, paket,
mjölkflaskor och passagerare.

När det var kallare än minus 30 grader fick vi
stanna hemma från skolan.

”Naturhinder” skrev lärarinnan i klassboken.

Det var svårt att snöra kängorna på morgonen,
när man var sömnig och hade bråttom till skolan.
Snörena gick av och det blev knutar.

Jag kom ofta för sent till skolan. Då fick man inte gå in
och störa morgonpsalmen. Det var obehagligt att sitta på galoschhyllan och lyssna på den.

Jag läste fel på p och b för dom har mage åt samma håll,
bojke och pyxor kunde det låta. Förresten var det fel
på mina ögon, men det visste ingen då.

Jag fick alltid bannor för att jag ritade i mina böcker. Det var svårt att hålla fingrarna i styr under dom långa lektionerna.

Det fanns inga skolfrukostar på den tiden. Vi hade en
flaska mjölk och smörgåsar med oss, och vi satt och åt på galoschhyllan. Andras smörgåsar såg alltid godare ut.

Vi hade en hartass att torka av svarta tavlan med.
Klorna på den gnisslade när vi strök bort kritan.

Jag var rätt dålig i slöjd. En gång sydde jag ett linne,
och när det äntligen var färdigt hade jag växt ur det.

När pojkarna var elaka i skolan, sparkades jag.

Om jag hade kläder, som inte liknade dom andras, retades kamraterna med mej. Den här regncapen var väldigt bra, men ingen annan hade en sån, så jag avskydde den.

När jag gick hem från skolan passerade jag en gammal smedja. mina kamrater sa att det fanns gastar där. Jag sprang förbi så fort jag kunde, men jag tyckte jag kände hur något formlöst, obestämbart förföljde mej i mörkret.

Jag & min omgivning

Provryttarna, som sålde varor till min fars affär, kom i kappsläde på vintern och på sommaren i vagn efter häst, senare i bil.
De blev goda vänner till familjen.

Det var glada och snälla personer, som ibland gav
mej en slant. Dom var nästan som jultomten!

Mörk granskog omgav hela min barndom.
Mina skolkamraters pappor högg i skogen.

Timret dundrade nerför löporna så det dånade i bergen.

När snön smälte i de norska fjällen kom vårfloden och islossningen. Då svämmade älven över och
tog med sej stora isflak in på åkrarna.

En gång höll grannens dass på att flyta bort och tvättstugan
var omfluten med isvatten. Vi måste alla gå ut och rädda
vår ved, som höll på att ge sej iväg söderut.

Klarälven var stor, strid, kall och farlig. Jag drömde
ofta att jag drunknade i den.

Min moster var föreståndarinna på ålderdomshemmet. Där var människorna väldigt gamla. Dom berättade intressanta saker.
En talade om att han hade jagat björn ...

Mina kusiner och jag hälsade ofta på vår moster, för på ålderdomshemmet bodde också några barn, vars föräldrar hade det svårt och inte kunde ha dem hos sej.

Vi lekte tillsammans, spelade boll, lekte kurragömma och sprang ikapp över de blommande ängarna.