Källa: Olsson, Mattes Axel. - Ca 1900.

Från tidigt 1900 -tal.

Frampå högsommaren kom alltid far med några slåtterkarlar upp till sätern för att slå av höet på sätervallen. Då var även vår äldste broder alltid med och han fann alltid stort nöje i att på kvällarna skrämma upp oss ungar med prat om spökerier av olika slag. Att det bergtroll eller bergfolk som vi sade, men att freda sig mot dessa var inget större problem. Man behövde bara ta ett kol i spisen och rita ett kors på yttersidan av dörren, och så var man fredad. Men så fanns det ju en massa småknytt, lövjerskor, tomtegubbar m.m. sådant som man skulle be Gud och barnavännen att skydda sig mot, då man läste sin kvällsbön. Olle brukade samla lysmaskar, som han i största hemlighet placerade ut på lämpliga ställen i stugan. Sedan vi gått till sängs på kvällen och det blivit mörkt lyste de naturligtvis för fullt, och så inbillade han oss att det var spökögon. Vi kom naturligtvis underfund om knepet och så var det inte roligt längre. Men en sorts spökeri som vi aldrig fick någon rimlig förklaring på var att det ibland hördes som ett avlägset åskdunder i berggrunden under stugan. Ibland tyckte vi att det lät som om man skulle rulla timmerstockar utför ett stup. I början tyckte vi det var kusligt, och vi ungar trodde givetvis att det var bergfolket som huserade därnere. Så småningom vande vi oss vid dundret och lustigt nog hördes det i fortsättningen bara om vi först hade pratat om det. Kanske det i alla fall var bergfolket? På kvällarna hörde vi ibland berghunden (förmodligen en sjöfågel) som lät höra ett voff, voff, voff.


- - -