Redan i äldre nordiska sagor omtalas ”finnar uti Wärmeland”. Dessa landskapets första innevånare voro sannolikt lappar. En av de upptecknare från vilken mycket i denna skildring är hämtat, Lars Bäckvall, säger härom: I äldre tider har lapparna strövat omkring med sina hjordar i dessa marker. Ännu så sent som år 1776 voro lappar i Transtrand (Dalby) med sina renar och eldade på kärr och myrar mot myggen och än i dag kan man i Norra Finnskoga urskilja de tre folkraserna lappar, svenskar och finnar.”

Den nuvarande finska befolkningen är i Värmland inkommen under slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet. Finnar inkallades då för att upprödja Värmlands vidsträckta skogar. Många flydde ock hit undan de oroligheter, som då voro rådande i Finland. De sammanblandade sig ej gärna med svenskarna och det var sällsynt att genom giftermål svenskar och finnar befryndade sig med varandra. Detta finnarnas isolerade tillstånd har kvarhållit dem i okunnighet och råhet, säger en värmländsk prästman år 1845.

Det torde väl vara ganska ovisst om några finnar kommit direkt från Finland till dessa trakter. Av dem som bosatte sig här voro nog de flesta avkomlingar av till andra delar av Värmland tidigare inflyttade släkter såsom exempelvis bröderna Hackran från Nain i Ekshärad, Porrans eller Purrainen från Rögden i Östmark, Litiäinen och Hameläinen från Fryksände, Huskoinen, Kaikelan, Pajlan och Otterian från Södra Finnskoga samt från Norge Haiken, Waiken, Kuosmainen med flera.

Enligt mantalslängderna är det först år 1667 som finnar uppgives bland befolkningen, men i tiondelängderna fanns några år tidigare en tre, fyra personer upptagna, som måste ha varit finnar. Av 19 mantalsskrivna personer det året är 6 finnar. År 1687 är av 46 mantalsskrivna personer 30 finnar. På 20 år har alltså antalet femdubblats. Dessa siffror torde dock inte exakt visa det finska befolkningsinslagets storlek, då det denna tid fanns en stor del lösfolk, som rätt ofta flyttade från den ena platsen till den andra och stundom till och med uppehöllo sig i Norge, då även finsk befolkning fanns i närheten på andra sidan gränsen som både genom släktskap och rasgemenskap lockade till besök.

De första finnarna som bosatte sig på Höljes skogar (Norra Finnskoga) slogo sig ned i Aspberget. Det är denna by, som sålunda är det första egentliga finnhemmanet i socknen och inom det nordligaste kolonisationsområdet i Värmland.

År 1664 benämnes Aspberget i tiondelängderna som ”nybygge” första gången. I 1668 års jordebok står antecknat att ”det haver varit ett nybygge, men är nu skattlagt till 1/4 hemman”. Välborna herr Hugo Hamilton (en bror till stamfadern för den Hamiltonska släkten, till Sverige inflyttad från England) haver vederkänt, emedan det är upptaget på hans donations hemmans ägor.” Aspbergets by blev under ofredsåren 1675-1679 skövlad och spolierat av fienderna.

De allra flesta upptecknare äro ense om att de första finska bebyggarna i Aspberget voro två bröder Hakkarainen eller Hackran, söner till en i Nain i Ekshärad boende finne Per Påvelsson Hackran, som varit betjänt åt Jakob Posse i Finland, men rymde från tjänsten och for med hustru och barn över Ålands hav i en fiskebåt. Han uppgives ha haft sju söner, av vilka två (möjligen tre) flyttade till Aspberget i Norra Finnskoga. En upptecknare påstår att de till Aspberget först inflyttade finnarna hette Lars och Josef, en annan anger deras namn till Per och Jakob. Sannolikt hette den ene av dem Per eller Pekka varav den äldsta gården i Aspberget, Päckela fått sitt namn. Han byggde först sin stuga på södra sluttningen av Vatthåberget och platsen hette i långa tider Päckelavalln. Den andra brodern hette troligen Josef, då Josla som boställe är ungefär lika gammalt som Päckela. Denne skall dock först en tid ha varit bosatt vid en plats som hette Lebbeknå, ett par kilometer sydväst om Aspberget. Den kallas numera för Läbbiko, men är fullständigt övervuxen med skog, så att de gamla tecknen på bebyggelse är fullständigt utplånade. Sannolikt är väl också, att inte så mycket blev uppodlat på denna plats, ty efter det att Josef en gång fick alla sina kreatur ihjälslagna av åskan, flyttade han därifrån och stället blev ansett som en olycksplats. Detta orsakade också, att ingen senare ville bosätta sig vid Lebbeknå. Josef flyttade till Aspberget, där han byggde upp gården Josla.

I det tidigare skedet av finnbyn Aspbergets tillvaro (1661) står även en person med namnet Lars mantalsskriven där med två egna personer och två husfolk och likaledes en person vid namn Mattes för tre mantal. År 1664 betalar både Lars, Josef och Mattes tionde, då däremot någon person med namnet Per eller Pekka inte är nämnd. Kanske flyttade han tillbaka till Ekshärad. Bertil Bergqvist säger att Per Hackran bodde i Torpberg och Pål i Brunnberg medan Hindrik bodde kvar i Nain.

Lars (Persson Hackran?) hade sönerna Henrik, gift med Britta Mårtensdotter, Pål och Bengt samt en dotter gift med Staffan Waiken.

I början av 1700-talet fanns det en gårdsägare i Aspberget, som hette Lars Larsson. Denne är sannolikt en nyinflyttad, då den Lars, som nämnes i tiondelängden av år 1664 inte hade någon son med namnet Lars. Han synes vara stamfar till de senare ägarna av Jansgården. Han var gift med Anna Pålsdotter, född 1687 (dotter till Pål Larsson). Deras son Lars Larsson, född 1708, var gift med Britta Klemetsdotter, född 1711 (dotter till Klemet Mårtensson Mohall). Han blev sedermera nämndeman vid häradstinget. Två av deras söner och en dotter äro kända; Johan eller Jan Larsson född 1754 och gift med Britta Halvardsdotter från Höljes, boende i Jansgården. De har sönerna Lars, född 1787 och gift med Ingegerd Larsdotter från Tallåsen, född 1793 och b) Halvard, född 1790, gift med Ingegerd Bengtsdotter Bergenhem från Dalby och som flyttade till Uppgården (Övre Jansgården) och c) Olof, född 1794 och gift med Karin Olsdoter. Den sistnämnde farfader till den Jans-Olof som ägde nedre Jansgården i slutet av 1800-talet.

Den andra i tiondelängden av år 1664 upptagna Josef (Hackare) hade en son, Josef Josefsson, och även sonsonen, född 1706, hette Josef. Denne hade en son, född 1739, som också hette Josef, och sonsonen, född 1769, hette även han Josef Josefsson, död 1825. En broder till denne, Erik Josefsson, född 1793 och död 1880, 87 år gammal, var den siste i Aspberget som kunde tala finska. Från dessa Josefssöner härstammar synbarligen både Lars Josefsson, utflyttad till Dalby, Erik Josefsson d.y. och Per Josefsson, död 1949, 89 år gammal.

Den tredje i 1664 års tiondelängd upptagne hette Mattes och som Matts Mohalls fader hette Mårten Mattsson skulle han ha varit farfar till denne. Mårten Mattsson hade fyra söner som äro kända; Mattes, Mickel, Klemet och Elias med tillnamnet Mohall.

Det fanns ungefär samtidigt ännu en Mårten i Aspberget; Mårten Haiken. Den 25 december 1671 omförmäles, att Mårten i Aspberget och hans hustru voro uteslutna ur mantalslängden för år 1669, beroende på att kommissarien inte känner dem. Denne Mårten Haiken hade fyra döttrar; Marit gift Björnberg, Norge, Brita gift med Henrik Larsson Hackare, Elin gift i Kärnberg, Nyskoga, och Anna gift med Staffan Waiken den yngre från Lövåsen, död 1729, 96 år gammal.

På 1660-talet nämnes även en Sigfrid Mattsson, som av Lars Persson Hackran förvärvade dennes andel, som han upptagit från ”skogsroten” tillsammans med David Larsson. Sigfrid Mattsson hade en son som hette Staffan (Sigfridsson). Han dog år 1735 78 år gammal. Han uppgives vara en av de mest kunniga i kristendom bland finnarna och förrättade nöddop flera gånger.

En av de mest bemärkta bland de till Aspberget inflyttade finnarna person, Anders Olsson Litiäinen - Anders Liten - som är upptagen i tiondelängden för Fryksände år 1655 och som var bosatt i Röjden åren 1658-1667, där han utfört röjningsarbete och börjat lägga skatt till kronan. Där i Röjden uppstod svår osämja mellan honom och en granne, så att det blev omöjligt för honom att bo kvar. Han sålde sitt fastighetsförvärv därstädes till Anders Hamelen (Hamäläinen) och flyttade till Gravberget under Elverums prästgäll i Norge och därifrån kom han senare till Aspberget. Av domböckerna framgår, att han bedrev olaga handel och var under den Gyldenlöfska fejden – det norsk-danska kriget mot Sverige 1675-79 - av norrmännen anlitad som kunskapare och spejare.

Åren 1687-1690 står en finne, Per Kosman, mantalsskriven i Aspberget och i början av 1700-talet inflyttade fyra bröder, Henrik, Anders, Mårten och Olof Olsson Kosman, till Aspberget. Av dem var Henrik ganska förmögen medan de andra levde under mycket knappa förhållanden. Henrik Kosman, som han benämnes i domboken av februari 1738, hade sex kända döttrar av vilka två, Gertrud gift med Olof Bengtsson från Höljes, och Guli, gift med Olof Klemetsson från Aspberget, flyttade med sina män till Uggelheden, där Henrik Kosman hade säterställen. Tre av hans döttrar voro gifta med män av släkten Mohall och bosatta i Aspberget.

Till Rådelsbråten vid norska gränsen kom år 1712 två finnar och bosatte sig; en på den norska sidan och en på den svenska. Den som bosatte sig på den norska sidan kom från Röjden och var av släkten Porrans eller Purainen. Han hade på Ny sockens finnskog skjutit ihjäl en svensk och flydde av fruktan för följderna härav upp till Rådelsbråten, som ligger på norska sidan. Den andra finnen, som bodde på svenska sidan av gränsen, kom från Aspberget och var sannolikt en ättling av Josef Hackran, då även den gården i likhet med ett av de äldsta ställena i Aspberget fick namnet Josala, som det heter än i dag.

Mittemot Rådelsbråten i östra bergsluttningen ligger Badstuknappen, på finska Saunan nuppi, och här skall en norsk finne vid namn Olof Andersson först ha bosatt sig. Han bodde förut på Furufallet öster om Aspberget men kom där i osämja med sin granne och måste flytta. En natt år 1802 lämnade han sin bostad i Furufallet och tog med sig allt han ägde och på långa tider visste ingen vart han tagit vägen. Omsider spordes det dock att han slagit sig ned i Badstuknappen. Han hade under tiden livnärt sig på bark och mossa, mjölk och fisk. Han var en synnerligen god skidlöpare och både björn- och älgskytt och en gång när han förföljde en älg löpte han fyra mil på sex timmar, en ovanlig bragd på den tidens utrustning, som var löpskida och anur samt bara en stav.

Den andra gården i Badstuknappen med finskt namn är Limmela, och det är troligt, att det var här som den första finnen bodde. I mitten av 1800-talet bodde här Vais Anders Olsson, och det är troligt att han var son till den förstnämnde Olof Andersson. Även detta gårdsnamn återfinnes i Aspberget och har kanske genom sina första bebyggare något sammanhang, såvida inte den omständigheten, att båda gårdarna har kommit från samma skatträtt, Limmela, och sålunda givit anledning till namnet på båda hållen. Båda gårdarna ligger nämligen på Aspbergets hemman fast med ett avstånd från varandra av omkring en mil.

På det tidigare omnämnda Furufallet, som också är upptaget på Aspberget hemman, bodde år 1790 en finne vid namn Henrik Persson, född år 1761 och gift med Sara Danielsdotter, född 1763 - sannolikt dotter till Daniel Henriksson från Höljes (Hi-Danjel) -. Hon blev änka och sedan omgift med den ovan nämnde Olof Andersson, som rymde till Badstuknappen.

I Ersberget, öster om Aspberget, finns många finnställen, som uppodlats på den tiden, när de första finnarna invandrade dit. Det är Vattahå, Muordinen, Palloka, Soppola och Potimäki, som bär den ursprungligaste finska prägeln. År 1798 bosatte sig en nybyggare, Per Klemetsson, född 1760, i Aspberget, på ett av dessa finnställen, sannolikt Muordinen. Genom en upplåtelsehandling, utfärdad av Elias Persson, hade han fått en skatträttighet därstädes. I Furufallet bodde 1790 en finne vid namn Henrik Persson, född 1761 och gift med Sara Danielsdotter från Höljes. En annan finne, Erik Henriksson, bodde 1794 i Vithammaren och sedan år 1800 i Aven. Hans son, Henrik Ersson, född 1786 och gift med Britta Mattsdotter från Långflon, bodde sedan i Aven i början av 1800-talet. Sedan kom en norrman, Kristian Pålsson, dit som svärson, och han lät uppföra de nuvarande byggnaderna i östra Aven. En broder till denne, Martin Pålsson, byggde på Martinsgården i Långflon, men sålde sedan gården och for till Amerika. I Storberget bosatte sig i slutet av 1700-talet en finne, Pål Larsson från Aspberget. Vid Paradis, som ligger mellan Aven och Storberget och som av Larsgården i Långflon använts som säterställe, voro två finska familjer bosatta i slutet av 1700- och början av 1800-talet. Dessa familjer var det mycket fattigt för, och under nödåret 1812 dog där en gammal gumma av hunger. Bristen på föda för dessa finnar var den våren mycket kännbar och de livnärde en längre tid med sälglöv. Vid Skåraholn svalt samma år två små barn ihjäl.

Långflon, som är den nordligaste av de värmländska byarna i Klarälvdalen och som har ett enastående vackert läge med gårdar på båda sidor om älven, har sannolikt också från början uppbyggts av finnar, ehuru kanhända full visshet härom inte råder. Om dess första bebyggare förmäler en sägen: Av tvenne finnar, som först bosatte sig vid Långflon, byggde den ena vid Hafsens (Havsvalloset) på östra sidan älven och den andre vid Nybons på den västra sidan. Den senares namn var Nils Larsson, Riddarå-Nils. Hans granne vid Hafsens hade en mycket god bössa. Denna fick Nils en gång låna och sedan ville han inte lämna den tillbaka. Då Hafsens kom till Nils för att få tillbaka bössan nekade denne. Han försökte då ta geväret från den andre, och det blev ett vilt handgemäng som slutade med att Nils sköt ihjäl sin granne. Tiden för denna händelse finns dock ingenstädes angiven, men torde den sannolikt ha ägt rum på 1600-talet.

Från domböckerna och från en del offentliga handlingar kan också vissa upplysningar hämtas om Långflons första bebyggare. Sålunda kärade i oktober 1738 samtliga aspbergsborna till Mårten Olsson Kosman vid Långfloden, för det han skall velat på deras hemmans ägor upptaga ett torp, det han förmente borde tillkomma honom genom någon arvsrätt; men måste vidgå, att samma hemmans skog vore oskiftad och måste därför ha alla Aspbergets jordägares tillstånd.

Vid samma tid kärade Mårten Olsson Kosman vid Långfloden till Mårten Staffansson i Aspberget med påstående, att utbekomma sin hustrus, Anna Mårtensdotter, lösa och fasta egendom. Han var sålunda måg till Mårten Staffansson i Aspberget.

Samme Mårten Olsson från Norge finnes upptagen i längderna; 1737 vid Sandkällstranden och 1739 vid Långfloden. Utom honom bor huskarlen Lång Erik Ersson år 1738 vid Långfloden.

Yngve Nilssons uppgift, att Långfloden blev bebyggt först omkring år 1760 förefaller inte tillförlitlig.

I mitten av 1700-talet bosatte sig flera familjer vid Långflon. De flesta komma från Aspberget men sedermera inflyttade också folk från andra platser och upptogo boplatserna, som de första inbyggarna hade måst lämna.

Till Larsgården kom i slutet av 1700-talet från Aspberget Lars Clementsson, son till Clement Mårtensson Mohall och gift med Gertrud Bengtsdotter, som sannolikt var från Uggelheden. Deras son Lars Larsson, född 1808, var gift med Karin Jonsdotter från Båtstad, och dessa båda voro föräldrar till björnjägaren och flottningsförmannen Lars Larsson, vanligen kallad  för ”Lars-gubben”, född 1837 och gift med Karin Olsdotter från Granhult.

Om rätten till laxfisket i Sandkällforsen, som vid denna tid synes ha varit av stor betydelse, uppstod gång efter annan tvister mellan Aspbergets jordägare och höljesborna. År 1725, andra dagen efter S:t Mattie dag, hade förlikning ingåtts och överenskommelse träffats om fiskets utnyttjande av jordägarna i de berörda hemmanen Aspberget och Höljes, av vilka Aspbergets ägor begränsade västra sidan och Höljes ägor östra sidan av Klarälven, dock med den skillnaden att Höljes skattade för ett helt mantal och Aspberget endast för en fjärdedel. Redan 1732 lagsökte dock höljesborna jordägarna i Aspberget med yrkande, att den ingångna överenskommelsen måtte upphöra, eftersom Båtstads jordägare också gjort anspråk på delaktighet i fisket efter sin skatträtt. Handläggningen av ärendet skedde såväl i tingsrätten som i lagmansräten och utslaget lydde på, att samtliga berörda hemman: Höljes, Aspberget och Båtstad ägde att efter skatten i lika mån begagna laxfisket i Sandkällforsen.

År 1798 uppstod ånyo tvist angående laxfisket, då höljesborna förmenade, att aspbergsborna, genom att de byggt en laxgård nedanför höljesbornas, hade utestängt dem från möjligheten att fånga lax i sin laxgård, till vilken ingen lax nedifrån kunde komma. Per Bengtsson i Höljes hade då, sedan han tagit två ojäviga synemän till vittnen på förhållandet, sönderhuggit aspbergsbornas laxgård allt intill en öppning av tio alnars längd. För detta krävde nu aspbergsborna skadestånd medan höljesborna hävdade, att de hade överskridit sin befogenhet, vad det gällde utnyttjandet av laxfisket och själva voro förfallna till skadestånd.

Häradsrätten prövade förvisa målet till allmän häradssyn påföljande sommar, varefter slutligt utslag skulle meddelas. Detta synes ock ha lett till ett lugnare skede i den segslitna tvisten byalagen emellan.

Uggelheden skildes från Aspbergets hemman och skattlades den 16/10 1766 till 1/8 hemman. Det hade då varit bebott sedan i slutet av 1600-talet. Enligt tiondelängderna betalade år 1686 Samuel i Uggelheden 2 kappar råg i tionde, och år 1690 tilltalades husfinnarna Samuel Staffansson Waiken och Anders Samuelsson Waiken på Aspberg eller Uggelheden av Anders Liten för det de för honom uppskrämt en inringad björn. Dessa äro de äldsta kända som bott på detta ställe. Bebyggelsen i Uggelheden är dock mycket gammal och det finns många hustomter och stenrös, som vittnar om, att boställena varit flera, än vad de kända namnen på bebyggarna ger vid handen. Det förefaller, som om de äldre boställena i Uggelheden skulle varit bortåt ett tiotal. "Storfinnen" Henrik Olsson Kosman i Aspberget hade i början säter i Uggelheden och två av hans döttrar: Gertrud, född 1725 och gift med Olof Bengtsson från Heden i Höljes, Bengts-Ola kallad, född 1715 samt Gurli, född 1727 och gift med Olof Klementsson från Aspberget, bosatte sig i denna säter år 1749.

Vid tinget i Värnäs den 3 oktober 1807 vittnade då 69-årige Nils Halfvardsson från Tutstad, att han som tioårig kommit till Olof Klementsson i Aspberget som vallpojke, samt att denne året därpå flyttade till Uggelheden, där han och hans svåger Olof Bengtsson bodde i samma rökstuga.

Den nämnde Bengts-Ola, son till Hi-Bengt, uppgives ha varit en av de mest trollkunniga bland de gamla finnarna i Norra Finnskoga, men han använde ej gärna sin konst till skada för andra. Sjukdomar botade han hos både folk och fä och han kunde fördriva bergfolk och gastar; en förmåga, som värderades mycket av finnarna, som ofta oroades av dessa väsen vid sina sätrar och bland boskapen i skogen.

Det berättas, att en finne (?) vid namn Tallås-Lars var svårt ansatt av bergfolk. De lössläppte boskapen för honom på nätterna och gjorde honom annars många ofog, som vållade besvär och förtretligheter. Han vände sig då till Olof Bengtsson i Uggelheden och bad honom hjälpa sig att få slut på ofredandet. Denne lär också ha lyckats att med sin makt få bort det mystiska sällskap som åstadkom ohägnet och störde friden i både hus och ladugård, och sägnen förmäler att de drogo västerut till ett ställe som heter Nolbyholm där de lång tid därefter uppehöllo sig.

Hans son Bengt bodde på fädernegården till sin död och en son till denne Bengt Bengtsson, död 1867 vid mycket hög ålder, var den mest upplyste bland finnarna och var både skriv- och räknekunnig.

Svågern Olof Klemetsson, som bodde på andra gården hade en stor barnskara, ej mindre än elva barn äro kända. Efter honom tog hans son Olof Olsson hand om gården och därefter sonsonen Håkan Olsson.

Den 28/1 1760 kärade Höljesboma med påstående, att Olof Bengtsson och Olof Klemetsson måtte till dem avträda och flytta från deras torp Uggelheden. Häremot invände svarandena, att detta torp skulle ligga inom Aspbergets område och uppvisades K. Bef:hdes brev av den 27/6 1755 till Häradshöfdingen Carl von Numers av innehåll: "att detta torp borde skattläggas, och förmente sig icke vara skyldige torpet att avstå, vilket deras förfäder före dem innehaft och nyttjat".

Den 16/7 1761 kärade Anna Henriksdotter Kosman med påstående: "att få i börd lösa den säter Uggelheden, som hennes man och svågrar sålt den 30/1 1760 för 30 riksdaler silvermynt". Då Henrik Kosman hade sex kända döttrar efter sig torde denna summa ha gällt två tredjedelar av sätern i Uggelheden.

Efter hand bosatte sig en del torpare och underlydande till de första ägarna på små jordlotter runtomkring. En av dessa hette Erik Mattsson, Dräng-Erik kallad, inflyttad 1797 och gift med Karin Matsdoter. Denna lär ha varit en både modig och ondsint kvinna. När hennes man dog forslade hon ensam liket den fem mil långa vägen till Dalby kyrka där han blev begraven.

På Höljes skogar hade finnar bosatt sig i slutet av 1600-talet, i Bringsåsen, eller som det först benämndes Brintåsen, i Björkhalla och i Rangen. Stället Rangen kom vid rågränsens fastställande att lyda under Skyllbäcks ägor.

Den först kände bebyggaren i Bringsåsen hette Olof Staffansson.

Om Bringsåsen förmäles i domboken för Älvdals Härad den 9/5 1681: att "åborna i Höljes och Båtstad voro stridiga med Pål i Järpliden om ett skogsfall i Brånåsen (?), men förmente så, att Pål skall behålla halva rågen och avstå från att hugga eller hävda mer där". Den 30/9 1684 förordnades nämndemän att besiktiga det oskattlagda torpställe, som lösfinnar upptagit norr om Järpliden på Höljes skog, som åbon i Järpliden klagar sig till skada, och förnär vara, upptaget och prövas må, vilka kunna förbli bestående eller utrivas.

År 1726 är Olof Persson från Järpliden mantalsskriven i Bringsåsen och vid rannsakning om finnhemman 1727 förklarades: "att det ej finnes i Brintåsen på Höljes ägor så mycket åker att den kan uppmätas". Bebyggare vid denna tid var Kristoffer. 1728 ligger gården öde, utan någon uppgiven bebyggare, men redan nästa år, 1729 äro tre personer mantalsskrivna där nämligen Lars Larsson, Esbjör Björnsson och Kristoffer Staffansson.

År 1741 äro Lars Larsson och Erik Staffansson i Bringsåsen alldeles utfattiga och kunna icke betala någon skatt och skola deras torp, iföljd av Landshövdingens order instundande vår "raseras och ödeläggas".

År 1760 bor smeden Johan Jonasson Hane i Bringsåsen. Han är son av hammarsmeden Jonas Larsson Hane vid Lethafors bruk, född 1694 och hans hustru Katarina Jonsdotter, född 1700. Hammarsmeden Jonas Larsson Hane frös ihjäl mellan Järpliden och Juberget natten till den 3 februari 1766, 76 år gammal. Smeden Johan Jonasson Hane, född 1725 och gift med Anna Jonsdotter hade elva barn, fem flickor och sex pojkar, som har utgrenat sig till en stor släkt i den omkringliggande bygden, både i Norra och Södra Finnskoga. Dottern Annika, född 1747 blev gift med Mattes Torstensson i Järpliden, född 1749, död 1821. En sonsons sonson till detta par var den 1920 avlidne finnskogaprästen Algot Jonatan Broberg.

Den 28/1 1760 kärade bruksskrivaren Kristoffer Ulin vid Geijersholm till Johan Hane i Norra Bringsåsen på Höljes ägor om: "att han måtte avträda torpet Norra Bringsåsen, som han bebor, emedan det för bolbyn Höljes skall vara ganska nödigt och omistligt". Häremot anförde svaranden, hurusom hans förfäder, för mer än 80 år sedan, skolat med Höljesbornas bifall upptagit detta torp från skogsroten, detsamma tillträtt i ett slätt tillstånd till hus och ägor, detsamma uppodlat samt till hus och ägor ansenligt förbättrat." Häradsrätten tog detta i övervägande, besinnade att denna sak vore av Konungens Befallningshavande avgjord så, att Johan Hane bör förbliva odreven vid torpet mot viss avgift till Höljesborna. Efter honom bebor Hans Jonsson, född 1769, Bringsåsen.

I Björkhalla hade en finne Olof Kaikelan, gift med Elin Larsdotter, slagit sig ned. Deras son Anders Kaikelan står med hustru och dotter upptagen i husförhörslängden år 1719. Brodern Olof Kaikelan bodde först i Järpliden och sedan vid Kindsjön. På tinget i februari 1733 påstod Olof Olsson i Järpliden: "att få övertaga det torpställe hans förfäder upptagit på Höljes skog, vilket nu sedermera är öde lagt". I början av 1800-talet bor Menrik Larsson från Mangsliden i Björkhalla. En dotter till denne, Anna-Kajsa, blev gift med Anders Persson i Spistorp. År 1826 är nybyggaren Olof Pålsson från Aspberget (Påls-Ola) och Olof Larsson, född 1799 i Tutstad, boende därstädes.

Om Rangens förste bebyggare Mattes Mattsson står nämnt: att han "den 16 oktober 1682 dömdes för svarslösa mot Britta Larsdotter i Bogerangen, men böterna uppskjutes denna gång, emedan han lång väg, tolv mil ifrån boendes är". Närmaste tingsställe var på den tiden Råda.

Den 2 juni 1684 betygar Kristoffer Tomasson i Kringsberget: att han "tre resor citerat Mattes Mattsson i Höljes, Rangen, mot Britta Larsdotter i Bogerangstjärn för skuldfordran, ty kännes han skyldig betala henne 13 daler och 28 öre rmt".

År 1728 står Rangen öde, men år 1731 dömes Kristoffer Mickelsson i Rangen för rest på kyrkodagsverken. Henrik Andersson, född 1735 och gift med Karin Jönsdotter bodde sedan i Rangen mot slutet av 1700-talet. Enligt domboken av 1799 ägde han också Rangberget. Sonen Carl Henriksson, född 1786, bebor sedan Rangen och efterträddes i sin tur av sonen Jon Carlsson, född 1827. Denne var mest känd under namnet Rang Jon och han var en vida beryktad jägare om vilken det har berättats många äventyrliga historier.

Vid Halsjön, som ligger på gränsen mellan Sverige och Norge står i mantalslängderna av år 1705, Johan Olsson, född 1693, upptagen och 1790 bor huskarlen Lars Ersson på ett torpställe, som han upptagit och bebor på Höljes ägor vid Halsjön och efter honom bodde hans söner på det torp deras fader upptagit.

På Skåraholen bodde 1826 Brede Andersson, född 1772 i Norge och gift med Helena Olsdotter, av släkten Kaikelan.

På Sulstaholen står Olof Olsson, född 1772, upptagen som nybyggare år 1816. Där bor också samtidigt förre fältjägaren Bengt Håkansson, född 1789 i Uggelheden, och avskedade soldaten Per Höljiman. På Anderstubben står samtidigt Olof Eriksson, född år 1700 i Uggelheden, skriven som nybyggare. På Storviksmon har torparen Jöns Persson, född 1784 i Vingäng slagit sig ned och på Nabben är Knut Olsson, född 1763 bosatt. Hans dotter Britta Knutsdotter blev gift med Kristian Olsson från Badstuknappen och de bosatte sig sedermera i Storberget.

Tallåsen har varit bebott sedan 1600-talet. År 1689 betalar Olof Rast i Tallåsen 2 fjärd. och 1 kappe råg i tionde. Den 18 december 1690 på tinget fanns skäligt: "det skall Olof Larssons i Tallåsen på Höljes ägor, hustru och efterleverska, upprätta en förteckning på sin mans kvarlåtenskap till nästa ting, som hon edeligen skall erhålla, och därför prövas må huruvida dess kreditorer kunna komma till sin betalning". I mantalslängderna för åren 1776 till 1786 står Håkan Larsson, född 1731 och gift med Anna Andersdotter, född 1732, skriven för gården i Tallåsen och 1796 hans son Lars Håkansson, född 1766 och gift med Karin Halvardsdotter från Båtstad, född 1763. Tallåsborna räknades som de mera förmögna i Höljes på den tiden (senare delen av 1700-talet). Från Tallåsen blev det sedan släktförbindelser med Halvardsstugan i Båtstad; den siste bonden i Tallåsen och den siste bonden i Halvardsstugan voro bröder.

Härmed har de flesta finnhemman och finnställen inom socknen redovisats. Givetvis återstår en hel del om vilka inga säkra uppgifter kunnat erhållas. Genom hörsägner kan man dock draga den slutsatsen, att finnar från början bebott åtminstone en del av de gamla ställen,som nu äro utlagda och öde. Man tänker härvid på ett sådant ställe som London, där allt tyder på en mycket gammal bebyggelse, men från vilket inga namn finnes längre tillbaka än från början av 1800-talet. Likaledes Gammal-Aven, som med all säkerhet från början har varit ett finnställe. Vi har också Kniptorpet eller Karbus-torpet, Storjo-torpet och Varånäset, som nog säkert äro bebyggda i början av 1700-talet. Även Höljåsen kan från början ha varit ett finntorp liksom Finfall och Torpfall på Kärrbackstrand.

I Båtstad funnos enligt rannsakning av finnhemman år 1727 bofasta finnar. Här var det tydligen, som finnar och svenskar först kommo att bo i samma by och bryta mark på samma ställe. Det var dock ingen tillfällighet att det skedde här. Det område, som nu upptages av Norra Finnskoga socken och inom vilket Båtstad är beläget, var länge ytterligt glest befolkat, även vad själva dalen beträffar, som här är fattig på sediment och ej inbjöd till bebyggelse på samma sätt, som dalen längre söderut. Ännu 1640 funnos i Höljes och Båtstad endast tre respektive en åbo.

Även Kärrbackstrand var upptaget av en finne på 1660-talet, men blev snart öde och erhöll sedan bebyggelse först vid 1700-talets mitt. (Bäckvalls anteckningar, som dock i det stycket delvis motsäger hans uppgifter i annat sammanhang.)

Till sist skall här anföras några av de finska namn, som ännu finnes kvar i Norra Finnskoga och vilka till största delen förekommer på Apsbergets hemman.

Audianoppi Audiabäcken Kossialamppi Peppolamppi Laudakodda Pillisflon Kerpakompo Kopsaharja Korgakanga Haukaso Luoksoo Hoijkka Läppelann Kannasoo Punkaharja Rimso Rabaso Soigensoo Muordinen Kollonmäkk Pergoneto Palloka Soppola Potmäkk Lotalampi och Kvakkolampi Vuorikomppo Viat Ridas Läppelann Tennosfall Jofso Pekkela Massla Nikkela Limmela Vattahå Josla

tvenne gårdar mellan Långflon och Storberget väster om Klarälven. egentligen den bäck som rinner ut i Klarälven ovanför Sigfridsforsen och som givit namn åt de trenne gårdar som nu finnes där. tjärn öster om Långflon. också tjärn n. o. Långflon. dammställe vid Havsvallån. också i Havsvallån. bergsluttning i Aspberget. backe i Aspberget. hed eller sandås i Aspberget. myr på Aspbergets hemman. myr på Höljes hemman s. v. Uggelheden. myr på Aspbergets hemman. „                „ „                „ backe i Aspberget. myr på Aspbergets hemman. „               „ „                „ torp öster om Aspberget. berg öster om Aspberget. „       „      „          „ torp öster om Aspberget. „       „      „          „ berg n. o. Aspberget. tjärnar. bergås s. v. Bringsåsen. fall n. v. Uggelheden. svedjefall n. v. Uggelheden. myr v. Uggelheden. torp s. v. Aspberget. „                   „ gård i Aspberget. „              „ „              „ „              „ gård öster om Aspberget. gård i Badstuknappen.