Om övre Klarälvdalen i gångna tider

Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL

Om pilgrimernas väg genom övre Älvdalen till S:t Olofs grav i Norge

(26/7 1924)

I en skriven handling av innehåll "Anteckningar över gamla monumenter och antiqviteter år 1683" (orig. i K. bibl.) finnes följande märkliga uppgift i beskrivningen från Älvdals härad: "Söder om kiörkian på Stoor(a) Dalbo Engh ähr stora groper i Backen. Sågs af gambla men, att monkar och pilgrimmerna hafva der tvänne gånger hållit mööthe om åhret, membl. widh Botzmesse då pilgrimmerna Reste till Trånhems klåster, sammaledes om Mikaelis Tidh dåå de skola att Wadstena kloster och till Påfven uti Room efter aflåttzbref woro der hvardera gången 14:ton dagars tidh Samlade på Dalbo Engh der allmogen kom till dem hafvandes maat och dricka medh sigh, hvar medh monkerna och pillgremmerne gjorde sigh lustige och dansade att det blef groper uti Engen (utförde idrottsöfningar förf. anm.). På Rukeskogen i Hedemarken av Norget fins en gammal offerkälla, som kallas Sancte Olofz kiälla".

Denna skrift, uppsatt efter gamla mäns sägner, låter oss således veta, att pilgrimer vandrat fram och åter genom Värmlands älvdal. Vi vilja nu påvisa några namn på vägen mellan Ny sockens gamla kyrka i Kyrkobol och och Dalby kyrka i Stommen, som utmärka deras väg och erinra om kyrklig hävd.

Vi ge först akt på bynamnet Stöllet, uttalat "Stölt" av allmogen och som på 1500- och 1600-talet skrevs Stölitt, Stoolet m fl skrivsätt. Så står att soldaten Olof i Stolette hade 1565 för Björnebyn skattepenningarna 7 öre 3 penningar i lön, att soldaten Ulf i Stylette, som var ute för fienderna i 1566 hade detsamma i lön och att Nils i Stylta och Lars i Björneby 1570 pliktade 20 mark för det de sålde ett mårdskinn i förbjuden tid. Ehuru frestande vilja vi icke söka förklara namnet förrän ytterligare uppgifter därom inhämtats. Vi vilja endast erinra, att fogderäkenskaperna upplysa om, att Södra Stöllet står antecknat som "torp under prestbol" 1564, och var (1573) "Stommen och Stöllet förlänt herr Erik i Elfdalen". Södra Stöllet blev skattlagt 1606 till 1/3 hemman, hälvten krona och hälvten skatte; kyrkoherden Bengt Erici skatteköpte den halva, som tillhörde kronan den 10 mars 1630 för 8 daler. Norra Stöllet står först nämnt som skattetorp under Björby (1566) och i Björby finns en äng, som heter Kyrkängen, och som sannolikt har sitt namn av att kyrkan hävdat ängen i gamla tider. På 1790-talet skedde delning av denna äng mellan Björby och Stöllet.

Från Stöllet till Krusmon är omkring en mil. Här har, som namnet tyder, ett krucifix eller kors stått rest. Norr om Krusmon ligger hemmanet Munkebol, som under medeltiden ägts av munkar men så långt som jordeböckerna gå tillbaka är skattehemman. Dess först kända "helbonde" på 1540-1550-talen hette Bengt. Mellan Krusmon och Munkebol, där älven svänger längst åt öster, skall Ny sockens äldsta kyrka stått på en plats, som kallas Löperud. Några urkunder om denna kyrka äro icke kända och platsen är av älven utbruten. Det säges att i älvbrottet för lång tid tillbaka lämningar efter likkistor varit synliga, som skull stått sig, därför att de legat i myrmark. Men om andra lämningar, såsom skelett, är intet nämnt i sägnen. I denna trakt förekomma flera namn, som påminna om hävder från katolska tiden, såsom Påvtjärn, Kyrkmyren, Helvetesbäcken och Helvetestjärn, Munkheden vid Munkebol och Munkheden på Femtheden, 3 km norr om Munkebol. Söder om Ele- och Håksgårdarna ligger Tienbobacken och norr om dessa gårdar har, säger en sägen, "prästgården" stått.

 
S:t Olovsbild från 1200-talet i Norra Ny kyrka.
Har sannolikt varit kyrkans skyddspatron.

Ifrån Krusmon är knappt 1 1/2 mil till Korsbäcken på Örsängsmon - en liten bäck, som kommer från myrmarken uppe i Transtrandsberget och rinner ut i Klaran på nordsidan av nämnda mo. Norr om denna bäck på östra sidan landsvägen har korset stått. Om stället, där korset stått fick en torpare Tomas Tomasson erfarenhet, då han skulle bygga sin stuga. Vad han byggde på dagen blev nedrivet på natten. Anledningen var att han kommit för nära inpå det ställe, där korset stått. Och det kunde icke de underjordiska, som försvarade den heliga platsen, tåla utan revo så fort han byggde. Tomas, som äntligen förstod orsaken, flyttade sina tomtstenar ett stycke därifrån och fick sedan bo i fred. På så sätt blev känt, var korset stått, och förklaring gavs varför han blev störd i sitt nybygge.

På endast en halv mils avstånd härifrån kommer man till Korsmon i Uggenäs, varest också ett kors har stått och liksom de föregående på en öde skogsbevuxen mo. Enligt sägen ha korsen blivit resta till minne av någon märklig händelse, och där skulle de som foro förbi uppsända böner till Gud. Till Munkheden på östra sidan Vingängsjön är en knapp mil. Intill Munkheden ligger Kyrkheden, som med all sannolikhet har sitt namn därav, att kyrkan haft hävd där. Från dessa hedar har man en härlig utsikt över Vingängsjöns omgivningar. Den vackraste bygd i Älvdalen. "Nedanför Munkheden på en äng, kallad Munkhedängen vid sjöstranden ha munkerna samlats på sommarkvällerna för att njuta av naturens skönhet". berättar sagotäljerskan Bertha Edgren i en liten trevlig bok, "En hälsning från det minnesrika Vingäng", tryckt i Kristianstad 1917.

 
Fem fjärdingsväg norr om Tröndernas strand, nuvarande Transtrand, ligger Munkedalsängen med Munkkällan, rastplats för pilgrimerna. (Ur en serie glödritningar på trä av Herbert Styffe, Ransby.)

Från Munkheden till förenämnda Dalboängen, är endast en knapp fjärdingsväg, och därifrån till gamla Dalby kyrka i Stommen ett lika långt stycke. Sträckan, som vi följt pilgrimernas väg från Kyrkobol i Ny till gamla Dalbyn, med såpass många kända hävdemärken, är något över fyra mil. Längre upp efter Klarälvdalen inom Värmlandsgränsen är däremot för förf. inga dylika medeltidsminnen kända.

Om pilgrimernas väg i Norge skriva norska författare, att för de pilgrimer, som kommo från Sverige och sökte sig till Nidaros, var utan tvivel vägen efter Österdalen den vanligaste, i det de drogo upp efter Trysilälven eller genom Jämtland och Härjedalen. Kanske ha de dragit längs efter Trysilälven och genom Sölenskaret ned till Tönset och därifrån över fjällen till Guldalen med Nidaros som mål. Konung Magnus Erikssons förordning av 14 april 1328, riktad till alle män i Österdalen, Solör och Östlandene om beskydd för pilgrimerna till S:t Olofs grav i Nidaros, anger den väg de färdades, och därav framgår, att vid denna väg voro utlagda särskilda gräsplaner längs vägen, avsedda för pilgrimerna och varest de kunde finna föda för sina rid- och lastdjur. En norsk författare omtalar två höga stenar strax nedanför Akre, som förmodas vara satta av pilgrimer för att visa halva vägen mellan Nidaros och Oslo och att ännu 1812 skulle finnas i Trondhjems domkyrka ett dokument, som förbjuder bönderna i Österdalen att inhägna de sedvanliga gräsbetställena för resande munkars hästar och att i Engerdalen ännu skall finnas ett ställe som kallas Munkbete. A. C. Smith, pastor i Trysil säger i sin beskrivning över Trysils prästgård (1784), tryckt i Kristiania 1805, att det mångenstädes på de öde och kala fjällen äro djupa trampade vägar, som kallas munkvägar och varav jag, säger han, sett några vägar ledande nordifrån, och efter gamlas berättelser då munkarna kommo från Rendalen. Vidare omnämner han att på Trysilfjället finns en vattensamling, kallad S:t Olofs källa, och att en halvmil öster om sjön Osen finns ett berg, som heter Munkberget. Nedom detta ligger en sjö, Munksjön.  - Det är härvid att märka att munkar varit ett mycket vanligt namn på pilgrimerna.

Det har sagts och skrivits, att västgöter och andra svenskar, som under medeltiden besökte marknaden i Koppung, förde sina varor en väg, som gick uppefter Trysilälven och böjde sig söder om Fämund, i väster över Sölenskaret, men studerar man kartan finner man, att det ej kan vara tänkbart att handelsmännen i vintertid farit den vägen och utsatt sig för fjällstormarnas fasor, utan helt säkert ha de farit den bekvämare vägen, över Tolvmilaskogen vid Medskogen eller någon förbindelseled längre söderut till Glomenälvdalen följande densamma till marknaden. Fjällfärderna voro säkerligen icke möjliga annan tid än sommaren.

På riksdagen i Västerås 1544 blevo pilgrimsfärderna förbjudna men upphörde väl icke omedelbart, isynnerhet som Vadstena kloster, och även andra, ända till hertig Karl tog styret över provinsen, handlade och gjorde uppköp och emottogo gåvor. Enligt Vadstena klosters utgifts- och inkomstbok för åren 1539-1570, utg. av Silfverstolpe, redovisas ett flertal gåvor från Värmland.

Anders Jogensson eller Jonsson - svineman i Svinegården - avlönad av klostret, gjorde flera resor åren 1541-45 till Värmland för att uppköpa fä (boskap) och var försedd med försvarliga reskassor (80, 77, 68, och 80 mark) i törepenningar (kortpenningar 10, 7, 8, och 7 mark) samt silver (bälten och skedar) och hjälp att föra hem boskapen.

Amund i Fiskargården, avlönad av klostret, reste 1540 i samma ärende. Han hade 10 (?) skedar om 2 1/2 lödig mark och 3 1/2 lod, värda 100 mark, samt 10 mark i törepengar.

1544 reste Björn Ostman, av klostret avsänd, och s.å. Nils Sones eller Svensson, också han i klostrets tjänst med skedar, bälte(n), spännen och knappar av silver med sig till Värmland samt hjälp att hava hem fä från Värmland.

Vadstena kloster, numera mest känt för de vackra Vadstenaspetsarna var en medelpunkt för det religiösa livet och den högre bildningen i Sverige. Klostrets boksamling, utomordentlig för sin tid, utgör en betydande del av universitetets bibliotek i Uppsala, och dess predikobröder gingo ut över landet och talade till folket på dess eget språk. Vad gott Älvdalen haft därifrån och av munkar och vandrande pilgrimer är glömt och förgätet. Men den nytta, som munkarna gjorde i det praktiska, såsom i jordbrukskultur och slöjder med sinnrikt uttänkta anordningar, bör ej skattas ringa. Och den tiden, då det ej fanns post, telegraf och telefon - vi kunna nu tillägga rundradio - förde pilgrimerna underrättelser länder och orter emellan.

Då jag nedskrivit detta, så är det icke så mycket för att meddela det ringa jag vet i ombeskrivna sak utan fastmer att därmed intressera bygdens folk att giva akt på det som kan giva någon upplysning om, vad som har förekommit i flydda tider, och lämna uppgifter till institutioner som samla och vårda gamla minnen.