Över tjugo år i Kina

När vi foro tillbaka till Kina den gången, reste vi från Halifax till Liverpool och därifrån foro vi med båt till Birma, då den vägen var den bästa för oss att komma till vårt fält. Både på resan hem så väl som på återresan, hade vi de allra bästa sjöresor man kan önska, och vi tro att det var särskilt svar på många böner för oss. När vi kommo till staden Teng-Yueh i Birma träffade vi där några nya missionssyskon, som nyligen kommit ut till Kina från Sverige och vi hade en dyrbar stund tillsamman. På kvällen, när jag hade somnat, väcktes jag av min man, då huset skakades av en jordbävning. På den platsen var den dock ej så svår, men omkring 30 eller 40 svenska mil därifrån i en stad Tali-Fu, där Karin var född, föllo husen och på några minuter dödades tusentals människor. Vi hava haft jordbävningar flera gånger på olika platser där vi varit, men mera lindriga. När vi återkommo till Shunning-Fu, voro vi mycket tacksamma till Gud för all den nåd och godhet, som Han hade bevisat oss och vi voro mycket glada över att vara tillbaka igen.

Under tiden vi voro borta vilade ansvaret på våra kära infödda arbetare, som nog icke varit utan sina prövningar, men det var en hälsosam erfarenhet för dem och Herren hade välsignat dem i arbetet och församlingen hade förökats medan vi voro borta och ganska många hade blivit döpta. Pris ske Gud!

 

Så snart vi kommo tillbaka bad vår äldste T'ang att jag skulle följa med till en by, där arbetet blivit öppnat medan vi voro borta, och vi hade dyrbara tillfällen för arbete där. På söndagen började vi med ett bönemöte före frukosten och efter mötet på förmiddagen hade vi en dopförrättning. På eftermiddagen firades det första kristna bröllop där och på kvällen avslutade vi med ett vittnesbördsmöte. När vi lämnade dem, frågade broder T'ang när de skulle bygga ett kapell där, och de svarade att de skulle börja genast. De förde oss ut till den plats, där de hade bestämt att bygga kapellet, och vi hade sång och bön där. När fem eller sex veckor hade gått tillända, kommo de och inbjödo oss att öppna kapellet. Min man tillsamman med infödda arbetare gingo dit och de hade välsignade möten. Sedan den tiden hava de själva byggt flera kapell på olika platser.

 

Min man och jag voro ofta på olika platser för att kunna bättre ordna med arbetet, och när vi sågo förhållandena i Kina, så kände vi det ofta som om vi kanhända i en snar framtid skulle få lämna ansvaret för arbetet mera åt de infödda och började bereda dem därför. Det bästa av allt var att Herren på ett underbart sätt besvarade bön och sände oss en härlig väckelse, då arbetare och kristna blevo fyllda med den Helige Ande och bättre beredda att bliva kraftiga vittnen bland deras eget folk. Herren beredde vår unge evangeliet Li-K'eh-san, som vi talat om förut, på ett särskilt sätt. På aftonen vid solnedgången brukade han ofta gå ut över bergen och sjunga sånger till Herrens ära och sedan komma tillbaka och avsluta i sitt eget rum. Han var en broder, som hungrade och törstade efter rättfärdigheten och vi veta att de skola bliva mättade. Min man sade till honom att om han fortsatte på det sättet, så skulle han snart få Andens dop. "Hav din lust i Herren, Han skall giva dig vad ditt hjärta begär." Ps. 37:4, 5.

 

En söndagskväll efter mötet stod han upp och föreslog att en veckas bönemöten skulle hållas, med början kl. 4 på morgonen, och då alla tycktes vara eniga därom, så börjades mötet den följande morgonen. En snäll troende kvinna hörde en ängel sjunga tidigt en morgon och uppmanade till att skyndsamt komma tillsamman för beredelse, att vaka och bedja samt avlägga den gamla människan och iklädas den nya. På pingstdagen blev den Helige Ande utgjuten. En ny sång skall sjungas. O, huru underbart, att vi nu leva i de yttersta tiderna. Detta var innehållet i den sång hon hörde och vi sjöngo den sedan på våra möten, sedan Li-K'eh-san hade ordnat den på vers. Under den veckan var den mesta tiden använd i bön och den följande söndagskvällen började Herren verka på ett underbart sätt. Li-K'eh-san stod upp först och började bekänna sina fel och brister, och fastän han ej hade några större synder på sitt hjärta, så hade dock Guds Ande börjat ett rannsakande arbete, ty när verkliga väckelser bryta ut, så börjas det som regel på Guds hus. Han bad alla de närvarande att förlåta honom, att han många gånger gjort vad han ej borde göra. En av våra kära kvinnor, som sökt dölja en synd som hon blev anklagad för men förnekade, började att komma i syndanöd. När jag under de dagarna såg in i hennes ögon, kunde jag se att hon var skyldig, men Herren tillät mig ej att säga något till henne, emedan Han själv ville utföra sitt verk.

 

På söndagsmorgonen hade vi fasta samt ett tidigt bönemöte, då denna kvinna såg i en syn, huru Karin och jag voro på en plats och ropade till Herren att befria henne. Karin var då i Kanada. Hon kom ej till mötet i kapellet och på min fråga var hon var, svarade hennes man att hon var i sitt rum och grät och bad. Jag visste då att bönhörelsen var nära och på kvällen lämnade hon mötet och gick utanför, där hon började att högljutt gråta, och när hon fördes in, började hon med sin bekännelse så snart hon kunde tala och sade att hon hade försökt att dölja sin synd, men att hon nu ville bekänna även inför människor och hon gick till sin man och bekände, att hon var otrogen mot honom, den gången när hon var anklagad, och bad honom och hela församlingen om förlåtelse. Hon fick den frid som övergår allt förstånd och fick även snart mottaga Andens dop. Både hon och hennes man använde båda opium, innan de blevo omvända, och mannen hade varit rökare i över 30 år. De hava båda haft härliga befrielser från synd och last och hava nu blivit fyllda med Ande och kraft för det arbete som Han giver dem att utföra såsom vittnen i församlingen, och Herren använder henne mycket i förbön.

 

Li-K'eh-san fick den kvällen Andens dop, såsom svar på bön. Han började att tala med nya tungor och prisa Gud och fick även uttydningens gåva och den natten skildes vi ej åt förrän kl. 2 på morgonen. Under följande vecka verkade Herren på ett kraftigt sätt och flera blevo frälsta och fingo snart Andens dop och vid ett möte, då många voro samlade, verkade Herren på ett underbart sätt och många böner uppsändes för den följande söndagens möten. På söndagsmorgonen samlades återigen en skara till ett tidigt bönemöte och vid 9-tiden, när skaran blev större, flyttades den till det stora kapellet, där de alla böjde sina knän samt prisade och lovade Gud. Vid 11-tiden börjades mötet med att sjunga sånger och sedan läste Li-K'eh-san en text ur bibeln och började predika, men snart brast han i gråt och började på det ivrigaste sätt att förmana alla, att bekänna sina synder och få frid med Gud. Guds Ande verkade på ett kraftigt sätt och broder T'ang, som också skulle hava predikat, vände sig till min man och sade: "Jag tror att vi överlämna ledningen av detta möte åt Guds Ande", och min man svarade: "Ja". Min man frågade då huru många som ville bliva frälsta och fyllda med Guds Ande, då hela församlingen stod upp med uppräckta händer, och det var en syn som ej kan beskrivas. Somliga gräto tårar av glädje över Herrens underbara verk, såsom svar på bön, andra gräto strida tårar över sina synder; andra åter talade med nya tungor, och ibland bröt sångens toner ut på ett härligt sätt. Församlingen stod på detta sätt nästan en hel timme. Två unga män voro nere på sina ansikten och gräto högljutt nästan en timme, då de började att göra syndabekännelser och fingo vittnesbörd om syndernas förlåtelse och blevo även fyllda med den Helige Ande, varefter de stodo upp med strålande ansikten och avlade vittnesbörd.

 

Herren gav dem också syner och drömmar och det var utan tvivel en uppfyllelse av profeten Joels bok, det andra kapitlet, versarna 28, 29. Väckelsen pågick och spriddes till olika platser och folket började samlas själva i sina byar till möten och Herren verkade kraftigt ibland dem. Ibland, när de voro ute på fälten, kunde Guds Ande verka så kraftigt att de måste ned på sina knän och hava ett bönemöte. Några år förut hade detta folk varit i hedendomens mörker samt försänkta i dryckenskap, otukt, girighet, rökning samt andra synder, och nu hade denna stora förändring skett. En ämbetsmans fru i staden, som själv beslöt sig för att tro på Jesus, sade, att om detta folk kunde övergiva förut nämnda synder, så var ett underverk skett och hon sade, att hon själv hade sett den stora förändringen. Hon hade även prövat dem, att de hade blivit ärliga när de gjorde affärer. O, det är underbart att se vad Gud kan göra. Halleluja.

 

I en by försökte en man hindra verksamheten och förbjöd dem att sjunga och bedja, men det varade ej länge, ty en morgon vaknade han och var sjuk och den tredje dagen efter var han död. Andra fingo en allvarsam varning och bekände sina synder och Herrens välsignelse vilade över dem. Det var på Ming-tsi-shan, huvudstationen bland Loh-Heh-folket, såsom förut nämnt, som väckelsen bröt ut och vi brukade kalla den platsen vårt "lilla Jerusalem", ty flera kommo även upp från staden och från andra platser och fingo mottaga välsignelser till både kropp och själ då Andens gåvor så väl som Andens frukter började synas mer och mer i församlingen, till Hans namns ära och pris. Vi hade även två veckors bibelkonferens, då vi i sanning hade underbara möten och ibland var det nästan intet uppehåll på hela dagen. Jag kom från Uincheo för att vara med, och jag kom dit just på min födelsedag, men ingen av de infödda visste det. En skara av både män, kvinnor och barn kommo och mötte mig och ibland dem var lille Daniel, som då nyligen fått Andens dop och var så strålande och lycklig. De sjöngo och prisade Gud på vägen till missionsstationen och jag kunde ej tillbakahålla tårar av glädje, då jag blickade omkring på dessa dyrköpta själar och prisade Gud för en sådan födelsedagsgåva. "Lova Herren, min själ." Ps. 103.

 

Herren verkade kraftigt genom sitt ord och sin Ande under de dagarna och jag minnes så väl en dag, när vi framhöllo det ordet att giva Gud det Gud tillhörer och kejsaren det kejsaren tillhörer, huru de avlade bekännelser om att förut hava bedragit med avseende på att giva tull m. m., vilket varje sann kristen borde betala och bliva befriad från "nödlögner". Ja, ärlighet varar längst, och en ärlig och ödmjuk själ skall Herren giva nåd för nåd. "De ödmjuka giver Han nåd." Amen. Hallelulja!

 

Våra kära infödda medarbetare, som nu blivit fyllda med Ande och kraft, spriddes återigen efter konferensen och de gingo ut och vittnade om vad de hade sett och hört och det ordet i Mark. 16:17: "Dem som tro skola dessa tecken efterfölja", besannades. Själar blevo frälsta, sjuka blevo helbregda, onda andar blevo utdrivna och troende blevo fyllda med den Helige Ande m. m. Två av bröderna gingo till en plats Mengma, och Herren verkade kraftigt genom det predikade ordet på gator och i hem m. fl. platser. Jag skall berätta huru arbetet började på den platsen. När vi först kommo till det nya fältet brukade min man gå omkring till byar och marknadsplatser, tillsamman med infödda arbetare, och föra med sig böcker och traktater samt förkunna evangelium. De kommo till den omnämnda platsen, och en dag, när de predikade på gatan, kom en gosse och köpte några böcker och tog dem till sitt hem. När föräldrarna fingo se dem, befallde de honom att bränna dem, emedan de ej ville hava utlänningarnas böcker i sitt hem. När han gick för att göra, som han blivit befalld, träffade han en man vid namn Cheo, och då denne fick höra vad han ämnade göra, så bad han att få böckerna i stället för att bränna dem. Han fick böckerna och vid läsningen blev han övertygad om sanningen och var den förste som blev döpt där. När våra två bröder kommo dit, så fingo de väckelse där.

 

Inom en kort tid blevo många döpta i vatten och flera fingo Andens dop. En kvinna, som blev döpt, vilkens man var mycket fientlig, kom till de infödda bröderna och bad dem draga ut en tand, och de förkunnade evangelium för henne och bådo för henne. Hon blev övertygad om sanningen och när hon rådfrågade sin fader, som var kristen, så fick hon det svaret, att han visste att det var den sanna läran, i annat fall skulle han ej hava antagit den. Hon svarade då att hon också önskade tro på Jesus till frälsning och bliva döpt. Hennes fader bad henne att betänka, vilken man hon hade, och vara beredd på vad som kanhända komme att möta henne, om hon toge ett sådant steg. Hon svarade, att hon hade beslutat att tro på Jesus, även om hon skulle lida döden därför. När dagen kom för dopförrättningen, var även hon en bland dem som döptes och de hade en mycket välsignad stund vid flodstranden. Den omtalade kvinnan hade redan i en syn sett himmelen och härligheten där och hon var styrkt att möta lidandet. Efteråt samlades de att fira Herrens måltid, då hennes man hade fått veta vad som hänt och kom i stort vredesmod och förde henne hem. Han slog henne mycket under vägen och när han kom hem hängde han upp henne på en stolpe med händerna bundna på ryggen samt slog och misshandlade henne, men han kunde icke förmå henne att förneka Herren Jesus, som gjort så mycket för henne. Om en dag eller två kom Han och hämtade henne hem. "Hon älskade icke sitt liv allt intill döden." Upp. 12:11.

 

Nu hava de byggt ett kapell själva på den platsen och hon var den förste martyren på det nya fältet. "Om Gud är med oss, vem kan då vara emot oss?" Rom. 2:31, 32.

 

I Uin-Cheo var en man vid namn Li, som varit taoistpräst och både han och hans hustru blevo intresserade. De voro båda sjuka och hon hade lidit av blodgång i 20 år och gått igenom svåra lidanden. De inbjödo oss till hemmet att förstöra allt avguderi där, vilket vi gjorde med stor glädje och vi hade ett möte i hemmet. De blevo döpta och Herren helade deras sjukdomar och hon är nu den starkaste kvinna man någonsin kan se. Med mycken fröjd avlägga de båda vittnesbörd om vilka stora ting Gud har gjort med dem och Han har välsignat den lilla affär de hava, så att de hava kunnat bygga ett litet hem nära missionsstationen, och de komma med sina gåvor för att hjälpa till i arbetet. "Din tro har hulpit dig."

 

En marknadsdag där kom en äldre kvinna från landet in i kapellet och omtalade, att hon hade en dotter, som blev gift när hon var mycket ung, och strax därefter fick hon en mycket svår sjukdom och den nedre delen av hennes kropp blev förlamad. De hade gjort allt vad de kunde göra, men allt förgäves och hon frågade om vi hade något medel. Vi talade med henne om Jesus, syndares Frälsare, och sade även att Han är den store läkaren, som vi också hade prövat under många år. När vi voro på de avlägsna fälten hade vi fått gå många dagars resa, om vi skulle hava rådfrågat en läkare. Vi knäböjde tillsamman med henne och hade bön samt lärde henne även en liten bön, såsom vi alltid gjorde med dem som visade intresse. Hon gick hem och lärde sin dotter att bedja och sedan besökte vi dem, då fadern bar dottern in i det stora rummet och satte henne ned på en matta och vi samlades omkring henne i bön. Hemmet rensades från avgudar, fadern blev döpt och dottern blev helbregda. Vi voro sedan inbjudna att komma dit när en sonson hade sitt bröllop och då hade vi predikan nästan hela dagen för en mycket stor skara människor. Dottern, som då var klädd i sina bästa kläder, såg så frisk och förändrad ut, så att jag i en hast ej kunde igenkänna henne, utan frågade vem hon var. Hon svarade med ett lyckligt leende: "Chiu-shi O", vilket betyder: "Det är jag." Det skulle hava varit en stor glädje för eder att lyssna till hennes fars vittnesbörd inför dem, som voro samlade, och de kommo för att se det under, som Herren hade gjort med henne. "Jag säger dig stå upp, tag din säng och gå hem." Mark. 2:11.

 

En man, som blivit omvänd, fick lida mycken förföljelse av sin hustru och hindrades från att förstöra avgudarna. Vi bådo mycket för den unga kvinnan och en dag, när jag kom till hemmet, var hon mycket sjuk, som det såg ut nära döden. Jag frågade henne om hon ville tro på Jesus, som både kunde frälsa och hela henne, och hon svarade, att hon ville göra det, och hon blev både frisk och frälst, såsom svar på bön. När väckelsen utbröt förlidet år blev även hon mycket hungrig för mera av Andens fullhet, och hon bad mycket att Herren ej skulle gå henne förbi, fastän hon ej kunde gå upp till missionsstationen på berget, ty hon hade två små barn. Hennes bön blev hörd och när vi kommo ned till staden för att hava möten där, hade vi ett härligt möte på söndagen och efter mötet stodo några av oss tillsamman ute på den lilla gården och prisade Gud. Den omtalade unga kvinnan var med oss och hon hade ett barn i armarna och ett på ryggen. Medan hon stod där, blev hon så full av fröjd i den Helige Ande och hon talade med nya tungor och prisade Gud för de stora ting, som Han hade gjort med henne. Vi fingo uttydning på vad hon sade och det var tacksägelse till Gud, som renat henne från synden och gjort henne helbregda till kroppen. Det är en välsignelse att höra henne bedja och både hon och hennes man äro nu båda vittnen om den underbara frälsning, som de båda fått erfara.

 

Herren öppnade en ung mans hjärta när vi först öppnade Mien-ning-staden och både han och hans hustru blevo omvända och döpta. De odlade och sålde grönsaker och de lärde sig snart att även bedja om Herrens välsignelse över deras lilla affär, då de även hade en innerlig önskan att kunna betala sina skulder. De blevo sedan arbetare inom församlingen och förlidet år började Herren ett djupare verk i deras hjärtan och de ödmjukade sig samt bekände synder och felsteg och bådo om förlåtelse. När de sedan kommo till bibelkonferensen på Ming-tsi-shan, fingo de båda Andens dop och när de kommo dit, använde hon hela den första natten i bön. När vi lämnade fältet, voro de på den plats, där den unga kvinnan fick nedlägga sitt liv. "Den som övervinner, skall ingen skada få av den andra döden." Upp. 2:11.

 

Ki-K'eh-san fick en underbar kraft och smörjelse både i predikan och bön, sedan han fick Andens dop. När Guds Andes kraft kom över honom ibland, så brukade han under strida tårar bedja om rening från synd och seger över synd för Guds folk på alla platser och både han och vi alla bådo innerligt för general Feng vid olika tillfällen. Han hade ej allenast läst igenom sin bibel, men också studerat den och det var dyrbart att få sitta ned och lyssna till Herrens budskap genom honom, från Guds ord. En gång, när han talade över Fil. 3: att förgäta det som är tillryggalagt och sträcka oss efter det som är framför, så illustrerade han sin text genom en liten väg, med små flaggor här och där, som betydde platser där man stannar under vägen. Den första platsen var sådana, som endast till namnet äro kristna; den andra voro sådana som äro födda på nytt och sedan icke gå framåt till den tredje platsen, helgelse, och sedan den fjärde platsen, dopet i den Helige Ande. Den sista var att växa upp i alla stycken till Honom som är huvudet för kroppen, Kristus, så att Han får bliva allt och i alla. En dag såg han en syn under det han var i bön, tillsamman med en broder vid namn Chang. Han såg i synen två vid namn Chang, den ene var lycklig och strålande och sprang förut, så fort som möjligt, och den andre som var mörk och dyster, sprang för att försöka att hinna upp den förste. Lärdomen däruti var, att ständigt gå framåt samt vaka och bedja, så att man ej på nytt kommer under den gamla människans herravälde. Att alltid "se på Jesus, trons begynnare och fullkomnare."

 

En stor väckelse har pågått bland stamfolken, såsom vi förut sagt, och stora skaror komma ut frän mörker till ljus, från satans makt till Gud. Även den vilda Kawa-stammen, som kallas "huvudjägare", kommer nu i skaror ut från mörker till Guds underbara ljus. En gång gingo tre infödda arbetare till en plats för att arbeta bland Loh-heh-folket och när Kawa-folket hörde att de hade kommit, så voro de så ivriga att de skulle komma till dem, att de nödgade dem att komma. En annan gång, när arbetare gingo in till stamfolken, hade de den stora glädjen att se folket i 17 byar besluta sig för att tro på Herren efter några dagars arbete. Stamfolken hava inga stamtavlor och det är lättare för dem att övergiva avguderi, men då hava de ju andra synder och laster, som endast Jesus, genom sin stora makt, kan rädda dem ifrån. De missionärer som hava arbetat bland dem, hava haft mycket stor uppmuntran.

 

Två av våra kära vänner, broder och syster Lewer, öppnade arbete på en plats Uei-Hsi, i norra delen av provinsen, och Herren har välsignat arbetet där på ett underbart sätt, så att stora skaror hava blivit omvända och döpta. Vår käre broder har gått för att vara när Herren, men hans minne lever i välsignelse bland det folk, där han arbetade med sådan trohet och offrade sig själv för att vinna själar. Arbetet fortsattes där av syster Lewer och hennes syster Ada Buckwalter, som har rest omkring i distriktet och varit till mycken välsignelse. Vännerna Morrissons från Kanada samt Boltons från England hava också varit hos dem i arbetet under de sista åren. I södra delen av provinsen äro vännerna Fullertons samt broder Bass, och dessa, så väl som C. I. M., P. M. U. och många andra, hava haft stora uppmuntringar och välsignelser i arbetet. "Därefter såg jag en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i vita fotsida kläder med palmer i sina händer." Upp. 7:9. O, vilka härliga utsikter för Guds folk!

 

Under dessa åren i Kina har jag rest igenom 14 av Kinas 18 provinser och haft den stora förmånen att få se något av Herrens verk i flera av dessa. På dessa resor har jag även haft tillfälle få pröva alla olika sätt att färdas inom landet. Jag har farit i större bärstolar, i bergsbärstolar, mulåsnebärstolar, i husbåtar, segelbåtar, robåtar, flottar, ridande till häst, i kinesiska kärror, i "rick-shaw" (en liten kärra dragen av män), samt i skottkärra och på järnvägar och på ångbåtar. I sydvästra Kina finnes en mängd mineralkällor, där kokande vatten kommer upp ur jorden, och de infödda vandra till sådana platser att taga bad.

 

Under de sista åren har Herren givit oss underbar styrka att gå till fots, vilket är den lättaste vägen på många sätt, så väl som den billigaste. Det har i sanning varit en stor förmån att kunna gå ut på resor överallt i dalar och på bergen, utan att först behöva skaffa män att bära, eller hästar att rida på och vi hava många gånger stannat på sådana platser, där det varit lättare för oss när vi kommit på detta sätt. När vi hade bärstolar, gingo vi ändock så mycket till fots för att göra det lättare för de stackars männen, som oftast äro opiumrökare och till följd därav äro svaga. Ibland hava vi gått omkring fyra svenska mil om dagen, när vi varit ute på resor. Jag glömmer ej den första gången, när Herren visade mig tydligt, att jag skulle gå till fots hela vägen till en av utstationerna, över väldiga berg. Min man sade, att jag kunde ej göra det och broder Lo, som skulle komma med mig, sade detsamma. Emellertid gingo vi åstad i Jesu namn, då jag var övertygad om att det var Hans vilja och Han gav all den styrka och kraft som behövdes, och vi hade en välsignad tid, medan vi voro borta. Under det jag klättrade uppför bergen, hade jag en sådan ljuvlig förnimmelse av Hans närvaro, som går med oss, som talar med oss och viskar till oss, att vi äro Hans egna älskade barn. Halleluja!

 

Herren ledde mig på ett särskilt sätt att besöka Svenska Fria Missionens missionärer i staden Teng-Yueh, 12 dagars resa från den stad där jag var. Herren gjorde det även klart för mig, att jag skulle gå till fots tillsamman med infödda arbetare och under vägen förkunna evangelium på platser som vi färdades igenom. Vi prisa Gud för de många dyrbara tillfällen, som Han gav oss på den resan att få förkunna frälsningens budskap för skaror av människor, som aldrig hade hört förut och vi blevo ledda att ibland stanna på platser, som det varit mycket svårt för oss att besöka, om jag hade rest i bärstol. De kära vännerna på C. I. M. i Iong-Ch'ang, såväl som vännerna i Teng-Yueh, voro mycket förvånade, när jag kom vandrande till fots. Under den månad som jag var där, hade vi mycket dyrbara stunder tillsamman både på våra enskilda möten, när vi samlades till bön och samtal om Herrens verk, såväl som på våra möten i kapellet bland de infödda. Vi hade en dopförrättning, medan jag var där, då en stor skara människor samlades, och sedan hade vi en välsignad stund vid firandet av Herrens måltid. Kristus lever i mig genom tron. Amen.

 

En afton hade vi en underbar förnimmelse av Herrens närvaro ibland oss och när jag kom in i mitt rum, hade jag en verklig försmak av himmelen under det jag stod vid bordet en lång stund. Min klocka, som låg på bordet, var i olag och kunde ej användas, och det var nödvändigt att sända den till en urmakare. Jag tog klockan i min hand och en sådan innerlig bön kom över mig att Herren skulle bevisa sin stora makt och leda så, att jag kunde använda klockan för återresan, utan att behöva sända den till urmakaren. Det behagade Herren att svara på denna bön och jag hade intet besvär med klockan på hela resan. Pris ske Gud!

 

De kära vännerna bevisade mig mycken kärlek och den sista aftonen, när vi voro tillsamman, hade vi i sanning ett möte med Herren som jag aldrig glömmer, och de kände sig även ledda att giva mig en gåva och önskade att jag skulle fara tillbaka i en bärstol. När jag omtalade att jag var viss om Herrens vilja, att gå till fots, så lämnade de mig frihet att använda den gåva de givit såsom jag kände mig ledd att göra. Guds arvingar och Kristi medarvingar. Rom. 8:17.

 

Min man och jag kände oss särskilt ledda att överlämna arbetet på de nya fälten åt den Svenska Fria Missionen och dess arbetare, och vi inbjödo dessa vänner att komma så snart som Herren öppnade väg för dem. Vi kände tydligt vid den tiden att vår tid i Kina under nuvarande förhållanden ej skulle bliva så lång. Det var mycket svårt många gånger, då jag tänkte på att så snart lämna de platser där jag varit så lycklig i arbetet och att skiljas vid alla dem som blivit så dyrbara för våra hjärtan. En gång, när jag var ensam på en plats, började Herren att tala till mig på ett underbart sätt och visade mig att det var det allra största att göra Hans vilja och att "lydnad är bättre än offer". Jag överlämnade mig på nytt i Hans händer för att gå dit Han vill och göra vad Han bjuder, steg för steg. Jag fick en överflödande frid och fröjd i mitt hjärta och det var en oförgätlig stund. Herren visade oss även, att vi skulle lämna fältet före den regniga årstiden och fara till Birma med en karavan. Detta var en ny väg och nya erfarenheter för oss, men vi kommo lyckligen igenom alla faror under vägen.

 

Innan vi lämnade, kom en stor skara rövare in på fälten och de intogo städerna Teng-Yueh och Iong-Ch'ang och kommo sedan till Iu-Tien, där de svenska syskonen allaredan öppnat missionsstation. De plundrade och rövade där både i staden och på landet, men missionsstationen och vännerna där bevarade Gud på ett underbart sätt även en dag när kulorna foro genom deras tak och de sutto så lågt nere som möjligt samt bådo och prisade Gud. De kommo även till Shunning, där de hade ett krig utanför staden, men guvenrörens trupper kommo just i tid för att rädda staden från att falla i deras händer och de andra städerna togos även tillbaka. Den stad där jag under tiden var, hade inga murar omkring, såsom de flesta städer i Kina hava, och de infödda där voro i stor fruktan, emedan de ej visste, när de kunde bliva överfallna. Orden i Ps. 125 kommo åter och åter till oss: "Omkring Jerusalem äro berg och Herren är omkring sitt folk ifrån nu och till evig tid."

 

Broder Leffler och min man voro ute på en lång resa tillsamman genom en del av fältet och besökte även Kengma och de sågo något av Herrens underbara verk bland stamfolken där och många ville tro och bliva döpta. Vår äldste T'ang har sagt, att han har döpt omkring 900 personer under de sista åren och min man döpte 75 personer på en dag för några år sedan, och en man var så full av fröjd, när han stod ute i floden. De bygga nu små kapell här och där, som vi sagt förut, och Herren uppväcker arbetare ibland dem. Seger genom vår Herre Jesus Kristus. l Kor. 15: 57, 58.

 

Tidigt på morgonen den sista gången broder Leffler lämnade oss fingo vi på ett underbart sätt förnimma Herrens ljuvliga närvaro och vi kände oss förvissade, att han skulle genomföra sina egna planer till sitt namns ära och pris. Sedan dess har han varit kallad att genomgå prövningar, särskilt då hans hustru blev kallad att lämna honom, sedan en liten dotter blivit född. Hon var så full av frid och fröjd när hembudet kom, och fastän hennes arbetstid blev kort i Kina, så har hon dock lämnat ett sådant minne efter sig, att hon talar ännu, fastän hon gått till vila. "Döden är uppslukad i seger." l Kor. 15:54. "Guds väg är ostrafflig." Ps. 18:31.

 

I Iu-Tien kommo skaror av människor, sedan det blev lugnare, och de hade där härliga tillfällen att utså den ädla säden. Enligt de sista underrättelserna är nu arbetet återigen lämnat åt de infödda arbetarna och vi behöva bedja mycket för dem under denna tid, såväl som för Guds folk över hela Kina, under dessa tider av strider och lidanden. Han som är överherden övergiver dem aldrig och är mäktig att bevara de sina och använda dem såsom ljus i mörkret.

 

Våra infödda arbetare och kristna bevisade oss så mycken kärlek på så många sätt, innan vi lämnade dem, och det var i sanning rörande ibland, när de kommo in med sina kärleksgåvor. En änka, som redan givit oss både penningar och ätbara gåvor för resan, kom nästan i sista stund med ungefär fyra kronor till, som var växlat i småpenningar, då hon sade att dessa voro bättre att använda för inköp av saker under resan. Vi fingo erfara Herrens närvaro på ett särskilt sätt på våra avskedsmöten och när vi lämnade den sista missionsstationen, Mien-Ning, följde en stor skara med oss genom staden och långt ut på landet. När vi kommo till en öppen plats böjde vi våra knän tillsamman och det var ett möte som aldrig glömmes, då vi under tårar, men också med djupaste glädje över Herrens underbara verk, överlämnade varandra i Hans hand, som sagt: "Jag skall ingalunda lämna dig, ej heller någonsin övergiva dig. Vi påminde varandra om platsen vid nådens tron, där vi få mötas beständigt, tills vi skola mötas på skyar i luften, när Jesus kommer.

 

En underbar förändring hade skett på dessa fälten, sedan arbetet börjades, då vi måste ordna med allting själva. Just innan vi lämnade dem, voro särskilda möten anordnade för evangelii förkunnelse för skaror av människor, som voro samlade från nära och fjärran till en stor avgudafest. De infödda arbetarna hade ordnat med allt själva och jag följde med dem och hjälpte till och vi hade dyrbara tillfällen att få utså den ädla säden. Gud är mäktig att låta all nåd överflöda till dem alla och såsom svar på bön kan Han bevara dem trogna, även om de skulle få nedlägga sina liv för sin tro och göra dem fruktbärande till Hans ära. Sedan vi kommo hem hava vi haft goda underrättelser från dem. Pris ske Gud!

 

Vi hade 96 hästar och mulåsnor i den karavan, som vi reste med till Birma, och omkring 30 män samt en ledare som var en förmögen man från staden Mien-ning. Dessa affärsmän fara till en stad Lashio i Birma för inköp av fotogen, garn för vävning, m. m., och det tar omkring 16 eller 17 dagar, om de ej hava särskilda hinder på vägen. Jag hade beslutat att gå till fots som vanligt, men vi måste fara genom floder och strömmar på så många ställen, så det blev nödvändigt för oss att hava små riddjur för att komma över alla dessa platser och även många andra svåra platser under vägen, som Herren hjälpte oss igenom. Jag gick till fots största delen av vägen och min lilla mulåsna fick bära sängkläderna på sadeln. Till följd av regn voro en del av dessa strömmar och floder ganska stora och strida, och vi brukade hava särskild bön om Guds beskydd, innan vi började att rida igenom och många gånger tillslöt jag ögonen så att jag ej skulle se vattnets brusande omkring oss och Herren tog bort fruktan, så att vi kunde känna oss trygga och lugna. Även under den resan fingo vi erfara vid många tillfällen den övernaturliga makten och kraften att beskydda oss. En dag, när vi gingo över ett högt berg, kom gräselden med vild fart och vi måste så fort som möjligt springa en liten gångstig och vi kommo alla undan faran. En natt, när vi voro lägrade i en liten dal, kommo hästarna rusande ned från bergen och jag vaknade vid en stöt i mitt huvud, när tältet till en del stöttes ned. Vi blevo även den gången alla bevarade från den synliga faran och vi tro även att hästarna blevo skrämda av vilda djur, så vi räddades nog många gånger från faror som vi icke sågo.

 

En dag när min mulåsna föll, då jag var på en mycket farlig stig, blev jag även räddad och en dag när min man föll ned från hästen, då den började att springa hastigt, blev han räddad från större skada. När vi närmade oss gränsen av Birma, blev fruktan för rövare ännu större än förut och männen berättade att de sågo några av dem på avstånd, men vi blevo dock bevarade från att falla i deras händer. Vi hade ett tält med oss, och så snart vi kommo till vår lägerplats, fingo vi bråttom med att hugga tältpålar, finna bränsle, koka vår mat m. m., innan mörkret. Den gamle mannen Li-ta-tie, som blev frälst på min födelsedag samt hans son Daniel voro med oss hela vägen till Birma och de voro till stor hjälp för oss på alla sätt. Vi hade även dyrbara tillfällen att få förkunna evangelium under vägen för många som aldrig hade hört det förut, vilket var dyrbart.

 

Vi blevo hindrade på en plats till följd av regn under fem dagar, men Herren ledde det så, att vi kommo till ett hem, där vi fingo stanna, så att vi ej behövde sova på den fuktiga marken. Vår vistelse där var ej förgäves, då vi hade besökande som kommo för att höra evangelium och ledaren av karavanen, som hörde vad som pågick, emedan han såväl som andra måste sova i samma rum som vi, blev även intresserad. Han förlorade en dag flera hästar och mulåsnor och de kunde icke finna dem. Då han hörde huru vi gingo med allt till Gud i bön, bad han att vi skulle bedja om, att de måtte återfinna de förlorade hästarna och mulåsnorna. Det behagade Herren att besvara bönen och nästa morgon, när de gingo ut för att söka, funno de dem alla på en oväntad plats. Vi prisade Herren gemensamt för denna bönhörelse. Ledaren hade även en mycket svår sjukdom och han bad om förbön och Herren berörde hans kropp, såsom svar på bön, och han var mycket tacksam för det mått av befrielse som han hade fått innan vi skildes åt. Första delen av resan var det ganska kallt på bergen, så på många nätter kunde vi ej avtaga våra kläder utan i stället satte jag en stor pels utanpå och när jag lade mig ned så var jag så stel att jag knappast kunde röra mig. Vi hade dock den allra bästa sömn under hela resan och även den bästa aptit man kan önska sig och voro ej hindrade genom sjukdom under hela resan. Pris ske Gud! Jag kommer ihåg en gång när jag kom till en liten by och skulle stanna där över natten. I det lilla rum där jag skulle sova fanns ingen säng, emedan de voro mycket fattiga, men de hade en tom likkista stående i rummet, ty de bereda dem som regel på förhand. Jag lade mina sängkläder ovanpå denna, ty den var ganska bred, och på detta sätt behövde jag ej sova på det fuktiga jordgolvet. Jag sov mycket gott och hade en ljuvlig förnimmelse av att där Jesus är, där är det en liten himmel på alla platser.

Då vi ej hade varit i Lahsioh förut, sade ledaren att vi kunde komma med honom till ett kinesiskt värdshus, där han hade släktingar och vi kunde stanna där och bereda oss för järnvägsresan ned till Rangoon. När vi kommo till värdshuset fingo vi till vår stora överraskning höra att värdshusvärdens hustru och en del av familjen voro ibland en skara, som vi hade rest tillsamman med först på en båt och sedan över land några år förut, då rövare voro mycket svåra. De hade ej glömt huru Herren på ett underbart sätt bevarade oss såsom svar på bön och nu voro de så glada att se oss i deras hem, där vi stannade i två dagar. De bevisade oss så mycken vänlighet på alla sätt och vi fingo ej betala någonting. "Herrens väg är ostrafflig."

 

Vid järnvägsstationen måste vi säga farväl till vår käre Li-ta-tie och Daniel, som varit till stor hjälp under resan och våra hjärtan voro i sanning fulla av tacksamhet mot Herren för de stora ting som Han gjort med dem, såväl som med oss. Vi skildes åt under tårar och anbefallde varandra åt Honom, som sagt: "Se, jag kommer snart", samt "Jag skall ingalunda lämna dig, ej heller någonsin övergiva dig".

 

Vi reste därifrån med tredje klass på järnvägen till Rangoon och resan dit från vårt fält blev mycket billig på det sätt vi färdades. Herren har så underbart uppfyllt alla behov och även denna gång, när vi lämnade fältet, fingo vi ej allenast nog för vår resa, utan även så mycket att vi kunde hjälpa till med de infödda arbetarnas underhåll under några månader sedan vi hade lämnat dem. Ja, Han vill att vi skola vara skaffare av alla de gåvor som Han giver oss och om vi äro trogna i det minsta, så kan Han sätta oss över det som mera är och "det är saligare att giva än att taga". Han gav allt för oss och har köpt oss med sitt eget dyrbara blod. Honom tillkommer all ära och pris i tid och evighet. Amen.

 

Vi stannade på Baptistmissionens vilohem, medan vi väntade på vår båt i Rangoon. Där pågår även ett välsignat arbete bland stamfolken, såväl som i Kina och andra länder. Vi hade även den glädjen att träffa den förste missionären Dr. Judsons dotterson och hans familj vid ett tillfälle. Där var vår väg återigen beredd för oss och vi fingo en mycket god andra klass på en båt till Hongkong. Vi gingo i land i Singapore och vi voro där inbjudna att avlägga vittnesbörd på ett möte och fingo veta att missionären där var en bror till en av de kära vänner som studerade kinesiska språket tillsamman med mig, när jag först kom till Kina. Han berättade oss, att hon gått för att vara när Herren. Insomna i Jesus.

 

När vi voro i Rangoon kunde vi hava tagit våra biljetter därifrån ända till Amerika, men vi gingo den gången emot Herrens ledning och när vi kommo till Hongkong funno vi att alla båtar voro fulla på grund av att så många från det inre av Kina skulle resa hem. En broder Phillips kom till båten och mötte oss och vi fingo stanna i deras hem i över tre veckor medan vi väntade på att få en passande båt. Vi ödmjukade oss och bådo om förlåtelse för vår olydnad och Herren lät då i sin nåd allting samverka till det bästa, så att vi hade en välsignad tid i Hongkong under väntanstiden. De anordnade särskilda möten för bibelstudier och bön och vi hade mycket dyrbara stunder. Vännerna där bevisade oss så mycken kärlek och när vi lämnade dem, fingo vi mottaga kärlekens gåvor från dem, vilket rörde oss mycket djupt. Bland de många kära vänner som vi träffade voro broder och syster Kelley, som varit i Kina i många år.

 

Den sista dagen tröstade Herren våra hjärtan genom orden i Es. 55:10,11: "Mitt ord skall icke återvända fåfängt", ävenså Ps. 46:10: "Bliven stilla och besinnen att jag är Gud, jag skall vara upphöjd bland hedningarna, jag skall vara upphöjd på jorden." Han är mäktig att förhärliga sitt eget namn i Kina under denna tiden och sända väckelsens vindar, trots allt lidande och all nöd, och vi prisa Honom för alla de Nya Testamenten, som nu spridas i tusental över hela landet och för allt det ord som blivit utsått. I dessa tider behöva vi i sanning Guds ord, som är Andens svärd, och att ikläda oss hela vapenrustningen, så att vi må kunna motstå i den onda dagen, allting väl uträtta och bliva beståndande. Ef. 6:10-17. "Ikläden eder Herren Jesus". En syster Schults tog oss en dag med till ön Chen-chao, där vi hade glädjen sammanträffa med missionärerna från den Svenska Missionen i Kanton. Vi träffade en syster Erikson, vännerna Rodins, Lindkvists samt en syster och vi hade en mycket dyrbar stund tillsamman med dem. Att de alla må vara ett, såsom du, Fader, i mig och jag i dig. Joh. 17:21.

 

Vi voro denna gång fem veckor på Stilla havet och då vi hade en liten hytt för oss själva, kunde vi där få ostörda studera Guds ord och använda tid till bön och vi hade många dyrbara stunder, då Herren talade till oss på ett särskilt sätt. Inga andra missionärer voro ombord på den båten och endast några få européer och amerikanare. De flesta voro japaneser och kineser, som skulle fara till Mexiko och andra platser. Några kristna japaneser voro ombord och vi brukade hava små möten, då vi sjöngo och vittnade både på engelska, kinesiska och japanesiska. På ett av dessa möten blev en japanes mycket intresserad i vittnesbördet om bibelns sanningar och i Honolulu köpte de en bibel och gåvo honom i present och han beslöt sig för att tro på Jesus. Vi hava haft många dyrbara stunder på båtar, järnvägar m. fl. platser och ordet skall ej återvända fåfängt. Pris ske Gud!

 

I Kobe kom en broder och förde oss till en stad Osaka, där vi hade glädjen se något av Herrens verk både på gatumöten, i kapell m. m., och Herren frälsar själar där och utgjuter sin Ande samt uppväcker infödda arbetare. I Yokohama, den stad som förstördes av den stora jordbävningen, hade vi även glädjen att få träffa broder Fergusson från Tokio och vi hade en dyrbar stund tillsamman.

 

Vi hade en mycket god sjöresa och landade i San Pedro den 2 juni, då en vän mötte oss och förde oss till Los Angeles, där vi hade den stora glädjen att träffa gamla kära vänner, som under åratal varit våra medarbetare i Kina såväl som de kära vännerna i Kingsburg, Turlock, Oakland, Petaloma m. fl. platser. Vi hade även dyrbara tillfällen till vittnesbörd på de olika platserna. Det var en stor uppmuntran att återigen få se våra medarbetare från Yunnan, broder och syster Leigh samt redaktören av "Triumphs of Faith" ("Trons Triumf"), som kommit med goda budskap till Kina.

 

Från Kalifornien reste vi direkte till Kanada, där vi hade glädjen få se vår kära Karin igen. Hon hade haft en mycket välsignad tid under dessa åren och hennes studier i bibelskolan har varit henne till mycken hjälp. Vi bedja om Herrens välsignelse över alla de kära släktingar och vänner som varit så goda emot henne på alla sätt. Det var uppfriskande att få träffa alla de kära släktingarna och vännerna igen och vi hade även förmånen att få vara med på en konferens i London, Ontario, Kanada. På denna plats träffade vi även flera medarbetare från Kina så väl som från många andra platser.

I Chicago gästade vi hos kära gamla vänner och hade även tillfälle att få avlägga vittnesbörd i Stenkyrkan samt andra platser och träffade även redaktören av "The Latter Rain Evangel", som vi med stor glädje mottagit i Kina såväl som andra goda tidningar. Vi hava även varit i Minneapolis, Kerkhoven, Superior och andra platser och vi hava haft dyrbara tillfällen att få avlägga vittnesbörd och hava återigen haft den stora glädjen att få träffa min käre broder med familj samt många andra kära släktingar och vänner och de hava bevisat oss mycken kärlek. Det var även uppmuntrande att återigen få se vännerna Steinbergs, som vi för många år sedan träffade i Shanghai, Kina.

 

Vi skola i sanning värdera edra böner för oss och vår kära Karin, att Herren må leda oss alla efter sin vilja, steg för steg, och bliva förhärligad uti oss och genom oss. Bedjen även mycket för arbetet och arbetarne i Kina under denna tiden. Vi veta att Herrens högra hand kan allting förvandla och om Han ännu skulle hava något arbete för oss i Kina, så är det en fröjd att lyda och gå dit Han bjuder. I annat fall så kunna vi ständigt få vara med i förbön för detta land, såväl som för alla länder, ty fältet är världen. Under den sista arbetsperioden i Kina fingo vi erfara mycken välsignelse och jag blev mycket vederkvickt till ande, själ och kropp och jag känner mig starkare till min kropp än jag någonsin varit förut, fastän jag nu är över 58 år gammal. I allt detta övervinna vi rikligen genom Den, som har älskat oss. Rom. 8: 37-39. Honom tillkommer äran i tid och evighet. Amen.

 

Ifall någon skulle vilja sända brev till oss, så kunna de alltid adresseras till C/o P. Benson, Washington Ave. So., Minneapolis, Minn., U. S. A.

 

Det är nu 26 år i denna månad sedan vi reste ut till Kina första gången och Herren har i sanning varit god emot oss på alla sätt. Vi kunna prisa Honom för all Hans trofasthet under tider som flytt, och i tron så kunna vi förtrösta på Honom för alla kommande dagar. Väntande det saliga hoppet och uppenbarelsen av den store Gudens och vår Frälsares Jesu Kristi härlighet. Tit. 2:13. Vi skola se Honom ansikte mot ansikte och bliva Honom lika. O, vilken härlig dag! Vi bedja innerligt att Gud må rikligen välsigna varje läsare av denna lilla bok och må vi alla vara färdiga, så att vi må kunna ut ur djupet av våra hjärtan säga: "Amen, kom Herre Jesus." Upp. 22:20.